Vrale PRS Emma07 och Vidomina

Namn: Jeanne
Ålder: 17
Ras: Människa
Bakgrund: Rowan och Thessas dotter och prinsessa i Vrale. Utåt sett är hon en ganska försiktig ung dam som vet hur hon ska bete sig, men är inte heller svårövertalad ut på äventyr - också hon blev i sina unga år tilldelad en drake, som hon mer än gärna ger sig iväg med. I lagom mängd. Visst gillar hon det, men hon har också funnit charmen i hemmets lugn och trygghet. Hon är kanske något mer lik sin mor, men har ärvt lite magiska förmågor av de båda föräldrarna - något hon jobbar för att lära sig mer och mer om. Är redan förlovad.



Namn: Edric
Ålder:17
Ras: Människa
Bakgrund: Sienna och Erlands son, och på många vis sin far upp i dagen. Han har sedan barnsben alltid sett upp väldigt mycket till sin far och velat gå i hans fotspår, och med åren ändå lyckats relativt väl - han har tagit sig högre upp inom armén med åren, och hoppas på att någon gång kunna arbeta sig upp till sin fars nivå. Han är en äventyrsälskande ung karl, en drömmare på många vis.


(förutom alv-öronen då)
Namn: Giselle
Ålder: 18
Ras: Människa
Bakgrund: Sienna och Erlands dotter, tvilling till Sunniva. Giselle har alltid varit något av en pojkflicka. Även om hon inte satsat på en karriär inom armén på samma vis som hennes bror, så ville hon alltid som liten följa med sin far och lära sig slåss. Vilket hon också fått lära sig, på senare år har hennes mer pojkiga sida dock lugnat sig lite även om hon hellre jobbar fysiskt än psykiskt. Något som senare lett in henne på sitt arbete som jägare.



Namn: Gwendolyn/Gwen
Ålder: 18
Ras: Människa
Bakgrund: Gwen är den yngsta dottern till Oriagates nya härskare, en far som aldrig varit särskilt närvarande i hennes liv. Hon har tre äldre bröder, vilka fått det största fokuset i den något maktgalne faderns liv. Ett liv hon länge vantrivts mer och mer i.


Namn: Drew
Ålder: 28
Ras: Människa
Bakgrund: Son till Philip och Adriana. Har ärvt vissa förmågor av sin mor, han har liksom henne alltid haft ett stort intresse av örternas alla magiska egenskaper och hur man kombinerar dem. Har dock alltid också varit lite av pappas pojke trots att modern lärt honom mycket, om han skulle vara tvungen att välja, och har på senare år föredragit livet i armén framför alkemin.


~~~~~~~~~~~~~~

Rowan hade gått ett varv igenom korridorerna men ganska kvickt beslutat sig för att istället gå in till sovrummet och byta om innan han fortsatte, det var snart middagstid och om inte annat skulle han snart träffa den familj han letat efter där. Han skulle just dra på sig den nya skjortan då han stannade upp av sin frus röst, stannade till lite i rörelsen och log mot henne.
"Hej. Vart hade han varit nu då?" Han var inte helt förtjust i att sonen gav sig iväg så mycket, inte i dessa tider. Annars vore det inga problem, men med krigshotet som låg som ett tungt moln över riket kändes det inte helt klokt att låta honom ränna iväg själv hur som helst. Men han visste också att det inte skulle vara helt lätt att få honom till att låta bli. Han fick trösta sig med tanken på att han ändå hade draken som både beskydd och sällskap. Han drog på sig tröjan helt innan han klev fram och kysste Thessa lätt på pannan. "Inte alltför långt iväg hoppas jag." tillade han sedan med en svag suck. Ibland var han rädd att den där pojken hade ärvt lite för mycket av honom.

Edric var den förste som kom ner ifrån sitt rum, ombytt och färdig för att resa den korta lilla biten till slottet för middagen. Trots att de själva väl egentligen inte var adliga, hade han alltid tillbringat mycket tid där medan han växte upp och blivit god vän med Aiden. Kanske för att de var lika på sina sätt. Båda var unga pojkar som såg fram emot att komma ut i världen. I det vardagsrum som också fungerade som en slags hall hade hans mor redan slagit sig ner i fåtöljen i väntan på att också barnen skulle bli klara.
