Prinsen (sjätte året)

Så bra!!!

Tack! Roligt med så många kommentarer och support! Ni läsare betyder allt.

Mintygirl89 


Pride Potter


Trezzan


Jupiter


Viloss


Nepflite


LoserbecomesLover


Ginerva2003




Kapitel 7 - Skolstart

Lektionen i latin låg som första passet på måndagar. Det innebar att jag skulle bli tvungen att äta en snabb frukost för att, min vana trogen, hinna förbereda klassrummet i god tid. Den här morgonen hade jag dock prioriterat att få några ord med Harry, som hade håltimme första lektionen. Nu visste jag mer detaljerat vad Malfoy hade gjort och vreden brann i mig när jag såg hans namn på klasslistan även detta år.

Det fanns ytterligare några förändringar på listan. Cho hade slutat, av förklarliga skäl. Efter det att hon öppet tagit ställning mot mig inför Umbridge, på grund av obefogad svartsjuka mot mig och Harry, förstod jag att hon inte kände sig bekväm i min närvaro. Jag tyckte fortfarande mest synd om henne, men måste tillstå att hennes avhopp innebar en viss lättnad. Däremot fanns ett nytt namn på pergamentet: Eleonora Jacobsson, år 6. Att Malfoys inneboende skulle börja i klassen väckte naturligtvis min nyfikenhet, men jag hann inte fundera mer eftersom eleverna började komma in i salen, redo för skolstarten.

De hade blivit kvar på samma platser under hela det föregående läsåret, innan Umbridge avbrutit undervisningen på grund av mitt ursprung, som hon kallat “bristande magisk kompetens.” Nu gick alla automatiskt till de gamla invanda platserna, Draco längst ner till sin vanliga plats och bredvid honom satte sig Eleonora eller Elli, som Harry nu hade berättat att hon kallades. Nåväl, det här kunde bli intressant. Jag samlade ihop mig och inledde lektionen.




Eleverna i år 6 hade en betydligt större mängd trollformler att lära sig i år och min planering av undervisningen var tänkt att anknyta till dessa. Luna och Elvira var elever som skulle kunna följa med utan problem, även om de nya formlerna ännu inte praktiserades i deras årskurser. Protesterna kom heller inte från deras håll.
“Menar ni att vi kommer att få plugga på alla de där?” stönade Malfoy, när han såg hur fylld tavlan hade blivit vid den första genomgången.
“Betydligt fler än dem, är jag rädd”, svarade jag som inte kände minsta medlidande med honom. “Det här är bara godbitar som jag har plockat ut åt er, men vi ska hjälpas åt att kategorisera och göra dem lättare att minnas.”
Malfoy suckade djupt och teatraliskt, medan han slängde med den ljusa luggen som fallit ner i pannan. Han gav Elli ett utmanande ögonkast, där hon satt och lyssnade uppmärksamt med sitt pergament fullt av prydliga anteckningar. Hon skulle bara veta att den stilige, arrogante pojken bredvid henne för mindre än ett dygn sedan, då han hade kommit på hennes nye elevhemskompis med att smyglyssna, inte tvekat att lamslå honom för att efteråt trampa rakt i hans ansikte. Vreden jag så ofta kände mot Malfoy började sjuda inom mig, men jag var fast besluten att uppträda professionellt och inte låta ilskan ta över. Kapsla in känslan.

Vi började tillsammans göra ett system för att dela in formlerna: de som anknöt till vatten, eld och så vidare. Klassen var aktiv med många händer i luften, men trots det lyckades Malfoys ljudliga suckande bryta sig igenom så pass mycket att jag till slut inte kunde ignorera det längre. Jag lät tavelpennan sjunka och frågade lugnt:
“Är det något problem, mr Malfoy?”
Han log triumferande när alla blickar riktades mot honom.
“Åh nej, inte alls, miss Silver”, sa han med sin karaktäristiska släpighet. “Jag finner er undervisning väldigt … fängslande.”
Jag kände till min förtret hur rodnaden spred sig i ansiktet och såg hur Elvira vände sig om och blängde mot Malfoy. De andra eleverna, som inte kände till min kortvariga fångenskap vid slutet av förra läsåret, såg förbryllade ut. Jo, Luna visste förstås, men hon var ivrigt upptagen med att, med tungspetsen i mungipan, dekorera sina anteckningar med diverse symboler och krumelurer. Anblicken av henne återgav mig lugnet och jag fortsatte genomgången.

