Flowers in the dark [PRS]

Trots att Hayley påstått att hon kanske ska ha samma tröja på sig varje dag, så bestämmer hon sig för att inte följa det påståendet. Nu hade det varit förskräckligt roligt att se hur den äldre skulle reagera på det, om han faktiskt skulle börja tvätta åt henne eller om det bara varit en lögn. Aja, det är bättre att hon visar att hon faktiskt är seriös när det kommer till arbetet, och inte gör bort sig sin absolut första dag. Med en lurvig Jellybean i ihoprullad ovanpå hennes knä tittar hon noga efter förbättringar till sminket. Det sitter bra, och hon behöver inte göra några förändringar. Det hade inte varit så lätt att lämna filuren ensam när hon varit i duschen, så nu ligger hon där beslutsamt. Det är svårt att röra på sig när man inte vill väcka en sussande kissemisse. Tillslut bestämmer hon sig för att väcka henne, och placerar den lilla gulleplutten ovanpå hennes kudde istället. Det gör inte Jellybean särskilt nöjd, men hon får helt enkelt ge sin hämnd senare, när hon inte är så förbaskat trött. Klockan är halv nio när artonåringen börjar röra sig ner för den långa trappen. Med en tjock, värmande och mönstrad stickadtröja på överkroppen, och en brun manchesterkjol på underkroppen försöker hon få på sig sina kängor. Lyckligtvis hade hon kunnat vakna till med hjälp av duschen, och kommer kunna komma i bra tid för sin första dag. En liten del av henne hade förberett sig på att ta tunnelbanan, men en viss Joshua Lewis erbjöd sig lyckligtvis att skjutsa henne. Han skulle ändå åka till sitt universitet.

Under dagarna som gått har hon beslutat sig för att berätta för Yaosu om det växande fostret. Det är helt enkelt bäst att vara helt ärlig från början, vilket är rätt skrattretande med tanke på att hon inte berättat för pappan än.. gud vad hon är arg på sig själv över det, men hon har inte träffat Isaac sen den där kvällen, och hans nummer har hon då inte. Att berätta för sin arbetsgivare om barnet innan fadern.. ja, det är inte direkt den mest smarta tanken, men vad ska hon kunna göra? Gnagandes i underläppen virar hon kappan tätare om kroppen, som att det ska få upp värmen i kroppen. Varken halsduken, vantarna eller mössan hjälper riktigt, det är så kallt. Snön som slår mot det redan rosiga kinderna hjälper inte direkt heller. Hon har tackat sin vän för skjutsen, då de lyckligtvis hittat rätt gata och nummer. Aningen kluvet låter hon de ljusblåa ögonen att glida över varje liten vrå av byggnaden. Så stilrent, fint. Klockan tickar långsamt fram mot tio, och tillslut tvingar hon sig själv för att röra sig upp mot byggnaden, sen kommer hon då inte bli.

Klockan började så småningom närma sig tio och Yaosu hade precis hunnit städa undan efter sig när dörrvakten ringde. Hjärtat klapprade på inne i bröstkorgen, någonting han aldrig upplevt förut. Hayley var absolut inte den första kvinnan han någonsin träffat, men hon var utan tvekan den första som fick honom att reagera på det sättet.
”Miss Clarke har anlänt, vill du att jag skickar upp henne direkt?” Ljöd den mörka rösten genom luren.
”Det går bra, säg åt henne att ställa av sig skorna när hon kliver ur hissen bara”, svarade tjugoettåringen innan han stoppade ner mobilen i fickan igen. Såg han lite för slapp ut? Med en en obeslutsam min ställde han sig framför helkroppsspegeln i hallen. Den vita T-shirten satt ganska tajt runt den välbyggda överkroppen och urringningen var djup. Fan, var det inte lite för avslöjande till råga på slappt? Det såg fan ut som om han absolut ville imponera på någon, vilket han i och för sig ville, men inte genom att se ut som en hunk. Nej tack.
Yaosu sträckte sig efter en munkjacka som hängde vid resten av jackorna. Ännu en gång vände han sig därefter mot spegeln och glodde på sig själv. Nej, nej, nej. Han var nog allt tvungen att byta om. Åh, varför hade han inte kunnat konstatera detta innan? Med en irriterad suck hängde han tillbaka munkjackan på galgen och skyndade sig sedan in i sovrummet.
Lätt stressar slank han in i garderoben och rörde sig längst bort, där byxorna befann sig. Det fick bli ett par svarta kostymbyxor igen och en vit skjorta med svarta ränder. Okej, betydligt bättre än innan i alla fall, konstaterade han för sig själv och snappade upp en av klockorna som låg i en liten ask. Därefter drog han flyktigt händerna genom håret innan han skyndade tillbaka mot hallen och ställde upp dörren. Hissen var i princip precis utanför dörren och det fanns en liten skohylla designerad att ställa ytterskorna på. Inne i lägenheten gick man antingen barfota eller med tofflor.

