Gröna Grodor [prs]

"Well, jag är fortfarande jag, inte så att kändisskapet stigit mig åt huvudet, så kanske därför du inte tänker på det" sa hon roat. Aloy gillade sitt jobb, älskade det, men det betydde inte att hon skulle bli en diva för det, eller röra sig särskilt mycket i kändis kretsar, det hände, men hon föredrog att röra sig bland människor hon kände, särskilt i trollkarlsvärlden.
"Och låt oss vara rebelliska tonåringar!" sa Aloy en aning för roat, så som hon skulle gå ut och sprejmåla en vägg eller liknande.
"Och jag vet den bästa butiken att handla i! Den drivs av en häxa, men i mugglarvärlden!" Aloy startade bilen medan hon körde emot en butik där hon handlade det mesta av sina kläder. "Och självklart har jag kvar din gitarr, skulle aldrig kunna slänga den"
Aloy uppskattade alla instrument och det krävdes mycket för att hon skulle slänga något. Hon kom fram och parkerade bilen, innan hon gick in i butiken.
"Hej Sam!" hon vinkade till en kvinna i hennes ålder med färglada dreads. "Min vän behöver en ny garderob"
"Vad vill du ha?" frågade Sam med tindrande ögon.

"Jag har bara talat med dig genom brasan, och där var inga galna fans bara galna tvillingar." flinar Hilde och skrattar där de far fram i bilen. Ja, hon älskade att vara rebellisk tonåring, det var så hon hade levt förr och då känt sig som allra starkast och lyckligast.
Nu var de väl för gamla för att vara rebelliska, men lite kunde de vara. Som att skaffa kläder hon inte alls fick ha för sina föräldrar.
Aloy stannar bilen och de kliver in i en affär full med kläder som tydligt skrek att hon inte fick bära dem.
De möttes av en kvinna som hade fantastiskt hår.
"Något som inte är kontorskläder." skrattade Hilde och såg sig uppskattande om i butiken då Sam drog med sig henne längre in.
"Måste säga att du har underbart hår." kommenterar Hilde då Sam plockar fram diverse kläder åt henne. Jans, skinnjackor, tröjor av olika slag och ja allt som gav henne en häftig stil vilket Hilde älskade.
Hon gick in i provhytten och testade ett par jeans tillsammans med en skinnjacka.
"Vad tycks?" säger hon med ett stort leende då hon kommer ut och snurrar ett varv för dem.

"Förvisso har jag en del galna fans, men de flesta är ganska väl skötta, så där är nästan tvillingarna värre" sa hon flinande samtidigt som hon kollar på några av kläderna, Aloy hade börjat gilla en typ av gangster, MC relaterade kläder. Kanske något hon egentligen var för gammal för men hon brydde sig inte och provade ett par svarta byxor, med ett vitt linne och par stövlar.
"Jag visste att du skulle älska dem!" sa Sam "Testa med bältet och väskan med fransar till!"
Aloy gjorde som Sam rådde henne och det såg även bättre ut.
"Kan jag behålla dem på?"
"Självklart" sa Sam medan hon började slå in Aloy's gamla kläder och ta betalt innan Hilde kom ut.
"Du ser ut som du skall. Så mycket bättre" sa Aloy och klappade händerna med glädje.
"Du ser ut som någon som vet hur man har kul!" Sam log stort emot Hilde.
"Vad tycker du själv?" frågade Aloy.

Hilde kände sig som om hon befann sig i ett glädjerus kanske mer än färgerna. Det mesta berodde på att man såg en sådan markant skillnad och att allt var så tvärt emot vad hon annars fick lov att bära.
Förvisso skulle hon säkert få ångra allt med ett enormt ångersdrag senare. Så lika bra att göra det nu innan hon ångrade sig och backade ur.
"Jag älskar det." skrattar Hilde och ser på Aloys kläder.
"Snyggt." kommenterar hon och Sam betraktar Hilde uppifrån och ner.
"Nu fattas bara sminket så är du helt förändrad." flinar hon och slår in de andra kläder Hilde också valt. De kläder hon hade nu fick hon behålla på.
Hilde betalar och eld av lågor sätter hon sig i bilen med Aloy och med dagens inköp.
"Tack, verkligen. Känns så mycket bättre." ler Hilde stort.

