Vidomina Och Ginerva2003

"Okej bra"" sa hon och var lättad. Hon reste sig upp och diskade sin kopp.
"Har du drukigt klart" frågade hon honom. Hon hoppades att han inte tyckte hon var irriterande eller så.
"Ja jag älskar att plugga" ljög hon, hon gjode det bara för att hon inte hade så många vänner men dom få hon hade snakade bara om vikt och liknande saker.
"Jo det kanske dom tycker" sa hon osäkert och försökt att inte svara helt och hålet.

Kaspar följde henne intresserat med blicken. När hon reste sig och diskade sin kopp. Han sköt över koppen över bordsskivan åt hennes håll. "Ja, jag har druckit klart. Tack, vad gott det var." Han tvekade. Skulle han ha erbjudit sig att diskat koppen? Men Bella verkade inte ha sett det så.
När hon sedan berättade om skolan, hur mycket hon gillade plugget rynkade han pannan en aning. Talade hon verkligen sanning? Det var någonting i hennes beteende som fick honom att tvivla, men för att behålla den goda stämningen så lät han det passera. Han spelade med. Men hennes prat om vännerna, att de bara talade om vikt och liknande saker, fick honom att fundera återigen. Det lät inte som en hälsosam relation. Inte som en hälsosam vänskap.
"Bor du ensam här? Eller har du..", Kaspar funderade över ordet, vad var det människorna kallade de? "..Föräldrar? Var är dina föräldrar?"

Hon tog den och diskade av den.
"Ja kaffe är väldigt gott! sa hon. Hon vände sig mot honom och log.
" vill du göra något" frågade hon. Hon pillade i håret nervöst.
"nej men minna föreldrar är på jobbresa" sa hon.
" dom åker väg varje år men det är kul att vara själv" sa hon.
"Kom så kan jag vissa mitt rum sa hon och reste sig upp snabbt. medan hon gick mott sitt rumm snubblade hon på sinna egna fötter och ramlade

Kaspar svalde. Hon verkade iallafall inte bry sig om att han städade, eller i detta fall, diskade efter sig. Han log lite åt detta.
När Bella sedan reste sig gjorde Kaspar detsamma. "Vad du vill." Han påminde sig om att han ville göra Bella till lags, vad Kaspar ville var inte lika intressant.
"Jobbresa?", ekade han och svalde. Demonen gjorde sig påmind, men Kaspar svalde och demonen verkade hålla sig gömd. Beööa skulle inte märka av honom. "Om du tycker det så." Kaspar såg sig om i köket med blicken. Det verkade som ett stort hus. Nog fanns det en del som tydde på att Bella skulle trivas i huset. När det fanns så mycket att göra, att underhålla sig med.
"Jag vill gärna se ditt rum." Kaspar gick efter Bellas steg och svalde. Han gick ikapp henne så att han stegade vid hennes sida. "Det är ett fint hus det här."

Hon visade sitt rum det fans en liten säng i hörnet ett skrivbord och en garderob sen var det nästan tomt på saker. Hon satte sig på sängkanten och tittade mot honom.
”Vad tycker du” frågade hon nervöst. Hon hoppades att han inte tyckte hennes rum var för tråkigt.
”Ja vet att det kanske är lite för tråkigt med vita vägar och vita möbler men det gör ju rummet just” sa hon för att övertyga både honom och sig själv om att rummet var bra.

Kaspar steg in och såg sig om i rummet. Ja, det verkade precis som hon sa- ljust. Minimalistiskt. Han drog lite på ena mungipan av tanken. Bella var en minimalist kanske?
"Det är fint.", sa han och leendet försvann sedan när han blev påmind var han var och med vem han faktiskt var. Han vände sig om och gick fram till Bella. "Gick det bra, tidigare? När du föll? Jag..", sa han och sneglade på hennes hand och funderade om han skulle ta den i hans egna händer. "Jag är ledsen att jag inte hjälpte dig, men du verkade klara det bra själv." Kaspar såg upp mot henne istället och deras blickar möttes. "Det är ett fint rum.", sa han igen, fast egentligen var han bara mest intresserad av Bella.
I sina tankar fantiserade över deras framtid. Med honom, om hon ville. Men återigen blev han påmind om verkligheten. Kaspar var ju inte allt vad han såg ut som. Hans riktiga jag.. det skulle hon inte få uppleva. Inte än iallafall.

”Ja det gick bra” sa hon och såg in i hans vakta ögon. Hon frös lite så hon öppnade garderoben och tog fram en långärmad tröja.
”Vi kanske kan kärra känna varandra genom att ställa frågor” sa hon.
”Vad är din favoritfärg” frågade hon och drog en hand genom sitt hår och hörde hunden krafsa på dörren.
Hon gick fram och öppnade den så hon kom in.

Kaspar vände sig om och följde Bella med blicken. När hunden klev in i rummet böjde han sig ner för att hälsa på den igen. "Hon är så fin, hunden alltså." han kliade henne bakom ena örat och sneglade på Bella.
Hon ville lära känna honom. En varningsklocka ringde i honom, men han skulle inte skrämmas för det. Kaspar nickade och beslöt sig i samma stund att inte avslöja för mycket. Han skulle spela med, och som hon sa, de skulle lära känna varandra. Kaspar kunde få lära känna Bella mer..!
"Lila.", sa han och log mystiskt åt hennes håll. "Vilken är din favoritfärg?" Kaspar svalde och reste sig upp igen för att se på Bella.
"Eller jag menar.. kan du inte berätta en hemlighet? Något som ingen annan vet?", sa han och ångrade sig för en sekund ifall frågan verkligen passade sig, men den var ju redan ställd så därför såg han beslutsam ut på henne.

”Ja det är hon” sa hon. Hon tänkte efter en stund vad hon skulle säga att hennes favorit färg var men sen svarade hon.
”Jag kan inte välja jag gillar alla färger” sa hon. Hon rådande när hon tänkte på en hemlighet.
”Jag ska berätta man då får inte du berätta för någon” sa hon. Hon gick till sin byrå och öppnade första lådan och tag fram en gammal nallebjörn.
”Jag sover med den här nallen varje natt för att inte få mardrömmar” sa hon.

Kaspar nickade och andades lättat ut då Bella ändå valt att svara på frågan om hennes favoritfärg. "Alla färger..", viskade han lågt för sig själv och nickade. Han följde hennes rörelser med sin blick och vände sig om för att se var hon gick. Nyfiket såg han på när hon sträckte sig efter byrålådan och drog fram ett gossedjur. En nallebjörn. Kaspar log stort och gick fram för att röra med fingrarna över leksaksdjuret. "Han ser ut som om han skyddar dig." Kaspar granskade nallebjörnen och såg sedan på Bella. "Jag har inte varit här så länge.", sa han och menade att han inte varit ovanför jorden på länge. Kaspar hade länge levt i demonriket. Men så kom han på sig igen, Bella skulle säkert inte förstå. Det var för tidigt och dessutom hade han lovat sig själv att inte avslöja sitt sanna jag. Inte än iallafall. Kvickt tänkte han efter. "Jag menar, jag har inte varit i den har staden så länge. Jag har kompisar här, det är därför jag är här.", sa han och hoppades att hon skulle tro hans ord.
"Vad brukar du göra om dagarna? Vad gillar du att göra, menar jag?"