Vrale PRS Emma07 och Vidomina

Trots att barnen nu inte längre var direkt nyfödda, så var det ändå en sån där märklig stolthet ständigt närvarande över det hela. Att dessa små, underbart perfekta varelser var hennes och Erlands verk. Det var fortfarande ofattbart.
"Tack. Ayden är verkligen lyckligt lottad han med." log hon, det där berömmet ifrån vännen gladde henne enormt. Kanske för att hon visste att vännen inte skulle säga något hon inte menade.
Vägen till slottet kändes lång just denna dag, vilket jo för sig inte var så märkligt med tanke på vad de åkte emot. Sienna hade ingen aning om vad hon skulle förvänta sig, men inte var det något bra i vart fall. Bara av den lilla beskrivning av Malcom som hon hade fått av Thessa hade hon förstått att han inte var någon trevlig man.
"Såklart." Hon log ett mjukt, vänligt leende emot vännen - glad på ett vis att kunna vara där för henne i en sån här situation. Men också tråkigt att det inte var Rowan som var henne just nu.
Då de väl var framme på slottet och mötte på mannen i fråga, så gjorde det henne inte direkt besviken - han var än mer obehagligare i verkligheten än i den uppmålade bild hon fått upp i huvudet av honom. Hon fick riktigt anstränga sig för att hålla sig bakom - ganska bokstavligt då hon under tiden som de talade med varandra ställt sig lite bakom Thessa. Hon ville inte lägga sig i med en gång, ville låta Thessa sköta det själv - men självklart så tänkte hon hoppa in ifall det verkade spela ur.
Det var en orolig väntan då de hade gett sig iväg därifrån till det egna rummet, och hon vankade oroligt fram och tillbaka medan tiden verkade gå något otroligt långsamt framåt. Men till sist hade ändå tiden runnit för mycket och hon började bli orolig att nånting faktiskt kunde ha hänt och hon började styra stegen emot det rum de gått till.

Rowan hade med tiden lugnat ner sig mer och mer och insett att han reagerat kraftigare än vad han hade behövt, något som inte minst gav honom dåligt samvete för Thessa. Hon hade fått betydligt mer skit än vad hon hade förtjänat, det var ju hans älskade Thessa och det måste ligga något annat bakom det här. Han var i vart fall tacksam för Erlands sällskap och kanske hjälp att lugna ner sig så länge.
"Jag kan inte jobba såhär mycket. Inte efter kriget. Jag kan inte tänka." orden var tysta, och han trodde inte att han behövde säga mer för att vännen skulle förstå vad han egentligen menade. Att paniken, stressen, ångesten som fångenskapen orsakat. allt ihop blev för mycket och försöken att jobba tillräckligt mycket för att inte hinna tänka på det gjorde bara att det bröt sig ut vid såna här tillfällen. Att han tappade humöret värre än vad han annars skulle ha gjort, och att paniken närmade sig igen.
"Följer du med och hittar Thessa?" frågade han vännen samtidigt som han reste sig upp igen.

Thessa ville visa sig stark. Funderade i en halv sekund hur hon skulle tala till Malcom, få honom att förstå att han var på hennes marker nu, att hon, var den med makt. Men bara åsynen av honom fick idén att fallera.
De hade kommit in i arbetsrummet och i tystnad mött varandras blickar. Malcom verkade ta god tid på sig. Han log nöjt så att de gulnade tänderna syntes. ”Nå, ut med då.”, sa Thessa och knöt nävarna samtidigt som hon omedvetet hade backat några steg ifrån Malcom.
Malcom hade bara skrattat lågt och närmat sig henne. ”Thessa..”, sa han tillslut och sträckte sig efter hennes hand för att krama den. Inte på ett kärleksfullt sätt, men det av ondo. Han kändes kall mot hennes hy och greppet var för hårt. Thessa försökte slita sig loss, men Malcom hindrade henne.
”Låt mig vara!”, kved Thessa, men Malcom hörde inte på. ”Du är ingenting värd, Thessa. När ska du förstå?”, väste han mellan tänderna. Vid det här laget snörpte det sig i hennes hals och gråten var påtaglig. ”Ingen vill ha dig. Se bara. Du är utan far och din mor.”
”Det är inte sant..!”, flämtade Thessa samtidigt som hon kände pulsen öka. Rädslan hade tagit över. Det snurrade i huvudet hos henne. ”Så synd. Du hade verkligen potential, Thessa. Clavius hade rätt, vi hade kunnat gå långt, du och jag. Men den där förbaskade Galthran..!”, morrade han och vred om greppet kring hennes handled. ”Aj, du gör illa mig!”, snyftade Thessa. Tårarna rann.
”Hade det inte varit för Galthran hade jag gjort mig av med dig, slyna. Thessa var som paralyserad. Det rusade i huvudet. Alla minnen och hemskheter från Malcom och Clavius. Giftermålet. Galthran som hjälpt henne, förblindat Malcom, stoppat honom. Men nu hade Malcom återvänt igen.
Han tog ett nytt grepp om hennes hals och tryckte henne med sin andra hand henne runt så att han vände hennes rygg mot sig. ”Kanske du inte vet din plats, Thessa… Låt mig påminna dig.”
Han lyfte på klänningens kjol och rörde med en kall hand över hennes lår. Thessa fick inte fram något ljud. Därefter lossade han på sin egen byxlinning. Thessa kved då. ”Nej, snälla, nej..”, viskade hon alldeles för lågt för att någon skulle höra henne och stoppa det otäcka från att hända.


