Flowers in the dark [PRS]

Kanske Hayley är lite för oförstående, inte lika accepterande som de andra två. Jösses, hon skulle inte bli någon bra psykolog, hennes principer orört och hon kan inte sätta sig i andras situationer. Om det inte är lite likna det hon själv varit med om. Det finns säkert någonting som förklarar Samanthas agerande, men det här med förblindad av känslor kan hon inte riktigt sätta sig in. Åtminstone inte sig själv. Kanske det varit anledningen till föräldrarnas brist på agerande. Att de var så förblindade av känslor för männen som gjort det där mot henne, att de inte lyssnat på sin lilla dotter. De hade trots allt varit nära vänner. Nu är inte scenariorna riktigt lika varandra, men det finns åtminstone några likheter. Kan mycket väl vara så det legat till, en tanke som inte slagit den artonåriga flickan innan. Det gör inte deras förnekelse accepterande däremot, verkligen inte. Precis som att ingen ursäkt kan vara tillräckligt bra för att få den äldre kvinnans handlingar att försvinna.
”Aha, jag antar det..” Noterar hon, och nickar lite för sig själv. De två Huaze bröderna, och antagligen Joshua också, är mer öppensinnande än hon själv. Vilket faktiskt är rätt nyttigt för henne, hon behöver nog höra allt det där. Impulsiv, kanske Samantha agerat utan att riktigt tänka efter. Mycket möjligt. Hon är helt ärligt lite fascinerad över den information hon får, de där synpunkterna. Däremot känns det lite löjligt, hon vill inte riktigt medge det för sig själv.. att hon kan bli så imponerad över dem. Särskilt Zihao. Den äldsta känner hon ju väldigt mycket bättre. Hon kommer på andra tankar när Yaosu sedan lägger ifrån sig köttbiten. Hon känner sig aningen lättad, men också besviken på sig själv. Hade det varit så uppenbart att hon inte var ett fan? Har hon inget pokerface överhuvudtaget? Verkar inte riktigt som det.
”Men Yaosu, ät det om du vill,” viskar hon tillbaka och skickar iväg en nick mot den råa köttbiten. ”Jag äter ju chokladpudding trots att du inte gillar det.. på tal om chokladpudding.” Bara vida tanken får munnen att vattnas på henne, och hon tvingar sig trevande upp från stolen. Inte innan hon lämnar en liten kyss på hans kind också. De två har varit nära varandra framför de andra två ungdomarna innan, men nu känns det annorlunda. Nu är de tillsammans, haft sin första kyss. Hon vet inte riktigt om det är något de ska berätta för dem, eller om de två redan förstått det. Med långsamma steg rör hon sig mot skafferiet för att leta reda på chokladen. ”Ät din köttbit.”

Det verkade inte riktigt som om Hayley fullständigt kunde greppa tjugoettåringens resonemang. Och det var förståeligt, då han inte själv kunde förstå sina tankegångar. Hursomhelst var de alla fyra ense om en sak - att den äldre kvinnan gått snäppet för långt. Eller han antog åtminstone att de delade den åsikten, annars hade det varit lite underligt faktiskt.
”Jag förstår inte heller hur någon någonsin skulle kunna göra någonting sådant”, sade den äldre tyst och vände de svarta ögonen upp mot taket. ”Det är bara så konstigt eftersom jag känt henne så pass länge..trodde aldrig att hon skulle vända sådär på klacken och försöka ta livet av mig”, fortsatte han och skakade frånvarande på huvudet. Nej, han kunde verkligen inte förstå det alls. Visst kunde känslor ta över ibland och vara ovanligt starka, irrationella, men att gå så långt? Det var knappast en vanlig företeelse.
”Chokladpudding? Vill du att jag ska hjälpa dig?” Frågade Yaosu när den yngre flickan reste sig upp. ”Och tycker inte du också att det är en helt annan grej att sitta och äta rått kött än att smälla i sig chokladpudding?” Undrade han sedan och svansade lydigt efter Hayley. Hon skulle ändå aldrig hitta förpackningen - den stod på den översta hyllan i skafferiet, för hon varken kunde nå eller se den. Hm, ibland var det ganska bra att vara lång. Väldigt praktiskt faktiskt, vilket Zihao förmodligen höll med om. Tillskillnad från deras lillebror Weimin hade de blivit blessed med längd som hette duga.
