~Bayrios - i Öst~ [Privat Fantasy Roll]

Erik - Gränsen mellan Öst & Söder:
Han kände värmen från henne innan han kunde urskilja hennes röst. Något ekade innanför hans pannben och det bultade i hans bröstkrog, något fruktansvärt. Men då han slog upp sina ögon och for upp i sittande position av ren reflex hörde han hennes röst högt och tydligt samtidigt.
"Arya..." rosslade fram från hans strama hals. Han vred sig i ilfart och förd sin hand till hennes nacke. Han hade fått minnesbilder av när Mongralernas ledare höll Arya under kriget och det blandat med smärtan, Briañnas röst och den ekande efterdyningen var nästan för mycket att hantera utan förberedelse.
"Arya..." Han drog henne mot sig samtidigt som han dovt mumlade ut orden, "de vet vart vi är, de kommer..." och hans blick mötte hennes. Hans var skarp trots grumligheten från smärtan han nyligen genomlidit.

Arya - Gränsen mellan Öst och Söder
"Erikk..." Pep Arya ljust fram då Erik sade hennes namn.
Hennes ögon var tårade, pannan blank av svett och rädslan och paniken hade fått hela hennes lilla kropp att skaka.
"Erikk, jag var så orolig!" Sade hon, fortfarande mycket ljust, "Är orolig. Vad hände? Hur mår du? Vad-"
Hon avslutade inte meningen utan omfamnade honom hårt då han drog henne till sig. Hon ville inte släppa honom, rädd för att vad som än hade hänt skulle komma tillbaka.
"De vet vart vi är, de kommer..." En ny skräck flammade upp i Aryas ögon när hon mötte Eriks blick.
"Nej." Sade hon, "Det är inte möjligt,... hur vet du det?"

Erik - Gränsen mellan Öst & Söder:
Aryas ögon hyste en skräck som Erik inte skådat i hennes ögon på länge,
"Nej. Det är inte möjligt,... hur vet du det?" sade hon och Erik kunde inte annat än krama om henne än hårdare. Han önskade att han även kunde omfamna sin syster i den stunden, han visste vad hon genomlidit, han visste att hon hade ont och var rädd. Han visste, kanske bättre än någon annan, vad som hände med ens sinne efter ett Aandoen, ett själsamtal. Briañna... Om du vore här med oss hade jag omfamnat dig med och berättat att det du nu kommer känna och se inte är verkligheten... tänkte han med han suckade in i Aryas hår.

Han ville inte släppa henne,
"Briañna, min syster, hon varnade just mig. Hon sa att de vet vart vi är, att de är påväg, något om spioner och min mor..." Det var något som krälade omkring inne i Eriks hjärta, något vidrigt som efterlämnade mörker och smärta medan hemska bilder spelades upp för honom och omvärlden tycktes sjuklig. Träden murkna och marken lerig. Men han visste att det inte var fallet. han visste att inget av det var verkligt. Det var enbart efterdyningar från Aandoenet.


Prinsessan Briañna - Palatset Letiana, Norr:
Smärtan var olidlig, men hon hade lyckats, hon hade fått kontakt med sin bror och förhoppningsvis lyckats få fram sin varning tillräckligt klart för att de skulle förstå. Men, hon hade inte räknat med att kunna se Erik, kunna se smärtan hon tvingade honom genom.
"Kun-kunde han se mig med?" Tovenaaren skakade sitt huvud så det vita håret studsade från sida till sida. Briañna lade märke till de silvriga pärlorna hon hade inflätade. De påminde om pärlorna som Erik hade i flätan han bar i sitt nackhår.
"Endast den som anropar kan se. Den som blir anropad kan enbart höra och känna." förklarade kvinnan.

