Flowers in the dark [PRS]

Jag gör som jag vill så länge det är vad du vill. Är det bara Hayley eller får det inte att låta som att hon är väldigt kontrollerande? Jo, hon tycker nog det. Det är verkligen ingenting hon vill vara, hon vill ju att han sak kunna äta som han vill.. och nu är det förvisso vad han kommer göra så länge hon är glad, men ändå. Jösses, de där funderingarna tar kål på det trötta huvudet. Hon vet inte ens vad hon själv tänker vid det här laget, det är segt helt enkelt. Orden får på något sätt henne att le trots allt, de är gulligt ändå. Han är gullig. En smutta irriterande bara. Bara. Hon tänker däremot inte klaga på gulleplutten, aldrig. Det här med vandrande hormon är lite mer påträngande dock, och medan hon sitter och smuttar på chokladpuddingen blänger hon mot honom. Än en gång på skoj, men det spelar ingen roll.
”Men jag vill inte vara en vandrande hormon,” gnäller hon medan hon leker med skeden i den bruna smeten. Tänker hon förneka det där påpekandet? Jadå. Nu har humörsvängningarna blivit mer rejäla under graviditeten, och det tänker hon inte förneka. Hormonerna brukar leka lite med henne, gör allting betydligt svårare än innan. Det är väl något som Yaosu lagt märke till, vilket inte är alls konstigt med tanke på all den tid de spenderat med varandra. Trött, och alldeles yr i huvudet ställer hon ner skålen på bordet, och gömmer ansiktet i händerna. Gud, hon börjar bli riktigt trött. Det är väl inte så svårt att tro alls, hon har förlorat mycket blod och kroppen gör förskräckligt ont.
”Det är inte så konstigt.. klockan är rätt mycket,” svarar Joshua, som kikar ner mot sitt armbandsur. Halv tolv.. egentligen är det väl inte så jättesent, men det gör det mycket mer förståeligt att hon är så trött. Så än en gång tvingar hon sig upp på fötter. Det blir svårare varje gång, kroppen är seg och huvudet överfylld.
”Jag tror jag vill gå och lägga mig,” hon svansar fram mot diskmaskinen, tar med alla fyra tomma koppar och hennes tomma skål. Att låta det vara tills dagen efter är inte ett alternativ, hon känner trots allt Yaosu bra efter all tid. När hon blir klar, vilket tar rätt lång tid, går hon till den tre år äldre och börjar dra honom i armen. Hon vill inte gå och lägga sig själv i sängen, mycket mysigare att ha honom med och hålla henne varm. Mycket bättre.

När Hayley började dra i tjugoettåringens arm bestämde han sig för att det nog ändå var dags att gå till sängs. Ögonlocken var som sagt väldigt tunga och kroppen var alldeles slå, tillräckligt slö för att han inte skulle orka ta av sig armbandet. Han visste ju inte vad som skulle hända när han väl gjorde det, och det var redan trasigt.
”Jag kommer, jag kommer”, svarade Yaosu och lyckades också komma upp på benen. De knakade olycksbådande till när han rätade på lederna. Knäna gjorde även ont, förskräckligt ont. Allting gjorde ont, rättare sagt. Det var lite som om alla kotor låg och skrapade mot varandra samtidigt som någon hällt en massa syra i blodet på honom. Basiskt? Nej, det kändes verkligen inte som det.
Med en gäspning fiskade han upp en av Hayleys händer i en av sina egna och började röra sig bort mot sovrummet. Vardagsrummet såg ut som det brukade göra igen, även om lukten av blod fortfarande hängde kvar i luften. Dock kunde man verkligen inte se något spår av vad som hänt, vilket gladde honom något extremt. Yaosu gillade inte när saker och ting blev röriga och ett helt trashat vardagsrum tog sig in på den listan utan problem.
”Du”, började den äldre när de slutligen steg in i sovrummet. Efter ytterligare en liten gäspning drog han igen dörren efter dem, för att därefter vända sig mot den tre år yngre flickan. Han fiskade upp den andra handen och höll dem båda två mot bröstet på sig själv, backade långsamt bakåt tills han kunde slå sig ner på den mjuka madrassen. De mörka ögonen studerade det vackra ansiktet, strök sig över de fräkniga kinderna och tillslut de fylliga, röda läpparna.
