Prs tippest & JustAFriend

Han greppade tag om Sebastians hand och hävde sig upp på taket. Allt annat än smidigt. I vanliga fall hade han skämts för det men nu spelade det ingen roll. Han var övertygad om att han såg förskräcklig ut. Det gjorde han ju i oförsig alltid, men ändå. Han kände på sig att svetten och tårarna som rann inte hjälpte direkt. Sebastian hade sett honom i något av hans värsta tillstånd. Han skämdes redan över det. Att han hade varit nära att avsluta sitt liv. Helvete vad sjukt.
Förmodligen hade Sebastian klättrat in genom fönstret och Elliot följde då, något tveksamt med in.

Klumpigt. Långt ifrån graciöst. Seb hade svårt att se på Elliot som han brukade, och han hatade sig själv för det. Han hatade sig själv för att han omöjligt kunde se det mästerverk som han annars alltid såg. Det mästerverk som han alltid försökte återskapa på papper.
Men det kunde inte vara hans fel. För Elliot var inte det mästerverket, inte nu. Elliot var... Ett hål. Seb kunde inte förklara det bättre än så. Han var ett hål. En skugga av den han hade varit innan.
Seb ignorerade sina tankar, viftade bort dem, och klättrade in genom fönstret. Gick direkt fram till dörren och låste den. Herregud, han skulle aldrig glömma att låsa den jävla dörren igen. Aldrig någonsin. Han vände sig om och tittade på Elliot. Såg svetten, tårarna, lockarna som nästan liknade de hängiga öronen hos en ledsen valp.
"Hur...", började han och harklade sig samtidigt som han trampade av sig sina skor. "Hur mår du?"

Elliot stängde försiktigt fönstret. Inte för att han egentligen behövde vara försiktig, till skillnad från de smutsiga fönstren med rostiga gångjärn hemma, såg de här nya ut. Vita. Rena. Det var mer att det var så Elliot var. Försiktig. När han inte ville dö. Vilket hände titt som tätt. Då var han allt annat än försiktig.
Han lirkade av sig skorna och ställde ner de nedanför fönstret. Vek ihop jackan och la den på. Halsduken låg i ryggsäcken. Ryggsäcken som han nu ställde ner bredvid den prydliga högen med skor och jacka.
”Hur...”, hur hade Sebastian kommit dit? Och varför? Om han visste vad Elliot var påväg att göra, varför stoppade han honom? För det var väl därför han kommit, eller? Men han var ju inte värd att ”räddas”.
”Varför kom du dit...?”, frågade han rakt som svar på frågan. Mötte blygt Sebastians blick. Det var ingen idé att börja nysta i känslorna. Han visste inte.

Inget svar på hans fråga. Seb var osäker på om han ens skulle vilja få ett ärligt svar av Elliot, när allt kom omkring. Han skulle inte ens veta vad han skulle svara. Göra, eller någonting. Förmodligen skulle bara ett stumt 'åh, okej' undslippa hans läppar.
Han avvaktade lite med att svara på Elliots fråga och satte sig på sängen. Försökte att inte tänka på vad han och Elliot gjort där. Så. Opassande.
"För du hade inte öppnat min snap på en timme och jag blev nojig för att jag lämnat dig när du så tydligt inte var okej och...", han tystnade och vek undan blicken från Elliot. Besatt, det var han definitivt. Men vem skulle inte bli besatt om de träffade någon som Elliot? "Och jag såg bilden på Instagram, och det kändes alldeles för bisarrt för att det skulle vara ett sammanträffande." Han knäppte ihop sina händer i knät och fäste blicken där istället för på Elliot.

Han hade omedvetet pytsat ut små ledtrådar hela dagen. Det var hans fel att Sebastian kommit dit. Eller fel och fel. Var han ledsen för det? Hade Sebastian räddat honom eller förstört allt? Han visste inte. Hade han ens gjort det annars? Och om inte, då hade han väl inte hittat hem? Skulle han frusit ihjäl då? Så kallt vad det väl inte, eller? Fast det senaste han ätit, bortsett från äppelbiten, var mackan som Eric packade ner och det var vid lunchtid dagen innan. Påtalar om Eric, undra om de var oroliga där hemma? Så många frågor. Hjärnan var helt utmattad. Kroppen med.
Elliot nickade bara och fäste blicken på sina fötter. Skulle inte få ut något vettigt om han öppnade munnen. Han satte sig ner på golvet. Även om sängen såg inbjudande ut så var han genomsvettig, äcklig. Han visste inte smutsa ner Sebastians säng.

