Aut neca aut necare – PRS Jackies & Medi

Lily kunde inte låta bli att le och rodnade svagt. Benen verkade som gelé men hon lyckades hålla sig någorlunda uppe.
"Åh du säger väl så för jag tog mat till dig den kvällen." Sa hon mjukt och pep till av snurren. Så här roligt hade hon inte trott det skulle vara på en snobbig bal och Alistair doftade så gott. Hon ryckte till när hon hörde hans röst. Svor tyst inom sig och svalde.
"Jag känner mig lite knäsvag. Jag tror jag inte vill. så kan du kanske hjälpa mig blåsa av hans förfrågan snälla?"

Alistair tittade omkring dem och insåg snart att det inte bara var Julians far som väntade på att få dansa med Lily – flera av deras fäder såg ut att vara beredda på att kliva ut på golvet så fort chansen gavs.
”Jag har en bättre idé...”, viskade han med ett listigt uttryck i ansiktet och innan musiken hunnit sluta förde han Lily längre in på dansgolvet och vidare till andra sidan rummet. När kusten var klar, och Christian och de andra verkade ha tappat bort dem bland alla dansande par, la han en arm om Lilys midja och förde med henne bort från dansgolvet och in genom en dörr som tidigare bara använts av servitriser.
De hade hamnat i köket, och flera personer som var iklädda eleganta och enhetliga servicekläder stirrade storögt på dem.

Lily såg in i hans ansikte och log svagt.
"Jasså?" Sa hon och såg över axeln och ryste till. Deras blickar var som hajar. Hans arm var så betryggande och hon kände sig säker.
Väl i köket såg hon upp och hon såg frågande ut.
"Köket?" Viskade hon och kunde höra slamret från de som arbetade.
"Så du gillar min mat så mycket?" Hon log nu retsamt mot honom och lade huvudet på sned.
"Okej då jag ska laga mat för er varje dag nu." Sa hon i en lugnande ton och höll upp ena fingret.
"Om jag får hjälp att betala maten så gör jag det." Hon sa allt i en road lite retsam ton. Hon visste att de hade gått hit för att gömma henne. Men hon kunde inte låta bli.
"Tack Alistair. Du är en riktig hjälte." Hon tog hans hand och kramade den mjukt.

Alistair drog på munnen, men det lilla leendet försvann igen när hon kallade honom för hjälte.
”Det vore trevligt, men just nu ska du bara fokusera på att bli helt frisk. Det är det viktigare…”, svarade han och såg ner på deras händer innan han mötte hennes blick.
De avbröts av att en kvinna helt klädd i vitt kom fram till dem.
”Mr. Hawthorne. Vad ger oss den äran? Finns det något vi kan göra för er?”, sa hon, och Alistair kunde höra nervositeten i hennes röst och även se hur andra i rummet stannat upp för att lyssna på dem. Det var ovanligt att någon från familjen besökte köket. Om någon hade ett meddelande till köksmästaren gick det alltid via annan servicepersonal, aldrig direkt via dem, och Alistair gissade att hans mor eller far aldrig hade suttit sin fot där inne.
”Fortsätt med ert arbete. Vi ska bara passera”, svarade han med en ton som var kyligare än den han använde när han talade till Lily, vilket fick kvinnan att sträcka lite extra på ryggen.
”Giv…Givetvis, sir”, sa hon, och med en lätt bugning på huvudet var hon borta igen.
Alistair kramade Lilys hand tillbaka.
”Vill du ha en rundtur i huset innan vi går tillbaka till stora salen?”

Lily log och nickade sakta. Hon lutade huvudet mot hans axel och suckade tungt. Det hade tagit mycket på hennes energi att dansa och hon ville bara sitta en stund.
"Åh..." Hon lyfte huvudet och såg kvinnan med ett vänligt leende innan hon flyttade blicken mot Alistair. Såhär kall hade han inte varit sedan de först träffats. Höjde huvudet och blickade in i hans ögon.
"Jag skulle behöva sätta mig en stund. Kanske fem minuter. Men sedan får du gärna visa mig om." Hon hoppades inte han skulle insistera med rullstolen och hon tog ett fastare grepp. Så hjälplös var hon väl inte.