”Vågar du sova i samma säng som mig även om jag behåller halsbandet..eh, armbandet, på?” Frågade han och flackade en smula med blicken. ”Eller vill du att jag ska ta av det? Förstår om det är mycket mer trivsamt att sova med en fluffig boll istället för en ärrad gamling”, fortsatte han och himlade med ögonen åt sig själv. Tre hela år äldre, ha oj vad gammal han var!

Är Hayley lite för klängig? Kanske en aning. Men hon brukar inte vara det. Den tre år äldres närhet är praktiskt taget beroendeframkallande, och när hon nu mår väldigt dåligt fysisk kräver hon det ännu mer. Hon skyller på graviditeten, och de dumma hormonerna. Att hon är som en vandrande hormon kanske inte är en så dålig beskrivning av henne. Hur som helst känner hon att det är viktigt att understryka hur hon inte vanligtvis är beroende av sällskap, men som sagt mår hon bättre när hon är med honom, och just nu behöver hon det. Plus värmen och den familjära känslan. Sen verkar det som att Yaosu själv också vill gå och lägga sig, kroppen verkar inte riktigt vilja samverka med honom, alldeles seg och svag. Det får henne att ta ett lite mer stadigt grepp om honom, så att han kan luta sig mot honom. Även om det kanske inte är det bästa alternativet. Hon är inte särskilt stark, alls faktiskt. Men det funkar. Tillsammans når de sovrummet, och dörren stängs bakom dem. Men hon hinner säga godnatt till de två andra turturduvorna innan.
”Din kropp verkar inte riktigt som den ska..” Viskar hon, just stating the obvious. Men hon är orolig, vilket rösten är alldeles fylld med. Oro, det vill säga. Än en gång stryker hon sin lediga hand över ansiktet, hon måste se riktigt förskräcklig ut vid det här laget. Alldeles slutkörd efter den hemska dagen. Trots att kroppen protesterar följer hon efter honom till sängen, där han slår sig ner. Hon tillåter sig själv att göra det också, då allt gör ont, samtidigt som hon håller om händerna. Frågan som ställs där efter gör henne en gnutta förvånad faktiskt. De har sovit i samma säng sen början av deras möte, hur konstigt det än må vara, och de allra flesta gånger har han varit i sin lurviga, fyrbenta form. Främst har det väl varit för att han inte vill göra henne okomfortabel, men också för att han själv är mer bekväm i det när han ska sova. Det är åtminstone det intrycket hon har fått.
”Nej, det går absolut bra,” med en liten nick lämnar hon en kyss på Yaosus kind, innan hon börjar fläta ihop det långa håret, så att hon inte får det i ansiktet när hon somnar. Det ska väl ändå gå bra? Ja, det måste det göra ändå. Hon kommer nog inte få ångest över det.. nej nej. ”Du är inte en gamling alls. Ärrad däremot,” det är de bägge två, och det är okej.

”Du säger det alltså?” Undrade Yaosu och höjde på ögonbrynen. ”Vill du veta en sak? Jag tror nog att min kropp håller med..i alla fall till viss del”, mumlade han därefter och placerade händerna runt kinderna på henne. Det hade varit gulligt av Hayley att låta den äldre av de två att luta sig mot henne, trots att hon förmodligen inte var mer stabil själv på fötterna. Tjugoettåringen drog på munnen och lämnade en stor, fet kyss rakt på den lilla perfekta näsan. Så otroligt gullig och vacker men samtidigt modig och stark. Där kunde man snacka om någon som verkligen var the full package, även om hon inte kunde hålla sin mun i styr och åt chokladpudding dagarna i ända. Men det var okej, för det spelade ingen roll enligt tjugoettåringen. Så länge hon var glad, var han glad.
