Aut neca aut necare – PRS Jackies & Medi

Vincent teg medan han såg på Michael. Hur kunde han erkänna att det var han som tagit bort medicinen?
"Förlåt mig sir. Vi glömde att ge den till henne. Och dessutom så var hon väldigt vacker. Om hon suttit i rullstol hade hennes skönhet inte varit lika stor." Vincent såg på Michael och svalde.
"Men jag lovar att hon kommer få dem redan imorgon. "

Hon log och tog hennes hand. Sedan skrattade hon till.
"Åh då ska jag se till att förvåna dig." Hon såg sedan förvånad ut.
"Jasså? Så han har varit kallare?" Hon log ändå men leendet dog snabbt.
"Vad?"

Michael fnös irriterat och såg inte ut att tro på Vincents ord, men innan han hann säga någonting mer tog hans egen far, Alistair farfar, till orda;
”Få Celia att tro att allt pågår i hennes huvud. Få henne att tro att hon håller på att tappa förståndet om så behövs. Det funkade på den där flickan från Lovells familj som upptäckte demonen under min fars tid”, sa han, utan någon som helst sympati över att medlemmar från både Crowe och Lovell fanns med i rummet.
”Det kommer inte behövas”, protesterade William och Alistair kunde se hur han spände käkarna.
”Min dotter har gått med på att inte prata om det hon såg under natten, och pojkarna kommer hålla ett extra öga på henne... Och vad gäller Lily Stone så avråder jag er från att ge henne medicinen nu. Folk har redan sett henne börja tillfriskna. Det skulle bara väcka frågor om hon plötsligt blev sämre igen”.


”Jo…”. Celia tvekade igen. Hon tyckte egentligen inte om att prata bakom människors ryggar. Men Lily hade kommit att bli hennes bästa vän, och om det någonsin skulle komma att bli någonting mer mellan henne och Alistair så behövde hon veta…
”Alistair har inte alltid varit så kall. En gång i tiden var han faktiskt rätt gullig”, började hon. ”För ett par år sedan träffade han en flicka, som på vissa sätt påminner om dig faktiskt… De var oskiljaktiga och jag har aldrig sett två personer mer förälskade i varandra. Men plötsligt en dag började Alistair förändras. Han blev frånvarande, började spendera mer tid med sin far än med henne och kunde vara borta till långt efter midnatt utan någon vettig förklaring.”.
Celia upp såg på Lily för att se hennes reaktion innan hon fortsatte.
”En dag konfronterade hon honom och det slutade med ett stort bråk som pågick i flera timmar. Jag vet inte vad Alistair sa eller gjorde mot henne den kvällen, men hon blev helt förkrossad, och dagen därpå packade hon sina saker och försvann. Jag såg henne aldrig igen efter det. Alistair vägrar prata om henne och efter den kvällen blev han en helt annan person. Kall och nästan.. grym”.
Celia släppte sin väns händer och drog lätt i en av sina lockar som hängde ner över axeln. Hon tänkte tillbaka på natten – på hur hon hade sett Alistair stå framför det där monstret – och en rysning for genom hennes kropp.
”Jag veta att jag brukar skoja om hur attraktiv Alistair är. Jag menar, se på honom, han är ett kap… Men sanningen är att han skrämmer mig… och jag vill inte att du råkar ut för samma sak som hon”.

Vad skulle de annat än att nicka`Vincent och Caleb nickade utan att säga något. Vincent såg på sin pappa och svalde. Självklart hade han rätt, som så många gånger. Om Lily blev sämre så skulle de väcka så många reaktioner och han blickade mot Alistair för att sedan se på den äldre generationen. Alistairs farfar gav honom alltid kalla kårar och han nickade.
"Vi ska hålla koll på henne." Han höjde handen och satte handen mot hjärtat.
"Ni har mitt ord på det."


Lily lyssnade intresserat medan hon betraktade sin vän. Tog in alla ord som en svamp. Hade de sett kära ut? Jo hon hade skrattat vid hans sida. Kanske sett på Alistair med en drömmande blick men kär var hon väl inte?
Lily log svagt och skakade på huvudet.
"Vi gör varandra tjänster bara. Jag tror han inte är kär i mig." Hon visade sin hand med ett leende.
"Tror han får lite skuldkänslor av detta. Jag råkade skada mig när jag skulle hämta mat till honom." Hon suckade sedan.
"Men jag ska tänka på det du säger. Hon tog hennes hand med ett leende.
"Nå vad säger du? Mina ben skriker efter att lägga sig och jag är helt slut."

Michael suckade och drack ur sitt glas.
”Jag ger er en chans, pojkar. Men om jag får reda på att Celia går runt och pratar om det hon såg den kvällen, så kommer jag personligen ta hand om henne…”, sa han kyligt och förflyttade blicken till Alistair som nickade för att bekräfta att han uppfattat faderns ord.
”Så… nu när vi har fått det överstökat kan vi återgå till att tala om Miss Stone”, fortsatte Michael och slog sig ner i en av fåtöljerna.
”Vid det här laget vet ni alla vad hon härstammar från, och därmed hur värdefull hon är. Och också hur viktigt det är att allt går rätt till under nästa fullmåne”. Han såg mellan de andra i rummet.
”Den vill ha henne levande. Oskadd. Orörd. Och med rent hjärta”.


