Rollspel: Det utvalda

Mm

När skolan äntligen var slut gick jag hem för att gå en promenad med min hund, Foxy. Namnet fick hon av att hon såg nästan lite ut som en räv.
-Hej mamma! Nu är jag hemma! Sa jag och gick in för av hämta kopplet.
-Hejsan! Hur var det i skolan? frågade hon samtidigt som hon fortsate att diska.
-ä, det samma vanliga. Jag tar Foxy på en promenad. Sedan rider jag ut till skogen med Lightning.
-Gå iväg nu då satt du kan göra stallsysslorna sen!
-Visst! Hej då!
-Hej då! sa jag och vi gick mot skogen. När Foxy äntligen hade sprungit av sig och lagt sig och vilat i soffan gick jag till stallet och började ryckta min häst. När jag väl var klar satt jag upp i sadeln och vi skritta mot skogen!

Jag och Mel hade sutit och solat hela dagen. Syns sen! Sa jag. Måste hem.

När skolan slutat för dagen skyndar sig Aily hem.

William


Efter en jobbig dag skyndade jag mig hemåt. Flickan hade försvunnit när killarna hade ropat på mig. Kanske var hon rädd, jag hade ingen aning. Men det var skönt att hon var borta i alla fall.
Jag gick så fort jag kunde bort från skolan och saktade inte ner förrän jag var utanför mitt huset. De fyra trapporna upp kändes tröttsamma men var korta. Jag gick in och upp på mitt rum, eftersom jag var ensam hemma. Som vanligt. Mamma jobbade mycket för att kunna ta hand om mig. Jag fick alltid dåligt samvete.
Jag lade mig ner på sängen och blundade.

Aily sätter sig på sängen och börjar läsa...


[När får dom sina krafter?]

(Det är ju olika, min karaktär har redan fått sin kraft, han föddes liksom med den. Men man kan väl smått börja få sina krafter?)

[Okej... Då får nog Aily sin kraft nu...]

Aily hör dörren öppnas och sedan stängas.
Fan Aily är hemma! Aily slänger ifrån sig boken och sätter sig upp.

(Fiore får sim kraft nu)

Efter en dag gick Fiore hem. Hon ville fota som kanin, men den bara smet. Plötsligt Gick det bra, men vad hände, hon kunde ju se sig själv.

William


Jag vaknade ett par timmar senare av att mamma kom hem.
"Will! Jag är hemma nu!" ropade hon. Jag brydde mig inte om att svara.
Istället gick jag till fönstret och tittade ut. Det var något där ute, men jag visste inte vad. Direkt såg jag en gammal man som skrek på en gammal tant. Men tanten märkte ingenting. Hon fortsatte gå helt oberörd.
Jag backade undan från fönstret innan mannen hann se mig. Jag visste inte mycket om de som andra inte kunde se. Jag visste inte varför och hur bara jag kunde se dem. Men nu var jag van. Det var en del av livet nu, även om jag fortfarande önskade att de försvann. De förstörde praktiskt taget mitt liv.