Yaosu vände ryggen mot den öppna dörren och vandrade bort mot den öppna ytan där både vardagsrum, kök och matsal befann sig på den öppna ytan. Lite snett åt vänster fanns en elegant spiraltrappa som ledde en våning upp till ytterligare två sovrum och ett massivt kontor. Med en utmattad suck slog han sig ner på det första trappsteget och lockade till sig Chuchu. Nu trodde han inte att hon skulle bita Hayley, men han var hellre safe than sorry. Som tur var gillade hon att sitta i husses famn, så det var inga större problem.
Uppe på kontoret hade han tidigare lyckats ställa i ordning inför flickans besök. Allting skulle nämligen vara skinande rent och propert.

Helt ärligt känner Hayley sig lagom nervös över det kommande. Varför? Hon har ingen aning faktiskt, kanske det är för att det är första dagen på ett jobb hon kanske kommer få. Visst kan man bli nervös över sånt? Arbetsintervjuer och hela skrotet? Jo, hon har åtminstone blivit det förut. Men det känns annorlunda nu, som att hon faktiskt har en chans till ett jobb. En genuin chans. Att stå i hissen känns verkligen som evigheter, tanken på jobbet och Yaosu får det hela att kännas som att det går ännu långsammare. För att lätta upp det för sig själv stirrar hon in i spegeln istället. Fingrarna stryker sig över magen, ovanpå den stickade tröjan. Det är en bula där, lätt att känna av om man rör vid henne. Den kommer bara att växa och växa, läskig tanke. Snart kommer den vara lika stor som ett bowlingklot, och sedan ännu större. Fy fan. Okej, det kanske inte är det bästa sättet att lugna ner sig på, att kolla på magen. Istället lutar hon sig lite närmre spegeln för att rätta till de små bebishårstråna. De blonda, lena lockarna ligger i två inbakade flätor. Det kommer bli förskräckligt lockiga när hon släpper ut det, mysigt. Efter hon känner sig nöjd med det rättar hon till läppglansen, medan de kristallblå ögonen glider över hissens tak.. finns det en kamera där? Åh, hon hoppas innerligt att det inte är något äckel som sitter bakom den och kollar, fy vad vidrigt.

Tillslut öppnas hissdörren upp. Artonåringen är precis påväg att gå ut ur den när hon påminner sig själv om skorna, och hon böjer sig ner för att ta av kängorna. Strikta regler. De stickade strumpbyxorna som hon bär kliar lite mot tårna, som vickar ivrigt på sig en kort stund. Värme, det kanske får upp temperaturen en aning. Eller inte. Med ett hårt grepp om kängorna stiger hon tillslut ut ur hissen. Skohyllan som står strax därpå blir det nya hemmet för skorna. Sen låter hon ögonen glida över hallen. Rätt sterilt, men fint. Hennes egna rum är långt ifrån lika prydligt, det är därför hon noterar det så snabbt. De är olika varandra, uppenbarligen. Skulle hon hänga av sig jackan? Mössan och vantarna? Nej.. det kanske hon ska vänta lite mer. Den lilla handen höjer sig mot dörren, och knackar på.