"Edric. Lade du märke till om dina systrar var redo än?" frågade hon och Edric skakade på huvudet samtidigt som han gick nerför de sista trappstegen.
"Det lät i vart fall inte som att dem var på väg." Han hade inte hört någonting ifrån dem på sin väg ner, och det borde han väl ändå ha gjort ifall dem var nära bakom honom. Han satte sig med en högljudd duns ner i soffan och drog upp fötterna efter sig.
"Du kanske väsnades för mycket själv för att höra något annat." kommenterade Gisella som nu också hon kom nerför trappen, iklädd en mörkblå, relativt enkel klänning. Lagom för en middag, men för henne ändå uppklätt.
"Jag var inte ens säker på att du ägde kjolar." retades brodern omedelbart tillbaka, för det allra mesta bar kvinnan hellre byxor.
"Edric!" rättade Sienna sonen direkt och han suckade lätt i någon sorts tonårig fredsgest.

Drew och hans familj hade kommit fram till Eimport i alldeles lagom tid för att hinna in på sina rum i en kort stund innan det var dags för middag. De hade rest hit både på ett vanligt besök, men han anade också att det var hotet från Oriagate som var orsaken. Den oro som låg över landet hade blivit tydligt då de rest dit. Visst fanns en oro även i Acria att den nya kungen kunde få för sig att även Acria kunde dela med sig av lite land, men inte alls på samma nivå. Han anade att någon sorts allians skulle byggas mellan Vrale och Acria, och han kunde bara hoppas på att kanske få ta lite del av det.

Thessa suckade och skakade på huvudet. ”Jag vet inte. Han är här nu iallafall. Och det är det viktigaste.”, sa hon samtidigt som hon förde händerna emot varandra i en klapp för att markera att det faktiskt var så.
”Nog om det, gästerna är här, Sienna och barnen kommer väl närsomhelst, jag måste göra mig klar.” Thessa log mot sin make när han kysst hennes panna och strök ömt med fingrarna över hans ena kind. Det kändes redan bättre.
Hon gick för att byta om till en mörkgrå klänning och smycka sig med matchande halsband och örhängen som skvallrade om att hon var drottning över Vrale. En utstyrsel som tidigare varit främmande och obekväm, men med åren hade mycket av Thessas plikter blivit en vana. Hon visste hur hon skulle bete sig, föra sig, säga rätt saker. Det här var en del av det. ”Det får duga.”, mumlade hon för sig själv när hon iakttog sin spegelbild efter att borstat ut sitt korpsvarta hår. Hon reste sig upp och gick till Rowan igen. ”Ska vi välkomna våra gäster tillsammans?”, föreslog hon med ett varmt leende och krokade sin arm i hans.

Sunniva kom nerför trappan strax efter sin syster och gick skyndsamt fram till sin mor. Hon hade bytt om till en vit klänning, något finare än det hon brukade klä sig i, men det här var slottet, och där kunde hon väl inte se hurusom ut, även om hon visste att varken kungaparet eller någon annan skulle bry sig. Det var en osynlig regel att en skulle klä sig finare innanför slottets murar. Hon hade inte brytt sig om att göra något mer extra. Tiden var knapp.
Innan allt att de skulle iväg hade hon suttit med näsan i en bok, en trollformelbok, som hennes far Erland gett åt henne efter ett uppdrag han varit på. Det fanns inte det urval i biblioteket i Eimport av den sorten Sunniva ville ha. Inget om besvärjelser, bredda kunskaperna om illusionism och helande. Magin var så mycket mer, den kändes i hela henne och hon ville bara, med hela sitt jag, utveckla krafterna.
I Sunnivas försök att kasta trollformler gick de flesta bra, enligt de instruktioner i boken, men ibland gick det sämre. Som idag, som just nu, precis när de var påväg. Hon hade kastat en illusionsformel, bara någon liten, bara för att testa. Det var meningen att formeln skulle ge illusionen av ett tecken, som en tatuering, över handleden. Hon visste hur den skulle se ut, tecknet för Eimport. Det var vackert och smakfullt. Besvärjelsen skulle gå över efter en stund. Men efter att Sunniva kastat den, riktat den åt sin handled, blev hon istället dränkt över underarmen av bläck. ”Mamma, hjälp mig. Det blev fel.”, mumlade hon skämmigt och räckte över handleden så att Sienna kunde se. Sunniva visste att hon gjort var fel. Fokuset hade inte varit där, inte när det var så skyndsamt att de skulle iväg.