”Det kommer att bli okej, jag känner mig ändå fin fint med tanke på omständigheterna”, försäkrade Yaosu efter en stunds tystnad och lutade sig tillbaka, när den yngre flickan började fläta de blonda lockarna. Betydde det där att hon faktiskt var okej med det eller fanns det någonting dolt mellan raderna? Han sneglade ner på halsbandet ett slag och pillade lite med kedjan. Kanske hon egentligen ville att han skulle ta av det? De hade trots allt aldrig sovit i samma säng förut, eller jo, men det var något helt annat.
”Är du säker?” Undrade den äldre tillslut och höjde blicken. ”För jag vill inte göra dig obekväm och du vet att jag inte har någonting emot att ta av det när jag ska sova..det är bara det att jag är rädd för att det ska sluta fungera om jag tar av det igen och..och jag vill inte fastna i den formen för, du vet..jag är så oduglig och kan inte göra skit som varg. På riktigt! Joshua och Zihao verkar i alla fall kunna förstå varandra, kommunicera, men jag är som sagt värdelös så det går liksom inte”, fortsatte han i ett hav av nervöst babbel och gömde ansiktet i händerna, för att därefter hastigt komma upp på benen, svaja till ganska så rejält och slutligen dra tröjan över huvudet. Ärrad var han absolut, fast det var ingen hemlighet. Hayley hade också fått fyra vackra små ärr rakt över magen, men utöver de visste han inte riktigt om hon hade några fler. Nåväl, det kunde han fråga om en annan gång, för i den stunden stod han i ett virrvarr av tvivel och försökte febrilt ta av sig armbandet.
”Jag tar av det, det är okej..om den här lilla knuten bara vill lossa lite på sig..” Yaosu tog ett djupt andetag och slöt ögonlocken för några sekunder. Jösses, varför fick han panik över en sådan liten fjuttig sak? ”Kan du hjälpa mig ta av det? Du har längre naglar”, mumlade han och sträckte skamset fram handen mot Hayley.

Trots att det är ett hyfsat seriöst samtalsämne som är påväg så kan Hayley inte undgå att skratta till av den stora kyssen som placeras på den lilla näsan. Det är väl rätt bra, att de bägge två kan le en aning trots efter alla hemska händelser under dagens gång. Alla sår som sträcker sig över kropparna på dem, lukten av blod och bilden av ögonglober på golvet. Det är väl kanske lite som en försvarsmekanism.
”Förhoppningsvis känns det lite bättre imorgon..” Mumlar hon, och vill nästan ställa sig på knäna och be till vad som ens finns där ute för att det ska ske. Att saker och ting kommer vara bättre under morgondagen. Men om de har riktigt otur kanske det blir värre. För dem bägge två. Såren behöver läka, men med tanke på giftet som rör sig i kroppen på dem så är det osäkert om det kommer bli bättre. Fingrarna rör sig snabbt genom de blonda lockarna, som per automatik. De vet vad de ska göra, och hon har gjort fiskbensflätor så många gånger innan att det bara kommer rent naturligt. Det går snabbt, och tillslut kan hon sätta fast en snodd, så att det håller i sig, innan hennes fulla uppmärksamhet glider tillbaka till Yaosu. Nu hade den aldrig lämnat honom, men hon kan ändå fokusera aningen bättre. Vilket är bra, för det verkar inte riktigt som att står rätt till. Alls. Han verkar inte riktigt tro på att hon berättat sanningen, eller så är han väldigt angelägen om att hon ska ha det bra, att han inte ska skrämma iväg henne. Det andra alternativet är nog mer sannolikt. Han ställer sig raskt upp från sin plats på sängen, vilket får ångesten att bubbla upp inom Hayley. Gud, hon vill så gärna att han ska må bra, och det gör ont när det är så uppenbart att han inte gör det.
”Jag är säker Yaosu,” med en liten grimas ställer hon sig upp hon också, kroppen protesterar och skriker efter vila. Men hon behöver hålla i hans händer. Se till så att ingenting går fel till. ”Jag känner mig säker hos dig, mer än hos någon annan. Du gör mig inte obekväm.” Tummarna stryker sig försiktigt över den sköra huden på hans betydligt större händer. Kramar om dem ett tag. ”Du är inte oduglig eller värdelös! Situationen är annorlunda, det måste du själv inse,” hur de två andra lyckas kommunicera så väl vet hon inte, men Hayley och Yaosu brukar också kunna komma rätt bra överens med varandra när han är i sin fyrbenta form. Det brukar inte direkt gå åt helvete, verkligen inte.
