The ones that love us never really leave us ~ (SV) (Marodörerna)

Jättebra!
Nu blev jag nyfiken på vad Sirius hemlighet kan vara...
Du skriver så bra och jag älskar hur du gör karaktärerna ♥

DU SKULLE BARA VÅGA ATT GÖRA RILY RIKTIGT, WOLFSTAR (fast det skulle iofs vara en jätte bra plot twist)

Ny läsare, sjukt bra!!!

ÄLSKAR ER OCH ERA KOMMENTARER TACK ♥



JAG VET, man vill ha det bästa av båda världar... Men det ena utesluter inte det andra, höhö. Eller? Nu ska jag sluta sitta här och leka mystisk, pallra mig ner till affären, köpa en chokladkaka och sedan bädda ner mig i sängen hela dagen.

(Jag går in på Tumblr för inspiration emellanåt, och typ hälften av alla posts om Remus inkluderar choklad. DET GÖR MIG SUGEN PÅ CHOKLAD )

EDIT: Kommentera gärna så kan jag skicka kapitlen sen!

*kommenterar så att du kan lägga upp nästa kapitel i den här fantastiska ff:en*

Alltså ååå vad bra den är! Älskar den!

♥ ♥ ♥


Kapitel 8
Krångliga relationer
September 1976

Sirius hade ingen aning om hur lång tid han satt där, men efter ett tag var han övertygad om att hans vänner lämnat frukosten för länge sedan. Det gjorde ingenting. Han var inte hungrig.
Han satt med ansiktet i händerna och såg inte vad som pågick runt omkring honom, men folk passerade i korridoren med jämna mellanrum. Till hans stora tacksamhet så var det ingen som stannade.

Vad skulle han göra? Hans hemlighet var inte hela världen om hans föräldrar fick veta. De kunde ju knappast hata honom ännu mer, och eftersom han inte planerade att träffa de igen under sin livstid så hade det inte gjort någonting ens om de gjorde det.
Hans vänner däremot.
’De hade inte brytt sig ett dugg’, försökte Sirius intala sig själv. ’Jag är samma person och det vet dem.’
Men en röst inom honom, trots att den var svag, sa motsatsen. Tänk om den hade rätt? Tänk om de skulle stöta ut honom, se ner på honom?
Det var för mycket att riskera.

Trots att Sirius hellre skulle dö än att återvända till Grimmaldiplan, så gillade han inte att bråka med sin bror. En del av honom ville fortfarande leta upp Regulus, krama om honom och låtsas som om ingenting hänt. Men Regulus svek var för många. Och det faktum att han nyss hotat Sirius med att avslöja hans hemlighet för alla, var något Sirius sent skulle kunna förlåta.

Återigen hörde han steg. De kom närmare och närmare, och Sirius väntade på att de skulle passera, men när de var någon meter ifrån honom stannade de. Han kollade motvilligt upp.
’’Jag tog med dina grejer’’, sa James och ställde Sirius slitna ryggsäck vid hans fötter. ’’Dina kläder ligger i väskan. Smit in på toaletten och byt om bara, frukosten står kvar en timme till. Jag går med dig och äter.’’
Sirius log åt honom och reste sig upp.
’’Tack.’’
James log tillbaka och omfamnade sin vän. Han frågade inte vad som hade hänt eller vad Regulus hade sagt. Han bara stod där och höll om honom.

Det var något som de båda älskade med varandra. De kände alltid på sig när den andre behövde prata, och när den inte orkade utan bara behövde bli kramad, som nu. Sirius kände hur tårarna brände bakom ögonlocken, men han svalde ner gråten och kramade tillbaka. Han ville inte vara svag. Inte nu.
’’Du får gråta’’, viskade James tyst, som om han läst Sirius tankar. ’’Det är okej.’’
Det brast totalt. Tårarna rann ner för kinderna och James höll om honom ännu hårdare. Ingen av dem hade någon aning om hur länge de stod där, men till sist avtog Sirius gråt och James kände hur hans andhämtning blev jämnare. De släppte varandra, och utbytte en blick innan Sirius torkade bort sina tårar, log tacksamt, lyfte upp sin ryggsäck och började gå mot Stora Salen med James vid sin sida.

När Sirius bytt om, kammat sig och ätit en ytterst liten frukost bestående av en halv smörgås, började James rota i sin egen väska. De satt fortfarande kvar i Stora Salen, men bortsett från Dumbledore, som hela tiden tog små sippar av sitt te, och ett gäng med Hufflepuffelever, så var salen tömd på folk. De flesta hade redan börjat sina första lektioner. Det var något fridfullt med att sitta där nu, så Sirius och James satt kvar långt efter att maten försvunnit från uppläggningsfaten.
’’Vad letar du efter?’’ frågade Sirius nyfiket.
’’Du får inte slå mig nu…‘’ sa James och verkade äntligen ha hittat vad han sökte. Han satte sig upp igen och rätade på ryggen. ’’Men jag tog med det här.’’
Han räckte fram ett kuvert till Sirius, som bara behövde kasta en snabb blick på det för att inse vad det var.
’’Driver du med mig, Tagghorn?’’
’’Förlåt. Jag var tvungen. Jag har inte läst det. Jag lovar.’’
De båda vännerna utbytte en blick, innan Sirius tog emot brevet som James räckte fram.
’’Men… jag rev ju sönder det…’’
’’Tror du det hindrade mig? Mamma fixade det på två sekunder. Jag har haft det i min byrålåda helatiden.’’
Sirius visste inte hur han skulle reagera. En del av honom var irriterad över att James gått bakom ryggen på honom. Men den andra delen var bara glad, för alldeles nyligen hade han gjort vad som helst för att få läsa det där brevet.
’’Tack, James.’’ James log bara till svar. Sirius stoppade det i innerfickan av sin klädnad. ’’Jag läser det senare.’’

Väl påväg till första lektionen kände sig Sirius fortfarande för konstig efter morgonens händelser för att gå och sätta sig i McGonagalls klassrum och låtsas som ingenting. Han hade dessutom fortfarande en klump av illamående i mellangärdet. Det enda som lockade just nu var att få gå upp till sin säng och krypa ner under täcket fram till lunch.
’’Du…’’ sa han till James. ’’Skulle ni kunna…’’
’’Remus pratade med McGonagall för två timmar sedan, du är redan sjukanmäld’’, sa James med ett leende. ’’Gå upp och lägg dig. Vi ses sen.’’
För andra gången den senaste stunden förvånades Sirius över sina vänners talang att veta precis vad han behövde innan han själv visste det.
’’Om jag någonsin är sur på er, påminn mig om det här ögonblicket.’’
James skrattade.
’’Jag lovar. Sov gott.’’

Sirius försvann iväg upp för trappan till Gryffindors uppehållsrum, och James styrde stegen mot lektionen i Förvandlingskonst. Han var fem minuter tidig, men Peter och Remus stod redan och väntade.
’’Är han okej?’’ frågade Remus med ett bekymrat veck i pannan när James kom dit.
’’Nej’’, sa James ärligt. ’’Men han kommer bli det.’’

Mera snälla, detta är ju sååå sjukt bra!!

jääääääääääääättebraaaa!!!!!
känn dig extremt bevakad!

JÄTTE JÄTTE JÄTTE JÄTTE BRA, DU ÄR UNDERBART DUKTIG OCH HELT AMAZING