"Ja du ser mycket bättre ut, så klart att du känner dig bättre" Sa Aloy leende.
"Ja du ser ut som en människa nu, inte någon tråkig tant med något uppkört där bak" sa Sam och Aloy gav henne en blick men skakade bara på huvudet, van vid Sam's sätt, hon säger hejdå innan de lämnar butiken.
"Så då åker vi hem och målar! Tvillingarna blir säkert glada. Opie älskar att måla" Aloy startar bilen och kör vant genom London's gator hem till huset. "Det står kvar iallafall"
Hon skämtade med Hilde medan de gick in.
"Vill ni måla med oss?" ropade Aloy samtidigt som hon öppnade dörren till ett kontor.
"Jag vill" ropade Opie och kom ner rusande med Jax efter sig.
"Tänkte nästan det" sa Aloy och log emot sin ena son innan hon vände sig om emot Jax. "Skall vi spela något?"
Jax nickade och Aloy hämtade två gitarrer och de satte sig ner i fönstret och började spela lite sporadiskt.

Hilde skrattar åt Sams ord, men blir sedan allvarlig. Hon var som en gammal tant, eller hade varit snarare. Hon hade blivit tvingad till det, till något hon inte alls gillade.

Opie hällde upp glatt med färg och Hilde tog leende fram varsin tavla att måla på till dem. Allt flöt på
bra och musiken från gitarrerna strömmade mot dem.
Hilde skämtade och skrattade med Opie tills första penseldraget. Då kom allt mot henne som en stor svart vägg hon gick in i.
Hon bleknade märkbart och ursäktade sig och tog sig på darrande ben till sitt rum och la sig i sängen. Allt som hon gjort kom över henne allt hon inte fick göra. Hon kunde inte ens röra penseln utan att känna den smärta hon känt. Hilde trycker ner ansiktet i kudden och kväver gråt och skrik som i panik kommer ur munnen.
Hon visste att hon måste göra ”fel” saker för att bli av med detta, men det var jobbigt.

Opie såg oroat på henne, nästan med tårar i ögonen och Aloy gick fram till honom, och tog sin son i sin famn.
"Du gjorde inget fel" viskade hon medan hon strök honom över håret.
"Varför gick hon?" viskade han och Aloy tog honom på armlängds avstånd.
"Personliga skäl" sa Aloy och hon kunde gissa vad det var. Men att se sin vän bli så uppskakad av något sådant smärtade henne.
"Skall du inte gå upp mamma?" frågade Jax och Aloy funderade på det. Hon kunde gå upp, trösta Hilde, men hon kunde inte riktigt leva sig in i vad hon kände. Kanske för att hon aldrig haft det så. Aloy visste bara en person som genomgått liknande saker, men hon visste inte hur vida Hilde ville möta honom, men det var kanske värt ett försök?
"Jag har en annan idé. Fortsätt ni måla och spela" sa hon medan hon tog fram sin telefon och ringde Sirius. Det hade inte krävt någon större övertalning för att få honom att skaffa en, Remus hade hotat honom med diverse saker ifall han inte höll kontakten, och en telefon var enklare än ugglor, dessutom kunde ministeriet inte hålla kolla lika enkelt på dem, speciellt inte kontantkort.
"Ey, hows the rock star?" frågade Sirius när han svarade och Aloy himlade med ögonen.
"Bra, men jag ringde för att be om en tjänst"
"Do you finally wish a rid on..."
"As you wish. I am perfectly happy with Remus"
"Du är verkligen en av få som min charm inte biter på" muttrade han och Aloy log.
"Det är för att du inte har den charm som Remus har"
"Pfft like Moony has any"
"Han lyckades få mig på fall, något ingen av er andra lyckades med, men det var inte därför jag ringde. Nej jag ringde för Hilde's skull" började hon och hon kunde nästan höra Sirius spetsa öronen, och efter att hon förklarat, tog det inte lång tid fören han var i deras hus.
"Hon är där uppe, i gästrummet. Jag vet inte om hon vill träffa dig, men du har mer erfarenhet av sådant här än jag, så tänkte att det var värt ett försök" sa Aloy och Sirius nickade och gick upp emot rummet Hilde fanns i, och Aloy gick tillbaka till sina söner, väntandes ifall hon behövdes.