En lätt knackning ljöd bortifrån den öppna dörren genom lägenheten. Yaosu hoppade till en gnutta och tog ett stadigare grepp om Chuchu, som börjat sprattla likt en fisk på torra land. Jösses, hon kunde verkligen inte ta det lugnt en sekund. Inte så konstigt kanske, med tanke på att det sällan knackade på dörren. När Zihao kom och hälsade på valsade han bara in och detsamma gällde föräldrarna. Inget privatliv där inte.
”Ah, det är bara att gå in”, ropade tjugoettåringen och placerade den lilla fluffiga vovven under ena armen, där hon sedan hängde och såg allmänt sur ut. ”Förlåt för röran”, fortsatte han därefter och skyndade ut mot hallen. Vilken röra kunde man ju då fråga sig? Jo, där han hängt in munkjackan var det lite skrynkligt och därmed rörigt, enligt egna standards.
Han stannade till några meter bort från den öppna dörren i samma sekund de svarta ögonen fann den yngre flickan. Mössan satt fortfarande kvar på huvudet, håret var flätat och läpparna såg nästan ut att glittra. Men innan han fundera vidare på hur extremt söt Hayley var, började en viss liten hund skälla lungorna ur sig. Inte nog med det så började sprattlandet snart igen och han var helt enkelt tvungen att släppa lös det lilla monstret.
”Jag ber om ursäkt”, suckade Yaosu och gömde ansiktet i händerna en kort sekund. ”Hon är inte van vid att människor kommer hit”, fortsatte han och slöt den sista distansen mellan dem. Chuchu hade börjat lukta på artonåringen, uppenbarligen väldigt nyfiken och intresserad. Om det varit Dihao som stigit in genom dörren hade hon redan varit igång och bita på fotlederna, men det verkade gå hyfsat bra med Hayley. Hon varken morrade eller kröp ihop till en liten boll. Ett mycket gott tecken, helt ärligt alltså.

”Här.” Yaosu drog försiktigt av kappan från hennes nätta axlar och hängde upp den på en av galgarna. När han ändå var där och fixade passade han på att släta ut munkjackan. Sådär, betydligt bättre. Som den perfektionist han var tog han sig även friheten att trä av både vantarna och mössan, som han placerade tillsammans med sina egna mössor respektive vantar. Allting var organiserat och hade sin rätta plats. Han var bara lite, lite manisk.
”Gick det bra att ta sig hit? Vill du ha något att dricka innan vi drar igång?” Frågade han och vände åter blicken mot Hayley. Åh, hon såg verkligen mysig ut med de där flätorna, den stickade tröjan och kjolen. Men samtidigt professionell på något sätt? Eller så kanske han bara var biased, för det var inte helt omöjligt inte. Tjugoett åringen backade några steg och grävde ner händerna i fickorna, bara för att vända bort blicken och fästa de mörka ögonen på något helt annat. Han ville inte vara alltför påträngande inte.

Bara att gå in? Efter en nick för sig själv öppnar Hayley dörren, och går in, förbi tröskeln. Hon slås av en väldigt gullig planlösning, stilrent men fortfarande mysig och hemtrevlig. Inte alls lika sterilt som det lilla mellanrummet mellan dörren och hissen. Men en röra? Herregud. Om det här var en röra.. ja, då kommer Yaosu inte riktigt att gilla hennes rum, eller hennes sätt att leva. Nu gillar hon att hålla det rent, och veta vart hon har allt, men flera gånger kan hennes rum bli rätt rörigt. Tillskillnad från sin bästa vän, och nu uppenbarligen tjugoettåringen också.
”Rörigt? Skämtar du med mig.. är du säker på att du vill ha mig som assistent?” Okej, så det hade egentligen varit ett skämt, och en liten varning. Men det är en rätt bra fråga ändå. Hon är förvisso bättre på att hålla det rent och fint när det gäller ett jobb, eller läxor, men en förvarning var helt enkelt mycket bra att dela ut. Särskilt om den äldre ser sin egna lägenhet som rörig, när den är fullständigt felfri. Alla funderingar på det där försvinner när den lilla lurvbollen dyker upp framför fötterna på henne. Ansiktet spricker upp i ett leende, och Hayley sätter sig långsamt ner på huk för att välkomna Chuchu. Hon vill absolut inte skrämma krabaten, så hon tar det långsamt.
”Hon är supergullig verkligen,” påpekar hon och låter ena handen försiktigt stryka sig över den lena pälsen. Hon kommer ihåg att de pratade om vovven under kvällen för två dagar sen. Inte skrämmas, filuren har gått igenom mycket och hon vill verkligen inte skrämmas.