Erland ville hålla med Rowan, kanske själv erkänna att han inte heller varit helt sig själv eller i form efter kriget. För alla inblandade hade striden tagit sin törn på allas psyken. De hade inte varit samma personer som återvänt. Han visste att det inte tjänade något till att han delade med sig av sina tankar. Nej, det bästa var bara att lyssna och finnas till. Rowan hade det besvärligt. Så många gånger som Rowan hjälpt Erland, det var nu vännens tur att hjälpa honom.
Erland lade en försiktig hand om Rowans axel och försökte möta hans blick. Försökte se efter om det fanns något mer där, som Rowan ville berätta eller ha sagt. Men när Rowan inte sa något mer sänkte han handen så att den föll till sidan igen.
”Självklart.”, svarade han när Rowan bett om Erlands hjälp.
Han reste sig upp och gick före mot dörren, men stannade när han kommit fram för att vända sig mot Rowan igen. ”Jag är säker på vad än du och Thessa upplever just nu, så kommer ni ta er igenom det.”. Det var menat som något upplyftande, tända hoppet eller stötta.

Sienna hatade att behöva stå och vänta i oro, utan en aning om vad Malcom var beredd att göra. Nej förresten - aningar hade hon ju tack vare Thessas berättelse, men hon gillade dem inte. Hon skulle nästan hellre ha varit ovetandes om vad han var kapabel till och sluppit vara riktigt så orolig som hon var. Tänk om han skulle försöka sig på någonting igen? Till sist stod hon inte ut med väntan längre, utan beslöt sig för att ge sig iväg och se efter. Om det inte var någon fara borde väl vännen ha varit tillbaka vid det här laget? Ändå var hon inte här och Sienna beslöt sig för att gå efter, nästan omedelbart - hon gjorde ett litet stopp i rummet bredvid först. Hon hade lärt sig åtminstone vissa delar av slottet, och tanken här var att smyga med sig en av de dolkar hon visste förvarades i den lilla skrubben hon klivit in i. Hon ville vara på den säkra sidan och kunna försvara sig själv och Thessa ifall hennes farhågor stämde, men smög ändå med den och höll den bakom ryggen då hon fortsatte mot arbetsrummet som vännen och hennes ex gått in i. Ifall att allt mot förmodan stod rätt till ville hon ju inte traska in med en dolk i högsta hugg direkt.
Hon struntade i att knacka. Om dem nu var okej och klagade på det fick hon väl säga förlåt för det senare, men det var inget hon ens reflekterade över att riskera nu. Malcom kändes hal nog att komma undan igen ifall hon avbröt utan att ha sett något. Om det nu hände något, hon skulle inte säga för mycket.
Istället öppnade hon bara dörren och klev rätt in, och ångrade det icke då hon insåg vad som höll på att hända därinne. Utan att tveka skyndade hon fram, så tyst hon kunde men ändå kvickt, till bakom Malcom för att hugga honom i ryggen. Hon var inte främmande för att använda vapen - trots allt hade hon deltagit i de sista striderna i kriget även som gravid med tvillingarna, men ändå skulle hon inte kalla sig en äkta krigare på det viset som kanske Erland eller Rowan var. Hon var skicklig med vapen - men det kom efter år av att ha tillverkat dem, och hon hatade att behöva svinga ett mot någon själv. Hon gjorde vad som krävdes men inte mer än så.
"Är du okej?" Hon visste att det var en dum fråga att rikta emot Thessa, det förstod väl vem som helst bara av en blick att hon inte var. Men på något vis måste hon ändå fråga.


Rowan förstod att Erland var öppen för att lyssna mer om Rowan ville utveckla, men han var inte redo för det. Kanske skulle han aldrig vara det, han visste inte - men det var åtminstone en dörr han precis öppnat att dela med sig lite mer av det. Självinsikten om att han inte var sig själv längre, och nog aldrig skulle bli samma man som hade åkt ut i kriget - men i ärlighetens namn så kunde han heller inte med att tycka synd om sig själv eller ge sig själv tiden att återhämta sig ordentligt. Även om han suttit fången vilket såklart inte alla gjort, så hade ändå alla haft det otroligt tufft i kriget och vad hade han för rätt att tycka synd om sig själv? Ingen när folket behövde honom mer än nånsin. De behövde byggas upp igen, inte visa sig försvagade för andra länder efter kriget mot Acria. Han hade inte tid, råd eller kraft att visa sig svag.
"Tack." Det var menat till båda av vännens uttalanden då han reste sig upp igen, försökte rensa skallen på alla dessa tankar och istället tänka på Thessa. Inte för att han blev mycket muntrare för det - han visste att han aldrig skulle kunna förlåta sig själv för hur pass illa han hade reagerat, och inte minst förhastat. Men det var något han skulle behöva ta med sin fru och försöka att inte ta ut för mycket i förskott nu innan. Han reste sig upp för att gå ut ur kontoret i hopp om att kunna hitta frun i fråga.
"Hur mår tvillingarna?" frågade han vännen i hopp om att bli på lite muntrare humör, men också inte heller tynga vännen mer med sina egna problem.