”Klar, Drew?” Jerome stötte sig mot dörröppningen till Drews rum och tuggade på ett äpple. Han hade inte bytt om och luktade förmodligen fisk och sjövatten. Den här middagen hade han gärna hoppat, men hans far hade varit tydlig med att Jerome skulle delta. Något snack om ’..allians, Oriagates hot..’ Det var lättare att säga ja till Philip, när Jeromes far lätt kunde brusa upp och göra det besvärligt för sin son. Jerome valde tillfällena. Det var fler gånger som Jerome gjort sin far besviken, än de gånger Philip varit stolt.
Men Jerome lät sig inte skrämmas så lätt. Han hade inte alls samma fokus som sin far, att bli kung, att bli något, göra något viktigt. Han var sin egen person och följde dit vinden ledde honom. Tills havs. Till Giselle. Det var underbart att hon skulle vara där, på middagen, ikväll. Han önskade tyst för sig själv att de skulle få chansen att dra därifrån sedan. Visa henne havet. Erland skrämde honom inte, kanske inte så mycket som han borde, med tanke på att Erland var kaptenen över soldaterna i Eimport, och en väldigt skicklig sådan. Jerome kunde väl ana att Erland inte var helt förtjust över att Jerome intresserade sig för Giselle, men det var mycket viktigare att Giselle tyckte om Jerome. För Jerome tyckte verkligen om henne.
”Har du sett långöronen? Jag har aldrig sett honom tidigare, han är visst förlovad med kronprinsessan.” Han flinade brett och tuggade i sig resten av äpplet samtidigt som han iakttog Drew.

Rowan nickade, de var inte värt att dividera mer om nu. De hade annat, viktigare att fokusera på nu - de kunde tala med sonen senare om hans utfärder. Men nu nalkades middagen, med den familj som växt så otroligt mycket under åren. Det var lite sjukt att tänka tillbaka på - för trettio år sedan, innan han träffat på Thessa igen och under åren på flykt, hade det bara varit han. Han hade Thessa att tacka för så otroligt mycket, och han hoppades att hon också visste det.
"Du ser strålande ut." försäkrade han henne med ett mjukt leende medan han krokade fast armen. "Låt oss gå dit." Själv hade han i vanlig ordning valt relativt simpla kläder, åtminstone för en kung - visst hade han nästan motvilligt fått uppgradera garderoben i och med det, men för sin egen del brydde han sig inte det minsta. Men det fanns så mycket idéer om vad som passade sig för en monark så han fick väl bara göra sitt bästa att möta åtminstone en del utav det. Han klev ut ur kammaren och vidare bort emot matsalen, alldeles lagom i tid för att se Jeanne gå en bit framför. Dottern saktade ner något då hon hörde föräldrarna bakom sig för att istället börja gå intill dem. Rowan log smått, det var inte svårt att se förväntansfullheten i hennes ansikte. Vilket var rart, även om han innerst inne kanske fick erkänna att det var svårt att inse att hans lilla flicka försvann iväg ifrån dem snart. Inte för att han hade något emot Ivor, tvärtom verkade han såvitt han förstått som en väldigt bra pojk och Rowan hade alltid haft ett stort förtroende för hans far.
"Vet ni om vi är först?" frågade Jeanne upp emot de båda vuxna, hon hade ingen lust att vänta mycket längre till nu - hon hade sett väldigt fram emot middagen. Inte bara för Ivors skull, utan för att alla var där.

Sienna kände de ibland som att barnen gjorde henne tio år äldre men på något märkligt vis också höll henne ung. De höll igång henne på något vis, men när de blivit såhär stora kändes det definitivt som om hon blivit uråldrig. Det kändes som alldeles nyss de varit små bebisar. Hon slog undan tankarna och fokuserade istället på Sunniva då hon talade till henne. Hon blev alltid lite löjligt glad över sådana frågor - det värmde i mammahjärtat att de då och då fortfarande behövde sin mor.
