Prs tippest & JustAFriend

"O-okej", svarade han tvekande. Han förstod anledningen men kunde inte undgå att bli lite obekväm. Hur skulle ha ta av sig kläderna? Han kanske kunde gömma sig i duschen och klä av sig där. Han knäppte snabbt upp de två översta knapparna på skjortan.
"Umm, har du någon sax här?", Elliot kom plötsligt ihåg axeln. Adrenalinet hade gjort att smärtan avtagit men det sved fortfarande en aning. Toapappret och tejpen satt kvar. På vissa ställen lyste den röda vätskan igenom "bandaget".
Just det, senaste (och första) gången Elliot och Sebastian varit i samma rum...
"Alltså, inget sånt!", skyndade han sig att lägga till. Fy fan vad absurt det hade varit om så var fallet. Han drog istället lätt i kragen så att lite av "bandaget" blottades. Så att Sebastian kunde förstå vad han menat.
"Jag måste klippa bort..", mumlade han.

Helvete. Elliot tyckte definitivt att Seb var skum. Men vad skulle han göra? Han var allt för uppe i sina osäkra tankar för att koppla saxen till bildsalen, men Elliot såg verkligen till så att han gjorde det. Tyvärr. Bilderna målades upp i huvudet och Seb blev tvungen att blunda till och skaka på huvudet för att få bort dem. Fan, om han bara kunde glömma bort det helt och hållet... Han tvekade dock på att han någonsin skulle kunna glömma. Hur glömmer man sånt?
”Vad har hänt där?” frågade han och nickade mot bandaget innan han drog ut en låda under handfatet och letade upp en sax. Var det samma person som låg bakom den skadan som blåtiran? Inte för att Elliot berättat vem som låg bakom blåtiran, men Seb var övertygad om att det var en person och ingen liten olyckshändelse.
Han tog en sax och vände sig mot Elliot innan han räckte fram den röda saxen mot honom.

Sebastian skakade på huvudet. Såg ut att vilja få bort något. Hade Elliot sagt något fel? Troligtvis.
"Glasflaska..." Svarade han tyst och tog emot saxen. Stirrade på den men pressade sedan ihop läpparna och l ner den på handfatet. Skjortan behövde komma av först. Det skulle bli otroligt skumt om han gick in i duschen och sedan sträcka ut saxen, bandaget, kläderna, så han vände sig om istället. Med ryggen mot den yngre knäppte han upp knapp för knapp. Som tur var var han rätt så fingerfärdig och kunde därmed göra det kvickt. Han drog tveksamt av sig den första ärmen. Den friska axeln blottades och. Sedan den andra. Fortfarande vänd bort från Sebastian la han ner skjortan på golvet och tog upp saxen. Började klippa bort tejpen. Det sved när han kom emot men han bet ihop. Tänkte på Sebastian. Som han antog just nu bara satt där utan att veta vad han skulle göra. Han var tacksam att ryggen var i stort set fri från ärr. Inte helt, men det var bara några enstaka och den senaste var orsakad för flera månader sedan. Så inget blod där, som tur var.

Glasflaska? Seb satte sig ner på den stängda toastolen och fäste blicken på Elliots ryggtavla. Var det skumt att han stirrade? Förmodligen. Men förhoppningsvis märkte Elliot inte det för han stod med ryggen vänd. Seb kunde urskilja blekta ärr. Tankarna gick tillbaka till glasflaskan.
”Elliot?” sa han frågande och flyttade blicken från ryggen till den äldres bakhuvud istället. ”Vad hände med glasflaskan?” Hans röst var tyst, försiktig. Så långt ifrån hur den var när han pratade med någon annan än Elliot. Men han vågade knappast prata normalt med Elliot. Särskilt inte då. Inte när han sett hur han betett sig på bron. Desperationen... Det kändes som om han skulle prata för hårt, för högt, så skulle Elliot gå sönder. Som att han var en liten porslinsfigur.

Elliot blickade försiktigt över axeln. Fortfarande bortvänd.
"Den krossades mot min axel", det var definitivt inte svaret Sebastian letade efter. Det var ju uppenbart.
"Hon... Det var inte hennes fel", viskade han. Det var inte hans mammas fel att hon var som hon var. Hon rådde inte för det.
Elliot klippte upp de sista tejpbitarna. Sedan lossade han försiktigt på toapappret. La det på handfatet. Ett lager satt fastklistrat i det inflammerade såret. Även om han var försiktig så sved det det när han försökte dra bort det. Han grimaserade.