Thessa hade inte märkt att Sienna tagit sig in i rummet, utan det var när Malcom föll till golvet med en duns som hon snodde runt och upptäckte sin räddare. ”Sienna..”, fick hon fram i en viskning och andades lättat ut samtidigt som tårarna fortfarande rann ner för hennes kinder.
Hon torkade bort snor med baksidan av sin klänningsärm och ville gå fram för att krama om Sienna, känna sig trygg igen. Men något hindrade henne. Eller snarare någon.
När Thessa tagit ett steg närmare sin vän greppade en hand tag om hennes smalben. Malcom verkade fortfarande vara vid livet. Han låg på sidan i en hög och flämtade högt för sitt liv. Han badade i en pöl av sitt eget blod. ”Släpp mig!”, utbrast Thessa och vred sig ur hans grepp. Det var lätt eftersom han saknade styrka. Men när Malcom igen sträckte sig efter sin exhustru vände Thessa sig om och skrek rakt ut av både ilska och sorg. Den här idioten skulle aldrig få vinna. Men det hon inte märkte var att något i hennes vrede hade triggat magin inom henne och plötsligt sipprade en svart rök från smycket runt hennes hals. Det var det smycke som Rowan hade gett henne på deras bröllopsdag, det smycke som hennes mamma själv burit. Thessa lade inte märke till röken förrän den letade sig till Malcom och omringade honom på golvet. Thessa blev så paff att hon stannade upp och såg då han omslöts av mörkret. Röken var tjock och gjorde det svårt att urskilja var Malcom fanns bakom den. Men plötsligt så fick Thessa glimten av något annat och flämtade till. Ur röken sträckte sig en hand, men inte den av hud och naglar, men den utan. Ett skelett. I greppet syntes handtaget från en klinga. Och sedan gick det fort. Ett ljud av bladet som gjorde en sista stöt för att avsluta Malcoms liv fick Thessa att rycka till igen. Vad var det som hade hänt? Var det Thessa som framkallat det här? Eller hade hennes mor på något sätt hjälpt henne, från andra sidan? Tankarna kändes snurriga och fick drottningen att känna sig yr.
Röken, tillsammans med skelettet, skingrades och kvarlevorna av Malcom visade sig i en blodig hög på golvet.
Då vände sig Thessa till Sienna och kastade sig i hennes famn för att också släppa ut gråten. ”Tack, Sienna.”, fick hon fram mellan snyftningarna. Några sekunder passerade. ”Jag vill inte vara kvar här.” Malcom hade gjort nog med skada, tagit alldeles för mycket plats i hennes liv, han förtjänade inte en sekund till. Hon såg upp mot Sienna. ”Vi har gjort det vi kom hit för att göra.” Hon svalde och torkade bort tårarna samtidigt som hon försökte att samla sig. ”Jag vill se Ayden nu.”, sa hon och lät lugnare på rösten. Hon ville inte skrämma det lilla barnet. Det kändes viktigt att hon var samlad när hon såg sin son igen.

Erland nickade åt Rowans håll när han hörde hans uppskattning. Bara på den korta tiden kändes det som att Rowan samlat sig en aning, blivit lugnare. Han klandrade honom inte förstås. Så mycket som vännen hade gått igenom, så mycket han hade förlorat. Kriget var väl en stor del, men också fångenskapen hos prins Philip och tortyren.
Det gladde Erland desto mer när Rowan frågade honom om tvillingarna. De små ljusen i sitt liv som han älskade mest, över allt annat. Kanske Sienna mer, just för att hon tagit de till världen.
Han sken upp och gav ifrån sig ett litet skratt när han föreställde sig de smås ansikten. ”De mår jättebra. Sienna tar väl hand om de. De kommer växa upp att bli lika vackra och starka som henne.” Han skrattade igen och harklade sig sedan när han erkänt sig ha farit bort i tankarna. Han var ju faktiskt här för Rowans skull. Därför beslöt han sig för att fokusera på honom igen. ”Och Ayden? Hur går det med honom?”
Erland gick före ut från kontoret och skulle se sig om för att lokalisera drottningen, men innan han hunnit det, så rusade vakterna förbi de. ”Vad är det frågan om?” Han stoppade en av vakterna som förklarade hastigt att drottningen var i fara. Utan att vänta på någon förklaring satte han fart efter vakterna och hoppades på att Rowan följde med hack i häl. Thessa skulle ju inte vara i slottet. Om hon var här, fanns risken att Sienna också var utsatt för fara. Det skrämde Erland.