”Jag vill att du stannar så här, om du vill det.”

Jo, förhoppningsvis skulle morgondagen föra med sig betydligt färre smärtsamma upplevelser. Sedan kunde ju det där gå åt helskotta om det ville sig riktigt illa, men han tvivlade starkt på att det någonsin kunde bli värre än vad det varit under dagens gång. Knappast.
”Okej..” viskade den äldre när Hayley försäkrade honom om att det var okej, att hon var säker på att de kunde dela säng utan att han skulle behöva lida sig genom ytterligare ett skepnadsbyte. Visserligen hade han nog klarat av det, men han kände samtidigt på sig att smärtan förmodligen skulle kännas betydligt värre än i vanliga fall. Ingenting rörande den blåslagna kroppen kändes rätt för stunden, och inte heller skulle det göra det förrän han verkligen visste vad det var som stod på. Lite psykologiskt var det ändå, även om det inte spelade in sådär jättemycket.
”Känner du verkligen så?” Undrade Yaosu slutligen efter en stunds tystnad och tillät musklerna att slappna av. Innan hade han gått och spänt sig som en tok, ytterligare någonting som troligen bara förvärrade allt obehag. Det var precis som när man skulle ta sprutor - spände man sig blev det bara värre och därmed var det bättre att försöka slappna av och tänka på något helt annat. Typ den artonåriga flickan framför honom, hon passade in i den kategorin. För så snart alla tankar lade sig kors och tvärs över en viss Hayley Clarke, blev allting så otroligt mycket lugnare inombords.
Händerna gled upp mot de fräkniga kinderna medan huvudet föll lätt på sned. Hon tyckte inte att han var varken oduglig eller värdelös, precis den raka motsatsen till vad många andra verkade tycka. Inte alla såklart, fasaden var ju jävligt genomtänkt och effektiv, men de som lyckats slinka in under det där hårda, kontrollerade yttersta..äsch, det fanns verkligen inga positiva fördelar med att gå omkring och klanka ner på sig själv.
”Vill du verkligen det? För isåfall..jag är helt ärligt för trött för att ta av det, om du nu är okej med att jag inte gör det”, erkände tjugoettåringen och lutade sig lite närmare den där fylliga, röda läpparna. Ögonen hade vid det laget fäst sig på dem och han började få det ganska så svårt att fokusera på annat. Väldigt svårt, om sanningen skulle fram. Yaosu fuktade hastigt sina egna läppar innan han började bita sig själv i underläppen. Det kändes liksom inte som rätt tillfälle att kyssa henne på riktigt.

Greppet den artonåriga flickan har om de betydligt större händerna lossnar en aning, då fingrarna istället glider upp mot axlarna på den äldre. De båda två har kroppar som värker, men hon kan verkligen inte sätta sig in i hur ont det kanske gör för honom. Fingrarna glider upp mot axlarna, som är långt där uppe i skyn. Jo, i hennes ögon är han i princip av samma längd som taket. Men hon når till de välbyggda axlarna, och börjar massera dem. Det är en av hennes få talanger, massera. Efter alla månader de spenderat dagarna ut i enda tillsammans är det nog något som Yaosu vant sig vid.
”Klart jag verkligen känner så, jag skulle inte ljuga för dig.” Aldrig. Han är nog en av väldigt få personer som hon känner sig absolut bekväm med, och inte så förbaskat uppskrämd. Men det där förtroendet har också tagit ett tag att bygga upp. Nu hade hon i o för sig känt sig helt okej de första dygnen omkring den tre år äldre också, men inte alls så som hon gör nu. Nej, det är inte många män hon skulle låta ha händerna runt hennes kinder, eller röra henne överhuvudtaget. Det är väl bara tre i världen för närvarande. Mannen framför henne, Joshua och Aeron. Värmen sprider sig över kroppen av kontakten mellan hans fingertoppar och de fräkniga kinderna. Väldigt välkomnande och behagligt. Fingrarna stryker sig över den svala huden, över axlarna, och överarmarna. Där fäster de sig, samtidigt som tummarna börjar röra sig i cirklar igen. Så som de brukar göra. Det är nästan lite lugnande för henne själv också.
