~Bayrios - i Öst~ [Privat Fantasy Roll]

Erik - Skogen i Öst:
Han kunde inte få nog av henne. De kunde inte vara nära nog. Hans händer öppnade sig, släppte greppet om hennes kläder, och smekte över ryggen. Han kysste henne febrilt medan hon besvarade det. Hans ena hand landade bakom hennes huvud och tovade in sig i håret. Höll hennes huvud stadigt medan hans läppar mosades mot hennes och hans tunga sökte hennes likt alla bäckar sökte sig till havet. Som om det var naturens lag att de skulle vara sammansvetsade. Han kunde inte hejda sig. Trots allt så var hon hans värld. Solens teg med henne. Månen lös med henne. Vinden blåste med henne. Regnet föll med henne. Snön virvlade med henne. Allt var med henne. Han kände mer än hörde sitt egna lättade stön. Det fick hela han att skälva för att sedan bli alldeles mjuk.

Arya - Skogen i Öst
Deras läppar var som klistrade på varandra. Likaså var resten av deras kroppar. Hans händer smekte hennes rygg och hon hade sin ena i hans hår och den andra runt hans nacke. Nära tycktes aldrig nära nog. Arya ville komma honom ännu närmare och kyssa honom på fler ställen. Hon pressade sin kropp mot hans samtidigt som handen hon haft vid hans nacke gled ner längs ans bröstkorg och armar. Hon blev helt tokig av att känna honom, röra honom utan att någon eller något hindrade det. Efter att ha trott sig förlora honom så nyligen kunde hon inte hejda sig. Hennes hand gled in under hans tröja och det gick ett rus genom hennes kropp av att känna hans bara hud.

Erik - Skogen i Öst:
Hennes händer strövade över hans kropp och Erik kunde inte få nog. Han kände varje liten rörelse hon gjorde. De nätta fingrarna mot hans bröstkorg. Mot hud och brösthår. Det var obeskrivligt underbart.
"Arya.." hummade han mjukt ut mot hennes läppar mellan flåsande andetag. Hjärtat dunkade, hans blick hungrig. Hans händer sjönk ner längs med hennes sidor tills han nådde hennes höfter. Där greppade han hemmen på det övre plagget och drog det rakt upp över hennes huvud med hastiga rörelser medan hans blick följde i dess vaka för att se hennes gyllene hud. Åtrån växte - hur det ens var möjligt att den kunde bli starkare - för varje liten centimeter mer utav henne han fick beskåda. det vackraste på planeten. Vackraste i galaxen. Vackraste i universum. Hans Arya. När plagget äntligen var helt av och låg kastat i gräset lät han händerna gå längs med hennes sidor. Kände den lena hyn.
"Arya..." andades han ut i förundran över hennes skönhet och perfektion.

Arya - Skogen i Öst
Hon var tvungen att släppa honom och lyfta på armarna då han drog av hennes översta plagg, men så snart den slängts åt sidan var hennes händer på honom igen. De strök sig upp för hans muskulösa armar samtidigt som hon kände hans längs hennes sidor. Hans beröring eldade på henne, hon hade ingen kontroll längre. Hennes händer sjönk snabbt ner till slutet av hans tröja och drog den uppåt, på liknande vis som han gjort på henne. Då hans ljusa hud uppenbarade sig framför hennes ögon riktigt kastade hon sig över honom. Hennes händer ville röra honom överallt, hennes läppar detsamma, men dem började med att återförenas med hans.
”Erikk...mere pyaare...”

Erik - Skogen i Öst:
Han tog emot henne när hon vräkte sig över honom. Han kunde känna hennes hunger lika starkt som sin egna. Den var fullkomligt överväldigande. Total på något sätt. De landade i gräset, hon över honom. Han höll henne tätt mot sig och kysste vart än han kom åt. Händer, armbågar, hals, axel, nyckelben, panna - allt hans läppar nådde kysste han.
"Myn leafde..." viskade han ut i en mjuk smekning mot hennes hud medan hans bröstkorg hävdes upp och ner så att varje muskel definierades och flexade. Händerna smekte överallt. Hans hunger för henne totalitär.

Arya - Skogen i Öst
Mörkret hade för länge sedan lagt sig i den österländska skogen och stjärnorna tindrade ovanför dem. Månens vita sken var det enda ljus dem hade, men för Arya lyste också mannen framför henne.

