Tårar från himlen

boknörd_ fångar ordet jag sökt efter gällande ditt skrivande: elegans! Det är det som utmärker din speciella ton i skrivandet. Det passar bra när idyllen hos Nicole beskrivs. Man kan inte tro att detta är i närheten av Spinnargränden; jag får helt andra färger och bilder eftersom det är så trivsamt och färgglatt hos Quirinus farmor.

Jag förstår Nicoles reaktion och känslor när hon av Nathan får veta hur det är med Mia. Jag förstår också, såklart, att hon respekterar deras beslut att ännu inte berätta för Quirinus.

Mysdetaljer överallt, som tårtbiten de får med hem. En symbol för omtanke.

Nathan har det svårt och behöver nog mer än väl den ensamma stunden i bilen. Han vill ju inte oroa någon av de andra två. Och slutet är naturligtvis mycket gripande! Ser fram emot nästa fredag ♥

Jättebra kapitel! Jag är verkligen ledsen för att det tar sån tid innan jag kommenterar, jag ska göra mitt bästa för att skärpa mig. Jag vill ju gärna berätta hur mycket jag tycker om det du skriver så snabbt som möjligt!

Som jag nämnde tidigare måste det kännas jobbigt för alla tre att inte kunna berätta vad som hänt för Quirinius. Det är bra att Nicole fick veta det nu i alla fall, så är hon förberedd om något skulle hända när hon är med.

Den lilla familjen har så fina relationer till varandra. De älskar varandra jättemycket, och det märks verkligen. Fast oron gnager i Nathan är han noga med att ta hand om Quirinius och se till att han kommer i säng. Vilken bra pappa han är! Jag blir glad över att läsa om familjen, trots att det är nervöst gällande vad som ska hända med Mia.

Du skriver verkligen superbra! Längtar till nästa kapitel

Ni är bara för underbara! Tusen tack för era varma ord. Sånt behövs, nu när år 2020 är ett riktigt, ursäkta språket, skitår! Men vi får hoppas det ger sig snart, och att allt kan återgå till det normala så småningom.


Avis Fortunae ♥ (Båda inläggen)



boknörd_ ♥



Pixelow♥



catradora ♥



Leoney  ♥





______________________________________________________________

Kapitel 5



Klockan var halv tio när Quirinus vaknade av att han hörde steg i sovrummet. När han öppnade ögonen, stod Mia vid hans säng.
”Så bra att du är vaken”, sa hon med ett strålande leende. ”Du måste ha varit väldigt trött, för klockan är mycket”, tillade hon. ”Hur länge har jag sovit?” undrade Quirinus. Han såg att han hade på sig sina vanliga kläder från gårdagen.
”Du somnade i bilen, så Nathan bar in dig”, förklarade Mia, som om hon hade läst hans tankar.
”Åh, det beror nog på att farmor och jag gjorde en ganska lång utflykt i skogen innan vi åt middag.” Quirinus slängde av sig filten. ”Vi hittade en massa fina tusenskönor, som jag tänkte pressa”, tillade han.
”Så bra.” Hans mamma log. ”De ligger på köksbordet.” Hon vände på klacken och gick ut ur rummet.
Efter en stund gick Quirinus ner till köket.
”Vet du mamma, jag hade tur igår”, sa han när han satte sig vid köksbordet. ”Jag såg aldrig till den där pojken under hela dagen!”
”Så bra”, sa Mia, men hon lät frånvarande där hon stod och diskade.
Quirinus blev förbryllad när han hörde tonfallet.
”Mamma? Mår du bra?” frågade han.
Mia vände sig om och log.
”Det är ingen fara med mig”, sa hon. ”Jag… jag har inte sovit så mycket.” Hon lade ifrån sig sitt förkläde och satte sig bredvid honom. ”Men det ska vi inte tänka på nu. Vi ska umgås och ha så trevligt, så jag ska hjälpa dig pressa dessa fina blommor.”


Ett par veckor efter besöket hos farmodern, satt Quirinus i sitt rum och läste lite, när han hörde snyftningar från föräldrarnas sovrum. Det var konstigt, tyckte han, så han lade ifrån sig boken och gick dit. Mia satt på sängen och höll huvudet nerböjt medan hon skakade av gråt.
Det var oroväckande, tyckte Quirinus, för hans mamma brukade aldrig vara ledsen, om det inte var något allvarligt som inträffat. Han blev alldeles iskall när han mindes hur hans mormor, Melissa Thompson, hade gått bort. Han hade varit nio år, och då var det första gången han hade sett modern gråta.



