Hälften Grekisk gud och hälften...? [HP-ff PJ-ff]

Och sen måste någon elak som inte är ett monster dö för då blir allt mycke roligare mwahahahaha
För övrigt är du verkligen inte sämst på att skriva!

Och kan inte Angie vara Hades dotter det skulle vara mer drama då hon lockar till sig monster?

Ja (fast hon passar bättre in i stuga 7 utifrån personlighet)

Bara så att ni vet så kommer det nog inte så mycket mer den närmaste tiden. Imorfon åker jag på idrottsläger och sedan är jag hemma i en vecka. Efter det ska jag två veckor till Dallas och då kan jag inte skriva när jag är där. Så, jag har inte avslutat den ifall ni undrar.

Hoppas du har kul, jag kommer vänta till nästa kapitel ska du veta

Okej!
Längtar!

Okii ha det så roligt

BEVAKAR HELT KLART!!!

Hoppas ni inte dog av väntan på detta kapitlet! (Ni som dog, Hoppas att ni kom till De Ellyseiska Fälten!)
Det kommer bli lättare att skriva om de typiska amerikanska delarna nu när jagbhar varit i USA själv
__________________________
Kapitel 3

Men varför är klockan så tidigt på morgonen. Det är ju lunch hemma i London.

Jag sätter mig på trappan och plockar upp statyn igen.
”Den här kommer att hjälpa dig, jag lovar.”
Hade mamma sagt. Men hur kunde den hjälpa mig?

Efter en stunds tittande på statyetten hörde jag steg i närheten. Snabbt stoppade jag ner statyetten i väskan.

En flicka, också med rött mer mörkt hår kom fram runt hörnet. Hon såg ut att vara ungefär 16 eller 17 år.
- Hej! Du måste vara det nya halvblodet!
Sa hon med ett leende.
- Halvblod?
Undrar jag. Det låter som om man är halft vampyr.
- Halblod är inget farligt. Det var Nymferna som berättade för mig att du hade anlänt hit.
Sa den trevliga flickan.
- Vem är du och vad är det här för ett ställe.
För det undrar jag verligen och varför klockan är så tidigt på morgonen.
- Jag är Rachel Dare, Vi befinner oss på Halvblodslägret utanför New York. Jag är Oraklet här. Men vem är du?
Sa hon vänligt.
- Jag är Angeline Clark, men jag kallas Angie. Jag är 13 år och är ifrån London. Det här låter säkert konstigt. Men jag träffade på ett mytologiskt monster på ett köpcentrum och sedan skickade min mamma hit mig med en flyttnyckel.
Sa jag. Jag trodde att flickan skulle skratta åt mig när jag berättade om mytologiskt monster. Men hon tog det som om jag skulle berättat om att jag hade råkat stöta på en extra stor hund eller något.
- Man hör på din dialekt att du är från London.
Sa Rachel.
- Gör man? Det visste jag inte.
Jag har aldrig tänkt på att jag pratar brittiskt. Och när jag nu tänker efter så låter Rachels dialekt lite amerikansk.
- Jag vet att det är tidigt, men vi går till min grotta och så ska jag förklara för dig.
Sa Rachel vänligt.