Celia såg inte helt övertygad ut, men nickade ändå.
”Jag vill bara att du är försiktig. Det är allt. Jag har länge haft en känsla av att Hawthorne-familjen bär på hemligheter som de inte vill ska komma upp till ytan…”. sa hon och flyttade blicken ut genom ett av fönstren i rummet. Bilden av monstret och Alistair blixtrade förbi hennes ögon igen, och hon skakade lätt på huvud i ett försök att komma på andra tankar. Hon ville så gärna berätta för Lily och hade flera gånger varit påväg att göra det, men Williams ord fick henne att låta bli. Hon hade trots allt lovat honom att inte säga någonting. I alla fall inte kväll. Så när Celia väl tittade tillbaka mot Lily hade hon åter ett glatt leende på läpparna.
”Du har rätt. Vi går och lägger oss…”.

Vincent lyssnade noga, nog visste han hur viktig Lily var och han gjorde inget men han ville helst slå mannen på käften. Visst förstod de hur viktig hon var. De var inte dumma.
"Det ska bli sir. Vi ska se till att hon inte kommer till någon skada. " Han nickade en kort nick och såg på Alistair.

Liily gav henne ett ömt leende och strök henne över håret.
"Alla har hemligheter och det kanske finns dåliga och det kanske finns bra. Men jag ska vara försiktig det kan jag lova." hon nickade och lade sig ner och gäspade.
"Ja och så kan vi prata mer imorgon. Hade du haft det roligt? Jag fick så många danser att huvudet snurrar fortfarande."

Michael spände blicken i sönerna, men innan han hann säga någonting mer tog Christian till orda.
”Lugn, Hawthorne. Pojkarna gör sitt bästa..”. Han satt tillbakalutad i en av sofforna med ena armen vilande över ryggstödet, och med ett leende som hade någonting slugt och rävaktigt över sig.
”Men jag måste passa på att ge din son lite beröm för att hans enastående skådespel”, fortsatte han och lyfte sitt glas i en skål mot Alistair.
”Flickan verkar rätt riktigt tagen av dig. Till och med när hon pratar med andra slänger hon blickar åt ditt håll ”, sa han roat, och Alistair gav honom en mörk blick tillbaka.
”Jag gör bara mitt jobb…”.

Celia sken upp ännu mer när hennes vän frågade om kvällen. Hon makade på sig och kröp ner under täcket på andra sidan av den stora dubbelsängen.
”Kvällen var underbar”, sa hon med något drömskt i blicken och ett stort leende på läpparna.
”Jag önskar bara att Caleb och Vincent kunde gå tillsammans”.

Vincent kastade en blick på Caleb och såg sedan på Michael. Alla hade skådespelat någon gång. Det var en del av deras jobb.
"Jag tror det blir lättare för varje dag. Hon kommer bli mild" Vincent såg på sin pappa.
"Hon hade det bra på sjukhuset och kände sig ganska ensam tror jag."

Hon flinade och makade sig närmare så de kunde viska till varandra.
"Det önskar jag med. De är söta tillsammans." Hon log ömt och tog hennes hand.
"Men imorgonkväll så är du bjuden på middag. Hos oss, jag kommer laga middag. "

En timme senare reste sig Christian från soffan och rättade till sin kostym.
”Nu får ni ursäkta mig mina herrar”, sa han och och gick bort till barvagnen där han plockade på sig två rena glas och en flaska kyld champagne. ”Jag ska ägna resten av kvällen med min vackra hustru”.
Julian grimasera åt orden. Att hans mor valde att stanna med fadern var fortfarande en mysterium för honom. Det var ingen hemlighet att mannen delade säng med andra kvinnor, och Julian ville inte ens veta vad som pågick på Euphoria. Men trots detta verkade de mycket fästa vid varandra, och han hade för länge sedan gett upp med att försöka förstå sig på deras relation.

”Ja, det är väl på tiden att vi avslutar det här mötet”, sa William med en suck. En smygande trötthet hade gripit tag i honom, och nu såg han bara fram emot att få gå och lägga sig. Han hade arbetar ett långt pass på sjukhuset innan balen, och oron över dottern tog på hans krafter.


Celia kramade vännens hand och log mjukt.
”Det ser jag fram emot”, svarade hon när Lily bjöd in henne på middag. ”Jag ska iväg på ett ärende under dagen, men skicka ett sms en timme innan maten är färdig, så hinner jag fram i god tid”. Hon övervägde att berätta för Lily att hon skulle spendera den kommande dagen i ett gammalt bibliotek, men lät bli. Hon ville få svar på vad det var hon hade sett den kvällen, och om ingen tänkte berätta det för henne, så skulle hon ta reda på det själv.

Vincent kvävde en gäspning och såg mot sin far och lade en hand på hans axel.
"Sov gott pappa. Ursäkta men du ser ut som döden ska ta dig vilken minut som helst." Han såg mot Caleb och suckade.
"Vi ska sova med."

Lily gav henne en blick men nickade sedan.
"Det ska jag men jag vet inte vad jag ska laga. Något lättsamt eller försöka göra något tjusigt?" Hon kröp närmare och kände hennes kropp mot sin egen.
"Fryser du? Du är kall..."

William gav sin son ett utmattat leende.
”Ja, det är nog på tiden att vi alla går och lägger oss”, svarade han och restesig mödosamt ur soffan.
Folk började lämna rummet, men Alistair hann knappt resa sig innan han hörde fadern säga hans namn.
”Alistair, stanna ett tag”, sa Michael och Alistair kunde inte annat än att lyda.

”Laga något som du brukar äta hemma hos dina föräldrar. Något mer… vardagligt”, svarade Celia och skrattade till.
”Vi får tillräckligt med tjusiga middagar här som det är. Och en del av killarna har nog aldrig ens smakat saker som pizza och pasta”.
När Lily sedan frågade om hon fryser skakade hon bara vänligt på huvudet.
”Nejdå.. jag är okej. Jag har inte sovit så mycket på sistone. Det är nog därför”.