”Här.” Med ett blekt leende räckte han paketet med pulver mot den betydligt kortare flickan. Gulligt, så otroligt gulligt. Hon var verkligen extremt kort i jämförelse med tjugoettåringen själv, alltså på gränsen till komiskt kort.
”Vadå? Är det något fel med att äta rått kött eller?” Frågade den mellersta Huaze brodern från ingenstans, lite som om han zoomat ut och sedan återvänt på ett ytterst hastigt vis. ”I Japan äter man rått kött! Alltså vanliga människor äter rått kött, till och med rå kyckling”, fortsatte han buttert och lipade mot de andra två. Oj, en än nerv hade tydligen slagits till.
”Det är inget fel med det, men jag vet inte om jag kommer klara av det mentalt”, svarade Yaosu och himlade med ögonen. ”Du är praktiskt taget en varg vid det här laget..nåja, du har i alla fall samma mentalitet”, påpekade han därefter och plockade fram en bunke där Hayley kunde röra ihop puddingen.
”Va? Det har jag inte alls”, knorrade nittonåringen och knep ihop läpparna, med ett missnöjt uttryck strykandes över ansiktet.
”Det har du visst! Jag såg dig äta en mus en gång, det var vidrigt.”

Yaosus mumlande får den tre år yngre flickan att sjunka med axlarna. Hon håller med, det är väldigt konstigt att kvinnan vänt honom ryggen och gjort något så hemskt mot honom. Det känns inte som att de där känslorna varit genuina, hur hon kunnat göra något sådant är helt oresonligt i Hayleys ögon. Trots att hon aldrig riktigt uppskattat hennes sällskap, så hade hon aldrig trott att Samantha skulle bete sig på ett sådant sätt.
”Nej, det är väldigt underligt.. men det finns säkert en förklaring till det hela, även om det inte gör det okej.” Viskar hon, och griper försiktigt tag om hans hand, för att krama om den hårt. Det måste kännas förskräckligt för honom. Han har haft det svårt med sitt sociala liv, vänner och liknande. Kvinnan har nog varit rätt betryggande, lite som hans ända vän. Jösses, desto mer hon tänker på det desto mer förkrossad blir hon för den äldre. Om Joshua någonsin skulle göra något liknande.. nej, hon skulle inte kunna tänka sig något sådant. Men nu är de yngre säkert bättre vänner än de andra varit, men ändå. Principen fungerar ändå. Hon hoppas verkligen att Samantha har en giltig förklaring, nu kommer det inte ändra faktumet att hon gjort något förskräckligt, men förhoppningsvis kanske det kan lätta lite på trycket. Men det verkar rätt mörkt vid det här laget, hon hade kunnat förvarna honom. Men icke. Nu behöver hon lätta lite på sitt egna huvud, som är alldeles fylld med tankar och dumma funderingar.
”Jag ska nog klara det själv…” det funkar ju inte, alls faktiskt. Hon försöker att ställa sig på tårna och sträcka sig efter förpackningen med chokladpudding. Men det går inte särskilt bra. Tyvärr. Hon hoppas ju fortfarande att hon kommer skjuta i längden. Man kan ju alltid hoppas, eller hur? Ingen får säga något annorlunda. Hon stannar upp där, och kollar bedrövat mot Yaosu. Besvikelsen skrikande i ögonen på henne. ”Jo kanske, men jag menar bara att du inte behöver känna att du inte kan äta för att jag inte gillar det. Förstår du vad jag menar?” Hennes blick glider mellan den andre och chokladkartongen. ”Ni har väldigt bra gener ni.” Avundsjuk på de två Huaze brödernas längd? En smutta. Hon ler brett mot honom som tack, och börjar blanda ihop pulvret med lite mjölk.
”Åt du en mus?!” Usch nej, där går gränsen.

”Jag förstår vad du menar”, försäkrade Yaosu och drog på munnen. ”Men det är okej, det finns andra saker som är betydligt mer aptitliga”, fortsatte han och lutade sig mot köksbänken, medan ögonen intensivt studerade den yngre flickan. Chokladpudding var egentligen ingenting han tyckte jätteilla om, utan det var mest faktumet att magen vändes ut och in på honom som fick det att bli lätt motbjudande. Dock var det absolut inget fel med att Hayley åt det, inte alls. Hon fick mer än gärna stoppa i sig av godsaken, så länge tjugoettåringen inte behövde smaka.