"Det är lätt hänt raring." log hon mjukt, formade fingrarna till det rätta tecknet för att få bort bläcket ifrån hennes handled. "Jag kan försöka hjälpa dig få det rätt senare om du vill, men nu lär snart både er far och de andra vänta på oss. Vi måste bege oss." påpekade hon, det sista lite högre för att även hennes syskon skulle höra. Åtminstone Gisella var snabbt upp på benen, säkert förväntansfull inför att möta en viss person, vilket såklart fick Edric att flina till. Men en blick från Sienna stoppade i vart fall den kommentar han verkade vara påväg att lägga.

Drew hörde brodern dyka upp vid dörren, och rättade till den sista skjortknappen innan han gick bort dit för att tala med honom istället. Han rynkade svagt på näsan.
"Ja, men glömde du bort att ramla i sjön inte räknas som att bada?" Han skulle definitivt inte kalla sig själv fåfäng, men det var hans bror och där missade han sällan en chans att retas eller påpeka hans tillfälliga brister. Men så var de två också väldigt olika. Drew hade alltid varit mer teoretiskt lagd, alltid varit intresserad av att vara med sin far så mycket det gick. Han visste att han en dag skulle komma att ta över och ville lära sig så mycket som möjligt innan dess.
"Inte än. Jag hörde att han hade levt i Bel Baduhr?" Han skakade svagt på huvudet till broderns fråga, hörde steg bortifrån korridoren.
"Är ni redo?" frågade deras mor då hon närmade sig dörren, suckade svagt åt Jeromes kläder men valde att inte säga något. Det hade hon redan gett upp på för länge sedan.

Thessa följde med Rowan ut i korridoren då hon också fick syn på deras dotter. Hon skrattade litet åt Jeannes iver. Men deras dotter hade rätt, det var en härlig känsla, att samla alla såhär. Det hände inte ofta. Men nu var de här, och kanske inte för de allra bästa orsakerna. Nog hade Thessa velat ha sina nära och kära närvarande i en mer glädjande stund, men drottningen var tacksam över den tid hon fick.
Hon log åt Jeanne och skulle just svara henne, då en annan röst tog över.
”Rowan, du börjar festen innan mig, skämtar du?” Erland klev fram och bugade litet åt kungaparet. Lite löjligt, när de var hans bästa vänner, men nu var det etikett som gällde. De var flera här, det gällde väl att han höll sin roll. Han klappade Rowans ena axel och log stort åt honom. Så stolt han var över sin vän, som kommit så långt i livet. Och med sig hade han haft med sig Erland. Så mycket som de två hade gått igenom tillsammans.
Han släppte taget om kungens axel och bytte en glad blick med Thessa innan han vände sig till Jeanne. ”Ers höghet.” Han nickade åt hennes håll. ”Kör Dagahra hårt med dig? Jag hörde vilket väsen drakarna förde tidigare idag. Du låter henne inte köra över dig, va? Du måste ta ledet, eller hur, Rowan?” Sa Erland med en både skämtsam och allvarlig ton och blickade mot Rowan för medhåll.

Sunniva besvärades över att märket på handleden var otydligt. Men det hade blivit betydligt bättre efter att hennes mor hade rättat till det. Men mest besviken var Sunniva över att hon misslyckats. Men en lär sig av sina misstag, visst var det så? Det var iallafall det Sunniva intalade sig själv under resan till slottet. Och ganska snart hade hennes tankar ersatts av fascinationen över slottet och middagen. Det kanske kunde bli trevligt ändå? Thessa var magiker, kanske hon hade något tips hon kunde ge henne? Det skrämde henne lite dock med necromancer-magi. Den kändes inte helt forskad i. Den var svår att förstå. Och verkade vara något en föddes med, inte lärde sig till. Eller..
Hon funderade inte längre på det när de stannade utanför slottsportarna och kunde kliva ur vagnen. Sunniva var först ut med ett litet hopp samtidigt som hon blickade upp mot tornen. Hon kunde svära på att hon skymtade en drakvinge fara över taket, men så vaknade hon upp av den idén av att hon hörde röster. De blev välkomnade in i slottet av tjänstefolket.
Sunniva slätade till klänningen och ställde sig vid sidan för att vänta in de andra, men när hon sedan skymtade sin far, Erland, en bit längre in i korridoren, klev hon istället in i slottet för att hälsa på honom. ”Pappa!” Erland snurrade runt för att få syn på en av sina döttrar. ”Sunniva! Ni är här!” Han kramade om henne när hon kastat sig i hans famn för en kram.