När eleverna sedan fick arbeta en stund själva började stämningen återgå till det normala. Elli jobbade koncentrerat och det tycktes ha en lugnande inverkan på Malfoy, som inte hade något annat val än att uttråkat ta itu med uppgiften. Vid slutet av lektionen gjorde jag en kort sammanfattning och gav formlerna samt vårt system i läxa till veckan därpå, vilket dock fick Malfoy att stöna igen.
“Allvarligt”, pustade han och doppade sin stora, smaragdgröna fjäderpenna i det påkostade bläckhornet, “varför ska vi ens ha läxor i tillval?” Så såg han rakt på mig med en djävulsk glimt i ögonen och tillade: “Min dyrbara tid kommer att vara alldeles … bunden … av meningslösa studier.” Han lutade sig tillbaka för att studera min reaktion.
“Men lägg ner nu, Draco!” väste Elli, tyst men fullt hörbart. “Varför håller du på så där?”
Hjärtat pumpade mycket hårt i bröstet. Jag kände visserligen inte Elli men hon gav, på alla sätt, intrycket av att vara en sympatisk och lojal person. Hon kunde inte ha en aning om att hennes Slytherin-vän njutit av att se mig bunden och faktiskt själv en gång, som medlem i Inkvisitorspatrullen, hållit mig fängslad med hjälp av Imperiusförbannelsen. Det var något av det mest skrämmande jag varit med om. Och på grund av Harrys ovilja att avslöja så kallad svaghet skulle hon, som sagt, inte heller få reda på misshandeln Draco hade gjort sig skyldig till i tågkupén. Harry hade varit ytterst noga med att Elli skulle vara ovetande om Malfoys dåd. Men det var djupt orättvist - hon borde få veta vem hon hade att göra med och han måste tas ner från sina höga hästar, även för sin egen skull. Jag borde markera, sätta gränsen här och nu, men hur skulle det gå till? Han visste till exempel att jag inte kunde dra av poäng. Plötsligt såg jag hur en av fönsterrutorna sakta började klyvas av små, nätliknande sprickor. Jag måste lugna mig och få ut eleverna säkert härifrån.
“Om du inte har något mer att tillägga, mr Malfoy, så avslutar vi lektionen”, sa jag sakta. Elli samlade ihop sina saker i takt med de andra och tittade uppfordrande på sin vän, och han började faktiskt lydigt plocka ihop sina grejor med en sista triumferande blick på mig. Den här gången hade han segrat.

Elvira och Luna dröjde sig kvar i klassrummet när de andra gått och jag visste vad de hade på hjärtat redan innan de öppnade munnen.
“Du måste säga ifrån på riktigt till honom”, sa Elvira, “annars kommer han bara att bli värre och kanske börja kränka folk. Det hjälper inte att du är snäll, tyvärr.”
Luna nickade drömmande åt hennes ord.
“Han har huvudet så fullt av smygspruttar att de nog kan behöva bli lite skrämda för att ta sig ut ur skallen på honom. Stackaren”, tillade hon tankfullt.
Det avgjorde saken. Mina elever skulle inte behöva säga till mig att bli strängare. De måste kunna känna sig trygga i klassrummet utan risk att bli kränkta. Jag lovade mig själv dyrt och heligt, att nästa gång Malfoy gick över gränsen, skulle han ångra att han någonsin hade gjort det.