Därefter frustade Yaosu till och lade armarna i kors över bröstet. De svarta ögonen vandrade sakteliga bort mot den yngre brodern och han nickade slutligen. Jo, den dagen hade varit ganska så intressant. Under åren hade Zihao haft för sig en hel del skumma grejer, typ som att äta en mus. Fast det var ju inte det värsta han ätit direkt, och inte heller var det underligt med tanke på att han halvt om halvt var ett vilt djur. En gång hade det varit den där musen, en annan gång ett rådjur och någon gång även ett laxhuvud eller två. Tydligen innehöll resten av kroppen parasiter och därmed var det bara huvudet som gick att äta.
”Åh, du skulle bara veta”, sade tjugoettåringen och gjorde en grimas. ”Man vet att ens bror är helt normal när han kommer in med ett halvt vildsvin på rummet.” Normal? För nittonåringen var det väl just det, normalt alltså. Han hade hållit på på samma sätt i flera år vid det laget och alla hade börjat vänja sig, inom familjen då. Modern hade aldrig gillat det, men hon hade å andra sidan knappt varit närvarande. Först och främst var en av sönerna en varulv, vilket hon absolut inte kunde acceptera. Sedan var den andra sonen någon slags underlig skepnadsskiftare som påminde henne om en varulv. Den enda normala sonen hon fått var den yngsta, men han var också helt oduglig i hennes ögon. Ingen dög, med andra ord.
”Hallå, det här är mobbing!” Utbrast Zihao, som lägligt nog ätit upp allt kött. ”Hon äter typ femhundra kilo chokladpudding om dagen och jag får inte äta vildsvin?” Frågade han och såg plötsligt ännu mer förnärmad ut. ”Vad vill ni mig egentligen? Det är liksom svårt att låtsas vara någonting man inte är.” Underläppen putade på honom och han gled ner ytterligare på stolen.

Det är väl bra att han fortfarande tycker det, att det finns andra saker som är betydligt mer aptitliga än rått, äckligt kött. I Hayelys fall är det väldigt lite som är mer aptitliga än chokladpudding. Nej, scratch that, det är ingenting som hon finner mer aptitligt. Det är därför hon äter det såpass mycket, det är praktiskt taget allt hon kan få i sig. Det bara slinker ner i magen, får henne inte att må illa. Mat har aldrig riktigt gått ner i magen, spelar ingen roll hur mycket hon försöker. Det är svårt. Nu har hon inget problem med maten i sig, men hon känner bara inte ett behov av att äta. Känner sig inte hungrig, förutom när hon blir sugen på chokladpudding.
”Det tyder gott att du fortfarande tycker det,” påpekar hon tyst, innan hon börjar fokusera på chokladpuddingen. Hon tar en elvisp, som begraver lägenheten i ljud under tiden. Men det går betydligt snabbare så. Plus så behöver hon inte få alldeles ont i armen över att hålla den uppe. Nej, vältränad är hon inte direkt heller. Men tillräckligt. Tillslut blir hon klar med desserten, och lägger upp det i en skål till sig själv. Därefter letar hon reda på en sked, och stoppar i lite grann i munnen på henne. Munnen faller däremot på vid gavel när hon får reda på att den mellersta Huaze brodern svansat in med ett halvt vildsvin i munnen. Hon kan inte döma honom dock, hon har trots allt ingen aning om hur det är för honom. Att få såna begär, bli mycket hungrigare och sugen på råa djur. Det är bara första gången hon hör om det, och det är därför hon reagerar på det viset. Uppenbarligen är det något som gör Zihao upprörd, vilket får hennes mun att falla på plats. Bäst att inte göra det värre. Istället ställer hon in disken i diskmaskinen, innan hon rör sig tillbaka mot stolen. Magen dunkar fortfarande något förskräckligt, och varje steg gör ont.. därför blir hon väldigt lättad över att få sätta sig ner igen, med en liten suck.