Den där rosiga färgen som blivit mer noterbar i det kyliga vädret blir lite mer skör när hon får hjälpt med jackan. Sen försvinner även mössan och vantarna bort från henne. Nu har hon lust att påpeka att hon kan ta av sig sina ytterkläder själv, trots att det varit en snäll liten gest, men med tanke på att Yaosu verkar ovanligt organiserad bestämmer hon sig för att det är nog bäst som det är. Nu har hon inget emot gentlemen, hon har aldrig riktigt trott på det. Många av de äldre männen från kyrkan kunde göra såna fina gester, och sedan.. ja, vara riktigt brutala. Nu är antagligen inte Yaosu det, men tankesättet har fastnat i huvudet på henne.
”Tack så mycket,” säger hon tillslut och ler bak mot honom, innan blicken glider ner mot Chuchu igen. Åh vad hon älskar hundar. Efter det där med dricka höjs blicken mot Yaosu igen. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Är det oartigt att tacka nej? Är det oartigt att tacka ja? Hon har ingen aning, och det är väl en sån sak hon kommer behöva lära sig av.
”Ett glas vatten skulle sitta jättefint.”

”Jag är helt säker på att jag vill anställa dig, så du behöver absolut inte vara orolig”, försäkrade Yaosu och drog igen skjutdörren så att alla jackor, kappor och andra ytterkläder doldes. Chuchu verkade verkligen tycka om Hayley, vilket var något helt nytt för husse som aldrig trott att något sådant skulle ske. Hon brukade ju inte gilla nytt folk, men när det kom till den artonåriga flickan verkade det inte riktigt stämma. Bakdelen viftade liksom på sig i en väldans takt och hon hoppade upp med framtassarna på smalbenen. Upphetsad och nyfiken, minst sagt. Tjugoettåringen blev däremot inte besviken över detta, tvärtom. Leendet på läpparna växte sig ännu bredare och han kliade sig frånvarande i nacken. De verkade båda två ha fattat tycke för Hayley i ett nafs.
”Tack, jag är säker på att hon uppskattar det väldigt mycket”, svarade Yaosu efter en stund och himlade lite med ögonen åt den lilla lurvbollen. Hon verkade absolut ha fått upp ögonen för lilla Hayley, så som hon stod och höll på. ”Varje gång Zihao kommer hit blir det ett jävla blodbad, hon älskar att tugga på hans fotleder”, fortsatte han och frustade till. Annat verkade det helt klart vara nu.