Avsaknaden av Elliots röst, Elliots ord, sög. Var han arg på Seb? För att han avbröt... För att han avbröt det? Fast vad spelade det egentligen för roll? Seb hade tur som hann dit i tid. Gud, vad skulle han gjort om Elliot hunnit hoppa?
Sluta tänk så Seb. Elliot är okej. Fysiskt, i alla fall. Han lever.
"Vill du typ duscha?" frågade han osäkert efter att ha låtit en eller två tysta minuter passera. Fortfarande med blicken obekvämt fäst på sina händer. På fingrarna som nervöst pillade med varandra, på fingrarna som så desperat försökte få honom att sluta tänka på något som kunde hänt.

Det blev tyst. Elliots hjärna jobbade fortfarande med att försöka komma ikapp. Tystnaden gav honom tid att tänka. Tänka på allt. "Allt" var ganska mycket. Väldigt mycket faktiskt.
Han behövde verkligen duscha men det skulle få honom att känna sig krävande. Som en parasit. Det gjorde han dock redan så det kanske inte spelade någon roll. Han kunde ju dessutom inte gå hem så här. Genomvåt.
"Det vore kanske bra", kanske? Han var så äcklig. Äckligt klibbig. Äckligt ful. Bara äcklig. Och i ett stort behov av en dusch. Han frös dessutom, som alltid. Trots att det var varmt inomhus. Men det var inte varmt inombords och då spelade det ingen roll.

Okej, duscha. Då skulle Seb få ut Elliot i korridoren. Okej, okej. Han reste sig upp från sängen och styrde stegen mot dörren. Låste upp, öppnade ljudlöst och tittade ut. Lamporna var släckta överallt. Inget ljud från en tv. Bara tyst. Det var lugnt. Bara de var tysta och inte väckte någon.
"Kom", viskade han till Elliot och steg ut ur sovrummet. Trippade fram på tå. Som tur var så var golvplankorna inte gamla och knarriga; det skulle avslöjat dem direkt.
Duschen skulle nog definitivt väcka Brandon. Det ville säga om han inte redan var vaken, vilket Seb var nästan säker på. Förhoppningsvis pratade han väl med en random tjej i telefon som vanligt och ville inte avsluta samtalet för att han hörde duschen gå i gång.

Utan ett ord tassade han ut efter Sebastian. Var de påväg till ett badrum? Eller skulle han bli utkastad? Det andra alternativet hade varit rimligt. Han var ju fortfarande bara en parasit. Parasiten Elliot. Usch.
Det var släckt ute i korridoren. Och tyst. Väldigt tyst. Sov resten av Sebastians familj? Hur mycket var ens klockan? Tanken på att smyga runt i ett hus med en sovande familj han inte kände i var skrämmande. Att duscha i samma hur kändes ännu värre. Tänk om någon märkte att han var där. Han var inte rädd för Sebastians familj. (Det var han visst) (Men bara lite) (Typ) Men han var inte sugen på att träffa föräldrarna. Inte nu.

Seb tassade vidare till badrummet. Tackade gudarna för att det var det enda badrummet i huset som inte hunnit renoveras ännu, så kaklet var klart använt och allting såg definitivt använt ut. Inte gammalt i och för sig, men använt. Det dög. Han öppnade dörren och förmodligen steg Elliot in efter honom för därefter stängde han dörren och låste.
"Jag öh- jag måste stanna här inne", viskade han, osäkert. "Ifall någon kommer..." Han lät väl inte pervers? Det var ju sant. Ifall någon kom så ville han inte riskera att Elliot skulle fucka upp något. Inte för att han misstänkte att Elliot var bra på att fucka upp saker, men han kände inte Sebs familj. Dessutom så var Seb högst tvekande till att Elliot skulle kunna härma hans röst så bra så att hans familj föll för det.