"Vad är ditt namn?"
"Tovenaar."
"Ditt riktiga namn, ditt egna?" suckade Briañna medan hon försökte sätta sig upp trots efterdyningarna av smärta hon kände i ryggraden. Kvinnan räckte henne en kopp med vatten som Briañna tacksamt tog emot.
"Innan jag blev Tovenaar för den Letoyanska familjen, precis som min moder innan mig, kallades jag Leea efter min farmors mormor. Men det är snart 300 år sedan någon kallade mig det." Briañna ryckte till,
"Tre-hundra?" stammade hon fram, Men, hon ser yngre ut än mor... tänkte hon för sig själv.
"Jag må se yngre ut än din mor men jag är äldre." Briañna ryckte till, kan du läsa mina tankar? Leea nickade stelt.
"Jag är en Tovenaar, själtalare, guide, vägvisare. Det ingår. Tyvärr."

Briañna ryckte till, hon tyckte sig ha sett blod rinna från Leeas mungipa men det var borta lika hastigt.
"Du kommer känna en held el biverkningar de närmsta timmarna... Jag rekommenderar att du stannar här eller i alla fall på ett och samma ställe utan några andra i närheten. Vackra Erik kunde inte heller-"
"Har Erik gjort detta?!"
"Många gånger." nickade Leea, "men han är stark, med en stabil själ som klarar det mesta. Fast, efter attacken av den Mongraliska sjukdomen har hans sinne försvagats med fruktansvärda bilder. bilder han kommer se om och om igen resten av livet. Men speciellt då han befinner sig under press eller stress..." Briañna förstod inte vad Leea menade men hon led med sin bror.

"Vem, vem kontaktade han?" Leea gav ett lite gåtfullt leende,
"Det är hans ensak, jag kan inte berätta det för dig..." Briañna frustade, hon ville veta vem hennes broder kontaktat via sådana smärtsamma tillvägagångssätt.
"Men, detta r första gången han blivit anropad, så smärtan han genomled nu var värre än den då han anropade. Så det du kände, var inget jämfört med vad han genomled. Jag försökte berätta det..."
"Erik hade gjort samma sak oavsett." konstaterade Briañna med bestämdhet, hon skulle ta en klunk från koppen men slängde den skrämt till marken då det sett ut som ormar slingrade sig runt i den. Men då den nådde marken föll vatten ut över det kalla stengolvet. Briañnas händer skakade,
"Jag, jag tyckte att-" sade hon stammande och tittade på vattnet. Leea torkade upp vätskan.
"Jag svär det var, det var..." Briañna skakade mer och rädsla slingrade sig runt hennes hjärta. Vägarna tycktes falla sönder, blod droppade från taket och Leea såg ut att förmultna framför henne. Hon skrek, för allt vad hennes lungor kunde förmå. I nästa sekund var allt som vanligt...

Arya - Gränsen mellan Öst och Söder
Arya rynkade pannan bakom Eriks rygg när han sade vad som hade hänt. Hon drog sig tillbaka lite så att hon kunde se hans ögon, utan att släppa hans armar.
"Din syster? Men hur? Vad- va?" Förvirringen var mycket uppenbar i Aryas ögon. Hon hade aldrig varit med om något liknande tidigare. Vad var det egentligen som hade hänt?

Arya drog sig tillbaka ytterligare och granskade hela Eriks ansikte. Något kändes annorlunda med honom, något var fel.
"Erikk? Hur mår du?" Frågade Arya oroligt.

Erik - Regnskogen, mot Öst:
Förvirringen var uppenbar hos Arya, men han kände en tacksamhet mot att hon stannade kvar i hans omfamning trots att hon lutat sig bakåt lite för att de skulle kunna se på varandra.
"Min syster, hon talade till mig. Det kallas ett Aandoen, ett själsamtal. Det är ett extremt sätt att kommunicera och..." tankarna på att det var första gången som Briañna fick uppleva det gjorde honom illamående, att hon gick igenom det själv med Leea. Leea var en speciell Toveraan och hon var specifik med vem hon gillade och inte. Enligt henne själv bara tre personer än så länge mindes Erik. Briañna...
"Oavsett, vi måste röra oss... Vi kan inte stanna här..." Eriks kropp var skakad och ömmade, han visste inte ens om han kunde ställa sig upp upp i just den stunden, han kände tröst från att känna Arya i sin famn.

