Vrale PRS Emma07 och Vidomina

Alatar omfamnade med ett lätt skratt pojken, eller rättare sagt mannen han blivit. Det var så många år sedan han sett honom sist att han nästan varit orolig för om barnbarnet skulle känna igen honom eller ej, men det var en lättnad att han så fort känt igen honom. Han backade ett steg men höll kvar händerna på Rowans axlar.
”Tänka sig så stor du blivit.” Han skakade leendes på huvudet innan han släppte händerna om honom och blev mer allvarlig igen.
”Jag är ledsen att jag inte kunnat träffa dig tidigare. Församlingen hindrade mig, men efter kriget spräckte du deras sköld. Men det, och din magi, är något vi kan tala om senare.” Han märkte ändå att något hänt nyligen.
”Jag har saknat dig.” Svarade Rowan med samma mjuka leende tillbaka.
”Och jag dig.” Avslutade han samtalet med sonsonen innan Alatar vände sig till Thessa istället, efter att hon talat till honom.
”Så har vi den vackra Thessa. Tackar. Mitt namn är Alatar, medlem av Församlingen och Rowans farfar.” Presenterade han sig. Församlingen var den lilla grupp av magiker som tycktes styra en hel del av de magiska händelser runt om i världen - mystiska men omtalade. Han nickade vänligt som en hälsning innan han blev lite mer allvarlig igen, dock fortsatt med ett mjukt leende på läpparna.
”Så du har ärvt Lamentias förmåga… Men du behöver inte vara rädd för att omfamna den.” Orden var sagda med vänlighet innan hans blick lämnade hennes ansikte och istället vandrade runt rummet.
”Jag ska låta er fortsätta dit ni skulle. Jag tror jag skall ta ett slag att se mig omkring - men jag hittar runt själv.” Sade han med samma mjuka leende kvar på läpparna, men nu kanske något mer melankoliskt i blicken. Kanske var det sorgen, för hur mycket här borde inte påminna om hans egen son? Han lämnade de båda med en nickning innan han gick bort emot en av korridorerna och Rowan fattade återigen Thessas hand. Han var… förvånad, men på ett väldigt positivt sätt. Glad att hans farfar var tillbaka i Eimport helt enkelt.
”Lamentia?” Frågade han sin vackra fru, medan han återigen började gå emot sonens rum. Hade ingen aning om vad orden hade betytt för henne.


Anselm hade inte det minsta ont av att han nästan tycktes ha kört bort Brynjolfs kund - det här var viktigare. Han måste få veta. Var det som Cateline trott sanning? Han sken upp något när Brynjolf dök upp, något som dock ganska kvickt svalnade något då vännen frågade vad det var.
”Inte? Åh, va fasiken… Du skulle behövt va desto mer gaggigare än vad du är för att glömma detta, gamle gubbe!” Skrockade han, med ett litet leende över sitt lilla skämt tillbaka även om han var nästan lite besviken. Om han hade vetat misstänkte han att han skulle ha vetat vad Anselm menat.
”En av dina bättre idéer.” Påpekade han glatt då han föreslog ett glas, skyndade genast efter honom in i matrummet där han slog sig ner och omedelbart lyfte sitt glas till munnen. Tog en klunk innan han började prata.
”Så, Cateline åd middag med Sienna häromdagen. Hon tror noe ä på gång igen. Ja du vet, nogge sånt där kvinnor känner på sig va. Och va skull då int de va, om int ett till barnebarn på väi? Så nå, har pojkaspolingen sagt noe te dej?” Han såg förväntansfullt bort emot vännen, även om han redan börjat förstå vad han visste eller inte.