”Givetvis. Vi har inte bråttom, så ta den tid du behöver”, svarade Alistair innan han tog med Lily till en plats i köket som var lugnare och lite skymd från människorna som jobbade där. Han drog fram en stol och hjälpte henne att slå sig ner innan han själv lutade sig mot köksbänken mitt emot.
”Vill du att jag ordnar något? Kanske ett glas vatten eller någon medicin?”

Hon följde med honom och sjönk ner på stolen. Lade sin behandskade hand mot pannan och drog ett skälvande andetag.
"Vatten, ingen medicin." Hon öppnade ögonen och log svagt.
"Kanske det är bättre att jag sitter i rullstolen? Då kanske jag blir lämnad ifred?" Frågade hon och sänkte handen och placerade den i knät.

Senare, efter att familjen sagt adjö till balens gäster, eskorterade Alistair Lily till sovkammaren som hon skulle dela med Celia. När han försäkrat sig om att hon var bekväm och i goda händer lämnade han rummet och begav sig till salen där deras fäder redan väntade.
Alistair slog sig ner i en elegant soffa och det dröjde inte länge innan hans vänner dök upp och slog sig ner vid hans sida.
Michael stod och blickade ut genom ett fönster, med ryggen vänd mot dem. Han drog ett andetag, vände sig sedan mot sällskapet och Alistair kunde då se vreden i sin fars ögon.
”William upplyste mig just om nattens händelser.”, började fadern, och Alistair kunde höra Julian dra efter andan bredvid honom. ”Celia må vara familj, men jag tänker inte låta henne förstöra allt vi har byggt upp”.


Efter att ha tagit bort allt smink och bytt om till nattlinne trippade Celia bort till Lilys säng och satte sig mitt emot henne på överkastet med benen tätt intill sig.
”Såå.. du och Alistair? Hur seriöst är det? Jag såg då hur ni smög iväg under balen”, frågade hon och såg på sin vän med stora nyfikna ögon.

Vincent hade slagit sig ner och lutade sig tillbaka, lade ena benet över det andra. Han visade det inte men rädslan att förlora sin syster var det värsta som kunde hända honom.
Med en grimas såg han mot sin far och såg sedan ner på sin klocka. Det var sent nog och han började bli trött. All alkohol hade gjort honom yr.
"Hon kommer inte att förstöra något sir.Vi kommer hålla ett extra öga på henne." Han ville inte tala mera ifall vreden skulle byta riktning och han blickade mot Alistair.

Hon lade ner borsten och himlade med ögonen.
"Det var för att Julians pappa åt mig med blicken. Seriöst han verkaded äta upp hela mig." Hon ryste och såg sedan ner.
"Alistair är snäll men jag tror han inte tycker om mig på det sättet. Vi bryr oss om varandra på ett vänskapligt sätt. Tror jag." Hon såg sedan på henne.
"Vill du sova här inne? Med mig? Det kommer kännas skönare för mig om jag har min vän här."

Michaels blick vandrade mellan pojkarna,
”Efter allt som skett de senaste veckorna är jag inte säker på att jag kan lita på era ord”. Han gav ifrån sig en konstgjord suck och tog en hårdare grepp om glaset i sin hand.
”Först tar ni nästan livet att Lily Stone, vårt mest värdefulla offer någonsin… och nu detta. Ni kanske inte förstår hur mycket som står på spel?”.
”Vi förstår, far”, svarade Alistair kort.
”Verkligen?”. Michael gav sin son en mörk blick. ”Då kanske ni kan förklara för mig varför Lily står uppe på benen just nu?”.
Han syftade förstås på medicinen som de hindrat henne från att ta – den som skulle göra Lily så svag att hon blev sängliggande fram till ritualen.

”Självklart sover jag här om du vill det. ”, svarade Celia gav ifrån sig en tyst skratt.
”Det är första gången på länge som jag hör någon säga Alistairs namn och ordet snäll i samma mening. Men du ska veta att han har förändrats sedan han träffade dig. På ett bra sätt”. Hon tystnade, såg ut att tänka efter och tog sedan sin väns händer och kramade dem.
”Du…”. Hon tvekade. Såg sig om i rummet för att försäkra sig om att ingen lyssnade innan hon fortsatte. ”Det är kanske inte min sak att berätta, men det är något du borde veta om Alistair. .”.