Sunniva backade undan och neg för kungaparet och prinsessan. ”Ers högheter. Så trevligt att vara här igen.” Sunniva hade inte varit här så många gånger, aldrig på egen hand. Oftast när Sienna, hennes mor, varit där. Men ärligt så hade hon inte den tiden att spendera innanför slottsmurarna. Den tiden spenderades mest på värdshuset, sjukstugan eller i en bok.

”Pfft.” Jerome slängde iväg äppelskruttet genom en fönsteröppning och torkade sig om munnen med baksidan av sin skjortärm. Han skulle just till att svara sin bror, så han hörde sin moders stämma och stannade upp. Han svarade henne inte och teg då han upptäckte hennes dömande min. Jaja, låt hon prata. Låt hon tycka. Precis som med relationen till hans far, Philip, så verkade inte Jerome särskilt berörd över hans moders åsikter om honom. Alla samtal och bråk han haft med sin far, som inte lett någonstans hade avtrubbat båda föräldrar verkade det som. Ingen av de försökte längre göra deras relation till något det inte var.
”Bel Baduhr, ja. Akta så att du inte säger något dumt nu, han lär nog höra dig!” Jerome flinade åt sitt dåliga skämt och gick ut från rummet. För att sekunden sedan känna hur hjärtat tog ett extra skutt. Han hörde, bortifrån hallen. De var här. Giselle var här.
Jerome skyndade på stegen. Han brydde sig inte om att han passerade varken kungligheterna eller Erland och Sienna. Han hade bara ögon för Giselle. Han fångade upp henne och kysste henne samtidigt som de snurrade runt på golvet. ”Hej, min kära.”
”Jerome.”, det var Erland som talade med en skarp ton och allvarlig min. ”Du ska hälsa på kungligheterna.”
Jerome släppte taget om Giselle, men behöll armen om hennes rygg samtidigt som han vände sig till Rowan och Thessa. Han höjde en hand mot pannan och gjorde en passiv gest åt deras håll samtidigt som han nickade åt de. ”Ers majestäter.”

Rowan sken upp i ett leende då Erland dök upp intill honom, han var nog den person han litade mest av allt på. Förutom Thessa då, förstås. Men det var svårt att jämföra de två, för honom var de ju två helt olika intressen så att säga. Erland hade alltid funnits där för honom igenom allting. Det kändes löjligt att han skulle hålla på att buga inför Rowan, vilket han också sagt till honom mer än en gång, men senare gett upp. Mannen fick göra som han ville - Rowan kunde åtminstone inte bry sig mindre när det gällde familjen.
"Åh nej, du vet väl att det aldrig blir nån riktig fest förrän du dykt upp." skrattade han tillbaka, bara för att strax lägga fokuset emot dottern istället då Erland talade till henne istället.
"Bara tillräckligt. Men jag får medge, ibland känns det som småbarn." Log hon tillbaka emot Erland, hon hade alltid gillat den karln. Även om han jobbade för hennes far och allt det där kändes han mer som en farbror till dem än något annat.
"Se inte på mig, Camenag betedde sig till skillnad från de där ligisterna." skrattade Rowan tillbaka till vännen. Han skulle vara ärlig och säga att han inte visste hur det fungerade för barnen fullt ut, den känslan han fått var att relationen dem emellan var mer som ett husdjur. Som en hund. Det var den uppfattningen han fått åtminstone ifrån Jeanne, men han var inte säker. Med honom och Camenag hade de alltid varit kopplade till varandra inuti, Camenag var en del av honom på ett vis han inte kunde beskriva. Han kände drakens smärta och känslor och draken kände hans.
Det var roligt att se hur glad Sunniva var att se sin far, och de behövde lite såna här glada familjemöten i dessa tider. De resterande tre i den lilla familjen dök också upp strax efter Sunniva och hälsade på kungafamiljen med små nickningar, för Giselles del en liten nigning. Rowan nöjde sig med att le tillbaka.
"Hej pappa." Giselle följde sin systers exempel och kramade om sin far efteråt. Trots att hon ofta kanske försökte hålla den där hårda ytan utåt, så var nog hennes far hennes svaga punkt där. Han och den andra karl som strax kom och överrumplade henne.
"Jerome!" utbrast hon med ett lyckligt skratt. Som hon saknat honom. Höll sig kvar tätt intill honom även då hennes far rättade honom.
