Before the first fall [PRS]

Christopher stod som fastfrusen på stället utanför sovsalen. Dörren var stängd bakom honom men trots detta letade sig lukten av stinkbomberna fortfarande ut. Ögonen stirrade blankt på den kala stenväggen mittemot medan knogarna knöts hårdare och hårdare. Det var först när naglarna trängde in i den ömma huden som sextonåringen ryckte till, för att därefter återkomma till verkligheten. Några små droppar med blod letade sig ner mot golvet, samtidigt som han satte sig på huk med händerna över öronen.
”Det är okej, det är okej”, viskade han halvt maniskt för sig själv och vaggade fram och tillbaka, från tårna till hälarna. ”Allting kommer att bli okej..ingen idé att jaga upp sig över något så fånigt”, fortsatte han och knep ihop ögonlocken. För en annan hade det nog framstått som om slytherineleven höll på, eller rättare sagt hade, en panikattack. Men nej, det här var istället hans försök till att inte tappa förståndet helt och göra något dumt. Typ som att han slagit till Lucas under frukosten, fast på en betydligt värre skala. Fick han för sig något dumt skulle han relegeras och vad var det då för liv som väntade honom? Ett på gatorna, kanske nere i avloppen bland råttorna? Usch, han ville inte ens tänka på det, trots att det var ytterst nyttigt i situationer som dessa.

”Vad gör du på golvet, pojk?” Professor Snigelhorn kom vaggandes längsmed korridoren med manteln svängandes efter sig. Det välbekanta ansiktet var rött och det verkar som om elevhemmets föreståndare fått sig ett rejält träningspass.
”Åh..jag..jag försökte bara banka in några instuderingsfrågor i skallen”, svarade Christopher hastigt och sänkte med ens händerna, med ögon stora som två tefat. Merlin, det där måste varit en av de absolut sämsta lögnerna han någon sin spottat ur sig i hela sitt liv.
”Jaså, det var en intressant metod”, påpekade professorn och vände sina små ögon mot den stängda dörren istället. ”Jag har fått en del klagomål från sovsalen under, det verkar som om någon fått för sig att spränga en massa stinkbomber och jag gissar att det är här lukten kommer från”, fortsatte han och gläntade på dörren. Det dröjde inte länge förrän han sedan drog ut huvudet med tårar i ögonen.
”Jo, stinkbomber och en hel del annat”, mumlade sextonåringen och kom upp på benen. Hur länge hade han egentligen suttit där och haft sina små monologer? Troligen alldeles för länge.
”Oroa dig inte, det här ska nog gå att lösa men..det kanske är bäst om ni sover nere i uppehållsrummet inatt? Ingen kommer kunna sova med den här lukten..” Underbart förslag. Inte. Vettigt? Absolut, men Christopher uppskattade trots detta inte den tanken.

Tick tack, tick tack. Personer stiger ut ur klassrummet en efter en, antingen ger de upp snabbt eller så är de väldigt snabba på att skriva. Jacob har behövt ta en hel drös med pergament för att det blir så mycket att skriva. Kanske är allting viktig information, eller så ordbajsar han bara. Kanske en bladning av båda två. Hur som helst är han en av de sista som blir klara, efter ungefär två timmar. Klockan retade verkligen gallfeber på honom, men det stoppade honom inte direkt. Med en utdragen suck ställer han sig upp från sin plats. Varför han suckar vet han inte, han har väl en tendens att vara dramatisk av sig. Suckar för vad som helst, trots att han är nöjd med resultatet. Det är något som William irriterat sig länge på, och påpekat en hel del. Men helt ärligt känns det inte som något Jacob kan kontrollera, det kommer av sig själv trots att han inte alltid vill det. Men men.
”Tack, bra jobbat,” säger den gamla damen som sitter längst in i rummet bakom en kateder. Hon säger det till alla.. eller tja, alla som faktiskt gör proven och lämnar in dem. Sextonåringen nickar för sig själv, det gick väl bra, eller hur? Jodå, han svarade utförligt på alla frågor, analyserade och diskuterade. Så dåligt kan det inte ha gått. Bra. Jacob brukar ha inre monologer, det här är bara ett exempel. Gnagandes i underläppen rör han sig ut ur klassrummet, där både Lily och Remus står och väntar. De verkar vara djupt inne i en diskussion om provet, ser till så att de svarade rätt och att de inte skiljer sig åt. Med ett huttrande ansluter han sig till dem, och lutar huvudet mot Lupins axel. Med ännu en suck, såklart.
”Hur gick det för er?” Det var en rätt dum fråga egentligen, de kan bara konstatera det gått åt helvete eller om de faktiskt svarat på frågorna. Hur det gick vet ingen av dem. Men alla tre är bra på att studera.
”Jag vettefan, vi diskuterade fråga fem, vad skrev du på den?”