På vägen mot den där grottan såg jag massor. Rachel berättade för mig om svärdfäktningsarenan där man tränar svärdsfäktning. Jordgubbsodlingen som man odlar jordgubbar på för att försörja lägret och några fler saker. Tillslut var vi framme vid en grotta.
- Det är här jag hör hemma!
Sa Rachel.
Inne i grottan finns det massor med fina saker. Längst väggarna står stativ med tavlor. Säkert hade hon målat dem själv.
Vu satte oss i rvå fåtöljer mitt emot varandra vid ett litet bord.
- Har du hört talas om de grekiska gudarna?
Undrade Rachel.
- Ja, det har jag. Jag har läst flera böcker om dem.
Svarar jag.
- Bra, då har du i alla fall kommit en bit på vägen. Det är såhär att en av de grekiska gudarna är en av dina föräldrar.
Jag tappade andan av chock. Jag hade en dum känsla av att de fortfarande fanns, men att en av dem var min förälder.
- Det kanske ka stämma. Jag vet inte vem min pappa är.
Svarade jag chockat.
- Okej, det är bara för mig att förhöra dig! Vad gillar du att göra, vad jobbar din mamma med, var bor ni, fick du med dig något hemifrån.
Rachel undrade massor med saker.
- Jag bor i en liten lägenhet i London. Min mamma jobbar på Trollkarlarnas trådlösa radionätverk och vi två är häxor…
Jag hade inte tänkt mig för när jag hade pratat.
- Det är inget fel att du är en häxa. Eller att din mamma är det.
Sa Rachel lugnande.
- Jag har en trollstav.
Sa jag tyst och tog fram min stav från väskan. När jag tar upp staven råkar statyetten följa med. Jag trycker snabbt ner statyn i väskan igen. Men Rachel han redan få blicken på den.
- Jag kan använda magi med den här.
Sa jag.
- Lumos!
Trollstavens spets lyser upp i ett ficklampssken. Jag tar upp klämman från väskan.
- Wingardium Leviosa!
Klämman flygr upp en bit och svävar runt i rummet.

Ljudet at att någon blåste i ett horn hördes över markerna.
- Dags för frukost!
Sa Rachel och reste sig upp.
- Frukost? Men jag har ju redan ätit frukost idag.
Sa jag lite smått irriterat.
- Men man kan aldrig äta för mycket frukost!
Säger Rachel.
- Om vi skyndar oss hinner vi säga hej till Travis och Connor.
Säger rachel medans vi går ner mot messpaviljongen.

Lägermedlemar tittar på mig. De ser nog att jag är ny. Men det var inte bara lägermedlemar som kom till frukosten. Skogsnymef, satyrer, dryader och najader kom också.
Jag skymtade en dryad med gröngråtna ögon med bärnstensfärgat hår.

- Travis! Connor! Här är en ny lägermedlem.
Säger Rachel och vinkar till sig två killar med alvlika ansikten och lockigt hår.
- Travis, Connor, det här är Angeline Clark. Hon är ny här och ni vet vad ni ska göra med henne.
Sa Rachel till killarna.
- Hej.
Säger jag tyst.
- Kom, jag börjar bli hungrig. Nu går vi och äter.
Sa en av dem.

- Var ska jag sitta?
Undeae jag.
- Vid Hermes bord.
Svarar han som jag tror heter Connor.
- Äe det han som är min pappa?
Undrar jag.
- Kanske, man hamnar alltid först hos Hermes stuga. Alla gudarna har en egen stuga här. Om din gudomliga förälder erkänner dig får du flytta till den gudens stuga.
Säger den andra brodern.
- Om jag blir erkänd, men om jag inte blir det.
Säger jag oroligt.
- Alla blir erkända, förutom ett fåtal. Men det har inte hänt sedan vi har varit här.
Säger en av dem.

De visar mig till ett bord där jag får sitta med dem och några andra lägermedlemar. En skogsnymf kommer och ger mig några små smörgåsar med smör och något jag tror är Nutella på.
Travis och Connor reste sig upp och gick bort till ett fyrfat.
- Angie, kom med! Vi måste offra!
Sa Travis.
- Ofra?
Undrar jag. Tydligen ska vi offra till gudarna.
- Vad ska jag säga?
Mumlar jag till dem näe vi kommer fram till fyrfatet. Alla kastar ner en liten bit mat och säger sin gudomliga förälders namn.
- Efter som du inte är fastställd kan du säga ”Till min far”.
Sa en av dem.
- Till min far!
Säger jag tyst och kastar en smörgås med extra mycket Nutella på.

- Ska vi ha någon form av dricka till frukost?
Undrar jag när vi kommit till bordet.
- Säg bara till glaset vad du vill ha för dricka!
Säger Connor.
- Earl Gray té med lite honung i.
Säger jag tvekande till glaset.
Glaset ersätts med en stor tekopp med Earl Grey té.
- Allvarligt Angie! Ska du verkligen dricka något så nyttigt! Du är ju på läger.
Säger Travis.
- Ja, det här får kompensera de onyttiga smörgåsarna. Och jag har redan ätit frukost en gång idag.
Säger jag med ett glatt leende.
- Hur tidigt äter du frukost?
Undrar han.