"Det är en familjemiddag Erland, inte en gala." Kunde inte Rowan låta bli att lätt retas med vännen, även om han på sitt vis kunde förstå vännen. Han såg bakåt och hälsade glatt till Adriana och Drew som kom något bakom Jerome.

Thessa suckade lite roat och skakade på huvudet åt Erland och Jerome. ”Såja. Rowan har rätt. Låt oss gå till middagsbordet. Jag är säker på att Ivor och..”
Sa hon samtidigt som hon började vända sig om för att gå därifrån, men någon avbröt henne.
”Säg åt den där djäveln att han kan dra något gammalt över sig! Jag tänker inte ta det erbjudandet! Vet han inte vem han talar med?! Nej, vet du vad..!” En ursinnig Philip visade sig i rummet. Efter honom hade han en stackars tjänsteman som bara levererat ett meddelande och sedan utstått Philips utbrott. Thessa stannade häpet upp och såg på Acrias kung.
Philip såg lite tafatt på Thessa och Rowan när han passerade de, men hälsade inte. Istället gick han till sin fru, Adriana. ”Jag svär på att folket inte har något annat för sig än att trakassera kungar..!”, förklarade han åt henne upprört utan att förtydliga vad det handlade om.
Jerome bytte en road blick med Finnigan som nyligen hade anknutit sig till de samlade. Alla kände mycket väl till Philips utbrott. Utbrotten var ord och lät värre än vad det var. Någon hade iallafall oftast lyckats stoppa honom innan utbrotten brutit ut till något värre. Denna någon var Adriana, Philips maka.
En sekund av tystnad spred sig. Sunniva vred på sig lite osäkert och såg från Erland till Philip. Erland kände igen för en tillsägelse, men påminnelsen från Rowan tystnade honom.
Thessa var den första att bryta tystnaden. ”Så, då är vi nästan alla här.”, sa hon lite tveksamt och harklade sig för att le en bit ansträngande åt familjen. Hon hade kunnat säga något åt Philip, men med närmare eftertanke, så var det inte värt en konflikt med Acrias kung. ”Låt oss gå till matsalen. Välkomna.” Hon visade med armen åt matsalens håll och gick sedan före därifrån.
Jerome kvävde ett skratt och såg från Philip till Giselle, en mycket trevligare syn. Han kysste hennes kind. ”Du kommer med mig, min sköna.”, viskade han åt henne och tog hennes hand i sin för att leda henne därifrån efter Thessas steg.

Också Rowan såg förvirrat på den andre kungen och hans lilla utbrott, inte för att han var särskilt förvånad. Philips humör hade väl aldrig varit känt för att vara lugnt. Även om han hade en viss liten förståelse - man blev aldrig helt ledig ifrån jobbet som konung. Speciellt inte i såna här tider. Men sådana där utbrott var inte riktigt Rowans stil. Han skulle alltid ha svårt att förstå sin systers kärlek till den mannen, men han hade kanske fler anledningar än de flesta att ha svårt för honom. Även om relationen de emellan väl blivit bättre med åren. Han skulle inte kalla de vänner, men att de tolererade varandra och åtminstone för det mesta respekterade varandra. Att de kunde se över ogillandet för varandra numera, han var kanske lite av ett nödvändigt ont i den här familjen. Hans syster å andra sidan skakade lätt på huvudet åt sin make då han ställde sig vid hennes sida.
"Ändå skulle du inte klara dig utan dem." påpekade hon med en svagt retsam ton, hade med tiden vant sig vid sin makes små utbrott och lärt sig ha överseende med dem. Det var ingen idé att dra upp varenda händelse hela tiden. Istället hakade hon fast armen i hans för att bestämt dra med honom emot matsalen istället, hoppades åtminstone att han skulle ha ett bättre humör där.
Giselle kunde inte stoppa ett svagt skratt - nej, det var nog mer av ett fnitter rentav - från att slippa ut och kramade försiktigt hans hand i sin.
"Jag har saknat dig." viskade hon tillbaks, hon påmindes var gång hon träffade honom om hur otroligt fäst hon blivit vid honom. Väl inne i matsalen slog de sig ganska kvickt ner vid det stora bord som stod uppdukat, hon själv slog sig förstås ner intill Jerome på en gång. Hon kunde inte låta bli att le svagt då hon såg att Drew genast norpat platsen bredvid hennes syster - såklart. Hon hade länge misstänkt att han hade ett visst intresse i Sunniva, men tänkte inte blanda sig in i det där. Det var mycket roligare att stå bredvid och se hur lång tid det tog innan systern upptäckte det på egen hand.