De låg nära, mitt emot varandra i gräset med blicken fäst vid den andras ögon. Trots att det var mörkt hade de inga problem med att se varandra. Aryas hand smekte Eriks kind samtidigt som hennes läppar formade ett leende. Hon kände sig som den lyckligaste kvinnan i världen. Mannen mitt emot henne älskade henne och hon honom. Han var hennes och hon var hans. De var perfekta för varandra. Totalt olika, men skapade för varandra, Arya visste det helt säkert.
”Jag älskar dig.” sade hon, fortfarande med sin hand vid hans kind.

Erik - Skogen i Öst:
Han log mot henne. Hans ena hand på hennes höft och den andra under sitt egna huvud där de låg mitt emot varandra i det svajande gräset. Månljuset fick hans redan bleka hy att se än vitare ut. Solen hade inte gett honom någon färg trots att den var stark i Öst. Hans komplex förblev vitt.
"Jag älskar dig." svarade han tillbaka och lutade sig fram för att kyssa hennes panna trots att hennes hand kom lite i vägen, "över allt annat min värld, mitt hjärta." Hans röst mullrade, han kunde inte hindra leendet som lekte på hans läppar och han ville inte sluta le heller för den delen. Han lyfte handen från hennes höft och lät den glida hela vägen upp till hennes revben där han stannade och smekte med sin tumme. Hans blonda hår rufsigt. Små pärlor av svett gick fortfarande att skymta i hans brösthår. Han kunde fortfarande känna värmen hon hade lämnat över hans kropp.

Arya - Skogen i Öst
Hennes leende blev bredare av hans ord och rörelser. Hon flyttade sin hand lite längre ner på hans kind och smekte med tummen där ett par gånger. Det här, var det bästa i hela hennes värld. Men, något låg och störde henne i bakhuvudet och hon kunde liksom inte släppa det. Allting hade startat på grund av något som för Arya egentligen var näst intill helt obetydligt. Hon var tyst en liten stund och lät leendet på hennes läppar dämpas.
”Erikk?” frågade hon försiktigt, ”varför var mitt namn så viktigt?”

Erik - Skogen i Öst:
Arya hade brutit stämningen, men Erik kände ingen ilska över det hela. Han var nog mer lättad faktiskt. Han såg på henne medan tummen slutade smeka. Tittade på henne en stund. Studerade hennes ansiktsdrag.
"Namn är du. I norr åtminstone." sade han stillsamt, lät tummen börja stryka huden över hennes revben igen. Han visste att den förklaringen inte skulle vara tillräcklig men hur kortade man ner tusentals år av historia till något kort och förståeligt?
"I norr så är ditt namn allt. Det är vem du är, vart du kommer från och vart du hör hemma. Det ger dig rättigheter och skyldigheter. Går i arv tusentals år tillbaka och genom ens namn känner man människor." han suckade lite lätt, "det är svårt att förklara såhär." förtydligade han så gott han kunde och kysste hennes panna en gång till.

"När du... När du ger ditt namn till någon så visar du att du verkligen vill skapa en koppling med den personen på något sätt. Det kan vara allt från kärlek till herravälde. Ditt namn är du." Känslan smärtade honom kort i bröstet, känslan av svek som Arya den morgonen hade fått honom att uppleva. Det skavde men han lät det inte synas hur han kände. Erik visste att det var meningslöst att känna så, det var inte Aryas fel. Visst, hon hade kunnat säga sitt namn tidigare men han hade ju inte frågat och hon kunde ju inte ha vetat hur viktigt det var.

Arya - Skogen i Öst
Något sjönk inom Arya medan Erik berättade. Trots att han kysste henne på pannan och inte längre visade på någon ilska kände hon sig otroligt dum. Hon hade verkligen nekat honom sig själv. Enligt nordiska traditioner i alla fall. Arya var tyst en kort stund efter att Erik slutat att tala. Hon hade lite svårt att se honom i ögonen på grund av skam, men höll ändå hans blick.

”Jag- förlåt mig Erikk,” började hon sorgset, ”jag visste inte, jag hade ingen aning-”
Hon suckade. För första gången hade de verkligen stött på en kulturkrock.
”Namn har inte samma betydelse i Söder.” sade hon, ”visst har de en mening och kan tala om lite grann om en person men inte alls på samma sätt. Att ge någon ditt smeknamn är mer ett tecken på vänskap eller kärlek än något annat.”
Aryas panna rynkades lätt medan hon talade.
”Förlåt mig,” sade hon igen, ”jag är ledsen.”