Allixandra Dumont - Hemligheternas Kammare

Har inte Harry lys-gröna ögon?

När jag ser honom och Lilly framför mig så ser jag dem med bruna ögon, eftersom att Lilly har bruna ögon i filmen xD Förlåt om det stör eller något men tar mig lite skriftlig frihet ^^



Aw, tack fina du!

Asbra!! (Det är du som bestämmer hur de ser ut . Jag stör mig inte.)

Det stör inte mig heller^^ Ville bara säga till om det

Hej! Jag är så himla ledsen över att ni inte fått något kapitel under helgen! Förlåt mig så himla mycket!
Jag har inte haft tillgång till någon dator, inte ens internet, för har varit ute i stugan hela helgen och jag hann inte slänga upp ett nytt kapitel innan vi åkte Sen när jag skulle logga in igår när vi kom hem så kunde jag inte komma in på sidan, det stod bara "500 - Internal server problem" så då kunde jag inte lägga upp kapitlet jag skrev i helgen. (Hade med mig min IPad så skrev lite på kvällarna) Men nu får ni äntligen nästa kapitel och det är lite längre än vanligt! Ska även börja skriva på Kapitel 8 nu på en gång!

Hoppas bara att ni fortfarande läser



Kapitel 7
~Till Hogwarts~ 

Efter nästan 6 veckor hos Weasley familjen har Kråkboet börjat kännas som ett hem för mig och alla i familjen har accepterat mig som en ny familjemedlem. Jag, Harry, Ronald och Hermione har blivit riktigt goda vänner och de har verkligen släppt in mig som en i deras gäng. Ginny, Fred och George har jag också blivit väldigt nära vän till men eftersom att de andra tre är i min ålder så blev det mer naturligt. Jag kommer verkligen att sakna mitt rum när jag reser till Hogwarts, som jag har förstått så har man inget eget rum där utan man delar sovsal med några andra elever. 

Tänk om jag hamnar i Slytherin... Tänk om igen tycker om mig och jag blir alldeles ensam? Min engelska har ju blivit mycket bättre och jag har inte alls den där franska brytning som jag hade när jag kom hit, visst den finns fortfarande men jag behärskar verkligen språket nu. Men, jag kommer att vara annorlunda och det kanske gör att jag inte får några vänner... Jag saknar verkligen Célia och alla andra på Beaubaxtons men jag vill bli accepterad på Hogwarts och få nya vänner... Men mest av allt saknar jag mamma... Mina tankar snurrar runt, runt i mitt huvud där jag ligger klarvaken i min säng innan solens första strålar beviljar jorden sitt varma ljus.

Huset är alldeles tyst och jag bestämmer mig för att klä på mig. Jag tar på mig mina strumpor, mitt vita linne med svarta kanter runt halsen och där linnet har sin slutkant. Jag tar på mig mina blå favorit jeans och min svarta stickade tjocktröja. Sist åker mina sneakers på och jag borstar ut mitt långa svarta hår som faller i vackra vågor, skimrande i skenet från det lilla ljuset bredvid min säng. 

Min koffert står packad och klar vid fotänden av min säng, redo för resan till Hogwarts som bara är någon timme bort. Jag lämnar mitt rum efter att jag blåst ut ljuset och tar mig försiktigt ner för den skeva knakande trappan. Hela huset ligger i dvala och jag kan utan problem ta mig ut genom ytterdörren utan att någon vaknar. Jag har flera gånger de senaste två veckorna smitit ut för att se på solen när den stiger upp ovanför kullarna ett par mil bort. Ingen verkar ha märkt något, det är ingen som frågat i vilket fall. solen får mig att känna mig mer hemma, det är samma sol jag brukade se stiga upp ovanför trädtopparna på morgonen när jag drack min kopp med varmt honungs te sittandes i mitt burspråksfönster, i mitt gamla rum, i mitt gamla hem, i mitt hemland.