Trevligt att se att du har laddat upp ett nytt färskt kapitel! När det gäller Malfoy, så tror jag du förstår att jag avskyr honom! Gud, kan han inte få sig en till rak höger?! Det skulle sitta perfekt. Eller så skickar man ut honom i sjön. Då skulle han kylas ner ordentligt! Hehe! Ja, Miriam tänker ju på slutet att Malfoy kommer att få ångra sig om han kränker andra elever. Jag håller för övrigt med Elvira och Luna, att Miriam inte ska vara för snäll! Hon måste bli mer bestämd. Jag tycker för övrigt att lärare i Sverige är nästan lite för tama. Min mamma säger att lärare i USA/England har mer pli på eleverna. Så Miriam borde tuffa till sig lite tycker jag. (Som sagt, Malfoy förtjänar ett dopp i sjön. Undrar om han simmar bra. Annars kan han ju få ångra att han underskattar mugglare, som har uppfunnit flytvästen! Mohahahahahaha!)


Tur att Elli ingrep och försökte få honom att lägga av. Hon agerade moget och det är bra.
Vi får se hur det går. Nu har Harry berättat vad Malfoy gjorde, och Miriam är i alla fall lite arg.

Angående Tonks: Ja, där får vi också se hur det går. Jag utgick väl från boken antar jag. Nå, mer om henne senare. Det ska bli intressant och se vad som gör att hon är nedstämd.

Några tips:

Nu visste jag mer detaljerat vad Malfoy hade gjort och vreden lågade i mig när jag såg hans namn på klasslistan även detta år.

Om du ser det r öda ordet, så skulle jag vilja byta till ett mer passande ord.

Nu visste jag mer detaljerat vad Malfoy hade gjort och vreden brann i mig när jag såg hans namn på klasslistan även detta år.


Jag lovade mig själv heligt och dyrt,

Egentligen är det inget fel med meningen, men jag undrar om det inte låter bättre om du byter plats på orden.

Jag lovade mig själv dyrt och heligt,

Annars kan du slopa dyrt och heligt, helt och hållet. Vi som läser, förstår att hon vill markera när det går för långt.
Du bestämmer själv.

Och på grund av Harrys ovilja att avslöja så kallad svaghet skulle hon, som sagt, heller aldrig få reda på misshandeln Draco hade gjort sig skyldig till i tågkupén.

Det låter lite konstigt när jag läser texten högt. Jag skriver två alternativ på hur jag skulle ha gjort, så kan du välja ett du gillar.


Och på grund av Harrys ovilja att avslöja så kallad svaghet skulle hon, som sagt, aldrig få reda på misshandeln Draco hade gjort sig skyldig till i tågkupén.


Och på grund av Harrys ovilja att avslöja så kallad svaghet skulle hon, som sagt, inte heller få reda på misshandeln Draco hade gjort sig skyldig till i tågkupén.

Angående alla spoiler:



Det ska bli spännande och se hur det går med allting.

Så bra!!!

FY!!!!
Hur i hela friden kan du plåga Miriam så? Att hon ska behöva ha första lektionen på en måndagsmorgon? Vill ju bara gråta ikapp med henne (men det kanske är för att det är måndag…)

Förövrigt älskar jag att Draco fortsätter läsa latin envetet! Kommer Elli göra det också? Hur i hela friden ska Miriam tacklas med sin ilska? Kommer det flyga en bok? Eller håller hon det inom sig nog ändå? Kanske ilsknar hon till liksom Harry på grund av sin koppling till Voldymoldy?

ÅÅÅÅH!! Elli läser också Latin! Underbart! Helt ärligt känns det som att jag är en elev i den här berättelsen som bara flyter med och tjoar och tjimmar över allt jag shippar!

Åååh ”Kapsla in känslan” såklart! Men någonting ger mig ilskna Voldymoldy-penetrerar-hjärnan vises!

Att Draco har en stor, smaragdgrön, fjäderpenna som han doppar i ett påkostat bläckhorn säger ju bara allt!

Intressant att det blev som jag befarade. Med kraftens inverkan på föremål omkring Miriam när hon ilsknar till! Däremot anser jag verkligen inte att Malfoy segrat. Den som segrar är den som inte bryr sig alls. Och om han inte märkte fönstrets nätsprickor så vann Miriam. Men å andra sidan bör du inte ändra det för det är ju hennes tankegång. Hon tycker att hon förlorat.

Ååååh älskade Luna. ”Han har huvudet så fullt av smygspruttar”, kan man annat än älska henne? ♥

NU är jag sjukt jäkla nyfiken på vad som komma skall nästa gång Draco får för sig att vara ful i mun! Tack för att du skriver!