Thessa var glad över att se Rowan återförenad med sin familj igen. Dock föll en skugga över henne, när hon tänkte på vilka skador hon och hans far hade gjort för kungafamiljen i Vrale.
Hon hade sedan ganska lång tid tillbaka lovat sig själv att gå vidare, att det var ingen idé att fastna i det onda. Gjort var gjort, och de var här nu. De hade de bra, trots omständigheterna och allt som lett de hit idag.
Istället valde hon att fokusera på vad Alatar berättade. Han var medlem av Församlingen. Han var magiker- ja, det såklart. När han sa det, så förstod hon den där känslan som uppkommit. Ett pirr, eller någon slags vibration. Något hon inte riktigt kunna förklara eller sätta fingret på. Men närvaron av hans magi. Han var säkert en mäktig trollkarl, tänkte Thessa. Men det såklart, vem som helst fick ju inte vara med i Församlingen.
Thessa gillade det hos honom, att han verkade så trevlig och varm. Det var fint att höra att han också var magiker, han skulle också förstå välsignelsen och förbannelsen med den. Men det var när han sa orden.. ’..Ärvt Lamentias förmåga..’ Som hon stannade upp. Förstod först inte vad han hade sagt. Det var ingen som hade talat om Lamentia på väldigt länge, iallafall ingen i hennes närhet. Hennes mor, som inte längre fanns kvar vid livet. Genast ville hon veta mer- kände Alatar henne? Hur visste han om Thessas krafter? Var han själv en necromancer? Hade han varit i Garkhauth?
Men så vandrade han iväg innan Thessa skulle hinna fråga. En frustration blossade upp. Men hon lugnade sig med att det skulle säkert komma något fler tillfälle då hon kunde fråga honom om hans uttalande och Alatars bakgrund.
”Min mamma. Han sa att jag ärvt min mammas förmåga. Hon var också en necromancer.”, sa hon lite fundersamt utan att se på Rowan och gick efter. ”Kom, vi går till Ayden nu.” Hon vände blicken åt hans håll och pressade fram ett litet leende innan hon gick före honom därifrån.

Brynolf hällde i sig hela glaset och drämde det på bordet innan han såg på Anselm med enormt fokus. Spärrade upp ögonen och lutade sig framåt, som om han skulle förstå hans ord mer på det sättet. ”Mhm. Ja..Ja..”, sa han och nickade medan han lyssnade på Anselm. Allt eftersom Anselm förklarade höjde Brynjolf på ögonbrynen och det gick upp för honom vad hans vän berättade. ”Jag visste det! Jag visste det!”, utbrast han följt av skratt. Han dunkade handflatan i bordet och lutade sig bakåt av glädje. ”Erland..” Brynolf skakade på huvudet med ett leende på läpparna och såg på Anselm. ”En tok, men en ärlig en, det må jag säga. Nå, jo, så är det.” Brynjolf trummade med fingrarna på bordet.
”Han undviker mig. Han tror han kan lura sin gamle far- men nog vet jag!” Han petade med fingerspetsen mot tinningen. ”Han har något han inte har berättat för mig!”
”Jag tror det är dags att vi frågar honom- rakt ut. Inte ska han hålla det hemligt för sin far, nejnej. Det här är för bra för att hållas. Nå, ska vi gå över till dem, Anselm?” Han torkade sig om munnen med baksidan av sin ärm.

Rowan hade varit medveten om att Alatar fortfarande skulle vara vid liv och med Församlingen, och de första åren efter morden hade han innerst inne varit arg över det. Nej, kanske mer besviken över att han inte sett till farfarn över huvud taget sedan dess. Men med åren när han blivit äldre och lärt sig mer om sin egen magi hade han ändå haft förståelse, och trots allt så höll sig Församlingen väldigt mycket för sig själva. Men det var ändå skönt att få höra att det fanns mer anledning bakom än vad han hade vetat om då. En lättnad helt enkelt, och självfallet var det en otroligt glad överraskning att han kommit dit. Han hade varit ung då Alatar rest, han hade bara några få minnen av sin farfar, men han hade ändå varit en kär figur under Rowans uppväxt. Om inte annat så var han också en väldigt klok karl, och även om Rowan ville tro att han börjat förstå sig på rollen som kung allt mer så hade hans farfar regerat längre än honom, och var en mycket skickligare magiker. Han kunde lära sig ett och annat.
"Är det bra eller dåligt?" ärligt talat hade han lite svårt för att tolka hennes reaktion, började gå efter henne emot Aidens rum. I hans ögon verkade det inte vara någonting negativt, men ändå var det nåt som fick honom att vilja dubbelkolla.