Den eftermiddagen spenderade Christopher uteslutande åt att sitta och sura. Callie hade lagt sig i sin husses knä, där hon låg och kurrade som om det inte fanns någon morgondag. Hon försökte lugna ner hans stackars nerver, trots att det inte verkade ha någon större effekt. Nej, sextonåringen satt och rev upp hål i tyget på fåtöljen han slagit sig ner i. Lukten av stinkbomberna hade bränt fast sig i näsborrarna på honom och bara rena rama tanken att han inte skulle få sova i sin älskade säng retade gallfeber på honom, minst sagt.
Det var först när klockan närmade sig sex på kvällen som han lyckades slita sig från tankarna. Inte helt, men i alla fall tillräckligt mycket för att han skulle kunna fokusera på annat. Med armarna virade omkring sig och en ilsken min strykandes över det annars relativt trevliga ansiktet, klampade han bort från uppehållsrummet, ut genom hålet som öppnade sig i väggen och sedan vidare genom den dunkla korridoren. Stegen var arga och han riktigt klampade fram över det ojämna stengolvet. Egentligen hade dagen, på det stora hela, varit ganska bra. Han hade fått mycket gjort under lektionerna, lämnat in uppsatsen om gastar och haft en trevlig konversation med Casper under lunchen. Fan, till och med Jacob Greene hade varit pratglad och kollat till honom efter sammanstötningen med Lucas Caldwell. Fanns det något mer att be om egentligen? Jo, en ren och fin sovsal hade suttit fint.
Christopher drog händerna genom håret med en frustrerad suck och började ta sig upp för trapporna. Efter allting som hänt var han inte särskilt hungrig, men det var lika bra att få i sig någonting. Plus att han behövde ta sig en sväng förbi biblioteket för att fiska upp några böcker. De skulle ha ett prov i förvandlingskonst om några veckor och det var helt enkelt lika bra att vara förberedd.

I vanliga fall brukar Jacob inte syssla med följande, men just nu är han faktiskt lite orolig över sin kissemisse. Mimmi brukar gå ut när hon vill, hon hittar alltid nya små gömmor att slingra sig igenom. Nu är det däremot så att ett åskväder ligger bakom hörnet, och han vill absolut inte att hon ska hamna i kläm under något dumt träd. Hon klarar sig alltid för sig själv, men hon är liksom den största ljuspunkten i hans liv just nu. Hur tragiskt det än må låta. Det är därför han vandrar runt i korridorerna när vännerna rört sig mot middagsbordet. Eller ja, Lily hade stannat för att söka reda på den lilla lurvbollen. Nu går de åt olika håll, för att sprida ut sig. Det går väl snabbare då? Jo, det brukar det iallafall göra. Förutom om det är någon dum skräckfilm där det bara är dumdristigt att sprida ut sig. Nu är det faktiskt inte någon mördare lös, så han oroar sig inte. Med snabba steg rör han sig ner över trapporna. Han kollar ner mot marken, som att han skulle fånga Mimmi med blicken på långt håll. Han har inte direkt den bästa synen, så det är väl mest önsketänkande. Händerna är gömda i byxfickorna, och steg efter steg försöker han leta reda på den ljusa ragdoll katten. Trots att han ser sig för ordentligt verkar det inte vara tillräckligt tyvärr. Det är precis vid ett hörn, i slutet av en av korridorerna, som han känner något hårt slå mot skallen. Att han blir förvirrad är en underskattning. Dock ersätts det snabbt med hemsk smärta i huvudet, precis vid pannan. Hade han just gått in i någon med huvudet först? Ja, det verkar som det. Slaget överrumplar Jake, får honom att falla ner på rumpan hårt. Detta gör bara ännu ondare, både huvudet och röven, han hade verkligen inte förväntat sig något. Med en grimas höjer han handen mot pannan, börjar massera huvudet. Det kommer nog att bli en klar och tydlig bula där.. det ser han framemot. Handen täcker däremot ögonen, vilket leder till att han inte riktigt ser vem det är han gått in i. Inte för att det spelar någon roll. Det var nog bådas fel.
”Jösses, förlåt mig.”