Dörren stängs tyst bakom mig och jag möts av morgonluftens kyla när jag stiger ut på den lilla verandan, nattens grepp har inte riktigt släppt sitt tag och jag vandrar ut på fältet, mot soluppgången. 

Himlen börjar skifta från svart, till grått, till orange, till orange och röd och sedan stiger solen. Jag står mitt i fältet och ser upp mot kullarna och den mäktiga cirkeln som skänker ljus, värme och liv. De första strålarna träffar mitt nerkylda ansikte, jag sluter mina ögon, hör fåglarna kvittra och känner harmoni i min själ. 

- "God morgon Alli, ute och ser på soluppgången igen?" Jag vänder mig hastigt om när jag stängt ytterdörren av att höra Arthurs hesa stämma från köket. Mina kinder blir rosenröda och jag ser skamset ner på mina skor medan jag nickar. 
- "Vet du, om mina barn hade gått upp före soluppgången varje morgon bara för att beskåda undret som sker varje dag hade jag sagt 'Jag är stolt över att ha dig som barn för du ser något i världen som andra missar. Själva glädjen i att se något vardagligt och göra det till något extraordinärt och till en uppskattning.'  Men eftersom du inte är mitt barn säger jag 'Jag är stolt över att ha dig som guddotter för du ser något i världen som andra missar. Själva glädjen i att se något vardagligt och göra det till något extraordinärt och till en uppskattning.'" Arthur ler mot mig och utan att tänka springer jag in i hans famn och kramar om honom hårt. 

Tårarna strilar ner för mina sommarsols bruna kinder och jag hindrar inte snyftningarna från att komma. Jag känner sådan lycka över att ha hamnat i denna underbara familj där jag är älskad precis som jag är. Arthur fäller sina armar om mig och klappar mig mjukt med sin stora hand på toppen av mitt huvud. Jag drar mig tillbaka och med ett mjukt och ärligt skratt torkar jag bort mina tårar precis innan Molly och Ginny kommer in i köket. 

Vi anländer till Kings Kross, Molly stressar, Ginny är alldeles vit i ansiktet precis som jag av förväntan och nervositet, Percy går tyst längst bak. Ronald, Harry, Hermione och tvillingarna tjattrar glatt om hur härligt det ska bli att komma tillbaka till Hogwarts. 
- "Plattform nio och tre fjärdedelar, här är det. Seså, Percy, Fred, George skynda er!" De tre äldsta av barnen i klungan springer fram. Jag ser på dem och funderar på vart de ska. De springer och försvinner in genom väggen. Jag drar ett hastigt andetag och min mun öppnas i takt med att mina ögon spärras upp. Men jag återtar snabbt kontrollen över mitt ansikte igen.

- "Va häftigt." viskar jag till Harry som nickar mot mig som svar med ett stort leende.
- "Kom nu Ginny, vi går in tillsammans." Molly fattar en arm om Ginnys axlar och tillsammans springer de in i väggen, Arthur försvinner snabbt efter dem. 
- "Kom igen nu, vi går igenom. Tåget lämnar perrongen om exakt tre minuter." Harry fattar sin vagn och springer mot väggen, Ronald försvinner efter honom sen Hermione och sedan är det bara jag kvar. Jag tar ett hårt tag om min vagn och springer mot väggen, jag kniper ihop mina ögon och efter två sekunder har ljudet från Kings Kross tåg och sorl bytts ut mot ett annat och jag öppnar mina hårt stänga ögon.

- "Wow..." Jag möts av ett enormt rött tåg som är alldeles blankpolerat, runt omkring mig springer barn och vuxna med vagnar och bagage, burar med djur och många försöker komma in i tåget och flera föräldrar vinkar med näsdukar i sina händer och tårar i sina ögon. 
- "Alli! Kom nu!" Det är Harrys röst jag hör och jag springer fram till tåget. Jag lastar in min koffert och skjuter den framför mig på jakt efter båset som Harry och de andra sitter i. 