Anselm lyfte återigen glaset och hällde i sig ett par klunkar till, ställde ner det medan han lyssnade till Brynjolfs svar. Möjligheten att de återigen skulle bli mor-och farföräldrar kändes hisnande - och väldigt glädjande.
"Det är den bästa idén du haft i år, Brynjolf!" flinade han lyckligt tillbaka av kamratens förslag. De måste få reda på hur mycket som stämde. Men det borde väl vara en sån där kvinnlig instinkt hans fru känt av, och var inte det såna där som aldrig slår fel? Han hoppades innerligt det. Han skrattade lätt till åt sitt egna skämt till vännen och drack upp de sista dropparna med öl, drämde ner glaset på bordet igen och ställde sig ivrigt upp.

Såklart det var något bra. Thessa hade knappt något minne efter sin mor. Bara ett snällt leende, fått se bilder på henne och hört från andra vilken person hon hade varit. Lamentia hade varit inflytelserik person och många tyckte om henne. Hon hade varit en kvinna i position med makt. Säkert något som Clavius, Thessas pappa, uppskattade högt. Hon hade inte hört något dåligt om henne. Men det såklart, hon hade inte frågat och andra kanske inte ville berätta. Det var bättre att klamra sig fast vid bilden av en stark och trevlig person.
När Thessa ärvt sin moders förmågor hade hon också fått med sig en del av henne med sig. Det var betryggande. Tröstande på något sätt. Lamentia fanns där, även fast Thessa inte kunde se eller höra henne.
Hon anade en osäkerhet i Rowans röst och sneglade över axeln åt hans håll. ”Det är bra.”, försäkrade hon honom och steg in i Aydens rum.
Därinne hade en av tjänarna precis lagt Ayden i hans bädd. Han gäspade stort och verkade inte särskilt uppmärksam på vad som försiggick omkring honom. Så oskyldig. Så liten. Så sårbar.
Thessa lade lätt en handflata över sin mage. Tanken på hennes mamma. Se Ayden ligga där framför henne. Det var överväldigande. Hon visste att snart skulle hon välkomna ett nytt liv i denna värld. Och Thessa ville göra allt för att skydda den lille. Hon var rädd, för så mycket hemskt det fanns. Men när hon såg Rowan komma in i rummet efter henne så sköljdes hon av ett lugn. Det fanns ingen hon mer litade på. Hon hade sett honom gå igenom så mycket och komma igenom det mycket starkare. Rowan var en klippa. Någon att räkna med. Thessa var inte ensam, även om det ibland kändes så.
”Rowan.”, sa hon i ett andetag och sträckte ut sin lediga hand åt hans håll för att fatta hans hand.
Hon samlade mod till sig. ”Jag är gravid.”

”Far! Anselm! Vad i-..” Utbrast Erland när han Brynjolf klampade in i huset med Anselm efter sig. ”Min son! Där är du. Kom nu, kvickt, vi måste prata med dig. Ja, fort alltså.”
Erland fick pausa det arbete han höll på med. Han hade gått igenom rapporter och andra papper gällande vakterna i slottet. Han visste att Rowan skulle vilja ha en ändring på hur de skötte verksamheten därinne. En sådan incident, som den med drottningen, fick inte hända. Det skulle aldrig från första början ha hänt. Men nu var det helt omöjligt att tänka på det. Brynolf hade gått med stora steg mot Erland och dragit honom upp ur stolen. ”Sienna, ja, om du är här, ska bara prata med pojken. Lånar honom ett tag, ja du vet!”, ropade Brynjolf ifall hon hörde på. Brydde sig inte alls om de störde de små barnen i huset.
”Eh..” Erland följde med papporna till matsalen där de parkerade sig mitt i rummet. ”Seså, Erland. Säg nu som det är. Ja, du vet. Säg.”
Erland såg ut som ett frågetecken och tittade på Anselm för förtydligande, men när han inte fick det så tittade han på sin far igen. ”Jag vet inte vad du pratar om, far.”
”Sienna såklart! Hon ser ju.. det verkar som.. jag menar.. Inte om henne, utan mer om vad hon, ja..”
Det gick upp för Erland vad han Brynjolf försökte säga och han flinade brett. Brynolf och Anselm var sig lika. Det blev tyst i några sekunder samtidigt som Brynjolf stirrade förväntansfullt på sin son. ”Nå?”
Erland gav ifrån sig ett lågt skratt. Sienna hade inte berättat något för honom. Det skulle vara bättre att hon svarade på deras funderingar.
Erland vände sig om och gick ut för att leta reda på sin hustru. ”Sienna, älskling, berättar du för dem hur det egentligen ligger till? Det verkar som att våra pappor vill ha ett till barnbarn.”