Stegen blev hastigare och hastigare allt eftersom Christopher närmande sig den stora salen. Hungern skrek inte direkt inne i magen på honom, men doften av maten lyckades på något sätt ändå få det att vattnas i munnen på honom. Det var först när någonting - någon - slog in i honom, som takten gick från hundra till minus fem. Hakan hade slagit rakt i den kortare personens panna och tänderna hade efter detta ofrivilligt trängt ner i tungan. Alltså inte bara som när man biter sig i tungan och det gör ont, utan framtänderna hade på något sätt lyckats gräva ner sig en bra bit i muskeln i samband med stöten.
”Fan, vad var det där bra för?” Utbrast Christopher efter att den initiala chocken passerat. Lyckligtvis hade han inte ramlat, vilket Jacob Greene verkade ha gjort. På tal om Jacob Greene så var det klumpedunsen han sprungit rakt in i. Sextonåringen höll handen nedanför hakan i ett försök att fånga upp blodet som slingrade sig ner från munnen, medan ögonen istället spänt fast sig på gryffindoreleven.
”Hade du inte kunnat vara lite längre? Då hade båda två haft ont i huvudet istället..” Muttrade han och gjorde en grimas. Slytherinaren insåg att han inte kunde skylla allting på den andre, då ingen av dem kollat sig speciellt noga för. Annars hade han förmodligen gjort det, även om det var drygt.
Med en högljudd suck, och handen fastbränd under hakan, satte han sig på huk framför den jämnårige eleven.
”Är du okej? Jag..jag antar artiga borde ha sett mig för istället för att bara plöja på”, sade han tyst och sträckte fram sin rena hand mot Jake. ”Kom, jag hjälper dig upp om du låter mig”, fortsatte han, med en betydligt vänligare ton på rösten än innan. Var det här typ ödet? Först mötet, sedan drömmen, därefter konversationen under frukosten och nu det här? Det var nästan lite kusligt.

Humöret, som svängt rejält så fort han fallit ner mot marken. Trots att Jacob är vältränad så verkar balansen inte toppen. Konstigt, han trodde definitivt att balansen var top notch.. okej, nej han tänker faktiskt bortförklara det där. Han hade helt enkelt blivit överrumplad, slagit i huvudet och fallit ner mot marken. Inte balansens fel, överhuvudtaget. Hur som helst blir humöret än värre när han kopplar vems röst det är. Ja, vad var det där bra för? Absolut ingenting. Varför behövde de två krocka in i varandra, varför hade det inte kunnat vara en trevlig person. En person han kommer bra överens med. Hade underlättat det hela en hel del.
”Det var inte direkt smärtfritt för mig heller,” muttrar han med en grimas. Nej, smärtfritt var det verkligen inte. Slaget på pannan får hela huvudet att dunka, dunk, dunk, dunk. Lite av en dundrande smärta. Att grimasera gör ingenting bättre, alla rörelser i ansiktet gör smärtan betydligt värre. Blicken glider inte upp mot Christopher förrän han märker hur den jämnårige sjunker ner bredvid honom. Det var oförväntat. Han hade faktiskt förväntat sig att han skulle fortsätta den väg han kommit. Kanske han inte har de högsta tankarna om Chris, men kan man verkligen döma honom för det? Ja antagligen, men han kommer ignorera det. Ett litet leende stryker sig upp över läpparna på honom, han hade verkligen inte förväntat sig något av det. Det snälla tonen på rösten, handen som är framsträckt mot honom.
”Det borde jag också ha gjort,” det är inte förrän han lägger mer tanke på det som han ser blodet rinna ner över hakan på honom. Jacob tar tag i den lediga handen, och ställer sig upp efter några misslyckande försök. ”Tack..” Med rynkande ögonbryn drar han fram den lilla väskan som ligger gömd i byxfickan. Han behöver rota en del innan han hittar ett oöppnad paket med näsdukar. Han drar ut några stycken, och håller upp dem mot munnen där blodet rinner rejält. ”Du fick nog ett hårdare slag än mig.. jag hjälper dig till sjukhusflygeln.”