Jag ser dem, kliver in i båset och efter att jag lagt upp min koffert på bagage hyllan sätter jag mig bredvid Hermione, vid fönstret mitt emot Harry som ler mot mig med hela sitt ansikte och jag ger honom ett lika stort leende tillbaka, min mage fylld av hundratals små honungsfjärilar som flaxar frenetiskt. 

 Resen går fort och vi fyller tiden med massor av prat om Hogwarts, professorerna, elevhemmen och saker som är bra att veta. De berättar även vad som hände deras första år och jag blev chockad när de berättade allt från början till slut.
- "Men, betyder det att, att du-vet-vem är tillbaka igen? Jag menar, även om han bara var en form av vålnad så är han ju ändå tillbaka, eller?" Jag ser på Harry med oroliga ögon, hans verkar minst lika oroligt stirra tillbaka på mig medan han nickar.
- "Du är en av de få som faktiskt tror på oss Alli, de andra eleverna verkar inte vara särskilt oroade över vad som hände där nere. Men, vi vet inte vart han är, hur han ser ut eller om han kommer att komma tillbaka. Men bara tanken på att han faktiskt finns där ute ger mig rysningar." Säger Ronald och skakar på sitt huvud innan han tar ett till bett av Mollys hemlagade bullar. Jag kan känna hur en klump vuxit i min mage under samtalets gång, men visslan ljuder och vi saktar ner. Vi har alla bytt om till våra skoluniformer, alla elever ser likadana ut när vi väller ut på perrongen och möts av halvjätten Hagrid som kallar på alla förstaårs elever. 

Vi andra tar oss till vagnarna längre bort som enligt Hermione dras av Testraler, jag har aldrig sett en Testraler förut men när jag kommer fram till vagnen ser jag de stora pegasus liknande varelserna med svart ödleliknande hud, utstickande revben, tunna vingar, väldefinierade benknotor och hålor i sina huvud. 
- "Magnifika varelser. Oroa er inte, jag ser dem med..." En tjej med långt rufsigt blont hår och ett förvånat uttryck som tycks vara konstant på grund utav hennes utstickande stora ögon ser ner på mig och Harry. Jag ser med vördnad och häpnad på djuren medan Harry tycks ha ett förvånat och chockat, nästan skrämt, uttryck i sitt ansikte. Vi hoppar upp i vagnen med Ronald och Hermione.

- "Alla, detta är umh, Luna Lovegood." Säger Hermione som tycks hindrat sig själv från att säga något annat och nu rodnar lätt. Lunas förvånade ögon ser på oss fyra samtidigt som hon snurrar sitt halsband. Vagnen börjar rulla och vi färdas in mellan träden, mot Hogwarts, mot mitt nya liv. 

Skolan tornar upp sig, ett magnifikt slott med ljus som strömmar ut genom dess många fönster, facklor som lyser upp gångarna och innergårdarna. Jag stirrar upp med förundran tindrandes i mina isblå stora ögon, mina tjocka fransar som flackar upp och ner i takt med mina ögonlock. 
- "Jag såg ut precis som du första gången jag kom hit, (Harry ser på mig med glada ögon) det är otroligt, eller hur?" Jag nickar, min mun stum, berövad på ord för den vackra byggnaden bredvid den utbredda sjön, jämte den utsträckta skogen. 

Vi stiger alla fem in genom porten, en kvinna med grön klädnad, hög spetsig hatt och ett strängt ansikte väntar på oss. Hon stiger fram till oss och klumpen som byggts upp under resan landar hårt i min mage. 
- "Professor McGonagall." Säger de fyra andra och jag ser mot dem med ett förvirrat uttryck, de ser väldigt glada ut över att se kvinnan som ser så bister ut. 
- "Mr Potter, Mr Weasley, Ms Granger, Ms Lovegood, välkomna tillbaka. Jag hoppas att ert sommarlov varit trevligt. (Kvinnans röst är mjuk och hon ler glatt mot dem, jag ser på dem alla att de gillar henne och klumpen i min mage lindras, de andra nickar glatt i svar på hennes fråga) Ms Dumont, ni kommer att gå in med första års eleverna och ni kommer gå in sist. Ni kommer placeras i ett elevhem av sorteringshatten och där efter kan du ansluta dig till det elevhem som valts åt dig." Jag nickar mot henne, stum av nervositeten. Sedan går hon och de andra ger mig ett försäkrande leende innan de går in i Stora Salen som jag på tåget lärt mig att rummet heter. 