Regnet slog mot fönstret och Quirinus betraktade vattendropparna. I tre dagar hade det varit dåligt väder, och han kände sig ganska uttråkad.
”Kommer det att regna hela veckan?” frågade han sin mamma, där hon satt vid köksbordet och läste.
Mia tittade upp från sin bok och log.
”Det vet jag inte”, svarade hon. ”Jag tycker inte det gör något att det är dåligt väder. Vi har det varmt och skönt här inne.” ”Men jag har tråkigt!” muttrade Quirinus. ”Jag har läst alla böcker jag har, och jag kan dem utantill. Jag skulle vilja gå till biblioteket i byn.”
”Det är ju stängt på söndagar.” Mias leende blev beklagande. ”Om du vill, kan vi gå dit i morgon.” Hennes leende blev större och hon smällde snabbt igen boken. ”Vi skulle kunna baka de där småkakorna som du tycker så mycket om! Då har vi något gott vi kan äta efter middagen!”
Quirinus kände hur humöret steg på en gång.
”Menar du dem med choklad?” undrade han hoppfullt. ”Självklart!” Hans mamma skrattade och reste sig upp. ”Vi skulle kunna sitta på vinden och låtsas att vi är på picknick! Pappa kan ju trolla fram lite blommor, så blir det på sätt och vis sommarkänsla!”
Hon reste sig upp och gick till köksskåpen för att dra fram plåtar, skålar och annat som behövdes. Quirinus gick fram till kylskåpet och skulle just dra fram smör, när telefonen ringde. ”Jag tar det”, sa Mia och gick ut ur köket.
Quirinus fortsatte att leta efter ingredienser.
”Nej, det är inte sant!” utbrast Mia plötsligt. Hon lät förskräckt och plötsligt hördes en snyftning.
Quirinus blev förvånad, men sedan livrädd. Hade det hänt Nathan något? Men varför kom ingen annan trollkarl till dem? Sankt Mungos hade inga telefoner, som sjukhuset för mugglare hade. Han smög ut i hallen och blev illa till mods när han såg hur hans mammas axlar skakade.
Mias röst var tjock när hon sa:
”Ja… ja, jag förstår. Hon… hon behövde inte lida. Tack för att du ringde!” Hon lade på luren och slog sedan händerna för ansiktet.
”Mamma!” utbrast Quirinus och sprang fram till henne. ”Mamma, vad har hänt?!”
”Åh, Quirinus!” viskade Mia och satte sig på huk. Hennes klarblå ögon var fyllda av tårar. ”Det… var din m-moster, Marie, som ringde.” Hon tog honom om axlarna och sa: ”Hon… hon var förbi mormor… och… och…” Hon kramade hans axlar ännu hårdare.
”Vad är det med mormor?” Quirinus blev alldeles iskall inombords, för han gillade inte moderns tonfall.
”Älskade Quirinus! Mormor är död!” Mias röst blev gäll och fler tårar rann nerför hennes kinder. ”Hon hade varit på övervåningen och läst, men när hon skulle gå ner, snubblade hon och föll nerför trapporna. Hon dog omedelbart, berättade Marie.”
Quirinus kände hur benen gav vika, för han älskade Melissa. ”Nej!” sa han förfärat. ”Mormor får inte vara död!” Han kände hur det sved bakom ögonlocken.
”Snälla, lyssna på mig”, vädjade Mia. ”Mormor var trots allt nittiotre år, och hon hade det jobbigt med synen. Hon var inte lika stark som när du föddes. Marie sa att hon inte behövde plågas.”
Quirinus brast i gråt, och slog armarna om Mias hals.
”Det är inte rättvist!” snyftade han. ”Vi får aldrig se mormor igen!”