Sienna andades ut då Malcom föll till marken, men det var en väldigt kortvarig lycka då hon snabbt insåg att mannen inte var helt död riktigt ännu. Hur seg var karln egentligen, inte nog med att han skulle komma tillbaka och plåga Thessa efter alla dessa år, han skulle också envisas på sin dödsbädd? Räckte det inte nånstans? Men Sienna tyckte sig knappt hinna reagera innan Thessa själv gjorde det eller vad nu denna dimma var. Sienna kunde inte annat än att stirra på vad som hände, häpen och förstod inte. Tänkte inte ens försöka sätta sig in i det. Hon hade aldrig förstått sig på den där sortens magi ifrån Garkauth, hon nöjde sig med att veta att den fanns men ville inte behöva veta mer. Vad den än orsakades av, eller vem, så dödade den åtminstone Malcom vilket var det viktigaste av allt. Sen om det var Thessa själv eller någon som hjälpte henne ifrån sin hemstad.. Det lämnade hon åt vännen att ta reda på. Hon drogs tillbaka till nuet och de levandes värld igen då Thessa föll in i hennes omfamning och hon instinktivt lade armarna omkring henne i hopp om att kunna trösta vännen så gott det gick även om hon förstod att hon kanske inte skulle satsa på att få henne glad. Snarare bekväm eller avslappnad igen då hon gött kunde tänka sig hur uppjagad vännen var efter denna dagen. Att återse Malcom, bråket med Rowan, övergreppet och exets död... Hon hade inte velat stå i Thessas skor idag.
"Du är trygg nu." Det var lite högre än en viskning, men inte riktigt heller i vanlig samtalston. Men lämnade det sedan där, då hon anade att vännen inte ville tala mer om det nu vilket hon fick respektera. Hon själv skulle mer än gärna prata av sig om det som just hänt, men det var inte läge nu med Thessa då hon var den viktiga i detta. Sienna själv kunde lika gärna prata av sig om detta med Erland senare samma dag.
"Kom." Hon nickade med en svag antydan till ett leende då hon tog vännens hand för att gå ut ur rummet och istället leta upp hennes son.


Under de timmar som gått sedan han först träffat Malcom idag så hade Rowan hunnit lugna sig rejält, och i takt med det så skämdes han allt mer för sitt beteende emot Thessa tidigare på dagen. Något han innerst inne visste att han länge skulle få jobba på att gottgöra men aldrig skulle kunna förlåta sig själv för, en skam han dock höll för sig själv. Han skulle göra allt han kunde för att göra upp för det men det skulle inte handla om honom utan om Thessa för han insåg också själv hur pass själviskt han handlat. Visst hade han önskat att Thessa åtminstone sagt att hon varit gift tidigare, men det hade inte varit hans plats att reagera så som han gjort. Men pratet om barnen fick honom på andra tankar och det var riktigt fint att se hur glad Erland blev över att få tala om sina små. Inte för att han var bättre själv - i samma stund som Erland frågade om Ayden sprack ett litet, stolt pappaleende fram på hans läppar.
"Han växer så det knakar.. Det är nästan så han verkar bli längre för varje dag." Den lilla sonen var sida vid sida med sin mor den stora ljusglimten i Rowans liv. Leendet försvann fort då tjänarna sprang förbi dem och han förstod att något var fel, bara för att förstå vad det var dem sade. Att Thessa var i fara. I den stunden glömde han återigen allt annat och kastade sig efter dem, bannade sig själv ännu mer för att han ens släppt iväg henne med hennes ex kvar i slottet. Han skulle åtminstone bittert få ångra att ens ha tänkt tanken att komma hit ifall han skadat Thessa. Efter att ha svängt om ett hörn i en av korridorerna fick han äntligen syn på henne, och tycktes få hjärtat ännu högre upp i halsgropen då han såg att åtminstone Sienna var blodig om händerna. Men kunde strax börja andas igen då han insåg att ingen av dem faktiskt verkade mer än skakade, och var på imponerande få steg framme vid Thessa för att utan en tanke dra in henne i sin famn.
"Förlåt." Viskade han, kramade om henne hårt och drog in hennes fantastiska doft igen.


Adriana hade aldrig blivit hundra procent återställd efter missfallet och knivhugget. Hon hade blivit bättre till den punkt att hon bara varit lite extra trött, innan det sakta börjat vända neråt igen. Hon hade börjat tappa i vikt, snabbt, blivit allt mer och mer tröttare och magen smärtade henne allt oftare. Hon hade gjort sitt bästa för att dölja det så mycket som möjligt för Philip då hon inte ville oroa honom mer än nödvändigt, han hade onekligen mer än fullt upp efter föräldrarnas död. Men hon tvivlade inte på att han märkt att hon ännu inte var okej. Hon hade konsulterat läkaren i det hela, som misstänkt att livmodern kanske fått sig en envis infektion och gett några olika örter och mediciner hon kunde ta. Inte för att dem hade gjort någon skillnad ännu.
Men det kunde inte ha varit en sämre dag till att gå helt åt skogen. Det var dagen för kröningen, och redan när hon gått upp på morgonen hade hon känt sig lite extra hängig men struntat i det. Det har var ingen dag som hon hade råd att vara dålig på utan en dag som helt och hållet skulle handla om hennes make. En dag som var extremt viktig att den gick bra. Det var när det bara var en kort stund kvar till kröningen och Adriana precis hade klätt om och börjat ge sig iväg dit som hon hade kollapsat, och vaknat upp i sängen. Omgiven av ett helt gäng med stressade tjänare och Ralph som oroande oroligt vandrade fram och tillbaka. I ärlighetens namn tyckte hon nog lite synd om läkaren, för det var inga fina ord hon kallade honom - hon var inte stolt över sitt snabbt svängande humör och läkarens ord var inte roliga att höra. Kröningen var i full gång och hon fick inte ens kliva ur sängen för att stötta sin make, som Ralph irriterat skickat tjänare efter att hämta. Men förståeligt nog var han väl inte så lätt att kontakta just nu när kröningen var igång.
Om hon skulle vara ärlig visste hon faktiskt inte om hon skulle ha klarat av att resa sig även om Ralph tillåtit henne. Hon visste inte hur hon såg ut men kunde tänka sig att det liknade ett spöke - värken i magen tycktes ha exploderat och en feberfrossa började sprida sig genom kroppen vilket tycktes få varenda muskel i henne att värka.