”Skippa det,” svarar hon tyst, och sluter ögonlocken en kort stund. Ja, hon känner sig helt okej med att ligga bredvid honom när han inte är en stor lurvboll. Det känns bra, inte skrämmande på något sätt överhuvudtaget. Sen känns det lite extra bra när läpparna kommer närmre och närmre varandra. Ögonen betraktar det vackra ansiktet framför sig, den släta huden, de mörka ögonen, helt perfekt skulpterat. Det kanske inte är rätt tillfälle, med tanke på att de bägge två är hemskt trötta och har hemskt ont, men hon kan inte riktigt hindra sig själv. Hon ställer sig på tå för att nå, bara för att pressa sina läppar mot hans.

Att få små cirklar ritade över överarmarna var ingenting Yaosu någonsin trott att han skulle komma att uppskatta så otroligt mycket. Kanske han inte heller skulle göra det, om det var någon annans tummar än Hayleys som strök över dem. Men nu var det just hon som utförde den lilla rörelsen och i och med det lilla faktumet, var det någonting han uppskattade ofantligt mycket.
”Jag tror redan att jag visste det, men det är alltid skönt att få den lilla bekräftelsen då och då”, svarade den äldre och log snett. Både pålitlighet och ärlighet var viktiga aspekter inom ett förhållande. Det var skönt att veta att båda dessa verkade ingå i deras lilla relation, även om den var ny. Däremot var väl det ingenting som spelade en sådär jättestor roll, eller hur? Alltså att deras förhållande var nytt. Nej, i tjugoettåringens ögon var det viktigaste att de älskade varandra, inte hur länge de varit tillsammans.
”Okej, okej, jag skippar det”, mumlade Yaosu och bemötte de röda, mjuka läpparna med ytterligare ett leende strykandes över hans egna läppar. Han kände sig nästan tvungen att böja på knäna en gnutta, så att hon inte skulle behöva stå på tårarna alltför länge. Eller han böjde inte direkt på knäna, utan snarare på både nacke och rygg. Inte den absolut mest bekväma ställningen, men men. När den lilla bullen var borta kunde han enkelt lyfta upp henne, så att ingen av dem behövde varken sträcka eller böja på sig.
Efter ett slag drog tjugoettåringen dock ner henne över sängen. Inte i ett ryck eller så, utan istället försiktigt. På så sätt kunde de somna i varandras armar, med ansiktena tätt intill varandra.
”Jag älskar dig”, viskade den äldre mellan kyssarna och drog Hayley närmare intill sig. Armarna slingrade sig runt henne medan huvudet slog mot kudden. Åh, han var extremt utmattad och kroppen ville verkligen inte vara med längre. Sinnet ville naturligtvis det, men musklerna? Inte för fem öre.
”Förlåt”, gnällde han och strök några fingrar längsmed en av kinderna. ”Jag är bara så otroligt trött..”

Gud, det kommer verkligen som en lättnad för Hayley att den tre år äldre litar på henne. Att han inte är orolig över att hon skulle ljuga en massa för honom. Det betyder bara att han känner henne. Alla som försökt att lära känna henne vet att ärligheten inte brukar vara ett problem. Ibland babblar hon för mycket, kan inte hålla styr på saker och ting hon egentligen kanske borde hålla för sig själv. Sen så kommer hon inte riktigt ihåg att berätta saker som hon borde dela med sig av. Tillexempel könet på den lilla bebisen inne i magen på henne, det är något hon borde ha berättat för mannen framför henne så fort hon fått reda på det. Men det hade helt glidit bort från minnet på henne. Det var verkligen inte menat. Hon kan inte komma ihåg om hon berättat för Joshua eller om hon hållit den biten av information helt för sig själv.. hur som helst är det ett problem, som de nära henne redan känner av.