Elliot liknade fortfarande inte sig själv riktigt. Seb längtade tills han var som vanligt igen. Även fast det lät hemskt. Det var ju inget som Elliot kunde slå på och av precis. Han kunde inte bestämma när han skulle må dåligt. Seb önskade att han dock hade den kontrollen. Han visste inte riktigt hur många fler gånger han skulle klara av att se Elliot på det viset. Det var jävligt påfrestande.
”Vem?” frågade han, lika tyst och osäker som förut. ’Hon’? Hans syster? Elliot hade väl flera syskon? Var det en lillasyster som råkat göra något klumpigt som bara småbarn lyckas med? Seb önskade att det var så, men varför skulle Elliot inte bara berätta det då? Nej, med tanke på hur Elliot undvek frågan så rörde det sig förmodligen om något allvarligare. Helvete.

"Det var inte meningen att träffa mig. Jag hoppade framför. Det var inte hennes fel. Hon är inte sån egentligen", Elliot skakade på huvudet. Kvällen innan spelades upp på näthinnan. Han tog ett djupt andetag och drog av det sista lagret av papper. Det mesta följde med. Han tog sig för munnen för att kväva ett gny.
"Hon skulle aldrig göra så om hon var medveten om det. Mamma är inte en sån person. Hon är trasig. Som mig...", han svamlade tyst. Och nu hade han berättat vem det var. Fan. Bara inte Sebastian skulle hata henne. Det förtjänade hon inte. Alkoholen förändrade henne och han hade önskat att hon avstått. Men han förstod varför hon inte kunde. Hon behövde också fly från omvärlden. Hon hade sina anledningar.

Mamma? Hade Elliots mamma... Jävlar. Seb började gapa. Kunde verkligen inte rå för det. Det var så mycket information att ta in. Elliots liv, som verkade rätt kasst från början, var ännu värre än vad han trott.
Och Seb blev arg. Delvis på Elliot, som bortförklarade det hela och inte insåg hur jävla sjukt det där var, men mest på Elliots mamma. Hur fan kan man göra så? Fine att hon kanske inte mådde så jävla bra, men hon hade barn att ta hand om. Barn! Och om hon hade barn så underbara som Elliot... Hur kunde hon skada sina barn? Seb förstod inte det. Fattade hon inte vad hon höll på med? Hon förstörde sina barn. Allt, allt Seb hade fått se idag. Bron... Var det mammans förtjänst? Fan. Seb hatade många människor men han hade aldrig hatat någon så mycket som han hatade Elliots mamma.
”Sluta skydda henne”, sa han, hade omedvetet höjt rösten. ”Det är så jävla sjukt. Så bisarrt. Hon kan fan inte göra så. Hur kan hon göra så?” Seb böjde sig framåt och begravde ansiktet i händerna. Kunde överhuvudtaget inte förstå hur en förälder kunde göra så mot sitt barn. Särskilt om det barnet var Elliot.

Han borde inte sagt något. Han ville försvinna när Sebastian höjde rösten. Han lät arg. Allt Elliot ville undvika.
"Sluta, man hanterar saker och ting på olika sätt. Jag är okej, jag dog ju inte direkt". Fan. Kunde Elliot aldrig bara hålla sin dumma käft stängd. Det var inte hans mening att vara så jäkla okänslig, orden hade bara snubblat ur honom. Kommit ut fel. Han menade ju bara att det inte var någon fara med hans axel. Han begravde huvudet i handflatorna.
"Jag borde bara hålla tyst", han skakade ångerfullt på huvudet.

’Jag dog ju inte direkt’? Seb skulle kunna skrika om det inte var så att han inte ville väcka alla i huset. Det där var så jävla sjukt och det gjorde så otroligt ont inom honom att Elliot ens tänkte så. Att han inte värderade sig själv högre än sådär. Att han accepterade en sådan behandling. Hade det alltid varit så för honom? Seb bet sig i kinden och drog frustrerat händerna genom håret samtidigt som han rätade på sig. Stirrade på Elliot. Försökte förstå vad som försiggick i den äldres huvud, men misslyckades. Igen.
”Det är din jävla mamma”, sa han, och sänkte gradvis rösten. ”Jag bryr mig inte. Man gör inte så. Skulle du gjort så mot dina egna barn?” Han reste sig upp från toalettstolen och gick fram till Elliot. La märke till hur tunn hans kropp var. Men han fokuserade blicken på den sårade axeln. Det såg äckligt ut. Kanske infekterat. Seb var inte säker, han kunde inte sånt. Han hade aldrig haft ett infekterat sår själv.