Minnet av den dagen fick Quirinus att rysa för han hade älskat Melissa, och hon hade älskat honom. Men nu var det något annat som störde Mias tankar. Med viss tvekan gick han fram till sängen och tog hennes hand.
”Mamma?” sa han. ”Mamma, är det något som har hänt?”
Mia tittade upp på honom.
”Nej, det är inget”, sa hon och log ett sorgset leende. ”Jag… jag är bara så fånig!” Hon lät höra ett litet skratt. ”Jag tänker på att det blir så tomt utan dig när du åker tillbaka till Hogwarts i september.”
”Åh, mamma!” sa Quirinus och kramade henne. ”Det är ju bara juli än. Dessutom kommer jag hem till jul!” Han log. ”Jag skriver till dig och pappa varje vecka. Det gjorde jag förra året.”
"Jo, jag vet.” Mia strök undan tårarna med baksidan av handen. ”Jag är bara beredd på att saknaden blir stor!” Hon höll om honom, innan hon sneglade på ett fotografi på sitt sängbord. ”Jag tänker också på att det är tre år sedan mormor lämnade oss."
Quirinus kastade en blick på kortet och kände sig lite dyster. Melissa log ett strålande leende, och hennes vita lockiga hår ramade in hennes hjärtformade ansikte.
”Jag saknar henne”, mumlade han. ”Hon tyckte om att läsa. Vi ärvde hennes favoritsysselsättning”, tillade han.
”Ja, det gjorde vi”, sa Mia. ”Jag kommer aldrig att glömma hennes min när vi avslöjade att både du och Nathan är trollkarlar!”
Quirinus småskrattade när han tänkte på det. Den gången hade han fått hennes böcker att sväva i luften, och Melissa hade inte förstått hur det kunde hända.
”Hon höll nästan på att svimma!” sa han och skrattade ännu mer.
”Ja, men sen tyckte hon det var ganska spännande. Hon tyckte att det gick fortare när din pappa hjälpte till med disken.” Mia log, men sedan harklade hon sig. ”Jag känner mig lite trött. Du kan väl gå till ditt rum, eller så kan du kanske titta lite på tv? Jag… jag tror att jag behöver vila.”
”Gör det mamma”, sa Quirinus och gav henne en kram.
Han gick sedan iväg och stängde dörren efter sig, medan han kände sig lättare inombords.
________________________________________________________________________________________________________


Återigen tackar jag Avis Fortunae för hennes hjälp!

Det är rena nöjet att hjälpa till! Har just läst kapitlet högt för dottern (och maken var med på ett hörn, eftersom hela familjen sitter i samma rum. Familjen Quirrell-feeling)! Dotterns omdöme var, att hela kapitlet var jättebra, och min man tyckte det var mysigt med högläsningen. Återkommer med fler egna tankar

EDIT: Som sagt, så förstod jag verkligen Nathan i förra kapitlet. När livet är så pass svårt, och man är ledsen, kan man behöva vara ifred. Du fångar också den här känslan som kan uppstå när man inte är så många i familjen. Då får man ofta lära sig att roa sig själv och det är inte fullt av liv och rörelse hela tiden. I Quirinus familj tycker de om att läsa och pyssla med sitt, men långa och regniga dagar kan han ändå bli uttråkad. Mia löser det på ett så mysigt sätt, med idén om en picknick på vinden med framtrollade blommor. Detta gör också att det sorgliga beskedet, som kommer mitt i förberedelserna, på ett sätt blir ännu värre, eftersom det inträffar mitt i en lycklig scen och bryter av den.

TIPS:


Jag tycker att det här kapitlet vävs ihop så fint på slutet, eftersom de pratar om mormodern och vad hon tyckte om magi. Fint att de delade hemligheten med henne! Det nämns också att hon tyckte om att läsa, vilket gått i arv till Mia och Quirinus, vilket är en fin koppling till scenen i början när Mia sitter med en bok vid köksbordet.
Quirinus avfärd till Hogwarts närmar sig. Längtar till nästa kapitel

Detta kapitlet var så kännslosamt! Jag fick tårar i ögonen och om en text får mig att gråta är den oerhört bra skriven. Jag tycker verkligen om de små detaljerna som du lämnar, magin, läsningen och blommorna.

Jag ber om ursäkt för en sen kommentar, livet kom ivägen men nu är lag tillbaka!

Nu, NU, kommer min kommentar!

Kap. 3:
Puuh, vad bra att det inte var något allvarligt med Mia! Men sedan, ånej, att hennes pappa hade samma problem. Stackare! Hoppas verkligen att det inte blir något mer allvarligt.
Jag både gillar och ogillar att de inte berättar för Q*, eftersom han inte ska oroa sig men samtidigt kommer det komma som en enorm chock om något värre händer. Vi får se hur det går!

Kap. 4:
Bra att Nathan berättar för Nicole! Och bra att Q har haft det roligt, och vad gulligt att han blir lite trött! Ja, vi har väl alla somnat i bilen någon gång när vi var yngre.
Jag gillar farmodern, hon känns lugn och förstående och precis som du nämner i texten, ”Hon lägger sig aldrig i mer än nödvändigt och hon kan hålla löften."
Och stackars Nathan och Mia, de oroar sig verkligen och du får med det superbra!

Kap. 5:
Dessa detaljer, jag älskar dem!
”Vi hittade en massa fina tusenskönor, som jag tänkte pressa”, tillade han.
Nej men usch, vad hemskt att Qs mormor är död! Sånt lämnar väl ganska djupa avtryck, framförallt när det har gått exakta år sedan olyckan inträffade. Jag gillar även att du använder dig av "flashbacks" - man får veta bakgrunden utan att det blir rörigt!