En flicka kommer in och sätter sig vid oss. Hon har mörkbrunt hår och bruna ögon.
- Hej! Du måste vara ny här!
Säger hon vänd mot mig.
- Jag är Susan Donnelly! Vem är du?
Undrar flickan som tydligen heter Susan.
- Jag heter Angeline Clark. Men jag kallas Angie.
Svarar jag.
- Är du fastställd?
Undrar hon.
- Nej. Jag vet inte vem min gudomliga förälder är.
Svarar jag dystert. Jag undrar verkligen vem min pappa är.
- Inte jag heller. Jag har väntat i fem dagar nu.
Säger Susan också nedslaget.

Efter frukost kommer Rachel fram till mig igen.
- Kom jag ska visa dig var du ska sova.
Säger Rachel glatt.
- Sova, nu?
Undrar jag.
- Nej, var du ska sova ikväll.
Sa Rachel med ett litet skratt.
- Du ska sova i Hermes stuga tills du vet vem din gudomliga förälder är. Susan som du träffade vid frukosten bor också där för tillfället.
Säger Rachel.
Vi kommer fram till stugorna. De är fina tillsammans. Två stora stugor står vid ena ändan av kvadraten. Zeus och Heras stugor antar jag. De två stugorna var ganska lika, men de andra var helt olika varandra. En stuga men en åtta ovanför dörren såg ut att vara grå, men på ett sätt ändå glittra i silver. Stugan med nummer 13 över ser så kuslig ut, svart slipat glas med gröna facklor runt. Jag har i alla fall estämt att jag ska hålla mig på avstånd från den.
Men Rachel visade mig den bruna stugan. Den såg gammal ut, men inte sönderfallen. Utan gammal och mysig. Nästan som stugan i Wales som min morbror och kusiner bor i.
Rachel leder in mig och mina saker i syugan. Där inne finns det några våningssängar och några tältsängar. Rachel toh fram en tältsäng åt mig.
- De som är ej fastställda får sova på tältsängar. När du kommer till din förälders stuga kommer du säkert få sova i en jättefin våningssäng!
Säger Rachel. Hon verkar ha någon kraft att se positivt på saker.
- Jag måste gå nu Angie, men de som bor i stugan kommer att ta hand om dig.
Säger Rachel.

Hon lämnar stugan och jag blir sittandes på min tältsäng.
Jag tar upp statyetten och trollstaven från ryggsäcken igen och jag tittar på dem.
- Vad var det där?
Jag hör en röst bakom mig, någon som har smugit sig in. Jag hade inte märkt det. Travis, Connor, Susan och en till kille hade kommit in i stugan.
Connor hade tydligen sett trollstaven och statyetten, de andra hade säkert också gjort det.
Snabbt stoppade jag ner de två föremålen i väskan.
- Men allvarligt Angie, vad var det där?
Säger Travis på ett typ genomsökande tonfall.
- Ehm… Nej… det… det var inget.
Säger jag nervöst och jag känner hur jag börjar rodna.
- Angie, du är inte så bra på att ljuga!
Säger Susan med ett lite roat tonfall.
- Jag vet! Men de där sakerna är inte något viktigt. De är två grejor som min mamma gav mig innan jag kom hit.
Säger jag för att försvara mig.
- Angie, Det här är Daniel. Han kom hit för några veckor sedan. Han är inte heller fastställd. Men, han ser dåligt.
Säger Connor och pekar på killen som kommit in med dem andra.
- Ingen gud eller gudinna vill erkänna att den har fått ett barn som inte kan se ordentligt.
Mumlar han sorgset.
- Men kom vi har svärdsfäktning på schemat!
Säger Susan uppmuntrande.