Då de klev in i Aidens rum klev Rowan fram till sonens bädd, vilade blicken på den helt perfekta sonen. Det var galet hur man kunde älska någon så mycket. Förr hade han varit fascinerad över hur otroligt mycket han älskat Thessa, och självklart också fortfarande gjorde. Men barn var något helt annat, det var på en annan nivå. Kärleken till både honom och Thessa var enorm, allt de båda hade gett honom. Utan dem hade han inte kommit på långa vägar lika långt som han var idag. Ärligt talat hade han nog gett upp för länge sen, innan han ens kommit till tronen - en strid som kändes som evigheter sedan. Det hade varit ett helt annat liv innan dess.
"Hm?" frågade han och vände blicken till henne då hon tilltalade honom, log mjukt. Ett leende som ganska kvickt gick över till ett häpet ansiktsuttryck av hennes nästkommande ord.
"Du är... Oj." han skrattade genuint till innan han klev helt intill henne och omfamnade henne. Ett till barn... Jösses. Det var självfallet välkommet, och en väldigt glad nyhet, men också lika oväntad. Visst hade dem väl nån gång diskuterat att dem ville ha fler barn, men det var nog inget han själv reflekterat djupare än så över. Han log stort och drog tillbaka huvudet för att kunna se på henne.
"Hörde du det, Aiden? Du ska få ett syskon." Ännu ett lyckligt skratt trillade ur honom. "Jag älskar dig." han log mot Thessa innan han mjukt kysste hennes läppar.

Sienna hade hört Brynjolf och hennes egen far komma dundrande in, men inte brytt sig om att komma och hälsa ännu då hon just höll på att natta den sista tvillingen då hon hörde deras röster. De fick vänta tills hon var klar med dem helt enkelt. Det tog också kortare tid än hon trott, de somnade i princip omedelbart trots rösterna som hördes från deras släktingar. Något var på gång, så mycket förstod Sienna - hon kunde höra hur exalterade de lät, även om hon inte kunde urskilja de exakta orden riktigt. Men å andra sidan så var de där två karlarna exalterade för allt möjligt. Det var roligt att se hur de två var ihop, att hela familjen fungerade så bra ihop som den gjorde.
Hon hade precis hunnit stänga barnkammarens dörr bakom sig när hon mötte Erland och hans fråga.
"Var har dem fått det ifrån?" frågade hon häpet, men förstod ganska kvickt att det tordes vara hennes mor som nog förstått något och delat med sig av det till karlarna. Dem skulle väl knappast ha räknat ut det på egen hand. Hon log svagt, såg bort emot matsalen innan hon såg tillbaka till sin make.
"Det är tidigt än. Men ja, det verkar som om de ska få fler barnbarn." Det var inte precis så hon hade tänkt berätta för honom, men det fick duga. Hon hade egentligen tänkt vänta lite till, tills hon var helt säker, men dessa skvallertanter de hade till föräldrar ville tydligen annorlunda.

Kanske var det den tidigare händelsen, den med Malcom, som fortfarande spökade. Thessa såg att Rowan var glad och hon gladdes med honom. Ändå kunde hon inte njuta helt, när det fanns frågor hon ville ha svar på. Saker hon ville förstå. Tankarna for bort till Malcom och sedan Alatar. Malcom hade rivit upp ett och annat minne med sin blotta närvaro. Det var otäckt och hemskt. Och på ett ögonblick var han borta. Ur livet. Tja, det sista var Thessa väl inte helt säker på. Någon dåre i Garkhauth kunde få för sig att återuppliva honom. Men den chansen var minimal då han inte var omtyckt av någon där. Iallafall var det det Thessa uppfattade det som.
Alatar hade på ett ögonblick trollbundit henne. Inte var det väl magi? Nej, det kunde det inte vara. Bara nyfikenheten, bara den hade tagit över henne. Hon ville veta mer om honom. Det kanske hade varit en välsignelse, att Alatar kommit till Eimport just nu, när kungaparet väntade ännu ett liv till familjen och världen.
Thessa besvarade Rowans kyss och log litet åt hans håll. ”Jag älskar dig med.”.”Jag har tänkt.”, sa hon sedan och strök undan hans lugg från hans blick.
”Vi borde bjuda Alatar på en välkomstmiddag. Vem vet hur långt han har rest för att ha kommit hit? Och det är din familj, en del av familjen Bertherlam. Han borde uppvaktas som en.” Thessa sänkte handen. Det gnagde i henne över att få veta mer om den där mannen.
Några sekunder passerade. ”Du kan väl leta reda på honom och bjuda honom? Jag meddelar köket. Och kolla Camenag, jag tror jag hörde vingslag tidigare. Han är nog i slottsgården.” Hon kom på sig själv att ge honom order och skrattade åt sina ord. ”Snälla?” Hon pussade hans kind innan hon återgick till att se efter Ayden som hade vaknat till och gett ifrån sig ett bubblande skratt när han fick syn på sina föräldrar.