Den lätt bitska kommentaren som Jacob slängde tillbaka mot Chris, fick den sistnämnde att frusta till. Nej, han hade insett att det inte varit smärtfritt för någon av dem vid den punkten. Helt ärligt hade den andre det förmodligen betydligt värre, som fått sig ett slag både i pannan och svanskotan. Det kunde verkligen inte ha varit speciellt skönt att dimpa ner på det hårda stengolvet, särskilt inte utan att lyckas ta emot sig själv innan.
När gryffindoraren sedan kommit upp på fötter, efter att ha misslyckats ett antal gånger, fick sextonåringen ett passet med näsdukar i ena handen. Nåväl, det var väl någon slags betalning för att han hjälpt Jake upp på fötter igen, eller? Med ett snett leende på läpparna lyckades han lirka upp en av de små näsdukarna, för att därefter börja torka av den nedre delen av ansiktet. Blod var ingenting han var rädd för, men inte heller någonting han gillade. Både lukten och smaken var äcklig, så det var väldigt synd att han fått jacket i tungan och inte på typ benet eller liknande.
”Det är jag inte så säker på, du ramlade ju rakt på baken”, påpekade slytherineleven och fortsatte torka bort blodet, som av någon jävla anledning fortsatte forsa ur såret på tungan. Han spottade hellre ut det än svalde, usch. ”Din panna stötte till min haka så pass hårt att jag bet ett hål i tungan”, förklarade han och sneglade ner mot den blodiga, vita skjortan. ”Det är inte värre än lite näsblod.” Christopher kände hur kinderna hettade till en smula, trots att han inte hade den blekaste om varför de betedde sig så. Var det kanske för att Jacob var kortare, blond och hade stora, blå ögon? Kanske. Mycket troligt. Högst troligt. Sedan när hade han en grej för Jacob Greene egentligen? Hjärnan gick verkligen på sin högsta kapacitet för stunden och det var inte vackert.
”Du däremot”, fortsatte sextonåringen från ingenstans och sköt ut hakan en smula. ”Du behöver nog ta dig en sväng förbi sjukhusflygeln. Min haka är hårdare än en stenvägg, slår vad om att hela din panna kommer bli blå.” Hade det varit dumt att säga så? Han menade ju inget illa, utan det där kunde översättas till jag är okej men följer mer än gärna med dig till sjukhusflygeln.

När några näsdukar blivit uppdragna från den lilla förpackningen så låter den glida tillbaka ner i väskan, som har en utvidgningsbesvärjelse över sig. Det är därför Jacob får plats med praktiskt taget allting. Det är nog tur, så att blodet inte kommer överallt. Eller tja, nu har det redan kommit ner en hel del på den andras vita skjorta. Stackarn. Förhoppningsvis går det bort i tvätten, men helt säkert är det inte. När händerna väl är lediga höjer han en av dem mot pannan, rör försiktigt vid stället där han fått en hård smäll. Jo, det börjar verkligen bli en rejäl bula där. Blå kommer den säkert att bli också. Det hade nog varit ett mer rejält slag än han själv trott i början. Sen låter han händerna sjunka ner mot svanskotan, fortfarande rätt öm. Kommer nog att bli rejäla blåmärken. Att sätta sig ner kommer göra bedrövligt ont. Usch då.
”Jo, det gjorde jag. Fy fan vad ont det gör,” Jacob sträcker på ryggen, ett tillfredsställande knakande kan höras. Det hjälper inte direkt mot smärtan, men skönt var det iallafall. Blicken glider tillbaka upp mot Chris efter att ha masserat huden lite grann, med ett lätt roande skratt. Hans skador kan väl inte vara värre än hålet i tungan på den jämnårige? Eller? Nu vet han bättre själv, men det kan inte skada att röra sig mot sjukhusflygeln för att kolla upp det. ”Förlåt, om det hjälper något så fick vi båda ont. Du bör nog kolla upp det iallafall dock,” med en stor grimas stoppar han ner väskan i en av byxfickorna, innan han långsamt börjar dra benen efter sig. En del av honom hoppas att Christopher följer med, varför vet han inte.. han tänker inte riktigt medge det här för sig själv. Inte än.
”Din haka var faktiskt förskräckligt hård. Så jag ska nog ta en sväng till sjukhusflygeln,” instämmer han med ett magert leende på läpparna. Ögonen dras till fönstret, åskan brinner i öronen och det gör honom bara mer orolig. Han har inte sett Mimmi än, och han vill verkligen att hon ska vara okej. ”Höll på att leta efter Mimmi dock, vet inte vart hon håller hus. Men det får väl vänta en liten stund.”