Prinsessan Briañna - Palatset Letiania, Norr:
"Scch..." Briañna kände Leeas hand på sin axel, hon ryckte till och ställde sig på skakiga ben.
"Vad-vad var det där?" flämtade hon fram och höll händerna till sin bröstkorg.
"Jag varande dig att det fanns bieffekter, men du ville inte lyssna då jag försökte varna dig, nu får du klara dig på egen hand. Du är inte ens i närheten av din bror, vackra Erik, du är inget alls jämfört med honom. Lämna min boning. Nu." Rösten Leea talade med var bitter och kall, bitande hård. Briañna backade försiktigt då kvinnan framför henne såg annorlunda ut jämfört med kvinnan hon mötte tidigare.
"Lämna min boning." Dörren bakom Briañna öppnades och hon trycktes ut av osynliga händer.

Dörren smällde igen och Briañna flämtade frustrerat. Hon lutade sig mot väggen bakom och det kändes som om den skulle svälja henne hel.
"E-erik..." snyftade hon och sjönk ner på knä. Marken kändes lerig och fuktig.
"Erik... Snälla kom hem, snälla kom tillbaka..." snyftade hon ledsamt fram. Hennes smala axlar skakade och hon ville gråta. Gråta tills hennes ögon inte hade några fler tårar att fälla. Hon älskade sin bror så innerligt, så djupt och hårt. Han var allt för henne och nu var han borta. Kanske skulle han aldrig återvända, kanske var det sista gången hon fick se honom. Briañna skakade sitt huvud och satte händerna över öronen,
"Nej, det är inte sant, han skulle aldrig göra så!" snyftade Briañna fram medan hon sjönk ihop allt mer i den mörka tunneln.

Men då hon slöt sina ögon kunde hon bara se sina värsta farhågor och mest fruktade rädslor. De blixtrade förbi hennes inre öga i en olustig hastighet...
...Eriks sorgsna ansikte och ögon...
...Hennes föräldrars besvikna ansikten...
...Hennes blodiga händer...
...Kropparna av de hon älskar i en hög under hennes fötter...
...Svarta fåglar som hakar ut deras ögon...
...Hon själv, ensam i ödemarken, övergiven...
...Hennes hem i brand...
Briañna vrålade ut i smärta och flög upp till sina fötter,
"Jag måste ut härifrån!" grät hon medan hon snubblande tog sig fram.

Arya - Gränsen mellan Öst och Söder
Arya stirrade på Erik.
"Sapana bunaee..." Viskade hon samtidigt som minnet från drömmen hon haft under natten återkom till hennes sinne. Hon hade inte tänkt på det tidigare men efter det Erik sade om själssamtalet verkade det väldigt uppenbart. Under de första åren efter föräldrarnas bortgång hade Arya lidit av fruktansvärda mardrömmar. För det mesta bilder av sina föräldrars livlösa kroppar. Efter tre år av nästan helt sömnlösa nätter hade drottningen av Söder tagit med sin systerdotter till en drömväverska. Kvinnan var en sierska, specialiserad på drömmande och konsten att snärja någon annans sinne under dess sovande tillstånd. Enligt rykten var kvinnan besatt av onda andar. På något sätt, hade Aryas moster lyckats övertala, eller betala drömväverskan att hjälpa drottningen att ta sig in i Aryas sinne och jaga bort mardrömmarna. Ibland gick det ibland inte. Det var alltid oklart om drömmen kom från Arya själv eller om drottningen, men drömmväverskans hjälp, hade lyckats jaga iväg de hemska synerna och ersatt dem med något annat. Till sist, efter en mycket lång tid, hade Aryas hemska drömmar på naturligt sätt försvunnit och sierskans och drottningens hjälp behövdes inte längre. Drömmen Arya haft om sin moster föregående natt hade definitivt varit en Sapana bunaee, en dröm Arya inte skapat själv, utan som drottningen bildat med hjälp av drömväverskan. Vad Erik beskrev att hans syster gjort med honom lät som vad drottningen gjort med Arya, fast i vaket tillstånd.

Arya tog sig tillbaka till nuet. Hon nickade mot Erik som ett svar på att de måste ge sig av fort, men hejdade sig då hon återigen lade märke till att något uppenbarligen var fel med hennes älskade.
"Erikk, vad gjorde din syster med dig?" Frågade Arya och upprepade frågan hon ställt flera gånger tidigare, "Hur mår du?"