”Chokladpudding och vildsvin är inte samma sak, alls.” hon tycker åtminstone inte det, men det kan nog vara så att hon har lite skev verklighetsuppfattning. Hon har trots allt blivit mer beroende av rätten under graviditeten. ”Jag dömer dig däremot inte, vi bägge två trycker nog i oss saker och ting som inte är särskilt bra för oss.”

Varför började Yaosu genast överanalysera de där små orden? Det tyder gott att du fortfarande tycker det. En liten klump bildades i magen på honom och han vek undan med blicken, fäste den istället på ett av de stora fönstren. Regnet hade lugnat sig en aning, däremot hade åskan och vinden dragit igång istället. Då och då lystes himlen upp av en blixt eller två och det vinande ljuset utanför rutorna fick allting att kännas extra mysigt. Så mycket det nu kunde vara, med tanke på omständigheterna.
Tjugoettåringen virade armarna runt sig själv och tog några djupa andetag. Det fanns ingen anledning för honom att börja få panik över det där lilla, speciellt inte då det med största sannolikhet inte varit så hon menat. Men ändå, ändå kändes det som om hon hoppades innerligt på att han skulle förbli som han för tillfället var - att bettet inte skulle haft någon effekt. Var det för att hon egentligen inte ville leva med en varulv, att hon helt enkelt inte vågade medge det? För risken att bettet tagit låg ju nästan över hundra procent vid det laget, varesig de ville det eller ej.
”Hayley..jag måste fråga igen och jag vill att du svarar ärligt”, började den äldre tyst, så att ingen av de andra två skulle höra. ”Vill du fortfarande vara med mig även om jag blir som min bror?” Frågade han nästan ännu mer ohörbart än innan. Ögonen var glansiga och tänderna gnagde febrilt i underläppen. Om det nu var så skulle det inte ens vara något konstigt med det. Att leva med en varulv kunde aldrig vara lätt, vilket han påpekat för sig själv många gånger innan. Återigen, det handlade inte om vilken slags relation man hade till personen i fråga, utan så länge man brydde sig om denne var det förfärligt svårt. Han hade ju fått uppleva det där själv och kunde utan problem intyga.
”Vadå inte bra för oss?” Svarade Zihao högljutt och väckte därmed tjugoettåringen från dennes lilla dvala. ”Chokladpudding är bra för dig eftersom det typ är det enda du äter och vildsvin är bra för mig eftersom det håller vargen i schack. Skulle bli galen av att aldrig komma ut och släppa loss ibland”, sade han fortsättningsvis och ryckte på axlarna. ”Om du ska ha en brudtärna någon gång är jag helt klart det bästa valet..om jag får planera möhippan alltså.” Okej, kanske ett påstående som gick att debattera.

Hade det där kommit ut på helt fel sätt? Jo, det verkar som det. Genast börjar skuldkänslorna att strömma över. Det hade ju verkligen inte varit meningen att det skulle komma ut på det där sättet. Absolut inte. Den artonåriga flickan ställer ifrån sig skålen med chokladpudding på bordet, innan hon reser sig upp än en gång för att svansa fram till honom. Stackarn. Alldeles förbannad på sig själv virar hon armarna runt den tre år äldre, och drar in honom i en varm, välkomnande kram.
”Förlåt, det var verkligen inte så jag menat. Jag tänkte bara att det var ett bra tecken, att du inte absolut behövde få i dig rått kött.” Försöker hon att förklara. Nej, självklart hoppas hon att Yaosu slipper det hela, trots att det verkligen inte verkar som det vid det här laget. Men om han klarar sig utan rått kött så är det väl ett gott tecken på att det inte gått så långt för närvarande? Sen så är det där en annan fråga, om hon fortfarande vill vara med honom, en fråga som hon har ett solklart svar på. ”Jag älskar dig, och kommer göra det även om du behöver gå igenom det din bror gör. Självklart vill jag vara med dig Yaosu, ingenting av det här förändrar det.” Rösten är nästan lite bedjande, men genuin. Hon menar vart enda ord. Hon kan inte se sig själv leva utan den äldre, både om han blir som Zihao eller inte. Hon kommer välkomna bägge två. Ingen fråga om saken.