”Mimmi, är det din katt?” Frågade Christopher, vars tunga sakta men säkert började lugna ner sig en gnutta. Blodet slingrade sig fortfarande fram titt som tätt, men det tog längre tid för det att ”rinna över”. Däremot hade den jämnårige rätt, det var nog bäst om även slytherineleven tog sig en liten vända förbi sjukhusflygeln. Fast om Jacob nu också skulle dit, vad skulle då hända med katten? Det verkade som om han var rätt så angelägen om att leta rätt på henne, troligen pågrund av stormen som härjade utomhus.
”Hon klarar sig säkert”, mumlade sextonåringen efter en stunds tystnad och sneglade ut genom ett av de stora fönstren. Eller? Åskan hade dragit igång mer rejält, regnet piskade som aldrig förr mot rutorna och vinden riktigt ylade. Inte direkt ett trevligt väder för en liten kissemisse. Borde han hjälpa till att leta rätt på henne? Det var ju inte direkt så att han skulle förblöda under tiden, men samtidigt kanske det var lite för påträngande? Visst, de hade gått i samma årskurs sedan mer än fem år tillbaka, däremot kände de inte varandra för fem öre.
”Callie brukar alltid komma när jag ruskar på lådan med kattgodis”, började Christopher och fiskade upp en liten plastlåda ur fickan på klädnaden. Eftersom sovsalen var en enda stor röra hade han inte kunnat byta om ännu, urk. ”Ännu snabbare när jag öppnar den. Det är en väldigt speciell, torkad fisk som luktar något alldeles förfärligt”, förklarade han sedan och räckte fram lådan mot Jake. ”Om hon är inom en radie på hundra meter borde hon dyka upp.” Ett blekt leende grodde på de blodiga läpparna och händerna grävde snart ner sig i byxfickorna. Rodnaden var tillbaka igen, inte lika illa som förr men den var helt klart där och kittlade över de fräkniga kinderna.

Är Mimmi hans katt? Egentligen är hon ju det, men Jacob ser henne lite som en toppkamrat. En av hans bästa vänner. Ibland ser han henne lite som en dotter också, vilket inte gör något av det hela bättre. Nu har han ingen aning om vilken emotionell koppling till ens barn, men han känner sig förskräckligt orolig över den lilla kissemissen att det är helt sjukt. Samtidigt blir han hemskt stolt över henne för varje minsta lilla grej. Rätt jobbigt faktiskt, han är liksom inte tillräckligt stark för att kunna hantera det på ett bra sätt. Men det är så det ligger till.
”Jo, det är hon du träffade imorse,” svarar han dröjandes. Han behöver gå långsamt framåt då rumpan gör väldigt ont, samtidigt böjer han sig fram för att kunna se in till varje hörn. Kanske hon gömmer sig någonstans, kanske hon letar efter sin husse och bara behöver en vissling för att hitta honom.. Mimmi är en rätt smart katt dock, hon hittar till Gryffindors sällskapsrum utan några problem, så det är han inte bekymrad över. Han vill bara se till så att hon är inomhus, säker. Tänk om ett stort träd skulle falla ner och mosa hennes stackars kropp? Hemska tankar. Jake stannar upp när Chris öppnar munnen igen, tar upp kattgodis. Ansiktet lyser genast upp, och han tar tacksamt emot det. Att han själv inte har något liknande ner gömt i väskan är faktiskt lite chockerande… men han har inte haft kissemissen jättelänge. Man lär sig av sina misstag helt enkelt.
”Tack.. jag borde nog skaffa mig en sån här också,” med ett brett leende skickandes mot den jämnårige öppnar han locket på plastlådan. Han känner med en gång en förskräcklig lukt, som får hela ansiktet att skrynklas ihop. Han blir så chockad att han tvingas stanna till ett tag, innan han börjar röra på benen igen. En hemsk lukt. Men förhoppningsvis kan det fånga Mimmis uppmärksamhet och få henne att komma svalsandes. ”Det är väl rätt många som har katter här, brukar inte flera stycken komma när du öppnar den?”