Välkommen till en gratis, svensk Harry Potter-community

F5

Prs tippest & JustAFriend

Forum > Quidditchplanen > Rollspel > Prs tippest & JustAFriend

1 2 3 4 5 ... 247 248 249
Bevaka tråden
Användare Inlägg
JustAFriend
Elev

Avatar


Det var lite skakigt i början men det försvann snabbt. Sebastian var troligtvis en van cyklist. Så det var alltså såhär det kändes, att cykla? Eller tja, sitta på en cykel. Det gick fort fort. Han hade sett folk med betydligt högre hastighet men för Elliot var det här precis lagom tempo. Inte för fort. Inte för långsamt.

"Absolut", svarade han och log till. Han kunde inte annat än att njuta av att vara så nära. Tur att Sebastian hade blicken framåt, annars hade sett Elliots rosa kinder. Det var ju inte direkt en ny syn men ändå.
"Rakt framåt bara", fortsatte han mjukt. Nerförsbacke. iiiiiih. Nu gick det jäkligt snabbt alltså. Han kände hur han höll på att tappa balansen. Utan och tänka greppade han tag om Sebastians midja. Inte hårt. Bara för att återfå balansen. Han hoppades att han inte var alltför obekväm av Elliots beröring. Han menade ju verkligen inget illa.

*halvsover*

18 jun, 2018 22:05

tippest
Elev

Avatar


Seb brukade cykla mycket snabbare än vad han gjorde nu. Men naturligtvis var han tvungen att ta det försiktigare när han skjutsade någon. Dessutom ville han inte att stunden skulle ta slut. Han njöt av hur nära Elliot var, hur han stundvis kunde känna hans andetag mot sin ryggtavla. Fan, vad var felet med honom? Om Elliot kunnat läs hans tankar så skulle han ju direkt trott att han var en psykopat. (Vilket han kanske var. Han var osäker.)

”Japp”, sa han lätt och cyklade rakt framåt, ner för nerförsbacken. Han lyfte sina fötter från pedalerna, njöt av vinden som ven genom håret och lät i öronen; ryckte till vid den plötsliga beröringen. Elliots händer. Runt. Hans. Midja. Det var en försiktig beröring; en behaglig, en skön, en beröring som han önskade aldrig skulle ta slut. Kunde man bli kär i en beröring? I så fall var Seb kär i Elliots beröring.

bleh

18 jun, 2018 22:19

JustAFriend
Elev

Avatar


Sebastian ryckte till och Elliot var osäker på om han kanske skulle släppa. Isåfall typ nu. Men han kunde inte. Han ville inte och han hoppades från djupet av hans hjärta att Sebastian kände likadant. Det var dock omöjligt att tyda. Han såg ju bara en rygg och det välfriserade håret som Elliot var djupt avundsjuk på. Plötsligt slogs han av tanken att han ju faktiskt var ett år äldre. Det kändes verkligen inte så, speciellt inte med tanke på längden men hursomhelst, om Sebastian inte uppskattade det här skulle ju det hela bara vara perverst. Han drog sig tillbaka lite. Men det var ju trots allt inte Elliots idé att de skulle sitta såhär nära. En vindpust drog med sig doften av Sebastian. Det var inget starkt. Han luktade bara friskt. Elliot älskade det. Han kunde faktiskt inte försöka hålla sig tillbaka. Det gick bara inte. Han lirkade försiktigt in armarna runt Sebastian. Fortfarande inte hårt eller klängigt. Bara typ som vänner. Eller? Han lutade försiktigt huvudet mot Sebastians rygg. Fan vad han trivdes här. Han andades in doften av Sebastians tröja. Kunde man bli hög på någons doft? I så fall var han det nu.

*halvsover*

18 jun, 2018 22:39

Detta inlägg ändrades senast 2018-06-19 kl. 08:15
Antal ändringar: 1

tippest
Elev

Avatar


Han trodde att Elliot skulle dra tillbaka sina armar, men det gjorde han inte. Helvete vad han älskade hans beröring. Var det för att han var snygg, populär eller... var det bara att han var Elliot? Cirka 100 procent annorlunda än vad han trott? Att Elliot faktiskt var en person, inte bara elevrådsordförande. Duh, självklart. Men Seb hade alltid sett honom som elevrådsordförande. Aldrig som en person.

Armarna lirkades in runt honom. Seb rös till. Lite av förvåning, lite av välbehag. Mest av välbehag. Hans beröring kändes som allt annat än vänskaplig; men kanske var det bara Seb som inbillade sig för att han inte ville att det bara skulle vara vänskapligt. Han intalade sig att beröringen var alldeles för lägg, för mjuk, för skön, för att bara vara vänskaplig. Och huvudet mot hans rygg... Fan, det där kunde inte vars vänskapligt. Det var omöjligt.
Han stannade cykeln. Fan, det var förmodligen inte säkert att cykla med så många tankar i huvudet, men det var inte därför han stannade. Han stannade för att den där beröringen kunde fan inte vara vänskaplig och han ville inte låtsas som att den var vänskaplig heller.