Trots sekunderna innan, blodhögen efter Malcom på golvet, infann sig ett lugn hos Thessa. Hon arbetade på automatik. Tillbaka i sin roll som drottning. ”Ja. Ayden..”, mumlade hon och torkade bort osynliga tårar från sin kind och gjorde sedan ett försök att få bort damm som yrt upp på hennes klänning. Men hon hann bara några steg ut från arbetsrummet innan Rowan var där. Och höll om henne. Och lika fort igen så var hon tillbaka på platsen. Något brast i henne. Hans värme kring henne, den välbekanta tröstande tonen i hans röst hade framkallat något. ”Säg inte förlåt. Håll om mig bara.”, snyftade hon istället tyst och borrade ansiktet mot hans bröst samtidigt som hon lät sig hållas där.
Erland skulle först tro det värsta när han fått syn på Thessa och Sienna. Fläckar av blod på deras kläder. Det skrämde honom, men lika snabbt förstod han att blodet inte var deras. Han kunde bara kika in i rummet för att få syn på kvarlevorna. ”Malcom..”, viskade han för sig själv och skyndade sedan fram till Sienna. ”Är du okej?”, det lät hårt. Och det på grund av hans orolighet. Erland visste inte så mycket om denna Malcom, men tillräckligt för att förstå att han var, eller varit, farlig. Men hur farlig kan han ha varit, när han låg där besegrad? Strax infann sig istället en stolthet som kom som en lättnad. Det var skönt att släppa oron. Sienna hade slagits för sin vän. Det gjorde Erland stolt.
Han sträckte sig efter hennes hand och kramade om den. ”Jag är ledsen att jag inte var där och hjälpte er.”, sa han bekymrat och sänkte blicken för ett ögonblick. ”Vad hände?”
Frågan kom återigen med en höjd röst. Det var en hint åt vakterna. Var tusan hade de varit när detta hade skett? Som kapten över soldaterna var han besviken på vakternas arbetsinsats. Samtidigt så ville han också veta. Malcom var död. Var det över nu? Thessa och Rowan, var de..? Erland såg sig om efter kungaparet och suckade av lättnad när han såg de sams, nära varandra. Han vände sig till Sienna igen och mötte hennes blick.
”Sienna. Låt mig se efter det här, sedan går vi hem till våra barn. Okej?” Han släppte taget om hennes hand för att istället röra vid hennes kind.


Philip gillade inte att Adriana inte närvarade på hans kröning. Denna stund, och dag, var viktig för honom. Nu skulle Philip bli kung av Acria.
Det hade varit en hektisk planering samtidigt som kungligheterna, med deras rådgivare, var beslutsamma på att detta skulle firas stort. Kungligheter från hela världen över hade kommit dit för att åskåda det hela. Dekorationen och inredningen fick tronsalen att se desto mer ståtlig ut. Det kändes mäktigt. Det älskade Philip i tystnad. Alla hade kommit dit. För honom.
Vad folket i Acria sa, såg han förbi. Folkets undran över den plötsliga död av hans föräldrar hade skapat en oro och osäkerhet bland dem. Många frågor hade dykt upp. Men Philip kom inte med några svar. Han ville gärna förse folket med det, men Adriana hade påmint honom om konsekvenserna för hans utmålade och otäcka svar. Folket skulle inte förstå. Han höll sig tyst.
Äntligen var det dags. Intresserat såg folkmassan av kungligheter och adel på när prins Philip nu blev förklarad som kung Philip. Kung. Av. Acria. Ett lyckorus fyllde honom, men lika snabbt avtog när han återigen blev påmind om sin hustrus frånvaro. Han ville visa henne, se, vilken kung han var. Vilken kung han skulle vara för henne. Hans drottning.
Men när Philip gått av trappstegen och återgått till sitt rum, för att byta om till sin utstyrsel för kvällen, fick han en knackning på dörren och en av tjänarna tittade in. Philip fnös- såg inte tjänaren att han bytte om? Att här, störde en inte honom? Strax förstod han att det handlade om Adriana och Philip fick bråttom. Han drog på sig kläderna och brydde sig inte om att knäppa och snörde om hals och byxlinning samtidigt som han med raska steg tog sig till sängkammaren där hans drottning vilade. ”Adriana!”
Han knuffade undan tjänarna som stod runt bädden för att se efter henne. De gjorde inget motstånd. ”Adriana.”, flämtade Philip och böjde sig över för att se på sin kärlek. ”Hur är det? Hur är det fatt?” Han svalde för att hämta andan och rörde med handen över hennes panna.
Philip upptäckte hur svag hon såg ut, utslagen, verkade inte helt sig själv. ”Men gör något då! Hjälp henne!”, vräkte han ur sig och såg upp på Ralph och de andra.