Jag har äntligen läst klart Kraften och ska börja läsa Prinsen nu!

EDIT: Herregud, så bra ♥ Jag vet inte vad jag ska säga mer ... Detta är bara så bra! Jag har längtat efter att kunna läsa, och jag var inte besviken. Det var snarare bättre än jag hade trott. Längtar till nästa, men hoppas ändå att det blir lite långsammare uppdatering den här gången; Kraften gick lite för fort för mig med uppdateringen, hehe. Men inte för långt mellan kapitlen

Med Sirius: JA! Tack, tack, tack! Han är en av mina favoritkaraktärer och jag är nyfiken på vad som kan hända nu när han lever.

Att Elli är med är jag också nyfiken på. Jag började läsa om henne, men sedan vet jag inte vad som hände. Jag gillade henne och hoppas på mer av henne här.

♥

Nu är vi här igen, men som sagt skolan tar överhanden ibland och jag sitter nergrävd under skolarbete och kurslitteratur som måste läsas (hur tråkigt det än är i jämförelse med denna berättelse). Men jag jobbade extra hårt innan idag så jag ÄNTLIGEN kunde få sätta mig ner och läsa fortsättningen på denna helt amazing storyn… förvänta dig knäppa och filosofiska kommentarer genomgående (Svårt att stänga av hjärnan när man pluggar teologi hela dagarna hehe )
Utan vidare tänker jag hoppa ner i denna underbara värld och glömma tenaångest för en stund! ♥


“Utvilad? Du har arbetat hela helgen, tjejen. Jag fick nästan ta böckerna ifrån dig till slut!”

Jag kan förstå Miriam dock för när man suttit en hel helg med att studera böcker är det något väldigt uppfriskande att få resa på sig och göra något annat, så även om den ”akademiska” delen av hjärnan är trött är den andra plötsligt klarvaken!

men det hade behövts en dag i tystnad för att allt skulle falla på plats med planeringen - och kanske även med övriga tankar.

Jag misstänker att Miriams alla övriga tankar är rätt högljudda i sig och svåra att koncentrera sig på om man dessutom befinner sig i ett rum fyllt av fysiskt högljudda röster.



Ungdomarna hade varit oroliga den sista veckan på lovet och haft delade meningar om en hel del saker.

Efter året före och framförallt efter Voldemorts offentlgia återkomst kan det knappast kännas helt enkelt att återvända till skolan. Sedan tänker jag allmänt att det är än svårare när dessutom en del elever är delade i dessa olika läger t.ex. Malfoy vars pappa framförallt är involverad i Voldemorts närmsta krets. I övrigt – vilka går att lita på, vilka går inte? – Hur ska allt te sig nu när de plötsligt är i ett krig.

“Han visade Borgin något riktigt skrämmande”, sa han. “Något som fick Borgin att gå med på alla hans krav.

Råkade se lite längre ner en konfirmation på det jag då själv trodde att detta innebar, just det att Draco visar mörkrets märke – att han liksom har blivit ”smord” av Voldemort och utvald till ett speciellt uppdrag och Borgin fruktar Voldemort och därför hjälper han till med vad Draco och egentligen då Voldemort kräver för att han vet att om han inte följer det kommer han att ”försvinna” och kanske gå en plågsam död till mötes.

Ron och Hermione vägrade tro att Voldemort skulle rekrytera en sextonåring

Medan jag kan förstå att man inte vill tro det just för att tanken är så skrämmande, kan jag själv inte känna mig överdrivet förvånad. Voldemort försökte ha livet av ett ettårigt barn… han har mördat människor till höger och vänster och inte känt någon remorse. Voldemort är en inkarnation av den onde själv, som genom ren ondska försöker bli större och mäktigare än Dumbledore någonsin var (men han fattar inte att kärleken är störst och besitter krafter han aldrig kommer ha…).

När vi kom till Hogwarts skulle jag definitivt be Severus hålla ett öga på den unge Slytherineleven.