Seb måste ha varit helt dum i huvudet, för det som skedde härnäst var, väldigt snabbt, att han vände sig om, placerade sina händer på Elliots kinder, och tvingade sina läppar mot hans. Han brydde sig inte ens om de vanliga tankarna; var han ens gay, tyckte han om honom, bla bla bla. Han var så jävla säker på det han gjorde och det kändes alldeles för rätt för att han skulle kunna ha fel.

bleh

18 jun, 2018 22:55

JustAFriend
Elev

Avatar


Sebastian bromsade in och cykeln stannade tvärt. Elliot slog överraskat upp ögonen och det som händer de nästkommande sekunderna, är svårt att fatta grepp om. Ena sekunden blickar han upp som om han vore nyvaken och nästa har han Sebastians läppar tryckta mot hans egna. Han blir först förvånad och ryggar tillbaka men inser inom loppet av några få millisekunder att det är ju det här han vill. Och han vill mer. Han vill närmare. Han vill känna värmen från den andres kropp. Får han ens tänka så? Pirret är olidligt. Betyder det här att Sebastian typ gillar honom? Vad skulle det liksom annars kunna vara? Händerna som försiktigt håller Elliots huvud stadigt. De behövs. Han vill ha det just så här. Snälla ta inte bort dem. Han besvarade försiktigt, vad det här nu var. För helt ärligt visste han inte. Han visste bara att han inte vill att stunden skulle ta slut.

Den blyga osäkra Elliot återvände i samma sekund som cykeln bromsade in. Han vågade inte röra Sebastian, mer än då läpparna obviously. Han placerade händerna bakom sig, på pakethållaren för att få stöd. Han log till. Fy fan vad glad han var. Trots att läpparna bara haft kontakt under några få sekunder drog han sig tillbaka. Hans ögon tittade snabbt upp och mötte Sebastians, Elliot log, med hela sitt hjärta. Ett blygt leende. Men dock, ett leende. Hans blick stävade ner mot Sebastians läppar.

*halvsover*

18 jun, 2018 23:22

Detta inlägg ändrades senast 2018-06-19 kl. 07:49
Antal ändringar: 1

tippest
Elev

Avatar


Hans tankar hann ikapp honom först när Elliot drog sig undan. Fan. Skulle han kalla honom bög? Slå honom? Aldrig mer prata med honom? Fan fan fan. Han drog snabbt tillbaka sina händer och lät dem istället vila i knät. Elliot gjorde inget av det där som Seb tänkt sig. Istället log han. Blygt, litet, men det var ett leende. Ett jävligt fint leende. Men varför hade han dragit sig undan så kvickt? Helvete. Seb hade gått för fort fram och Elliot var väl tacksam över att han skjutsade hem honom och ville inte vara ett komplett rövhål. Därför accepterade han kyssen även fast han visste mycket väl att han skulle ignorera Seb i all evighet.

Men Elliots blick gick till Sebs läppar. Han var säker på det. Han såg det ju, för i helvete. Men han hade tagit tillbaka sina händer och det skulle kännas dumt att sätta tillbaka dem och... Fan Seb, sluta tänk så jävla mycket. Så han slutade att tänka, ännu en gång, och placerade istället sina händer runt Elliots midja denna gången. Inte lika mjukt som Elliots händer varit runt hans egen midja; men inte jättehårt heller. Han höll ett grepp som sa ’jag vill ha dig’, typ. Och det ville han. Så han tryckte återigen sina läppar mot hans, de mjuka, perfekta läpparna. Den tunna överläppen och sen fylliga underläppen som kompletterade varandra så bra.

bleh

18 jun, 2018 23:32

JustAFriend
Elev

Avatar


Först såg Sebastian nästan rädd ut när Elliot drog sig tillbaka. Det var ju inte alls meningen. Han ville ju bara få ögonkontakt, veta att det faktiskt var på riktigt och inte bara en dröm. En sådan dröm som man mår piss när man vaknar upp för att den tyvärr inte var sann. Nej, han var övertygad om att det här hände på riktigt och det var riktigt jävla sjukt. När han kände händernas trygga grep kring hans midja gick det inte att hålla igen mer. Han behövde Sebastian.

Elliot tog mod till sig och ställde sig på tårna, det var det ända sättet att riktigt nå upp till Sebastians nivå. Han placerade försiktigt en hand runt hans rygg och den andra runt hans nacke. Som en hint att han verkligen ville det här. Han drog försiktigt Sebastian närmare och undrade om han märkte av Elliots pågående leende. Det kanske var fånigt men vem bryr sig. Han kunde inte minnas senaste gången han varit såhär glad. Det var trots allt hans första kyss. Och känslan inombords var obeskrivlig. Han fortsatte att mjukt besvara kyssarna. Han blev helt varm inombords. Kinderna hettade och de antog en djupt rosa färg ännu en gång.