Vi går bort mot svärdfäktningsarenan. Den är stor, rund och längst med sidorna sitter halmdockor med grekiska rustningar som man säkert ska öva sig på att slåss mot.
Mitt i arenan ligger ett tjugotal svärd. Alla olika länga, olika tjock klinga, olika långt handtag. Folk går fram och plockar åt sig svärd i rätt storlek. Jag försöker hålla mig undan svärden. Svärd är läskiga, de kan döda så lätt. Men om man använder en trollstav så måste man uttala en speciell trollformel. Typ Avabra någonting. Jag kan den inte och det är jag glad för.
- Här, det här fungerar nog bra för dig.
Travis sträckte fram ett ganska litet svärd mot mig, men det är ändå obehagligt.. Jag känner hur jag börjar få svårt att andas.
Fort som tusan lämnar jag arenan, springer förbi jordgubbslandet, förbi messpaviljongen, förbi en amfiteater och fram mot stugorna.
Jag hade knappt andats under springturen. Jag sprang förbi den grå avlånga stugan, den röda stugan med taggtråd och framför nästa stuga, den som såg ut att vara av guld svimmade jag.

- Hon ser ut att vakna!
Sa en pojkröst med ett lugnt, nästan viskande tonfall.
- Men är du säker Will?
Hördes en flickröst lika lugnt och viskande.
- Ja Kayla! Hon börjar vakna. Hon börjar andas lite snabbare.
Hörde Wills röst i det där tonfallet igen.
Jag öppnade ögonen lite. jag såg inte tydligt, men det såg ut som jag hade kommit in i ett rum där allting är gult eller guldfärgat.
- Var är jag?
Sa jag så starkt jag kunde men min röst lät svag.
- Ja, du har vaknat!
Säger han som heter will glatt.
- Kom, jag hjälper dig upp.
Sa han igen.
När jag sätter mig upp snurrar det till och jag börjar falla bakåt igen.
- Nej! Svimma inte igen!
Säger tjejen som heter Kayla och lägger snabbt handen på min rygg och trycker upp så att jag ska lyckas sitta upp.
- Vi sätter oss här borta.
Säger Will.
Han tar ett stadigt tag i mig och halvt leder mig bort och halvt bär mig bort till en fåtölj i mysigt gulguldigt sammet.
- Du verkar vara ny? Vad heter du?
Frågar Kayla mig.
- Jag är Angeline Clark, men jag kallas Angie. Men var är jag egentligen och vilka är ni?
Undrar jag när jag krupit upp i fåtöljen.
- Just nu är du i stuga 7 på halvblodslägret, Apollons stuga. Jag Will Solace, Kayla Knowless och Austin Lake som just nu är hemma hos sin mamma är barn till Apollon, musikens gud, solens gud poesins gud, läkekonstens gud och gud för massor med andra saker också.
Sa Will.
- Det var tur att du svimmade just utanför vår stuga, så vi snabbt kunde ta in dig hit.
Fyller Kayla i.
- Men varför sprang du? Och vad gör resten av din stuga?
Undrar Will.
- Jo, jag är inte fastställd. Och stuga 11 har svärdsfäktning. Men, jag är livrädd för svärd och vassa saker. Så jag var på väg till stuga 11 för att… jag vet inte, gömma mig eller något. Jag var så rädd så jag glömde andas så jag svimmade.
Säger jag i ett skrämt tonfall.
- Men bågskytte då? Känns det lika obehagligt?
Undrar kayla.
- Nej, jag vet inte. Jag har aldrig testat. Dessutom är jag nog en värdelös bågskytt och en värdelös halvgud.
Men när jag hade avslutat meningen stirrade de två på en punkt ovanför mig med vidöppna ögon och gapande munnar.

Jag tittade upp. Ovanför mitt huvud skimrade det ett hologram, i form av en lyra.
Wills och Kaylas miner ändrades till stora leenden.
- Välkommen till stuga 7 syrran!
Säger Will med glad röst och möter mina ögon. Samma blå ögon som mina.
___________________________

Nu har jag mycket med Lucia och andra julkonserter som jag är solist på, så jag får se hur mycket jag hinner innan jul. På veckorna har jag skola och jag har ingen lediig helj förrens 8 Januari.

Wow jättebra älskar att hon är i stuga 7, för det är liksom bästa stugan XD #MemberOfCabn7