Den äldre av de två unga människorna började röra sig bort mot köket. Händerna var fortfarande nergrävda i fickorna och kinderna hade blivit rosiga i samband med att han vände sig om. De brukade sällan få färg, men precis som Chuchu aldrig var trevlig mot främlingar blev de lätt rosiga.
”Ett glas vatten, uppfattat”, svarade Yaosu och vände sig bakåt en sekund för att vifta åt den unga flickan att följa efter. ”Är du säker på att du inte vill ha te?” Frågade han sedan efter att ha satt på varmvatten åt sig själv. ”Det är ju så kallt och ruskigt ute.” Han ryste lite och plockade fram två koppar. De skulle ändå upp på övervåningen till kontoret, så han kunde lika gärna göra i ordning en bricka. Hon gillade chokladpudding, eller hur? Med rynkade ögonbryn öppnade han kylskåpet och stoppade in näsan. Jo, där stod det allt två behållare med chokladpudding. En var, med andra ord.
Efter att ha fyllt på varmvatten i tekannan fyllde han kallt vatten i ett glas som han ställde tillsammans med allt annat på brickan. Även ett litet fat med småkakor hade lyckats finna sin väg dit, bara av en slump. Host host.
”Vi ska upp, du får gärna ta med Chuchu om du vill”, konstaterade han med ett blekt leende och var med sig brickan bort mot trappan, därefter upp för stegen och in på det luftiga kontoret. Det låg på hörnet och blickade ut över Central Park, väldigt vackert.

Men tyvärr är det någon som oroar Hayley. Hon kan inte riktigt förstå varför någon skulle vilja ha henne som deras assistent, hon är inte kvalificerad och långt ifrån lika organiserad som tjugoettåringen. Att hon inte är lika ordningsam är faktiskt bara en av anledningarna till att hon inte borde vara där, och Yaosu kan få en mycket bättre assistent än henne. Däremot tänker hon inte att fortsätta på det samtalsämnet, det är inte direkt så att man ska säga alla dåliga saker med en själv på en arbetsintervju. Vilket det praktiskt taget är, trots att det inte är så traditionellt. Så hon ska nog hålla käften. Uppmärksamheten vrider sig mot Chuchu helt och hållet istället, och hon kan verkligen inte undgå att le brett. Händerna har strykt sig över den varma pälsen, innan hon börjar klia den lilla rackaren bakom öronen. Aggressionsproblem? Inte det minsta, lurvbollen är så förskräckligt mysig att hon vill kidnappa henne med sig. Ner i hennes lilla handväska och kuta därifrån. Nej, lyckligtvis gör hon inte något liknande. Men myser med henne gör hon iallafall.
”Jag är säker på att Zihao förtjänar att bli tuggad på sina fotleder,” instämmer Hayley och nickar godkännande. Inte för att vara elak mot nittonåringen, men hon är säker på att han förtjänar det på något sätt. Det hade inte varit lika socialt acceptabelt för Hayley att bita honom i fotlederna, så det är skönt att någon annan gör det.

En kopp te. Ögonen blir stora av erbjudandet, hon trodde liksom att det bara var okej att be om vatten. Men en kopp te? Efter att ha varit ute i kylan och fått de fräkniga kinderna alldeles rosiga är det klart att te skulle sitta perfekt.
”Du har rätt.. te skulle sitta ofantligt bra,” erkänner Hayley med en gosig liten kamrat i famnen, och börjar röra sig mot köket. Den sträva tungan rör sig över hennes kinder, och hon kan verkligen inte sluta skratta, det kittlas så förbaskat mycket. När Yaosu sedan bär upp brickan och börjar röra på sig, svansar hon tyst efter. Att sitta och leka med Chuchu hela tiden skulle inte vara acceptabelt, trots att vovven verkar vilja det.
”Okej, jag tar med henne.” Om nu hunden tar för mycket uppmärksamhet, och hon inte kan koncentrera sig, ja då får hon helt enkelt ta med henne ner igen.