Det gjorde ont i Rowan att se henne sådan, men kanske än mer skämdes han lite för hur han betett sig innan. Att han ens misstrott henne. Han hade svårt att sätta fingret på exakt varför han ens trott på Malcom från första början - dock misstänkte han att det var att han haft vigselringen som påverkat honom så pass. Oavsett vad så hade ilskan runnit av honom så fort han fått se scenen här, och de sista dropparna hade försvunnit när han fått in henne i sin famn igen. Det var där han trivdes bäst och hörde hemma på nåt vis, hos henne. Det kändes som om det fanns massvis han ville få sagt, verkligen få fram sitt förlåt ordentligt, men det kändes inte heller helt som rätt tillfälle. De båda kunde nog använda tiden till att lugna ner sig först. Istället höll han bara kvar taget om henne, innan han till sist drog sig bara svagt undan. Såg på henne i några sekunder innan han placerade en kyss på hennes panna.
"Vad hände?" Ville fråga om hon var okej, men han förstod redan svaret på den frågan.
Även om faran var över så blev Sienna otroligt lättad över att få se sin make komma in genom dörren. Även om hon själv inte varit i någon direkt fara, så var något sånt här självklart alltid en skärrande upplevelse. Hon skakade på huvudet åt hans förlåt, självfallet var inget av det här hans fel eller skuld. Det var bara dumheter att be om ursäkt om något sådant - han var här nu och det var vad som räknades.
"Malcom försökte ge sig på Thessa." svarade hon enkelt, hon skulle säkerligen vilja prata igenom det här mer med honom senare men just nu var hon bara alldeles för uppspänd för att orka prata om det. Hon ville bara andas ut igen.
"Det låter som en bra plan." nickade hon med ett svagt leende mot honom, såg upp i hans ögon med en tacksam blick.

Det värkte i Adrianas hjärta för att hon inte kunde finnas vid Philips sida idag, hon ville inget hellre men kroppen ville då icke samarbeta med henne idag. Febern gjorde att allt värkte, men magen.. Smärtan gjorde också tankarna dimmiga, även om några av Ralphs mediciner hade hjälpt något. Hon hade just börjat dåsa till lite lätt då oväsendet av att Philip kom in i rummet fick henne att vakna till igen och se upp på honom. Fick fram ett litet leende, visst nådde det väl inte riktigt ögonen men det var i alla fall ett tappert försök.
"Jag ska nog klara mig med en kung med mig." Det var åtminstone ett försök till ett skämt, och hon var också otroligt stolt över att han nu var krönt kung. Det och så skämdes hon över att ha tagit uppmärksamheten ifrån honom på den här stora dagen som borde vara helt och hållet hans. Ralph hade äntligen slutat vanka av och an nere vid sängkanten när Philip tilltalat honom, uppenbart nervös över vad han hade att komma med.
"Damens livmoder tycks ha tagit större skada än vi trodde efter missfallet, det finns inte mycket jag kan göra för att hjälpa henne, ers majestät." Adriana kunde ändå förstå att han var nervös med de nyheterna, Philip var kanske inte känd för sitt lugn. Han tycktes tveka i några sekunder innan han fortsatte tala.
"Jag har inte möjligheterna att hjälpa henne. Jag vet heller inte om någon har det. Men jag har hört att hennes bror skall ha vissa egenskaper som kunde hjälpa henne." fortsatte han.

Thessa lät sig hållas kvar i Rowans armar och så småningom inföll sig ett lugn hos henne. Hon andades i normal takt.
När Rowan sedan lättade på greppet om henne såg hon upp på honom, fortfarande med en vattnig blick efter gråten. ’Vad hände?’ Hans ord fick det att snurra i hennes huvud för en sekund. Det var så mycket som Rowan inte kände till från hennes förflutna. Minnen och händelser som hon på ett sätt ville dela med sig av. Men Malcom kom med smärta och ondo. Thessa hade varken orken eller energin att svara honom och med de riva upp gamla sår. Det var inte läge, här, att förklara hela historien. Men vid ett annat tillfälle.
Först log hon bara ett litet leende, ett försök att koncentrera sig på situationen. Och det var lätt. Hon såg sin käraste i ögonen. ”Malcom gjorde något dumt. För sista gången. Tack och lov att jag hade Sienna med mig. Hon räddade mig.”, sa hon och harklade sig efteråt. Hennes stämma hade varit låg i volym.
”Det är bra nu. De ser efter det här.” Hon syftade på vakterna samtidigt som hon sneglade åt deras håll där de skyndsamt städade undan efter situationen. Det var skämmigt att de inte funnits där, när drottningen behövt deras hjälp. ”Jag vill se Ayden. Följer du med mig?”. Thessa svalde och tog ett försiktigt tag om Rowans hand.
Erland såg fundersam ut för ett ögonblick. Övervägde att skälla ut vakterna för deras frånvaro. Men han visste att det inte skulle hjälpa. Det skulle bara spä på mer av det onda. Istället iakttog han de bara tyst med en allvarlig min. Och nog förstod vakterna hans allvar. De arbetade fokuserat på att städa upp efter händelsen; torka upp blodet, flytta kroppen, se till att rummet var i rätt ordning. De talade inte till Erland, bara talade lågt mellan varandra.
Erland strök med tummen över Siennas kind och nickade åt henne innan han vände sig om för att se efter att vakterna skötte deras jobb ordentligt. Han klev in i rummet och vakterna flyttade sig. Erland såg hur de plockade upp Malcom i sina armar. Han grimaserade. ”Kräk.”, väste han mellan tänderna när de passerade honom för att lämna rummet. Sedan såg han sig om, gick fram till en av vakterna och viskade något till honom. Han fick en nick tillbaka som svar och sedan lämnade Erland rummet. ”Nu går vi.”, sa han bestämt. Lite för hårt. Därför tog han Siennas hand och kramade den istället lätt. Ville visa att hon inte skulle oroa sig för honom. Han hade mycket att fundera över bara.