”Det är knappast bra för mig att bara käka chokladpudding, men det gör jag iallafall.” Kontrar hon. Nej, det spelar ingen roll om hon käkar det flera gånger i veckan, hon vet att det inte är bra för henne. Verkligen inte när det är det enda hon får i sig utan att må illa. Ingen mår ju bra att bara äta choklad direkt, precis som Zihao inte skulle må bra om han bara äter vildsvin. Men det gör han ju inte, så hon tänker inte protestera. Han vet nog hur det funkar bäst för honom, hon har ingen aning. Hayley kramar om Yaosu lite hårdare, innan hon försiktigt släpper taget, och tar i hans händer istället. Så att hon kan dra med honom tillbaka till stolarna. Hon behöver sitta ner, men vill inte lämna honom ensam. Brudtärna? Möhippa? Vad har det egentligen med något av det här att göra? Vart kom det ifrån egentligen? Nej, hon kan verkligen inte förstå sig på svängningen.
”Tyvärr tror jag att Joshua står först på den listan. Men vem vet, det kanske blir en till.”

Nu förstod Yaosu själv att det inte alls var så hon hade menat, men ändå var det djupt dig hans dumma lilla hjärna dragit iväg med tankarna. Hatade han verkligen sig själv så pass mycket? För han uppfattade det själv inte som det, även om tankegångarna definitivt tydde på någonting helt annat. Kanske det gick att öva bort förr eller senare, det var åtminstone värt ett försök.
”Varför skulle jag någonsin absolut behöva få i mig rått kött? Det handlar nog mer om girighet”, svarade den äldre och blinkade ner mot de där kristallblå ögonen. ”Zihao är ju inte direkt tvingad till att äta det, det finns massor med annan mat i kylen, men ändå valde han att ta fram just den där bunken”, fortsatte han i ett försök att förklara hur han tänkte. Armarna virade sig runt Hayley och huvudet föll lätt på sned. Det var konstigt att höra de där orden. Jag älskar dig. Kärlek var en såndär grej tjugoettåringen aldrig riktigt förstått sig på innan. Han hade inte kunnat förstå varför alla ville uppleva det, varför det skrevs böcker och spelades in filmer med just kärlek som huvudhandlingen. Helt ofattbart hade det varit, men inte längre.
”Bra, för jag har en känsla av att jag aldrig skulle komma över dig”, mumlade den äldre ner i de blonda lockarna. ”Och jag älskar dig också..och bedårar dig, trots att du är en vandrande hormon som inte kan sluta äta chokladpudding”, viskade han fortsättningsvis och lät sig därefter bli ledd bort mot stolarna. Det var lite ironiskt att han kallat Hayley för en vandrande hormon när det var han själv som var just det. Ögonen hade blivit glansiga igen och underläppen darrade svagt, trots att han inte kunde låta bli att skratta över nästkommande konversation. Zihao som brudtärna? Det hade varit både en intressant syn och upplevelse, för att inte tala om komiskt överlag. Speciellt om han bar klänning och höga klackar.
”Vadå? Ni två är så gosiga med varandra att det inte skulle förvåna mig om ni gifter er. Plus så stinker ni av lust”, knorrade nittonåringen och försökte dra upp Joshua i knät, som om han inte klarade av den lilla distansen på några decimeter mellan dem.
”Om vi stinker, vad gör ni då?” Kontrade Yaosu och höjde prövande på ett av ögonbrynen. ”Tycker nog inte att du ska klaga faktiskt, med tanke på hur du själv håller på”, fortsatte han och satte näsan i vädret.

Okej, Hayley känner sig inte förstådd, alls. Men det är väl för att hon är riktigt dålig på att förklara vad det är hon menar. Orden kommer inte naturligt till henne, och ibland kan det bara bli rena babblandet. Ögonbrynen rynkas ihop och hon putar med underläppen. Hon vet inte hur hon ska förklara vad det är hon menar. Visst förstår hon att de två Huaze bröderna inte kräver rått kött, inte kan leva utan det, men det är väl ändå ett gott tecken att han fortfarande kan hålla sig i styr och inte börjar gnaga på köttet? Eller? Ja, han törstar efter det, men att han fortfarande kan kontrollera det måste vara positivt. Nu skulle nog Zihao klara det också om han bara velat, men tja.. de alla har olika principer.