Inne på kontoret fanns ett massivt skrivbord i mahogny. Ovanpå det glänsande, mörka träslaget slaget låg en liten hög med papper som skulle signeras. Yaosu placerade brickan på sidan av dem och började därefter fylla de två kopparna med det gröna teet. Sist han besökte Kina hade han tagit med sig te hemifrån, från sin hemstad. Det luktade nästan lite som hö, men smakade ungefär som vanligt grönt te.
”Du kan slå dig ner mittemot”, sade tjugoettåringen och slog sig ner på sin egen stol. På den andra sidan fanns två fåtöljer med höga ryggstöd medan han själv satt i en halvt massiv skrivbordsstol. Han plockade upp en av tekopparna och smuttade försiktigt på den varma vätskan, utan att lägga i varken socker eller mjöl. Teet föredrog han i dess mest naturliga form - lösa blad i varmt vatten. Bättre kunde det inte bli, särskilt inte när det kom till teet från hemstaden.
”Så”, började Yaosu dröjande och ställde ner tekoppen på dess fat igen, innan han flätade ihop fingrarna med armbågarna placerade på bordsskivan. ”Till att börja med finns det en del saker du behöver signera..vi kan väl börja med boendet? Du har egentligen två val” fortsatte han och började lägga ut papperna framför henne. ”Antingen bor du kvar hemma hos min far och Ms Lewis och betalar transport själv eller så bor du här utan kostnad, om du lovar att hjälpa till med vissa sysslor.” Han sköt fram de två papperna mot henne och lade fram en penna på sidan om. I framtiden var det mycket möjligt att han kunde tillhandahålla henne med en egen lägenhet, men bara efter att hon haft en stadig lön ett tag.
Tjugoettåringen lutade sig sedan tillbaka mot stolsryggen och plockade återigen upp tekoppen. Ögonen strök sig över artonåringen gång på gång, noterade nästan förundrat hur hunden hon hade i famnen slickade henne i ansiktet. Visst lät han Chuchu lämna små pussar över ansiktet då och då, men extremt motvilligt. Hayley verkade däremot inte ha någonting emot det hela, särskilt då hon fnittrade när den sträva tungan strök sig över kinderna.
”Du gillar verkligen hundar”, konstaterade han och vilade ansiktet mellan händerna. Armbågarna vilade mot skrivbordet igen och fingrarna trummade mot kinderna. Det var ett plus att hon inte verkade skygga tillbaka inför djur. Yaosu pillade förstrött på guldkedjan med en blick som plötsligt blivit frånvarande.
”Jag tror att du skulle älska att jobba för mig bara av den anledningen”, mumlade han och sneglade bort mot ett av fönsterna. Egentligen hade det där varit menat som en enskild tanken, men av någon förbannad anledning hade han sagt det högt. Suck och återigen suck.
”När du har bestämt dig för hur du vill göra med boendet kan du få fylla i den här blanketten, så att du kan få rätt försäkring”, fortsatte han och ruskade på sig. Inga fler skumma utlåtanden, herrejösses. ”Så om du har några synfel eller andra åkommor kryssar du i dessa rutor.” Fingret drogs nerför pappret, där det fanns en hel del olika alternativ att kryssa ”ja” eller ”nej” i.

Med den lilla lurvbollen i famnen slår Hayley sig ner på stolen mittemot. Åh, värmen sprider sig över kroppen med hjälp av den tjocka pälsen hos vovven. Efter att ha varit ute i kylan så är en varm, gosig hund det hon behöver. Slicka bort kylan från hennes kinder. Väldigt mysigt. Men när de sedan ska börja diskutera jobb lite mer ingående, bestämmer hon sig för att sätta ner Chuchu på det svala golvet. Det ger henne skuldkänslor, men att fokusera på Yaosu är mycket viktigare just nu. Istället kupar hon de ringklädda fingrarna om den lediga koppen. Att bara hålla den nära ansiktet, medan ångan stryker sig över hennes ansikte, hjälper henne att hålla värmen uppe. De blåa ögonen stryker sig över den äldre, hur armbågarna lutas mot bordsskivan och de långa fingrarna är hopflätade. Han är verkligen stilig, det måste hon medge. Men när boendet kommer på tal blir ögonen dubbelt så stora, och händerna runt koppen sjunker ner till hennes knän. Vänta va? Bo hos tjugoettåringen? Vid jobbet? Utan att behöva betala transport? Halsen blir torr, och hon tvingar sig själv att svälja ett flertal gånger för att kunna prata.
”Klart jag skulle hjälpa till med vissa sysslor i såna fall.. men,” Hayley stannar upp. Jösses vad många erbjudanden hon fått på senaste tiden. Att få stanna hos Ms Lewis och Mr Huaze, att få hjälp med graviditeten av Ms Lewis, att få jobb att Yaosu, och nu få bo hos honom. Men hon kan inte tacka ja bara sådär. Än en gång, fostret i magen behöver komma upp i samtalet. Om nu den andre erbjuder henne att stanna där måste hon berätta det förr eller senare. ”Det är bara en sak.” Med ett harklande skiftar hon i stolen med en liten grimas. ”Jag är gravid, och jag kommer ha en del besök på sjukhuset.. jag vet inte om det förändrar någonting, och i såna fall är det helt klart okej.”