Åh, hon vet inte att någon redan har hunnit före… För övrigt, Snape kan ju inget berätta om det eftersom han svurit en obrytbar ed... kan bli lite snårigt scenario.




syn på henne

Men jag undrar… har jag glömt något mycket väsentligt, för jag får bestämt för mig att ingen visste vem hon var men hon var väl inte yngre än de själva? – Hur kommer det sig då att hon plötsligt är på Hogwarts? – Jag kanske bara missuppfattats hennes ålder, eller så kände de bara inte till henne men det känns ju som att de har koll på de flesta som går där.

“Du får själv se efter”, svarade Tonks korthugget.

Aww kusinkärleken mellan dessa två fullkomligt sprudlar… eller inte.

men just som något mycket ljust och lätt frigjorde sig ur hennes trollstav tog Harry ett bryskt tag om min arm och vände mig mot sig:

Finns det någon mening med att Miriam inte får se att Tonks patronus tagit sin form som en varg eller varulv? – För att trappa upp spänningen likt Aristoteles modellen? – För det fungerar, jag vill veta mer genast varför vi retas med ljuset men Harry avbryter och för iväg Miriams ögon.

“Du har en ny patronus, Nymphadora”, sa Severus sakta.

Jag gillar hur denna konversation tar plats här för i boken vill jag minnas att han är mycket mer hånfull men med Miriam och deras kärlek känns han mycket mer sympatisk och som att han nästan blir eftertänksam för hans egen patronus har ju gjort samma sak en gång.

“Låt mig få ledsaga er till er plats där inne, miss Silver”, fortsatte han och bjöd mig försiktigt armen.

Ahh, så gulligt och smart, så de får lite närhet men under helt socialt accepterande förhållanden! ♥

Kanske var det enda gången någonsin som det skulle ske och jag var inte sen att ta vara på nuet och njuta.

Åh, man ska alltid ta vara på, försöka ta vara på minuter och stunder med sina älskade, för man vet aldrig när det blir den sista gången. ”Carpe diem quam minimum credula postero”

Den förmågan hade verkligen blommat ut i de svåra tiderna och nu insöp jag varje sekund av förbiglidande fest på den plats jag kommit att älska, samtidigt som jag tydligt kände värmen från den jag alltid ville vara nära.

Detta tycker jag är så himla fint för att det är så sant. Vi människor har för vana att under fredliga tider inte ta till vara på det fantastiska vi har och blivit givna. Men i krigstider förstår vi plötsligt värdet av att ta vara på sekunderna och på våra älskade. Kärleken blir plötsligt det allra viktigaste igen och man är noggrann med att berätta för de man älskar att man älskar de.
Jag tror att vi i väst är ganska bortskämda och ofta glömmer bort varandra. Medan i krigsdrabbade länder verkar de nästan än gladare än vi i vissa situationer för att de vet var de har varandra och de hoppas att de tillsammans med tro, hopp och kärlek ska ta sig igenom krisen.

bredvid hans, längst ut vid bordet, kändes glädjen fullständig.

Nördig fakta, men i första filmen är den delen Snape sitter på sju platser (tror det var) till höger om Dumbledore och sju är ju i Hebreiska talet för fullständighet…
Så Miriam både kände sig fullständig och var fulländningen till bordet

Hon måste alltså ha blivit sorterad till det röda elevhemmet

Okej så hon var 11… eller 12, men en Gryffindor… i bakhuvudet känns det ändå som lite sådär spionvarningar för trion (även om hon är en vanlig elev i sig)… särskilt med tanke på associationen till Malfoy.

Tänk om vi en dag skulle kunna sitta här tillsammans och visa hela världen vad vi kände?

När man läser om dessa fantastiska två individer kan jag säga att mitt eget hjärta värker lite och hoppas innerligt för ett lyckligt slut för de två!! ♥

De sammetssvarta ögonen

Jag älskar hur du har beskrivit hans ögon för om du hade skrivit kolsvarta hade det gett en känsla av hårdhet, kallhet men sammet är ju lent och alldeles underbart och känns ”varmt”. Snyggt att förmedla känslor som personer avger genom att förklara deras attribut.

Draco befann sig längst ner på sin vanliga plats och bredvid honom satt flickan vi hade undrat så mycket över - Elli, som Harry nu hade berättat att hon hette. Elli var alltså Eleonora Jacobsson.

