Some Die Young [SV] [THG-ff]

Nytt kapitel ikväll
Jag älskar er som läser vad jag skriver ♥ Det är tack vare er jag har 9 (!!!!!!) skrivprojekt x)

Awesome!

Oh yes, jag längtar redan!

Det här var faktiskt riktigt bra.. c:

När kommer det mer? C:

Det är klart, men jag vill skriva till en bit, imorgon troligen

Jippi! 8D

Jag bevakar!

Det här är egentligen inte hela kapitelet men jag kom på att jag glömt bort invignigscermonin så jag tog bort den sista biten och la den på kapitel tre så att det skulle bli i ordning:


2. ”So many things I need to say to you”

Ofelia kunde fortfarande i förstå vad som hänt när hon fördes mot rummet i stadshuset. Vad var det egentligen som hände henne? Det måste väl ändå vara en dröm?
Först in var hennes familj som kramade om henne så hårt de bara kunde och höll i länge, länge.
”Lova att du kommer hem”, snyftade hennes lillasyster. Hon kunde inte förmå sig att svara då hon visste att hon kanske säkert skulle bryta löftet. När hennes familj blivit utfösta av vakterna så kom hennes kompisar in. I alla fall ungefär hälften av dem.
”Killarna är hos Noah”, förklarade de. ”Jag kan inte fatta att ni blev dragna båda två”, suckade Linn, en av hennes allra närmaste vänner.
”Inte jag heller”, svarade hon tyst och kramade sedan om Linn. När även hennes vänner hade gått så trodde hon inte att hon hade någon mer att vänta men det var tydligen fel.
Dörren slogs upp av en gammal gumma som Ofelia inte hade en aning om vem det var men ändå tyckte att hon kände igen.
”Lyssna på mig nu hjärtat. Låt ödet ha sin gång och kämpa inte emot om det inte betyder att döden hotar dig. Kan du lova mig det”, sa gumman med sin gamla haspiga röst. Hennes ansikte var fyllt med rynkor och något oroligt fanns i hennes gråa ögon.
”Visst, det kan jag väl… Hur känner jag dig förresten?” Hon tittade sig om och lämnade rummet utan att besvara min fråga.

Tåget rörde sig snabbare än någonting annat jag åkt förut. Till och med snabbare än borgmästarens bil, det enda fordon drivet av en motor som Ofelia haft turen att åka en gång förut. Hon hade genast dragits med till en kupé där hon funnit en enorm garderob. Hon orkade inte tänka mer så hon tog den första koftan hon såg och lät slåtterklänningen sitta kvar på. När hon letade sig runt i tåget på jakt efter någon hon kände igen tog det ett tag innan hon hittade ett stort rum Desirée satt tillsammans med en medelålders kvinna. Hon satte sig bredvid dem och väntade på att någon skulle bryta tystnaden men Desirée pillade bara på sitt berlockarmband och den äldre kvinnan såg ut att sova djupt. När Ofelia också började få lust att sova så kom Noah in i kupén och äntligen tog Desirée till orda.
”Då var vi äntligen samlade. Känner ni varandra?”
”Vi är”, började jag men stannade mitt i meningen.
”Vänner”, avslutade Noah åt mig.
”Vad tragiskt! Om jag får låtsas vara er handledare ett tag skulle jag säga att ni går ut med det så starkt som möjligt och får folk att sympatirösta. Ni har inte många andra chanser”, sa Desirée med något Ofelia inte kunde avgöra ifall det var medlidande eller den där speciella stämningen alla huvudstadsbor verkade få när de var entusiastiska till något de tyckte var spännande i spelen.
”Är inte hon vår handledare?” frågade Noah och nickade åt den sovande kvinnan.
”Vänta er inte mycket hjälp från henne. Ingen ert distrikt kan vara stolt över.” Helt plötsligt vaknade den äldre kvinnan och tog direkt till orda:
”Och det är därför man ska kunna låtsas sova”, sa hon glatt. Ofelia och Noah började skratta men Desirée såg mest förolämpad ut. Ofelia hade en känsla av att hon och Noah hade fått en ganska bra handledare i alla fall.
”Ursa Heive”, presenterade deras handledare sig som. ”Jag kommer vara er handledare de här… veckorna.” Ursa visste mycket om spelen, sånt som var svårt att förstå från utsidan.
”Fyrorna är troligtvis inte så farliga i år. Deras handledare vann spelen så sent som förra året och är fortfarande bara femton.” Förra årets spel kom Ofelia mycket väl ihåg. Pojken som trots att han var ett par år yngre hade spetsat de flesta av sina motståndare på en treudd.
Efter ganska mycket taktikprat och en hel del ursäkter som Ursa hade fått av Desirée så var Ofelia riktigt trött. Hon och Noah tog sällskap mot sina kupéer, de hade inte fått prata med varandra sen innan slåttern.
”Jag har en sak jag verkligen måste säga till dig Ofelia, innan det är för sent”, sa han trevande.
”Jaha”, hade hon svarat. ”Vadå?”
”Jo det är så att… Jag har alltid gillat dig, mer än gillat. Man skulle kunna säga att jag varit förälskad i dig i flera år nu. Jag kan inte förstå att det här är slutet.”
Han väntade sig tydligen ett svar men hon kunde inte förmå sig att ge ett. Hur kände hon? Hon hade förstått att de inte var vanliga vänner längre, men kunde det hon känt verkligen vara kärlek? Hon försökte skjuta bort tankarna när hon la sig men mantrat från tidigare på den dagen ersattes plötsligt av: Han gillar mig, gillar mig, gillar mig. Han gillar mig, gillar mig…

”Vakna lilla tia, vi anländer.” Desirée hade verkligen ingen känsla för ordval. Lilla tia? Var det vad Ofelia skulle bli kallad de sista veckorna i sitt liv? Hon gick långsamt upp för att få se den första bilden av staden som blottade sig när tåget passerade en bergstopp. Folk vinkade åt tåget när de närmade sig stationen.



Och ja, jag är medveten om att saker går lite fort men det är inte meningen att bli så många kapitel

Du skriver så otroligt bra!