Blicken glider ner mot blanketten, den får vila i hennes ena hand en liten stund. Hayley vet inte riktigt hur hon ska göra.
”Klart jag gillar hundar,” mumlar hon skamset. Kanske hon borde ha sagt det redan igår kväll, men det kändes inte rätt att säga det framför alla. Det är bara Joshua och Ms Lewis som vet än så länge, ingen annan. Men ja, om det förändrar någonting måste hon helt enkelt vara redo för det. Att skaffa ett jobb medan man är nygravid är inte direkt så lätt. Tyvärr.

Gravid? Ordet rotade fast sig i hjärnan på tjugoettåringen, vars haka nästan föll ned i golvet. Det där förklarade en hel del och fick pusselbitarna att falla ihop. Inte undra på att han redan verkade bry sig om den unga flickan så mycket, precis på samma sätt som Zihao inte gått på henne lika mycket under middagen som han i vanliga fall verkade göra. Yaosus ögon hade växt sig lite större och munnen var lätt öppen. Blicken flackade mellan flickans ansikte och magen, fram och tillbaka gång på gång på gång. Inte undra på att Chuchu var så otroligt snäll mot henne, nästan lite klängig.
”Du är gravid”, upprepade han långsamt och lät huvudet falla på sned. Förändrade det någonting egentligen? För en annan arbetsgivare hade det nog gjort det, men arbetssysslorna artonåringen skulle behöva hantera påverkades nästan inte alls av graviditeten. Nej, hon skulle fortfarande kunna göra sitt jobb trots den växande magen.
”Hur långt gången är du?” Frågade Yaosu efter en lång stunds tystnad och pillade febrilt med kedjan. ”Egentligen spelar de ingen roll, jag är bara nyfiken..” fortsatte han och sträckte sig efter hennes betydligt mindre händer, bara för att försiktigt greppa tag om dem. ”Det är helt okej, Hayley”, försäkrade han med ett betryggande leende på läpparna. ”Jag vill fortfarande anställa dig så länge du lovar att göra jobbet så gott du kan..det är inte särskilt ansträngande utan går mest ut på att hålla koll på alla mina möten, se till att kylskåpet alltid är fullt och så klart ta hand om Chuchu. Även om du är gravid så tror jag nog allt att du kommer kunna lyfta en ganska stor vikt från mina axlar.” Han tystnade och släppte långsamt hennes händer, lutade sig långsamt tillbaka mot ryggstödet.
”Om du nu skulle vilja bo här så är det helt okej för mig. Du får välja något av gästrummen och jag kommer inte att störa dig utöver din arbetstid”, sade Yaosu och nickade för sig själv. ”Det blir mer som att ha en rumskamrat..och precis på samma sätt som rumskamrater har regler har jag också en hel anvisningar som måste följas. Hur du nu än väljer att göra med bostad så kanske vi borde gå igenom dem?” Rakt på sak, en typisk Yaosu-grej att göra. Han kunde inte låta graviditeten bli en alldeles för stor grej, det hade Hayley nog inte haft någon lust med heller. Och av just den anledningen valde han att inte ställa några ytterligare frågor, och istället respektera hennes privatliv. Ville hon berätta mer om det hela fick hon mer än gärna göra det, men han var ändå en nästan okänd man. Därför var det inte konstigt om hon inte ville tala mer om det och istället hålla det vagt.