Åhh! Har inte tid med att rätta grammatik och särskrivningar!

DU SKRIVER FANTASTISK!

Sitter fängslad vid varje kapitel!

När jag ser att det är skrivet här hoppas jag alltid på ett nytt kapitel!

Du borde bli författare!

Nemen, tack så himla mycket!
Min högsta dröm är faktiskt att bli författare

Jag vet att det finns en del särskrivningar och grammatiken är lite off ibland men slängde ihop detta kapitlet på min IPad i helgen och ville mest bara få upp det så ni skulle kunna få läsa

Jag är inte missnöjd

Här får ni nästa kapitel!
Snälla, om ni gillar det, lämna en kommentar eller tumma kapitlet Det är inte roligt att skriva om typ ingen läser

Evigt tacksam mot dig Harry-Potter-Bokslukaren För dina fina kommentarer



Kapitel 8 
~Allt Är Nytt~ 

McGonagall räknar upp namn efter namn, elever placeras i de fyra olika elevhemmen och jag kan känna nervositeten växa i min mage allt eftersom de eleverna framför mig blir färre och färre i antal. Ginny placerades i Gryffindor och gav mig ett varmt leende när hon gick förbi mig mot Gryffindors bord. Till sist är det bara tre elever kvar, sedan två och sedan en... 

Klumpen i min mage känns som en sten när McGonagall rullar ihop pergamentet hon läst namnen från. 
- "Nu vill jag presentera en ny elev som ska börja i årskurs två här hos oss. Hon kommer från Frankrike och jag, tillsammans med resten av all professorer, förväntar oss att ni välkomnar henne varmt. Allixandra Dumont, kom upp tack." McGonagall lyfter hatten och ser på mig. Jag sväljer hårt och pressar tillbaka tårarna av nervositet och min rädsla över att stå inför hundratals människor med deras blickar på mig. 

Jag går upp de tre stegen och sätter mig på pallen, mummel bryter ut i salen och jag kan inte höra vad de säger, det får tårarna att trycka på hårdare men jag stålsätter mig och hatten hamnar på toppen av mitt huvud. 
- "Hmm, vad har vi här då... Hmm, ett överflöd av intelligens, mycket klipsk och värdig att bära de blå färgerna av Ravenclaw. Men här finns också mod, en törst efter att bevisa för alla att du är minst lika värdig och stark som Bellamy Dumont. Och Allixandra, du har verkligen mer inom dig än någon anar. Hm, det här var svårt, vart ska jag sätta dig?....... Det måste bli, hm, nej, kanske... Jo det måste bli det, GRYFFINDOR!!!" När hatten ropar ut Gryffindor släpper klumpen i min mage och jag slappnar av. McGonagall tar bort hatten från mitt huvud. Jag rusar ner och sätter mig mellan Harry och Fred. Hela Gryffindor bordet applåderar glatt. 

Dumbledore reser sig och går fram till podiet, han berättar allt det som jag fick berättat för mig på tåget, 
- "...avslutande, vill jag önska er alla ett varmt välkomnande till ännu ett år på Hogwarts och nu ska jag inte hålla er från vår festmåltid längre!" Dumbledore klappar med sina händer och borden täcks av magnifik mat som doftar, ser och tydligen smakar ljuvligt att döma av Ronalds brådska att hugga närmsta kycklingvinge. 