Och det måste vara extremt jobbigt för Mia att hålla hjärtproblemen hemliga för Q. Vi får se hur det går!

Längtar till nästa!



*Jag förkortat Quirinus namn till Q, det är lite enklare

Åhh, jag älskar det här kapitlet! Jag tycker verkligen om Mia; hennes styrka, hur hon liksom vill försäkra sig om Quirinus bästa oavsett vad. Och Quirinus kanske börjar misstänka något?

Flashbacken berörde mig verkligen. Hur du beskriver känslor, Quirinus och Mias sorg och förfäran.. ja, allt var jättefint. Slutet blev perfekt. Det visar att de gått vidare, fastän sorgen finns kvar minns de den kära mormodern med glädje och vackra minnen.

Det ska bli så spännande att fortsätta med läsningen! Ser fram emot när Quirinus kommer till Hogwarts!

Det är alltid roligt att läsa era kommentarer! Jag blir så varm i hjärtat!


Avis Fortunae ♥



Pixelow ♥



Leoney  ♥



boknörd_ ♥



catradora ♥



Trezzan ♥


_____________________________________________________________


Kapitel 6


Mia kastade en blick på den stängda dörren, innan hon åter stirrade på sina knän. Visst skulle hon sakna Quirinus under hösten, men det var inte därför hon var ledsen. Kvällen innan hade hjärtat fladdrat till, och när hon då ringde till sjukhuset, fick hon en tid redan i morgon. Hon suckade, för hon kunde inte berätta för sin son vad som försiggick.
För ett ögonblick mindes hon hur hon och Nathan hade kämpat för att få barn, men oturligt nog hade det inte gått. En dag hade hon mått illa vid flera olika tillfällen och det hade hänt två år innan Quirinus föddes. Både hon och Nathan hade åkt till sjukhuset för mugglare med hopp om att få bli föräldrar. Dessvärre hade glädjen försvunnit lika fort.



Det kändes som en evighet innan doktorn kom tillbaka. För tio minuter sedan hade Mia lämnat ett test, och nu väntade hon på att få höra läkarens omdöme.
”Jag kan inte fatta att vi äntligen ska bli föräldrar!” Nathans gröna ögon lyste av iver.
”Jag kan inte heller förstå det. Tänk att efter så många misslyckade försök, så slår drömmen in! Det var tur att din mamma kände igen symptomen jag hade”, sa Mia och log. ”Åh, jag hoppas doktor McKinnon kommer snart!”
”Jag undrar om vi får en son eller dotter”, sa hennes man.
”Det kan ju bli både och! Vi kan ju få tvillingar!” sa Mia. Nathans leende blev större.
”Det skulle vara ännu bättre. Då blir det rättvist”, sa han.
I nästa sekund öppnades dörren till sjukrummet och doktorn, Isla McKinnon kom in. Hon var en knubbig kort kvinna med skrattgropar och vänliga ögon. Men hon hade en besynnerlig blick när hon kom fram till dem.
”Nå?” frågade Nathan. ”När kommer barnet?”
Doktor McKinnon bet sig i läppen.
”Jag… jag har en tråkig sak att berätta för er, mr och mrs Quirrell”, sa hon.
”Vad då?” Mia kände sig nervös, för hon gillade inte läkarens tonfall. ”Är… är det något fel?”
”Vi kollade testet”, sa doktorn försiktigt. Hon tittade ner i golvet ett par sekunder. ”Dessvärre kunde vi inte hitta något tecken på att ni ska få barn.”
Luften gick ur Mia och en iskall tystnad sänkte sig.
”Inget… inget b-barn?” stammade hon fram efter några sekunder. Hon kramade Nathans hand hårt.
”Jag är ledsen.” Doktorn såg medlidsam ut. ”Det kan vara så ibland. Det kan bli falskt alarm.”
Mia kände hur ögonen fylldes av tårar.
”Men… men hur kommer det sig?!” viskade hon. ”Min s-svärmor såg direkt att något var fel på mig, och då sa hon att jag var gravid!”
”Illamåendet kan bero på något annat”, sa doktor McKinnon. Hon log beklagande. ”Jag ska hämta lite te åt er”, tillade hon och gick iväg.
När de blev ensamma, började tårar av sorg rinna nerför Mias kinder och hon kände hur det sved i strupen.
”Åh, Nathan!” viskade hon förtvivlat. ”Jag… jag kan inte förstå det!” Hennes man kramade henne hårt.
”Jag vet”, mumlade han och strök henne tröstande över håret. ”Vi får… får kanske försöka igen.” Han lät osäker när han sa så, och Mia kände hur dysterheten höll på att äta upp henne inifrån.
Hon hade en känsla av det här var deras sista försök att få bli föräldrar.