Philip såg bekymrad ut när Adriana talade till honom. ”Ansträng dig inte, Adriana.”, sa han lågt till henne och ville röra vid henne, men han var rädd att hon bara skulle bli värre av det. Det skrämde honom att se henne såhär. Skulle Philip förlora Adriana? Nej, det fick inte ske.
Innan Philip skulle gå djupare in i mörka tankar hann något stoppa honom. Eller någon. Ralph. Han sa något. Först blev Philip chockad. Kunde ingen i hela världen hjälpa hans Adriana? Acrias drottning? Men sedan nämnde han brodern, Rowan, och Philip reagerade fysiskt genom att backa från sängen som han fått en stöt. ”Rowan?… Rowan? Den..!”, sa han och stoppade sig själv. Ville uttrycka sin irritation över brodern, förklara vilken dålig ledare han faktiskt var för Vrale, att hur skulle någon som Rowan kunna hjälpa Adriana?
Men orden kom aldrig fram. Det var Adrianas bror. Och Adriana låg där, skör, kämpade för överlevnad. Philip ville aldrig vara den att såra henne. ”Jag är säker på att det finns någon annan här i världen med mer makt och kraft än den där dåren, men..” Han såg på Adriana och sedan tillbaka på Ralph igen. ”..Han är vårat bästa hopp just nu. Vi har inte tid. Vi ger oss av direkt. Gör redo vagnen, se efter Adriana, att hon är redo för avfärd.”
”Men, ers nåd.. gästerna?”, försökte en av tjänarna försiktigt. Det var kröningens afton och festligheter väntande. ”Kungen har talat.”

Alatar hade väntat på det här i så många år, och det var en välkomnad känsla att äntligen se Eimports stadssilhuette framför sig efter alla dessa år. Efter att han lämnat staden för att ägna sig helhjärtat åt magin och Församlingen. Nu äntligen. Han hade försökt återvända då hans son och svärdotter mördats, men först då upptäckt den sköld de andra magikerna lagt kring Rowan. Han hade, förstås, flippat ut något på dem - han ville hjälpa sitt barnbarn, sörjde sin son och det faktum att hans kollegor vetat om vad som hänt och inte lät honom hjälpa? Där och då hade det varit ett under att han inte lämnat församlingen. I nuläget kunde han ändå förstå att Rowan, hur hemskt det än varit, hade behövt skapa sin egen väg. Men Alatar hade alltid vakat över honom på avstånd, och efter att drakarna hjälpt honom hade skölden äntligen spräckts och Alatar kunde återvända. Det passade även i tiden, något var påväg att hända och Rowan kunde behöva hans hjälp.
Så var han äntligen på plats i tronsalen igen, han hade blivit insläppt av en av tjänarna som omedelbart sprungit iväg för att hämta Rowan.

Rowan hatade den här känslan av maktlöshet, att han varit på ett helt annat håll och till och med arg på henne när hon varit i fara. Det var också först när hon sade dem som det gick upp för honom att vakterna förstås borde ha varit där för att skydda henne. Varför hade dem inte varit där? Vad hade hänt? En plötslig ilska blixtrade till i honom, men han tvingade sig att ta det senare istället. Han nöjde sig med att bara ge en blick åt Erland, hoppades och trodde att vännen förstod - de fick definitivt ta tag i det här sen. Drottningen hade varit i fara och vakterna hade inte ens varit nära på att skydda henne? Oacceptabelt. Kanske hade vakterna tur att han väntade med att ta upp det - han skulle knappast ha varit blid mot dem. Han nickade åt Thessa ord.
”Vi går till Aiden.” Höll han med och lade armen kring hennes midja samtidigt som han började gå ut ur rummet. Hann inte mycket längre än ut i korridoren då en tjänare kom fram till dem.
”Det är någon som söker ers majestät.”
”Hälsa att nu inte är ett bra tillfälle.” Svarade han, hade hade ingen lust att ägna sig åt något annat än sin fru ännu.
”Det är en viktig person, enligt han själv, men jag hälsar honom detta, han väntar i tronsalen.” Svarade han innan han gick vidare och Rowan suckade lätt. Visst skulle dem ju ändå via rummet.
Väl där inne stod en äldre herre, han skulle nog gissa på 70-års åldern, gråhårig med ett lika grått skägg och en kolsvart kappa. Det var något med honom som påminde Rowan starkt om någon, utan att han riktigt kunde placera varifrån.
”Rowan.” Mannen vände sig mer emot paret och talade med ett mjukt leende, och det var först då poletten trillade ner för Rowan när han fick höra rösten.
”Farfar?” Häpet släppte han taget om sin fru för att kliva fram och med ett lika häpet skratt krama om karln, som han efter alla år av tysthet varit helt säker på varit död.