”Jaja, du gör hur som helst hur du vill,” avslutar hon och skakar lite på huvudet för sig själv. I hennes ögon hade det verkat lite som att man absolut behöver få i sig kött, om man känner i sig ett sådant sug som den nittonåriga mannen gjort ett flertal gånger. Han hade verkat få mer sug för rått kött än tillagad mat, vilket inte särskilt många människor som inte blivit rivna eller bitna av varulvar inte skulle göra. Det är helt klart en skillnad, men hon kan såklart ha fel. Det är åtminstone ingenting hon orkar argumentera över, det är bara löjligt. Istället ler hon in mot Yaosus bröstkorg när han slingrar armarna om henne också. Närheten får henne att andas ut, lite som lättnad. Hon mår bara mycket bättre när de är nära varandra, hon älskar den känslan. Hon älskar honom. Hon skulle nog aldrig kunna komma över mannen heller, någonsin. Det känns då inte som det, och hon hoppas innerligt att det de två har emellan varandra kommer hålla kvar sig. För alltid. Dock puttar hon försiktigt till honom av den kommande meningen, och hon blänger surt mot honom. Såklart inte på allvar, men ändå.
”Vadå en vandrande hormon?” Med samma putande underläpp slår hon sig ner på en av stolarna, och för lite chokladpudding in i munnen på sig själv. Nom, nom, nom. Det där med chokladpudding kommer hon inte förneka, för det är nästan sant. Hon kan knappt sluta äta sötsaken. Men det är väl bra att hon får i sig någonting, eller hur? Blicken glider mellan de två andra, hennes bästa vän och den ett år äldre. Joshua har funnit sig själv i knät på sin pojkvän, och verkar inte klaga.
”Mhm, tycker faktiskt ni två är värre,” instämmer hon med Yaosu. Vilket får Joshua att rynka lite på näsan, samtidigt som han snuttar på sitt te. Kommer han att protestera? Nej, för han vet uppenbarligen att det är rätt. Än så länge. ”Men visst kommer jag få vara brudtärna om ni gifter er också?”

Kanske det inte ens varit så Hayley menat, men Yaosu var ju faktiskt ganska trög så det var inte konstigt att det var så han uppfattat det hela. Däremot klagade han inte över svaret han fick, inte alls. För om han någongång skulle finna sig själv med så pass dålig kontroll, skulle hon i alla fall vara någorlunda okej med det. Kanske inte okej, men hon skulle förmodligen kunna tolerera det i alla fall.
”Jag gör som jag vill så länge det är vad du vill”, konstaterade Yaosu och log ett extremt fånigt litet leende. Det där skulle hon väl bara uppfatta som ytterst irriterande, men då han redan var inne på det spåret fanns det ingen anledning att sluta. Nej, han hade ju faktiskt en hel hög med Huaze gener i sig, och det betydde att den där lilla irriterande aspekten inom honom alltid skulle finnas där. Lyckligtvis hade han inte drabbats så förfärligt av den, som vissa andra. Host.
”Du är som en vandrande hormon”, upprepade den äldre oskyldigt och knäppte löst till den yngre flickan på näsan. ”Är det något fel med det eller?” Undrade han därefter och kupade händerna om tekoppen, innan han förde den till läpparna och tog några klunkar. Personligen tyckte han inte det, inte då hon faktiskt var gravid och därmed fylld till bredden med hormoner. Tjejer var komplicerade på alla sätt och vis, än mer när de var gravida. Fast det visste han egentligen inte eftersom han bara umgåtts ordentligt med en tjej på det stora hela, regelbundet alltså. Och hon hade ju varit gravid sedan de först träffades. Magen hade dock växt till sig en hel del, men annars var det nog inte en särskilt stor skillnad, eller? Kanske tjugoettåringen precis grävt sin egen grav, mycket möjligt.
”Såklart, men bara om du lovar att bete dig”, svarade Zihao och försökte se lika oskyldig ut som sin äldre bror. Det gick ju sådär, men det var ändå ett ganska tappert försök.
”Samma sak gäller dig ska du veta, och på den fronten är jag betydligt mer orolig”, påpekade Yaosu och ställde ner tekoppen. Usch, han var så otroligt trött vid det laget att det började bli svårt att hålla ögonlocken öppna. ”Är det bara mina ögonlock som protesterar?”