Mia strök sig i ansiktet och snöt sig.
”Jag hoppas det inte är något allvarligt med hjärtat”, mumlade hon för sig själv. ”Om jag blir liggande på sjukhus innan sommaren är slut, blir Quirinus orolig. Det vill jag inte.”
En knackning hördes och Nathan sa:
”Mia? Kan jag komma in en stund?”
”Visst”, svarade Mia. Hennes man kom in i rummet.
”Hur är det fatt?” frågade han när han kom fram mot sängen. ”Du såg så ledsen ut i morse.”
Mia tvekade innan hon berättade att hon var tvungen att åka till sjukhuset.
”Det här är lika illa som när vi besökte läkaren, och de sa att jag inte var gravid!” viskade hon när hon var klar. ”Jag vill inte åka dit”, tillade hon.
”Du har inget val!” sa Nathan bestämt. ”Det är bättre att du åker och ser så att allt är som det ska. Då behöver vi inte oroa oss. Om Quirinus undrar, kan jag säga att du ska besöka din syster.”
Mia log över sin mans omtänksamhet.
”Det är bra att du håller ditt löfte”, mumlade hon. ”Jag ska hålla mitt.”
Nathan gav henne en hård kram.
”Det låter bra. Du kan vila, medan jag lagar middag.” Han pussade henne på munnen, innan han vände sig om och gick. Mia lade sig tacksamt ner på sängen.
”Gode Gud, låt mig hoppas på att jag aldrig mer behöver besöka sjukhuset!” sa hon. ”Jag vill se min ende son växa upp, och jag vill gärna bli farmor.”
__________________________________________________________________________________________


Återigen tackar jag Avis Fortunae för hennes fina tips! ♥

Ni får självklart göra som ni vill, men jag har en tanke angående spoiler:

När ni kommer med konstruktiv kritik, behöver ni egentligen inte trycka på spoilerknappen. Det är bara bra om jag ser förslagen på en gång. Var inte rädda för att någon annan läsare ser tipsen. Som sagt, det är inget ni behöver följa. Det är bara ett förslag.

Vill ni dock skrivit något från böckerna/filmerna, Harry Potter Wiki, Pottermore, eller "Quirrells första år på Hogwarts", bör ni klicka på spoilerknappen. En del har kanske inte läst klart alla böcker, sett alla filmer, eller kikat på Pottermore och Harry Potter Wiki. Det finns ju dem som inte har läst "Quirrells första år på Hogwarts", och då är det schysst mot dem, och spoilervarnar.

Hoppas ni gillade detta kapitel.

Äntligen ett efterlängtat kapitel på fredagen! Jag tycker om regelbundna uppdateringar, rutinmänniska som jag är. Älskar det du skriver och hur känslosamt det är. Den här berättelsen handlar verkligen om livet. Fint att Mia plötsligt tänker tillbaka på försöken att få barn innan Quirinus. Återblicken visas tydligt och det tycker jag är bra.

Du bygger upp hela dialogen på sjukhuset så bra. Hela deras förväntan och att de är så säkra på att det är en graviditet. När det sedan inte är det, blir det ju sorgligt, och så går vemodet tillbaka in i nutiden. Vi läsare vet ju att det blev en graviditet senare, med Quirinus, så vi kan se mer hoppfullt på det utifrån. Åh, stackars Mia! Hon vill inte tillbaka till sjukhuset och förknippar det med tråkiga besked!

TIPS - så klart följer jag ditt önskemål om att skippa spoilern, så att det syns direkt

I går kväll hade hjärtat fladdrat till, och när hon hade ringt till sjukhuset, fick hon en tid redan i morgon.

Jag vet inte om det är fel egentligen men något gör att jag fastnar på tidsformen. Vad sägs om det här alternativet?

Kvällen innan hade hjärtat fladdrat till, och när hon då ringde till sjukhuset, fick hon en tid redan i morgon.

”Vi kollade testet”, sa doktorn försiktigt. Hon kollade ner i golvet ett par sekunder.

Ordet kollade är talspråk för mig och dessutom måste det ju från början komma från kontrollera (?) Av dessa båda anledningar tycker jag att det passar bra i repliken, men inte i den följande meningen.

”Vi kollade testet”, sa doktorn försiktigt. Hon tittade ner i golvet ett par sekunder.

Såklart Mia vill se Quirnius växa upp. Nu får vi se hur det går i fortsättningen.

Ska läsa som godnattsaga för dottern ikväll!