Rowans tankar var fortfarande fokuserade på det barn de nu väntade när hon gick över till att tala om Alatar igen. Han hade redan tänkt tanken, mannen var en kung och skulle behandlas som sådan. Eller ja, inte skulle det väl vara så formellt, trots allt var det det närmsta en blodsbunden släkting som Rowan hade om man inte räknade hans syster. Visst var han väl inte ordagrant kung längre, men han hade varit Vrales konung under en ansenlig mängd år och var nu nästan något över det. Församlingen blandade sig väl sällan in i politikens snår, men de få tillfällen de gjort det genom åren var det inte många kungar som vore dumma nog att gå emot deras ord. Jo, kanske Philip om Rowan tänkte över. Det var nog inte mycket som den dåren inte skulle kunna göra.
"Han gjorde intryck på dig, inte sant?" Han log mjukt emot henne, men han förstod henne. Alatar var en sån där typisk farsfigur man som var lätt att lita på. "Jag talar med honom." nickade han sedan enkelt innan han skrattade till av hennes ord om draken.
"Tro mig, han har försökt tjata ut mig ända sen han kom dit." flinade han, draken hade sin egna lilla humor och hade ständigt påpekat sin väntan åt Rowan under eftermiddagen. Han klev fram och gav henne en sista puss hejdå innan han vände sig undan igen för att gå vidare till sina egna uppdrag.