Okej, så hon måste ha bytt skola? – Eftersom hon inte är tidigare känd. Kanske då från den svenska skolan. För hon är ju inte släkt med Draco, men ändå intressant hur de har kommit i varandras vägar isåfall…

en det var djupt orättvist - hon borde få veta vem hon hade att göra med och han måste tas ner från sina höga hästar, även för sin egen skull.

Jag tror samtidigt att om hon spenderat tid med Draco så vet hon redan vem han är. Förstår genom reaktioner vad han gjort mot andra men jag tror att han kanske är den som behöver sympatin mest. Inte för att han förtjänar den men för att det är enda sättet att göra honom mer mänsklig, mer kapabel till sympati och kärlek till andra människor. Kärlek föder kärlek och hat föder hat. Jag tror med Draco lite som Mark Twain (tror jag det var) sa om djävulen: ”But who prays for Satan? Who in eighteen centuries has had the has had the common common humanity to pray for the one sinner that needed it the most?”
Det att han har inte vuxit upp under värme och i ett hem där man visar sympati, ingen vill lära honom och ingen vill ge honom en ärlig chans. Men här sitter någon som uppriktigt verkar sympatisk och umgås med honom och tillrättavisar honom. Jag tror att hon kan göra en stor skillnad i hans liv och förändra honom till det bättre. Trots uppdraget som väntar honom, för som känt; Fruktan och rädsla får människor att göra fruktansvärda saker.

Jag lovade mig själv dyrt och heligt, att nästa gång Malfoy gick över gränsen, skulle han ångra att han någonsin hade gjort det.

Ska bli spännande att se vad Miriam mer exakt kommer att göra när det händer nästa gång. För sympatisk, snäll och kärleksfull som hon är verkar hon ändå kunna sätta ner foten ordentligt när det väl gäller…


Som vanligt två helt lysande kapitel! Jag blir förundrad varje gång över hur du lyckas knyta hela berättelsen och skriva så pass bra hela tiden. Ah, det är helt underbart helt enkelt. Perfekt fredagsunderhållning och jag behöver knappast tillägga att jag redan suktar efter mer och vill absolut veta hur allt ska urarta sig och hur allt ska ske och vad som inte kommer ske etc.
Ah, sluta aldrig skriva! Din gåva är helt underbar att få ta del av! ♥

Mintygirl89 


Ginerva2003


Viloss


Trezzan


Pride Potter


SweeneyTodd




Kapitel 8 - Morgon

Som alltid, när något väl kommit igång, gick tiden fortare. Den första skolveckan på Hogwarts led redan mot sitt slut och jag började få en uppfattning om hur dagarna skulle komma att se ut. Det rådde ingen tvivel om att de började på bästa möjliga sätt.

Förra året hade jag nästan konstant ätit med mina vänner bland eleverna, och bara suttit vid lärarbordet vid formella tillfällen som fester, men då hade min plats inte befunnit sig bredvid Severus. Att få börja dagen vid hans sida kändes naturligt på ett vardagligt sätt, under omständigheter som annars var allt annat än vanliga.
“Vad studerar ni idag, miss Silver?” Vi var tvungna att nia varandra, eftersom den nye trolldrycksläraren, professor Snigelhorn, satt på Severus andra sida.
“Det blir en del grammatik och så ska jag börja arbeta på idéer till uppsatsen”, svarade jag men såg plötsligt hur han sänkte de mörka ögonen mot min tallrik:
“Du äter inte din gröt”, sa han lågmält och jag gav honom en varnande blick. Vi hade diskuterat hans överbeskyddande tendenser. Han sa inte mer, men en ljusglimt tändes i hans ögon när jag drog till mig en av burkarna med sylt och hävde en ansenlig mängd över gröten. Det var nästan ett måste för att det skulle gå att få ner den. Leende betraktade jag Severus frukost: en slät tallrik gröt, en enkel smörgås och ett kokt ägg. Precis det som behövdes, inte mer. Han var totalt ointresserad av sötsaker och det fanns inte en smula på hans plats, i motsats till min som mest liknade ett katastrofområde. Jag hade aldrig begripit hur människor kunde äta utan att lämna spår efter sig, speciellt inte när maten var så god som här.