”Ursäkta att jag är sen, ers högheter.”
Ivor visade sig inne i matsalen. Han såg besvärad ut och log snett när han såg runt på de andra som redan satt ner vid bordet. Desto tydligare blev hans oro eftersom han hade knäppt händerna bakom sin rygg och nickade hastigt åt alla. Det viktigt att han skulle hälsa på alla.
Jerome gav ifrån sig ett litet skratt och vinkade som svar åt alven genom att vifta slött med ena handen åt Ivors håll.
”Jag fick meddelande av Lord Algir. Han hälsar så mycket och..” Ivor drog ut stolen och slog sig ner bredvid Jeanne vid bordet. Men det var tydligt att han talade till Rowan, särskilt då han blickade åt kungaparets håll.
”..De är med oss. Skulle Oriagates konung få för sig något, så är dvärgarna redo.”, sa han i ett andetag och pustade ut, som om han hållit på informationen länge.
När han sedan ändrade fokus åt Jeanne log han stort och tog hennes hand i sina. ”Min sköna. Du ser strålande ut ikväll. Som alltid, na harma.” Han kysste mjukt baksidan av hennes hand.
Thessa log varmt åt Ivors håll. Hon tyckte mycket om sin svärson.
”Det kanske inte är alla som har träffat honom.. Det här är Ivor. Från Bel Baduhr”, sa hon och nickade åt hans håll.
Ivor sänkte Jeannes hand och såg mot Thessa med ett leende. ”Tack, Thessa.” Han pausade och vände blicken åt de andra. ”Jag är från Acria, men jag har i princip hela mitt liv, bott i Bel Baduhr, tillsammans med min far och dvärgarna.”
”Vad tycker dvärgarna om det?” Det var Jerome som nyfiket spanade in alven. ”Vad ska de tycka? De är min familj och jag är deras. Prins.. Jerome? Om jag hörde rätt, visst var det du och dina sjömän som kraschade utanför hamnen? Synd, det tar lång tid att reparera sådant skepp.”
Jerome rynkade pannan, visste inte vad han skulle svara och fnös sedan. ”Det var inte mitt skepp..”, mumlade han och skakade på huvudet samtidigt som han sänkte blicken.
Strax därpå hördes steg utanför matsalen och in i rummet klev Aiden. Han körde handen genom det mörka håret för att låta det falla på rätt sätt och knäppte den sista knappen på skjortan. Han nickade åt Thessa som såg menande på sin son. Han var sen. Aiden mimade ett förlåt och drog ut stolen vid bordet, tyst, som om ingen skulle märka att han var där. Vilket var löjligt, alla såg ju honom.
”Aiden! Visst var det dig jag såg uppe i skyn tidigare idag, med din drake.. vad heter han.. ehm..” Finnigan såg ut att fundera.
”Kai.”, svarade Aiden i ett andetag och sträckte sig efter bägaren för att hälla upp i sitt glas. ”Aiden, säg hej till alla.”, viskade Thessa åt sin son och lutade sig åt hans håll så han skulle höra henne.
”Ehm.” Han tog en klunk av drycken och harklade sig. ”Hej. Vad kul att se er alla.” Sa han trött och drog på mungiporna i ett litet leende. Lite gladare blev han över att se Edric. En god vän till honom. Aiden skulle berätta senare för Edric vad han hade sett och upptäckt när han varit ute tidigare idag.

Rowan hade tyckt gott om Ivor redan ifrån början. Visst var det lite svårt att inse att han skulle släppa iväg sin dotter helt, men han kunde inte tänka sig en bättre svärson. Visst kunde han kanske vara lite väl professionell ibland, men det var inte helt något negativt. Tvärtom kändes det snarare som ett bevis på att han respekterade Rowan.