Erik - Gränsen mellan Öst & Söder:
Erik såg på Arya och gnuggade sitt bröst med en knuten näve. Han visste inte vad hon hade sagt i låg ton men han ville inte tala om det just då. De hade ont om tid. Men han kände ändå att han var tvungen att svara på frågan hon ställt flera gånger.
"Jag, mår bra." sade han lite halvt ärligt. Han hade ont och var skakig då han varit oförberedd och inte hunnit fysiskt eller psykiskt förbereda sig. Men han mådde bra. Orolig för Aryas säkerhet och Briañnas välmående men han mådde så sätt bra.
"Jag, var bara oförberedd..." mumlade han och log mot henne, "just nu är det viktigare att vi tar oss härifrån, biverkningarna släpper om några timmar." sade han och tanken slog honom att Frigga fanns där för honom. Han busvisslade lågt, hovar hördes hastigt en bit bort.
"Frigga kan hjälpa." sade han till Arya med ett försiktigt leende i ett försök att verkligen dölja smärtan han befann sig i och rädslan över hur han såg Arya halvt förmultnad och alldeles blodig framför sig. Han visste att det inte var verkligheten men det skar i honom, djupt och hårt.

Arya - Gränsen mellan Öst och Söder
Arya granskade oroligt Erik. Efter vrålet hon tidigare hört tvivlade hon starkt på att han mådde bra. Men han hade rätt om att de måste ta sig därifrån, om både Norr och Söder sökte efter dem kunde de inte dra benen efter sig. Arya ställde sig upp samtidigt som Frigga kom emot dem. Hon vände sig åt samma håll hatarin kommit ifrån och ropade efter sin egen häst.
"Daya, aa jao!"
Sedan vände hon sig mot Erik igen och sträckte sin hand emot honom.
"Kan du ställa dig upp?"

Erik - Gränsen mellan Öst & Söder:
Erik såg upp på Arya, jag kan inte låta henne oroa sig för mig... Tänkte han och nickad emot henne. Han satte näven mot marken och stöttade upp sig själv tills han stod. Han hade undvikit Aryas hand för, helt ärligt, trodde han inte att han kunde ta sig upp om han var tvungen att vara eftertänksam och försiktig med hennes hand.

Han grymtade till och bet sig själv i insidan utav läppen så att blod sipprade från köttet och lämnade smaken efter sig på hans tunga. Men han stod upp lagom till att Frigga kom fram till honom. Lättnad sköljde över honom,
"Frigga..." han lade armarna om hennes nedböjda hals och tatueringarna han bar samt teckningen som klädde Frigga lös i stark blå färg. Att ta bort allt var omöjligt, biverkningarna skulle sitta i ett par timmar, men Frigga kunde hjälpa honom ta bort en stor portion utav smärtan som var fysisk.
"Tack..." mumlade han och Frigga sjönk ner på marken så att han kunde sitta upp på den väldiga Hatarin.

Arya - Gränsen mellan Öst och Söder
Arya kunde inte låta bli att stirra under hela processen. Den blå magin visade sig på ett så otroligt vackert sätt. Det lysande blå ljuset från Erik och hatarin var verkligen fängslande för ögat. Arya slutade inte beundra magin förens Daya kom bakifrån och puffade henne lätt i ryggen. Lite överraskat vände hon sig om och smekte sin märr över mulen innan hon satt upp.
"Vänta lite," Sade hon till Erik, "Jag ska bara hämta något jag glömde i lägret."
Hon vände om och styrde tillbaka Daya till platsen hon och Erik sovit på. Det tog inte lång tid för henne att finna det hon sökte efter. På hennes sovplats låg sjalen som hörde ihop med sarin hon bar. Arya plockade upp tyget och red tillbaka till Erik, men fortsatte lite förbi honom mot Mispel trädet. Från Dayas rygg var det mycket enklare att nå upp till frukterna än från marken. Arya plockade ett så stort antal Misplar som fick plats i sjalen och red tillbaka till Erik.
"Har du allt du behöver? Inget glömt eller så?" Frågade hon.