”Så, Alatar, om jag får fråga, varför kommer du hit nu? Jag menar.. Varför har du inte kommit hit tidigare?”
Thessa lade varsamt ner en servett i sitt knä och var noga med att släta ut den innan hon såg upp mot Alatar igen med ett varmt leende.
Det hade gått kvickt från att Thessa meddelat köket om deras kungliga gäst till att middagen blivit serverad. Det serverades så mycket mat och alla fat och tallrikar var noga utplacerade. Det finaste porslin och glas. Det kändes högtidligt, men så var det ju också.
Thessa hade varit på spänn, nu skulle hon äntligen få en chans att tala med trollkarlen, få veta lite mer om honom. Det var den där känslan, att han visste något, som gjorde henne oerhört nyfiken. Så mycket att hon missat att glädjas full ut åt livet som växte i henne. Javisst, att hon var oerhört glad över livet som hon och Rowan skulle ta till världen, men det skulle dröja innan de skulle få träffa den lille. Alatar var här.
”Jag menar inte att vara för påflugen. Ursäkta om så är fallet.” Thessa drog lite osäkert i ena mungipan och sneglade åt Rowans håll för medhåll.
”Jag har inte träffat någon från församlingen tidigare.”, erkände hon sedan efter några få sekunder och blickade tillbaka på mannen. ”Församlingen.. är ni många? Reser ni mycket? Jag är säker på att du har sett hela världen!” Thessa själv hade ju bara spenderat sin tid i Garkhauth, Vrale och Acria. Hennes värld var liten och hon visste ju att den var så mycket större. Hon hoppades på att någon gång få tillfället att upptäcka världen mer. Livet som drottning hade dock sina gränser. Eller rättare sagt sina plikter, hon kunde inte göra precis vad hon ville, trots titeln.
Hon kom på sig själv att ställa många frågor och höjde handen över munnen med en bekymrad min. Hon ville inte ge fel uppfattning om henne till Alatar. Thessa respekterade hans privatliv. Men närvaron av honom fick en ny gnista i henne att tändas. Känslan var att han hade något med det att göra. Det var menat att han skulle vara här, precis nu. Men varför var det så? Det kunde väl inte vara slumpen?
”Jag är glad att ni är återförenade igen.”, sa hon sedan och log åt både Alatar och Rowan.

~~~~~~~~~~~~~~~~~


Åren hade sprungit förbi och vips så hade barnen vuxit sig stora och Rowan hade funnit sig bli gammal. Nej, gammal var kanske fel ord - han fyllde 40 i dagarna, så väl mer medelålders. Men det kändes som igår han varit i barnens ålder, när livet varit så kaotiskt. Då innan han återvänt till tronen, innan han funnit kärleken i Thessa och övervunnit hennes far. Det var en halv livstid bort men ändå så nära. På senare år hade livet lugnat ner sig, så gott det nu gick med tonårsbarn - men arbetsmässigt hade han haft det lugnt. Fram tills nu. Oriagates unga konung var allt annat än resonlig än så länge, han hade blivit krönad för inte mer än ett halvår sedan och ändå hade han redan försökt ta över land ifrån Vrale. Något Rowan varit så otroligt kluven över - självfallet tänkte han inte bara acceptera att han tog hans mark, och hans första instinkt var att skicka dit soldater för att skydda markerna. Men så ville han inte riskera det krig som hotade att bryta ut, och hade till sist istället försökt förhandla med honom. Vilket inte gick sådär toppen, det undgick ingen hur krigslysten denne nya konung verkade. Men Rowan tänkte ändå envisas in i det längsta i hopp om att slippa kriget.
Han hade precis återvänt efter att ha varit ute på Camenag, och gick igenom korridoren på jakt både efter sin fru och sonen. Lugnare tider hade gett honom mer tid med hans andra halva draken, men nu med kriget stundande hade han också funnit hur viktig den tiden ändå var. Även om Camenag ständigt fanns närvarande i hans huvud, den där telepatiska kontakten dem emellan gjorde att draken nog var hans största rådgivare här i livet. Men det var inte mycket som gick upp emot flygturerna.

Namn: Aiden
Ålder: 19
Ras: Människa
Bakgrund:
Förstfödde, son, till Rowan och Thessa. Han är prins och näste kung i Vrale.
Han har ärvt sin faders passion, och lever fullt ut. Aiden har även ärvt en del necromancer-magier från sin mor Thessa. Något som han dock inte känner sig helt bekväm med. Han är inte en lika stark necromancer som henne, men tillräckligt för att framkalla döden. Han jobbar nära Erland, då Erland fortfarande är kapten i Vrales arméer. På grund av sin titel, så blir han inte kapten, det måste vara säkerheten först, lite till hans besvikelse.
Han har en god relation till sina föräldrar, men är inte den som är närvarande helatiden. Lusten på äventyr drar honom från kungariket. Det hindrar inte att han fått en drake, av Camenag, som välsignade barnaskaran med varsin drake. I Thessas ögon är Aiden lik sin far- äventyr och upptäckter, samla erfarenheter och lära sig. Växa och följa sin egen kompass.
Han är duktig med svärd och är stark. Mycket på grund av sitt äventyrliga liv, men också på grund av träningen som Erland utsätter honom mycket för.