Det pirrade i maggropen av stilla glädje och jag kikade försiktigt på Severus ur ögonvrån. Han drack sitt svarta kaffe och såg allvarligt ut över eleverna. Gripen av plötsligt överdåd lät jag min ena fot vidröra hans bakom den långa bordduken. Även om hans ansikte förblev oförändrat, kunde jag känna den lätta skälvning som gick genom honom, och han lät sin fot vara kvar bredvid min. Genom lädret i min sko och hans halvhöga stövel kändes energin strömma mellan oss.

När jag väl hade lyckats få i mig gröten, drog jag emellertid motvilligt min fot från hans och släntrade ner till ungdomarnas bord för att få en pratstund med dem innan lektionerna började. Det kändes lämpligt att ha flyttat över helt och hållet till lärarbordet detta år, av många skäl. Dels var jag äldre, dels undervisade jag och studerade pedagogik för att kunna utöka denna aktivitet och dels var ju Elli min elev. Men trion hade länge varit mina vänner och jag märkte att det fanns en acceptans för att även Elli och jag pratade en del med varandra utanför lektionstid, eftersom vi var de enda svenskarna på Hogwarts. Hon var inte direkt hemlighetsfull om sin bakgrund, men inte heller mångordig. Svåra omständigheter hade fört henne till Hogwarts. Hennes mamma var obotligt sjuk och hade - vad jag förstod som en nödlösning - skickat sin dotter till England, där pappan, avliden sedan många år, hade avlägsna släktingar. Det var Ellis farbror som var gift med Dracos moster Malissa, vilken själv inte hade möjlighet att ta hand om Elli. Mamman ansåg att Hogwarts var den bästa utbildning Elli kunde få, och hon såg ut att trivas bra efter omständigheterna. En sorts lugn styrka strålade ut från henne och gjorde att man gärna vistades i hennes närvaro.

Ron var precis i färd med att berätta en vits när jag sjönk ner vid bordet.
“Två gorgelmorfer går in i en bar”, började han och flinade mot mig och Harry, där han brukade vinna starkast gehör. Det uppstod några sekunders tystnad, medan alla väntade på poängen, men då inget hände knyckte Hermione frustrerat på nacken:
“Och, Ronald? Skulle du kunna besvära dig om att låta oss veta fortsättningen innan lektionerna börjar?”
“ ...och, eh”, fortsatte Ron något tillplattad, “baren är inte kvar.”
Harry skrattade till men jag, Hermione och Elli såg på varandra och himlade med ögonen. Däremot hördes plötsligt ett högt, kvillrande skratt från platserna strax bredvid oss vid Gryffindorbordet:
“Det där var verkligen kul, Ronny!” Lavender Brown torkade bort skrattårarna och viftade med ögonfransarna åt honom. Ron såg nöjd ut.
“Vad tycker ni om starten så långt?” återtog Hermione och såg sig om på oss. “Visst känner man redan av att tempot har ökat?”
“Ja, det är tuffare än förra året”, höll Elli med. “Undrar om det är samma sak hemma i Sverige. Vad tror du, Miriam?” Hon brukade dua mig utanför lektionstid; det var den bästa kompromissen.
“Förmodligen”, sa jag och försökte föreställa mig den svenska trollkarlsskolan. Elli hade berättat en del om den, bland annat att den var betydligt mindre än Hogwarts och att alla tillhörde samma elevhem.
“En del saker har i alla fall blivit bättre”, sa Harry glatt. “Som att vi har valt bort spådomskonst i år. Och trolldryckskonsten är ... ”
“Åh, vi vet nog varför du gillar trolldryckskonsten i år!” bet Hermione av och till min förvåning såg både hon och Ron ganska sura ut. “Och det beror inte på att vi har bytt lärare. Du måste sluta använda den där boken, Harry!”
“Vilken bok?” undrade jag förvånat.
“En begagnad trolldrycksbok som Harry fick låna av Snigelhorn, eftersom varken han eller Ron hade egna vid terminsstarten”, förklarade Elli.
“Vi var inte kvalificerade att fortsätta, men det visade sig att Snigelhorn tar emot även elever med ‘Över förväntan’, så vi hoppade på”, sa Ron. “Och i Harrys bok har någon antecknat en massa tillägg som gör att trolldryckerna blir bäst i klassen …”
“Ron”, avbröt Harry, “jag har erbjudit mig att dela boken med er.”
“Jag kan inte läsa den där snirkliga handstilen, och du kan inte gärna läsa högt för mig under lektionerna”, muttrade Ron.
“Lika bra är det!” sa Hermione bestämt och såg uppfordrande på mig och Elli. “Enligt min åsikt är det på gränsen till fusk, och jag tycker i vilket fall att man ska hålla sig till de givna instruktionerna.”
Både Elli och jag nickade fundersamt, men i det ögonblicket dök Severus upp. Salen var nästan tom på folk nu och han gjorde ett lätt kast med huvudet utåt korridorerna:
“Ska vi inleda vaktpasset, miss Silver?”