Jag ser på alla som sitter runt mig, jag kan se många nyfikna par ögon som stirrar tillbaka på mig och även när jag ser på de andra borden stirrar nyfikna ögon på mig.
- "Eyh, Alli, (Fred pratar med mig och jag ser på honom i förundran över att han viskar) om du undrar varför de stirrar på dig, (jag nickar med ett ansträngt uttryck i mitt ansikte) så är det för att när du klev upp så mumlades det om att du är släkt med Bellamy Dumont, hennes böcker används mycket på skolan och de blev nyfikna på dig." Jag får ett lättat leende på mina läppar och känner mig lite bättre till mods.
- "Tack Fred, jag trodde att jag kanske... Såg annorlunda ut mot er..." Mumlar jag generat som svar, Fred skakar roat på sitt huvud och ger mig ett leende.
- "Det enda som är annorlunda med ditt utseende mot alla andra här Alli, är att du är bra mycket sötare än alla andra flickor i din ålder." Jag ger honom ett glatt leende som tack för att han försöker muntra upp mig även om det han säger inte är sant. 

- "Vilken dag! Jag längtar efter att lektionerna ska börja imorgon! Hihi!" Skrattar Hermione ut när vi kommit in i sovsalen och bytt om till pyjamas. Jag stryker Roux över vingarna med mjuka drag, 
- "Du gillar att studera va? (Hermione ser på mig och fnittrar med sina fingrar över munnen) Jag trodde väl det, det är ju jätte bra. Då blir det roligare att gå i skolan." Säger jag med ett leende och känner att jag och Hermione nog kan bli bästa vänner en dag. 
- "Jaha, god natt då. Vi ses imorgon." säger Hermione och drar täcket över sig, 
- "God natt!" svarar jag med en gäspning, alla andra i vår sovsal andas redan tungt, de driver runt i drömmarnas land. 

- "God morgon Harry, Ronald. Umh, jag vet inte vem du är. Jag är Allixandra Dumont, kalla mig Alli." Jag räcker fram min hand till en pojke som är ganska mullig, har sneda tänder och ser ganska klumpig och socialt obekväm ut. 
- "H-hej, jag heter N-Neville Longbottom." Han tar min hand och skakar den medan hans öron får en röd nyans.
- "Trevligt att mötas Neville." Jag sätter mig bredvid Harry, Hermione har gått runt bordet och satt sig på andra sidan bredvid Ronald. Vi äter vår frukost i Stora Salen medan vi pratar om alla olika kurser vi ska ha under året.

Vi vandrar in till Örtläran i växthus 2, professor Sprout står längst in i rummet vid änden av ett bord täckt av krukor med växter som rör sig. 
- "Idag, tysta nu, idag ska vi plantera om dessa växter. Någon som kan säga mig vad de är och används till? (Hermione räcker upp sin hand) Ja, Ms Granger?" 
- "Dess namn är Mandragora och kan bland annat användas till att skapa ett återställningselixir som kan bota de som blivit förstenade. Mandragoran har också ett skrik som kan vara dödligt för den som hör det, men eftersom dessa är unga så kan deras skrik bara som värst få dig att bli medvetslös i några timmar." Hermione tar ett andetag och ler förläget mot professorn.
- "Väldigt bra Hermione, tio poäng till Gryffindor för det svaret. (Suckar hörs från andra sidan av bordet där Slytherin eleverna från vår årskurs står) Nu, gå fram, ta ett fast tag och dra! (Alla drar upp sin Mandragora växt som skriker högljutt, Neville svimmar efter att ha sett växterna) Longbottom glömde öronmuffarna, låt honom ligga." Säger professor Sprout med en suck.
- ”Nej professorna, han har bara svimmat.” Säger en pojke, som också är från Gryffindor att döma av hans kläder, som står bredvid honom. Skratt hörs från bordet bredvid och jag kan se hur Harry och Ronald skakar på sina huvud. Måste Slytherin elever vara så elaka? Bara för att de hamnat i det elevhemmet betyder det ju inte att de måste bete sig på ett sådant sätt... Jag skakar snabbt av mig mina tankar och fortsätter med omplanteringen av min Mandragora.

Tacksam? Jag säger bara sanningen! Har fått massor med inspiration av den här, och jag ääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääälskar det! Det är inte larv, det här är nästan bättre än de ursprungliga böckerna!!!