Hilde hade inte ens märkt att någon gick in i rummet, inte försen någon började stryka henne över håret och knappt då var hon medveten om det.
Hennes krampaktiga skrik ner i kudden gick efter ett tag över till hulkande gråt och då började hon märka av att hon inte var själv i rummet.
"Hej där." hördes en bekant stämma som slutligen la sig bredvid den mer lugna Hilde. Tårarna rann fortfarande på henne och paniken låg där som ett lock för andningen.
"Djupa andetag." hördes samma röst och andades med henne, långa djupa andetag.
Hilde visste inte hur lång tid det hade gått när hon äntligen lugnat sig och kunde vända sig om. Men det hade gått några timmar för det hade mörknat ute.
Hon vänder sig sakta om och ser in i en sliten mans ansikte, en man hon aldrig kunde tro att hon skulle få se i livet igen. Det var inte undra på att han visste hur han skulle lugna henne. Han hade gjort det förr och hon med honom. Deras barndom hade varit densamma och satt djupa spår. Nu var de vuxna och mycket hade hänt, mycket som slitit på dem särskilt psykiskt. Hon hos sin familj och han med dementorer sådana som drog upp det värsta hos folk, att han ens överlevt var otroligt. Att de båda ens överlev.
"Sirius" näsan kvider Hilde fram och lägger armarna om honom och han om henne. Det var nästan som ingen tid flutit mellan dem trots att det gått 15 år sedan sist och att de inte var några ungdomar längre.
Sedan låg de bara där, hur länge visste de inte, men just då spelade tiden och de andra ingen roll.
Hilde berättade i korta ordalag vad som hänt och vad som utlöst det hela och ja Aloy hade haft rätt, Sirius var den som förstod då han själv blivit utsatt för liknande.
Slutligen ser Sirius på klockan och drar dem båda upp ur sängen.
"Jag tror Aloy väntar oss på kvällsmat, vi ska inte oroa ihjäl henne om vi inte kommer." sa han och log sitt karakteristiska leende mot henne.
Hilde gick och sköljde ansiktet för att bli av med alla spår av gråt innan de gick ner. Egentligen ville hon ligga kvar där med honom men det kunde vänta till sedan.
Hon skulle inte oroa Aloy och var skyldig Opie en ursäkt för sitt agerande. De höll varandras händer då de gick ner, trots det som nyss hänt kände Hilde ett lugn hon inte känt på åratal. Kanske skulle allt ordna sig tillsist?

Aloy hade lagt sig på golvet med gitarren i handen, spelandes medan tvillingarna hade gått över till att måla båda två. Eller mestadels kasta färg på tavlan, och sedan trycka olika avtryck på duken. Hon sa inget, utan lät dem göra som de ville, efter att hon skyddat rummet. Hon hummade på en melodi, en som inte hade en text ännu. Sirius hade åtminstone inte kommit ner ännu, så det var alltid ett gott tecken, så länge Hilde inte mördat honom, något Aloy starkt tvivlade på. Utan hon tog det som ett gott tecken och lågt lugnt kvar, och det var så Remus fann dem. Han såg undrande på dem med en trött blick och hon tog hans hand och han la sig snart ner bredvid henne och hon förklarade situationen för sin man.
"Ja de två har alltid passat bra ihop, och trotts Sirius speciella sätt, är trösta något han är bra på" sa Remus och Aloy nickade bara, hon hade ingen erfarenhet av det, då Sirius aldrig tröstat henne, men hon trodde inte att Remus ljög.
"Jag föredrar ditt sätt, men jag älskar choklad så det är inte så konstigt" sa hon och Remus log ömt emot henne. Det var ett udda par, och folk på skolan hade varit förvånade över att det blivit något mellan dem, men aloy var glad över det, hon hade inte kunnat hitta någon bättre.
"Vi är hungriga" sa tvillingarna och Aloy slutade spela och såg på dem.
"Låt oss fixa något att äta då"

Aloy såg på pannkakorna och tvillingarna som nöjt åt av maten, nästan slängde i sig dem, och det var stunder som denna som hon var glad att hon var häxa, så hon inte behövde steka dem själv. Hon kunde enkelt äta sina egna pannkakor, och dricka sitt tea, medan maten lagade sig själv.

De kom ner i köket i en vad Hilde ansåg familjeidyll. En sådan hon själv ville ha när hon var barn och om hon ens skulle få barn skulle hon göra allt i sin makt för att de skulle ha det så.
"Hej Remus." sa Hilde lågt då den andre mannen stod med ryggen åt dem och hon inte hade hälsat på honom ännu.
Hon gick fram till mannen och gav honom en kram, hon hade saknat honom med. Han såg trött och sliten ut, men det tog väl på krafterna att vara varulv och allt annat.
Sirius log stort mot sin vän innan han satte sig vid bordet och tvillingarna makade sig undan för att göra plats åt dem i soffan.
"Förlåt." sa Hilde och vände sig mot Opie.
"Det var inte meningen om jag skrämde dig. Min familj förstår du vill inte att jag målar och en del annat. De säger ifrån på ett mycket dramatiskt sätt." fortsätter hon en aningen svävande då hon inte visste hur mycket Aloy och Remus ville att hon skulle berätta om olika familjers uppfostringsmetoder.
Hon satte sig ner vid Sirius i soffan, så nära det bara gick och lutade sig trött mot hans axel och hon såg på Aloy.
"Tack." log hon svagt då hon gissade att hon skickade dit Sirius.
"Jag mår bättre nu, du råkar inte ha något stärkande? Örter, dryck vad som helst." frågar hon, det tog på krafterna att få en sådan känslouttömning och hon såg minst sagt blek och trött ut efter det hela.