All the power it required. [SV, Vargbröder FF.]

I allra högsta grad intresserad av den med, haha!

;D ♥
Lite kort, men bättre det än inget alls!

Kapitel 3.
Solen sken starkt över storskogen och fåglarna sjöng för full hals, men Torak kunde inte njuta av det fina vädret som resten av Storskogens innevånare. Han kände sig tom och ensam trots sitt sällskap, och han önskade att Renn vore där.
Tidigt på morgonen hade Torak och vargarna börjat söka efter spår som kunde förklara vart Renn hade tagit vägen. De hade följt hennes spår till en buske som låg en bit bort från den utbrunna lägerelden, men spåren slutade tvärt bakom busken och blandades upp med ett par stora, runda avtryck som Torak inte kände igen. Ulv hade nosat länge och intensivt på järneken bredvid busken där Renns fotavtryck hade slutat och när han var färdig sade han enkelt till Torak: ”Stank.”

Med hjälp av Toraks utmärkta förmåga att spåra och vargarnas luktsinne hade de kunnat följa spåren hela morgonen, men senare på eftermiddagen blev vargarnas luktsinne viktigare eftersom spåren började försvinna.
Torak och Ulv gick sida vid sida upp för en bergssluttning medan Gnejs, som var en bra bit före, lekte med en svans från en ekorre som han hade fått av Torak tidigare den dagen. Mörkpäls var däremot en bra bit bakom dem, men trots avståndet kunde de höra henne flåsa ansträngt.
Torak vände sig om och lockade på henne, men Mörkpäls var så trött att hon inte orkade ta ett steg till. Hon sjönk ihop på en stenplatta med en besviken suck och tittade beklagande på Torak. Torak försökte le åt henne, men någonting hindrade leendet att nå hans läppar. Istället ylade han lågt till Ulv och Gnejs att de skulle stanna en stund.
Torak slog sig ned bredvid Mörkpäls och tog fram ett paket torkat renkött ur ryggsäcken. Han gav en bit till Mörkpäls och tog sedan en åt sig själv. Ulv och Gnejs gav sig ut på jakt, de hade fått upp ett spår från en ensam ren tjur, men Torak hade ingen lust att följa med. Efter det som hänt under deras förra jakt ville han helst inte lämna Mörkpäls ensam, och hon var glad att han stannade. Torak begravde fingrarna i hennes sträva päls och hon slickade honom på handen. En tår trängde fram i ögonvrån och han torkade ilsket bort den. Det fanns inte tid för att gråta. Fast egentligen var det inte sant, Ulv och Gnejs skulle inte komma tillbaka förrän i skymningen, och då skulle det vara för mörkt för att Torak skulle kunna fortsätta, så han beslöt sig för att sätta upp ett vindskydd.
När Ulv och Gnejs kom tillbaka var det mycket riktigt skymning och Torak hade redan somnat. Han drömde oroliga drömmar om en gigantisk varelse som gömde sig i skuggorna och Renns skräckslagna skrik som ekade i Storskogen.

NNNNNNAAAAAW VAD BRA ♥

BBBRRRAAAA! ♥

SUUUPERMEEGAGRYYMMTBÄÄSTAWSOOMEE, AncientDarkness99 , Jag har läst vargbröder serien 2 gånger nu ( läser om dem nu igen) och de är SÅÅÅ bra, denna ff är sååå grym OMG vad bra den är jag bevakar såklart OMG vad jag längtar till nästa kapitel, du skriver grymt, thats it en sista fråga: Är Du Michelle Paver??

*du kan inte rösta på fler inlägg idag*
Så du får en tumme imorgon, åh vad glad jag blir nu, du gjorde min dag!

Meen det är SANT ju, Michelle Paver den andre

Ow my god jag typ dog nu! xD Bästa komplimangen jag fått på länge! C:

Och den mest realistiska ^^

Naw, tack så mycket! Ska försöka skriva ett nytt kapitel idag!