"Tack. Det är mycket uppskattat." Det var en lättnad att höra det, han hade hoppats på stödet men lärt sig att man aldrig skulle räkna med något sådant. "Men låt oss nu inte tråka ut gästerna med politiken innan vi ens hunnit börja äta." fortsatte han med ett litet leende, det var oundvikligt att tala politik med allt som hände nu i världen. Men han ville åtminstone att de skulle få en liten stunds paus först. Dessutom visste inte ungdomarna allt än - Rowan hade till slut tagit beslutet idag. Thessa och Erland visste ju förstås om det, och han misstänkte att även Philip hade fått reda på det vid det här laget. De hade tålt tillräckligt mycket nu - det fanns inte längre någon annan utväg än att försvara sig med muskler. Det hade varit svårt, han hade gjort allt han kunnat för att undvika ännu ett krig - och det var med en viss klump i magen över det. Men han måste. Det här var också en trevlig ljusglimt ifrån jobbets tyngd nu.
"Tack." sade Jeanne lågt, med en viss rodnad på kinderna - hon älskade sin fästman mer än allt, men kanske just därför hade han egenskapen att få henne att bete sig som en nykär liten flicka då och då. Särskilt framför hela familjen. Men det var en av sakerna hon älskade med honom, att han inte var rädd för att visa det framför även dem. Men relativt fort togs fokuset ifrån dem igen och på hennes bror som kom in. Sen förstås. Hon kunde höra en svag suck ifrån deras far, hon förstod honom - han visade kanske inte upp sin bästa sida som rikets framtid med att komma in med en oknäppt skjorta efter alla andra. Hon dolde ett kanske något skadeglatt leende som avbröts av att hennes far klingade i sitt glas.
"Jag skulle vilja tacka er alla för att ni kommit hit, i en tid där familjen är viktigare än nånsin. Och förstås för att utbringa en skål till vårt blivande brudpar." han höjde glaset riktat emot Ivor och Jeanne i hopp om att de andra skulle haka på.

Ivor var snabb att följa Rowans exempel. Även fast skålen var utbringad till dem.
Han utbytte en blick med Jeanne. Ett leende formades på hans läppar. Ivor ville säga något, förklara sin kärlek för henne igen. Hans kärlek för henne verkade inte ha någon botten. Hon fick fram en sida av honom som han aldrig känt förut. Så var det väl att känna någon utan och innan. När en visste att en hade träffat sin själsfrände. Sin andra hälft. Ivor ville göra allt i sin makt för att Jeanne skulle ha det så bra som möjligt.
Ivor höjde sitt glas och bytte blickar med alla runt bordet. Det var Philip och Adrianas söner han aldrig tidigare stött på. Han hade hört talas om de såklart. Alla rykten kring kungligheter nådde honom.
Erland och Siennas barn hade han stött på då och då i staden eller slottet. En trevlig skara, men han kände de inte tillräckligt för att tala om de.
Sunniva log brett åt brudparet. Tyckte att de var stiliga, bra för varandra. Iallafall såg det ut så, så som de strålade om de. Och det var något mystiskt, med att Ivor var en alv. Inte jättekonstigt, hon hade sett flera av de i Eimport, särskilt inne i värdshuset. Värdshuset var ett vanligt ställe för förbipasserade, resande, personer vistades. Alla möjliga personer samlades där. Men de flesta alver levde i Acria. Det visste hon. Och där hade Sunniva inte varit någon gång, kanske när hon varit yngre, men i sådana fall mindes hon det inte.
Jeanne var en skönhet och omtyckt av folket. Det hade hon hört. På torget, på marknaden. Inne i värdshuset. Ibland lite för målade åsikter om henne. Sådana gånger då Sunniva helst velat inflika och kasta en besvärjelse över den, bara för att tysta, men hon visste bättre. Hon hade inte råd att hamna i knipa.
Nä, Jeanne och Ivor var en sött par och hon var säker på att de skulle gå långt i historien. Hon var bara glad över att hon fick vara med på ett hörn av den.
Medan de andra besvarade Rowans skål, blickade Philip menande mot Rowan. Samtidigt som han lutade sig bekvämt bak i sin stol. ”Rowan.” Han pausade och höjde rösten för att tysta de andra vid bordet. ”Jaja, nog nu, med trams, Rowan. Säg nu, berätta nu. Det är dags att de får veta.”
Erland rynkade pannan och såg från Philip till Rowan. Han svalde osäkert. Han anade vad Philip talade om, men det var viktigt att de var överens om att beslutet skulle komma fram nu. Han kramade om Siennas hand under bordet och iakttog Thessa och Adriana i tystnad för att se efter vad de tänkte.