In the dark PRS Vidomina & Medi

Pigan nickade och såg på dem, sa god kväll och gick till sitt rum för att börja sy klänningen.

Morgonen vaknade Alice och satte sig upp, hon var utsvulten. Magen skrek efter mat och hon såg sig om. Kom genast ihåg vart hon var och vände sig mot gardinerna som hade dragits för.
Försiktigt tog hon sig upp och hittade en käpp som någon hade ställt intill sängen.
Hon hade tagit sig ner och såg sig om och började ta sig till dörren för att ta sin flykt. Varför var det så mörkt?

"Psst..!", väste en röst från ett mörkt hörn i hallen. En vålnad klev fram och det visade sig i dunklet att det var Leo. Han hade sett Alice ta sig mot dörren och iakttagit hennes steg. "Du borde inte ge dig av. Det är för fariigt. Och faktiskt så..", började Leo och lät osäker på rösten. "..faktiskt så förbjuder jag dig från att lämna huset.", sa han och tog ett steg närmare. Det blonda håret verkade blött eftersom det klibbat sig så i hans panna. Hans blick var mörk, och han verkade otålig. Han andades ansträngande och höll knytna nävar. "Rion kommer inte att bli glad. Jag vet inte vad det är, men det är något med dig.."

Hon ryckte till och råkade sätta ner den skadade foten för hårt. Hon skrek till av smärta och vände sig om.
"Jag trodde ni sov." Honbet sig i läppen och höll i käppen och såg på honom. Hennes hy var blek men inte lika blek som deras och hennes hår såg lent ut.
"Jag jag.." Hon kände magen skrika efter mat.
"Vadå förbjuder? Tillhör jag er nu?"

Leo gick fram för att greppa tag i hennes arm för att stötta henne när hennes fot skadat sig så. "Nej, vi sover när vi vill. Vi kan inte ta oss till..", började han sedan och drog in ny luft, övervägde om han skulle säga något. "..till ljuset.", sa han i ett andetag och hjälpte henne till att gå mot matsalen. "Du måste vara hungrig. Det är ljusare i matsalen, de har tänt ljus där. Kom. Rion kommer snart.", sa Leo. Han lät disträ, som om han tänkte på något.

Hon såg upp på honom och nickade. Hon var utsvulten.
"Jag har inte ätit på några dagar." Hon såg sedan bort och gick sakta vid mannens sida. Rion, så mannen som praktiskt taget kidnappat henne hette Rion.
"Foten känns bättre. Tack" Hon mumlade fram det och såg ner på skjortan hon bar.

Leo erbjöd henne sin arm som stöd. "Den här vägen.", sa han lågt medan han ledde henne ut ur hallen till matsalen. När de kommit till öppningen till salen möttes de att ett varmt ljus, som fick det att verka välkomnande. "Därinne.", sa Leo och gick mot ljuset. På bordet inne i matsalen stod en kandelaber tänd och andra levande ljus runt om i rummet. För ett hastigt ögonblick kunde det se skrämmande ut, men såg en runt om sig så gav värmen och ljuset ett varmt och stämningsfullt intryck på rummet. "Vad heter du?", viskade Leo då han insett att han inte tagit reda på det.
För ett hastigt ögonblick tyckte sig Leo vara tillbaka med Ivan och Rion på en av deras resor tillsammans, innan de blivit vad de är idag.
"Här, sätt dig.", sa Leo och sköt ut en stol till kvinnan. Han hjälpte henne till stolen och såg sig om då han upptäckte att Rion redan satt i rummet i ett hörn i en fåtölj. Han verkade drömmande, då hans blick verkade suddig och tankarna på annat håll. När Leo sa hans namn vaknade han upp och blinkade. "Åh.", sa han och ställde sig upp för att gå fram till bordet i en långsam hastighet, som om han hade all tid i världen.

Alice såg på honom och vände bort ansiktet.
"Jag vill inte säga mitt namn." De stannade upp och hon svalde. Det såg skrämmande ut men hon gick sen in och sjönk ner på stolen som erbjudits henne. Hon lade käppen mot bordet och hon började att skaka. Hon bar ju trots allt bara en nattskjorta och inget annat.
När hon såg Rion ryggade hon tillbaka och vred bort ansiktet.

Leo verkade förvånad över att hon inte ville säga sitt namn först, men förstod sedan. Hon hade ju inte kommit dit på riktigt egen vilja. "Här, ta för dig, du måste vara utsvulten.", sa Rion och log ett litet leende, som fick honom att se en aning läskig ut i skenet. Leo skakade på huvudet åt Rion att inte skrämma henne så och satte sig ner på stolen bredvid kvinnan. På bordet framför de stod mat dukat, frukost. Inget som Leo eller Rion egentligen var sugna på, men nog gick det ner, de var tvungna att hålla masken så.
Rion satte sig ner vid en av kortsidorna vid bordet och iakttog kvinnan. "Vet du.. du påminner om någon, jag vet inte vem, det är som om det är ett minne.. eller en dröm. Vet du varför du är här?"

Mat stod framför henne och hon hon började ta åt sig av gröt, bröd och annat och började att äta. Hon plockade åt sig skinka och såg oroat på Rions håll och skakade på huvudet.
"För att du vill?" Hon svalde och började äta vidare. Så fort hennes fot blev bättre skulle hon fly.

Rion skrattade. Han verkade road a situationen. En röd hårslinga föll över på hans rygg. "Du har rätt. Så idiotiskt av mig. Jag har inte ens presenterat mig.". Han log brett nu. "Jag heter Rion, det här är mitt hem.". Han satte handflatorna upp mot taket och blickade runt för att visa att byggnaden tillhörde honom. "Leo bor också här för det mesta.", han kastade en blick till Leo. "Jag heter Leo alltså.", sa Leo och lät lite osäker på rösten. Han förstod inte var Rion höll på med.
"Vi är.. tja, hur ska jag säga? Vi är inte som alla andra.", sa Rion och log igen medan han såg på Alice. "Men mina tjänare är.". Han log forcerat när en tjänare kom in för att hälla upp kaffe till Rion.
Rino lutade sig tillbaka i stolen. "Du är här för att du är speciell. Jag vet det. Jag känner det. Det är som om en doft, så ljuv, så söt, så stark, den gör mig.. ja, galen!". Han rörde på hände och armar när han pratade, som om han blivit ivrig. Rion svalde och såg på henne igen. "Jag har inte känt såhär sedan..", men Leo gav honom en menande blick då han var påväg att nämna deras fars namn. De hade kommit överens om att inte prata om honom. Rion nickade och sänkte armarna.
"Jag hoppas din fot läker snart.", sa han sedan.