*halvsover*

18 jun, 2018 23:49

tippest
Elev

Avatar


Herregud. Elliots händer runt hans nacke och på hans rygg. Herregud. På något sätt överskuggade det nästan kyssen. Men inte helt. Ganska långt ifrån, faktiskt.
Och leendet. Seb kunde känns Elliots leende på sina egna läppar. Han kunde bara föreställa sig hur fint det var; för han kunde inte se det, då han blundade. Han ville inte öppna ögonen heller. Inte för att han inte ville se Elliot, för det ville han, men för att han verkligen kände Elliot på ett helt annat tt när han inte tittade. Utan synen kunde han bara fokusera på känslan, doften, läpparna... Och händerna. Närheten. Elliot. Gud. Elliot.

”Gud”, sa han efter att han långt om länge avbrutit kyssen. Hans röst var lite andfådd och han slog långsamt upp ögonen för att titta på Elliot. Så. Jävla. Bra. Han bet sig svagt i läppen och log snett på grund av den bubblande lyckan inom honom.

bleh

19 jun, 2018 14:58

JustAFriend
Elev

Avatar


Vad var det ens som hände? För några sekunder glömde han nästan av alla problem. Det var som att de tillsammans färdades till ett annat universum. Långt ifrån en cykelbana i stan. Långt långt bort. Där livet bara var härligt. Det kändes som att deras läppar var magneter. De drogs till varandra. Ja, för att vara helt ärlig vad det inte bara läpparna som drogs till Sebastian. Hela han ville närmre. Han ville känna kroppsvärmen. Han blundade. Njöt.

Sebastian drog sig tillbaka. Elliot lossade på greppet ännu lite mer men han vägrade släppa. Han ville inte bli lämnad. Han ville bara stanna där för evigt. Blicken vandrade upp från de mjuka, perfekta läpparna till de vackra perfekta ögonen. När Elliot tänkte efter var det mesta med Sebastian perfekt. Hur kunde han inte ha märkt det här innan? Eller jo förresten, det hade han nog visst, bara att hans övertänkarhjärna valt att tolka det som något annat. Han kom än en gång ihåg den där dagen med affischerna. Det var en av de ändå gångerna han känt bubblandet förut. Han hade dock lurat sig själv genom att övertyga sig om att han bara varit hungrig. Dessutom hade han alltid haft en känsla av att Sebastian inte tyckt om honom. Det var ingen elev som tidigare blängt så mycket på honom i korridorerna. Inte för att han riktigt reflekterat över det då, men men, sanningen är inte alltid som man tror. Den kan vara väl kamouflerad, Elliot om någon borde ju veta det. Det spelade hur som helst ingen som helt roll just nu. För nu stod han här, fortfarande gränsle över pakethållaren, med Sebastian framför sig. Han log. Sebastian log. Elliot log. Båda låg. Elliots kinder brände men ingenting spelade längre någon roll. I alla fall inte just nu.

Han lät händerna långsamt lämna Sebastians kropp. Inte för att han ville det men han ville inte verka för desperat. Dessutom skulle det kanske kännas konstigt att stå och prata så nära. Inte för Elliot, Men kanske för Sebastian. Han log, rodnade ännu mer och blickade ner i marken som svar på Sebastians kommentar. Då var det kanske inte bara han som njöt. Han tittade långsamt upp och mötte Sebastians blick igen. Han var fast. Han var beroende. Han hade lyckats gå vilse i labyrinten och han tvekade på om han någonsin skulle kunna hitta ut igen.

*halvsover*

19 jun, 2018 16:05

tippest
Elev

Avatar


De såg förmodligen jävligt dumma ut. Elliot som stod gränsle över cykeln och Seb som stod bredvid cykeln och höll kvar runt den andres midja. Och deras leenden. De bara log mot varandra. Från Sebs sida berodde det inte på brist av ord. Det berodde på att det inte krävdes ord. Elliots leende, fräknar, rosiga kinder och gröna ögon fyllde tystnaden. Överfyllde den. Om Seb ens hade sagt något så skulle allting kanske explodera. För luften blev för full. BAM!

Men han skulle bli tvungen att säga något så småningom. Men så småningom behövde inte komma allt för tidigt. För han njöt, njöt av att bara titta på Elliot. Han kände längre inget behov av att kyssa honom; bara synen mättade.
Snart drogs tankarna till hans arm. Saxen, de tidigare ärren, blodet. Fan. Varför blev han tvungen att tänka på det? Han mådde illa när han tänkte på det. Inte på Elliot, men att han själv hade kysst en kille som mådde skit. Hade han fått honom att må bättre? Förhoppningvis. Hade han förvärrat situationen i längden? Kanske. Fan.

Han släppte taget om Elliot. Det tog emot, men han kände sig tvungen. Det kändes inte längre rätt att göra så som han tidigare gjort. Han ville fortfarande, men hans nyvunna moral tillät inte det.
”Det är sent”, mumlade han och behöll det sneda leendet på sina läppar innan han satte sig i gränsle över cykeln återigen. Fan. Varför hade han kysst honom? Det hade känts så jävla bra - men så jävla fel. Så. Jävla. Fel. Så. Jävla. Dumt.

bleh

19 jun, 2018 17:43

1 2 3 4 5 ... 247 248 249

Bevaka tråden

Forum > Quidditchplanen > Rollspel > Prs tippest & JustAFriend

Du får inte svara på den här tråden.