”Bra,” svarar hon, med ett leende växande över de fylliga läpparna. Det känns bra att han litar på henne. Tillit, jo, det känns riktigt bra. Den där glädjen som sprider sig över bröstkorgen på henne leder till att hon lämnar ett flertal kyssar över de lätt rosiga kinderna. Lycklig? Jodå. Den artonåriga flickan har nog aldrig varit så lycklig som hon är med Yaosu. Det har varit några riktigt mysiga och härliga månader tillsammans med honom. Nu när de är tillsammans, vilket gör det ännu bättre. Gör henne ännu mer lycklig. Kyssen får den där känslan som redan vuxit till sig i bröstkorgen på henne att tja.. växa till sig ännu mer. Dock är det lite tokigt att han behöver böja på kroppen. Längdskillnaden är massiv, då hon antingen behöver stå på tårna, eller så behöver han böja sig ner. Inget av det är optimalt för deras stackars kroppar, de är praktiskt taget sönderslitna och behöver vila. Det känns bra att få lägga sig ner i sängen, tätt intill den andre och läpparna försiktigt pressade mot varandra.
”Och jag älskar dig,” det känns himmelskt varje gång hon hör de orden i hans röst, och det känns himmelskt att säga dem tillbaka. Hon har nog inte menat något så mycket i hennes liv innan, det är fantastiskt. Händerna glider över hans biceps, och sedan upp mot de mörka lockarna. Där de bosätter sig en kort stund. Dock glider läpparna ifrån varandra efter en kort stund, vilket inte förvånar henne alls. De bägge två är hemskt utmattade. ”Åh, det är jag också.. vi behöver nog sova lite.”

Det var en otrolig lättnad för den överbelastade ryggen att få komma i kontakt med den där extremt mjuka madrassen. Ryggraden behövde inte längre ta stryk och kotorna fick en chans att pusta ut. De hade skavt något alldeles förfärligt mot varandra innan, precis på samma sätt om benen gjort. Ingenting var väl optimalt för stunden, men samtidigt klagade ingen av dem - i alla fall inte så att det hördes. Allting drunknade istället i kyssarna och det var härligt, väldigt härligt. Bara små mumlande meningar kom fram då och då mellan den nära kontakten och värmen som spred sig ytterligare genom kroppen var behaglig. Dock hade både Yaosu och Hayley konstaterar för varandra att de var trötta, eller rättare sagt utmattade. För trots att dansen deras läppar sysslade med var ljuvlig till det yttersta, var ögonlocken fortfarande tunga som två stenblock.
”Vi behöver definitivt sova”, instämde den äldre och fiskade upp täcket, som var på väg att glida ner från sängen. En del av lakanen var fortfarande fläckade med blod, inte särskilt trevligt kanske. Lyckligtvis hade det torkat och lukten doldes bakom dels tjugoettåringens egen lukt, dels den tre år yngre flickans doft. Enligt Zihao luktade ju den äldre Huaze brodern tydligen, speciellt när han vistades runt Hayley. Fast nåväl, hon verkade inte anse att det stank, utan istället påminde om grönt te och vårblommor. Ungefär på samma sätt som hon doftade av choklad och kokos.
Yaosu slängde täcket över henne och krånglade av sig mjukisbyxorna. Att sova med kläder på hade han aldrig klarat av och skulle nog heller aldrig göra. Underkläderna var okej, de fick sitta kvar, men byxor och tröja? Usch och fy, det kändes mest som att ha på sig en såndär jacka med lås och annan skit. En liten rysning for uppför ryggraden på honom och han skyndade sig med att krypa ner bredvid artonåringen. Kläder var tyvärr bra för att hålla värmen, så täcket var vitalt nu när byxorna låg på golvet och tröjan i tvättkorgen.
”Vill du göra mig en tjänst? Lova att du stannar här hela dagen med mig imorgon”, viskade tjugoettåringen och började frånvarande leka med den långa flätan. ”Och dagen efter också, om du orkar stå ut med mig.”