På grund av sin, till viss del, frånvaro, i kungariket är han en mer anonym prins och hoppar gärna de kungliga ceremonierna. Deltar endast i det mest nödvändiga (och när han är på plats).



Namn: Sunniva
Ålder: 18
Ras: Människa
Bakgrund:
Är dotter till Sienna och Erland. Tvillingsyster till Giselle. Människa.
Sunniva är magiker, precis som sin mor. Men har däremot inte ärvt någon av sina föräldrars stridslust eller förmåga. Istället har hon vigt sitt liv åt magin. Hon är en flitig elev, studerar helande och illusionism med de böcker som går att tillgå och lär sig själv. Helst skulle hon vilja utveckla sina förmågor mer, men det finns risker och kräver talang. Hon vill bli alkemist och även utveckla sina förmågor att arbeta med ingredienser från naturen, särskilt de i träskmarker, då sådana ingredienser är de mest kraftfulla i naturen (har hon hört).
Sunniva önskar att en dag få studera på universitetet (i det land, ödemarker, som ligger nära Garkhauth), men hon har inte haft tillfälle för det än.
Hon är närmast sin mor Sienna. Hon jobbar i värdshuset för att samla pengarna till universitetet och ibland i sjukstugan, där hon kan hela med sina krafter.


Namn: Jerome
Ålder: 20
Ras: Människa
Bakgrund:
Son till Adriana och Philip. Är bror till Drew och Finnigan. Människa.
Han är prins, men nekar den rollen, mycket till sin faders irritation. Jerome ville hellre ut på vattnet. Han har hittat goda vänner i det kanske inte det bästa sällskapet- pirater. Han är tillsammans med Erland och Siennas ena dotter Giselle.


Namn: Ivor
Ålder: 23
Ras: Alv
Bakgrund:
Ivor är son till en av rådgivarna till dvärglorden Algir. Han är en klok person, eftertänksam och kunnig. Han är förlovad med Thessa och Rowans dotter Jeanne, vilket dvärgarna i Bel Baduhr ser som en stor fördel. När det behövs finner han sig i strid och är skicklig, men det är inte där hans intressen ligger. Främst läser han mycket, forskar och upptäcker nya saker.


Namn: Finnigan
Ålder: 26
Ras: Människa
Bakgrund:
En lättsam typ. Finnigan gör inte särskilt mycket väsen av sig. Drömmer egentligen om att dra därifrån, upptäcka världen mer. Han vill ut på äventyr. Det är där intressena ligger. Men så länge han bor under samma tak som Philip och Adriana så kommer Finnigan göra det som hans föräldrar ber om. Han är trots allt prins och Philip vill uppfostra sin son som sådan. Men Finnigan litar på att det är någon av hans andra bröder som kommer att ta över efter deras far. Drew är väl den i sådana fall. Jerome verkar vilja annat.
Hans roll i nuläget är att träna upp sig som soldat och tjäna i Acrias arméer. Han tycker helst om att använda pilbågen, men svärdet är han hyfsat okej med ändå (lite till Philips besvikelse, en kan ju alltid vara bättre).
--------


”Aiden, var har du varit? Så du ser ut..!”, Thessa blev inte glatt överraskad över att se sin son täckt i smuts och damm, med kvistar i hår och på kläderna när han gick i slottskorridoren.
”Jag var ute..”, började Aiden, men Thessa klippte av. ”Du har varit borta länge. Seså, du får tvätta dig. Det är middag snart.” Aiden suckade högt och torkade bort damm i pannan med baksidan av sin hand. Lite motvilligt lämnade han sin mor kvar i korridoren för att försvinna till sitt rum och göra som han blev tillsagd.
Thessa såg bekymrat efter sin son.
Så många år hade passerat. Så stor han hade blivit. På ett ögonblick kändes det som. Det kändes som igår, då hon hållit honom i sin famn, nära och trygg.
Den här tonårspojken prövade definitivt hennes nerver. Förmodligen inte med flit, men hon kunde inte låta bli. Aiden var hennes enda son. Hon var rädd om honom.
Och dagsläget i riket lugnade henne inte särskilt, även om Thessa lärt sig att skjuta undan onda tankar för att tänka nyktert. För sin egen del, men också för landets skull. Hon var fortfarande drottning av Vrale. Folket behövde kunna räkna med, och lita på henne.
Men hoten ifrån Origate var påtagliga och testade Thessas nerver gång på gång. Rädslan fanns där, att det skulle bryta ut i krig igen. Den tanken fick hårstråna i nacken att resa sig. Thessa ville göra allt i sin makt för att skydda sin familj. Och land. Men än hade konungen inte lyckats ta någon mark av Vrale. Men de rykten hon hört, av både Rowan och Erland, skulle det förmodligen inte dröja länge till förrän han gjorde ett nytt försök. Och vem visste hur hårt det försöket skulle vara?
Thessa masserade oroligt sina händer och vände sig om för att gå åt motsatta håll. Rowan, han kunde väl prata vett i sin son? Säga åt Aiden att hålla sig inom rimliga avstånd från slottet? En tanke som hon själv visste svaret på. Aiden gjorde vad han ville ändå. Han var klok, utsatte sig inte för utmaningar han inte klarade av. Men på senare tid fanns den där hos Thessa ändå. Oron.
”Rowan, är du här? Aiden har precis kommit hem igen.” Hon kände på handtaget till deras sovrum och steg in.