Det var svårt att inte se alltför förtjust ut, då jag tog adjö av ungdomarna och gjorde Severus sällskap ut ur salen. Ännu en ynnest hade kommit oss till del detta år med ett delat patrullerande, en gång i veckan efter frukost. Att gå tillsammans med honom genom de gotiska korridorerna, medan klädnaderna sakta böljade om oss och hans svarta ögon svepte som en vaksam radar över omgivningen, var - precis som jag trott - en överväldigande upplevelse. Om igen tänkte jag på att våra känslor kanske en dag kunde få se offentlighetens ljus och på vilket sätt vi då skulle kunna vandra tillsammans.

Att få utföra vakttjänst var för mig också ännu ett steg närmare lärarnas vuxna värld. Trots den pirrande glädjen ansträngde jag mig för att försöka se lika allvarlig ut som Severus, men det var omöjligt. Han såg alldeles särdeles sträng ut där han svepte fram, spejande åt alla håll, och för varje steg tycktes hans min bli allt mer bister. Plötsligt tvärstannade han vid dörren till det så kallade kvastförrådet, där utrustningen för quidditch förvarades, och slet upp dörren.
“Lumos!” röt han och en skog av kvastar i olika storlek blev synliga i det knivskarpa ljuset. Jag begrep inte vad vi hade där inne att göra, men Severus riktade staven in mot de ännu mörka hörnen och fortsatte: “Homenum revelio!”
Det rörde sig längst in i förrådet och i nästa sekund rasade minst tio kvastar i en öronbedövande dominoeffekt. Ut ur röran kravlade sig Ginny och Dean fram, rufsiga och ganska röda i ansiktet.
“Weasley och Thomas, iväg med er på momangen så ni inte missar era lektioner!” brummade Severus och såg mycket respektingivande ut. “Jag och miss Silver får städa upp röran här inne.” Ginny såg lite skuldmedvetet på mig när de illa kvickt slank ut genom dörren. Medan jag riktade kraften mot kvastarna som rasat och fick någorlunda ordning på dem igen, hörde jag dörren stängas och det svischande ljud som betydde att platsen förseglades med en trollstav.
“Miss Silver”, hördes hans dova röst bakom mig och jag vände mig långsamt om. Han såg lika sträng ut som någonsin, när han fortsatte: “Det är hög tid att det blir ordning på saker och ting.”
Han gick mot mig och jag kom honom till mötes, dragen av den kraft som alltid tycktes föra oss samman. Hans ögon lågade när han lyfte handen och mjukt tog mig om hakan, precis som i dagdrömmen på Grimmaldiplan. Han lät ett lent finger löpa längs min käklinje och viskade:
“Ni har haft sylt på den där kinden hela morgonen, miss Silver. Har ni minsta aning om, hur oändligt frustrerande det har varit att inte kunna kyssa bort den?”

Så bra!!!

jätte bra som vanligt, jag har alltid älskat Severus Snape, men du får mig att älska honom dubbelt upp.
Tänk hur många elever som verkligen säkert skulle tuppa av om de hade hört Severus säga det där sista.