Sienna förstod att han var missnöjd, och hon hade säkerligen också varit det om hon varit i samma sits. Vakterna borde ha varit betydligt mer närvarande än vad de varit. Hon sköt undan tanken, det där fick hennes make sköta och nu var inte läge för att ta upp det.
”Nu åker vi hem.” Hon kramade mjukt om hans hand i sin, försökte skaka av sig den där olustiga känslan i magen som dröjde sig kvar efter hela händelsen.

Anselm knackade glatt på Brynjolfs dörr, väntade bara i en halv sekund innan han öppnade den och klev rätt in.
”Brynjolf! Har han sagt nåt?” Ropade han in medan han gick längre in i huset på jakt efter vännen. Hans egen fru, Cateline, hade av ett rent misstag råkat utrycka att hon trodde något var på gång med Sienna igen, rättare sagt att hon var gravid. Det var inget hon själv berättat något om ännu, men Cateline brukade ändå ha en bra känsla för sådant och nu ville Anselm omedelbart få reda på mer om detta.

Det kändes betydligt lättare nu när Thessa hade Rowan bredvid sig. Med sig. Hon kunde inte tänka på det som varit, eller rättare sagt, det spelade ingen roll. Malcom var död. Det onda var förbi nu. Längtan efter deras son tog över. Hon ville försäkra sig om att Ayden var okej. Att han hade det bra, han med.
Hon hann precis ut från rummet då en av tjänarna dykt upp. Plikten kallade igen. Thessa medgav i tystnad att hon inte gillade läget. Efter allt som nyss varit, så kunde de väl få känna frid för en sekund? Tillsammans? Men det såklart. Som kunglighet var en ständigt upptagen och skulle ständigt finnas till tjänst. Därför sköt hon undan tanken och gick istället in i rollen som drottning.
Hon sneglade på Rowan för att se efter vad hans reaktion var. Han verkade inte heller helt förtjust över situationen, men de skulle ju korsa rummet. Det skulle bara ta ett ögonblick, övertalade Thessa sig själv i tystnad och gick efter sin man.
Sedan gick det fort. Först fick hon syn på den äldre herren i salen och stannade upp. Hon kunde omöjligt placera honom, men så många som besökte slottet, så kunde det väl vara vem som helst. Men strax därpå förstod hon att så inte var fallet. Mannen hade tilltalat Rowan vid hans namn och Rowan verkade häpen, men sedan glad över att se honom. ’Farfar’.. Thessa flämtade när hon förstod och stannade på sin plats, en bit ifrån de.
Hon visste inte vad hon skulle tro. Hon såg att Rowan var glad över att se sin farfar. Och för ett ögonblick blev hon påmind om magin i striden med Malcom. Den som kommit från hennes smycke, det hennes egen mamma burit. Det var något Thessa ville ta reda på mer om, men nu var det inte tillfälle för det. Istället riktade hon fokus på mannen och Rowan. En bra början för att ta reda på mer om den gamle mannen var väl att hälsa på honom.
Thessa gick lugnt fram till de båda och ställde sig lite vid sidan om de. Hon ville inte tränga sig på allt för mycket, bara visa att hon var här och såg vad som hände. ”Godkväll, min herre. Välkommen till Eimport.”, sa hon med ett leende mot mannen. Hon sneglade mot Rowan i hopp att han skulle presentera henne och såg sedan tillbaka på mannen igen.

Brynolf hade precis avslutat en affär med en annan herre inne i sitt arbetsrum då han hörde Anselms välbekanta röst utifrån hallen. Brynolf for upp från stolen och avslutade affären kvickt, viftade med båda armar att ’där är dörren, tacktack, det blir bra, såså, vi säger så, ja, tack, du med.’ För att schasa iväg mannen och sedan lika kvickt lämna arbetsrummet han med för att gå bort till hallen och se sin vän stå där. ”Nå, nå, vad är det du talar om, Anselm?” Han spärrade upp ögonen när han iakttog sin vän. ”Han? Ehm, jag? Nej, du menar förstås Erland!”, sa han som att han kom på något, men när han inte kunde placera vad det var det handlade om så kliade han sig i sin rödlätta hårbotten och såg fundersam ut. Vad är det Erland skulle ha sagt? ”Nä, du får tala klarspråk med mig. Jag är inte lika kvick som för några år sedan!” Han skrattade åt sitt dåliga skämt och vände om. ”Stig in, stig in! Vi tar oss varsitt glas.”
Han ledde vägen till matbordet och slog sig ner vid bordet. På bordet stod en kanna stop med öl sedan tidigare. Han hällde upp i varsitt glas åt de. ”Jag vill höra allt!”