Vattenstaden Vidomina & Med

Hon skakade på huvudet.
"Jag säger ju att jag kidnappades." Hon sågpå honom.
"Jag tror det av dig dessutom." Hon drog sig undan och torkade bort tårarna.
"Jag vill inte ha något. Jag ska ändå inte sova. jag vill bara vara ifred. Varför är det svårt att fatta för er?!" Hon slog med handen i väggen så ett knäppande hördes från hennes hand. Hon sa inget mer och blundade.

Caspian såg olyckligt på då hon uttryckte sin klagan över situationen.
"Jag.. jag är ledsen." Det var de enda ord han fick fram. Allt annat kändes.. inte rätt. Han drog ett djupt andetag och samlade tankarna. "Jag gjorde bara det jag trodde var rätt. Sherman beordrade mig att hämta dig. Du syntes. På radarn alltså." Han pausade och såg mot Shermans arbetsrum. Han ville ju inte bli störd. Kanske han kunde hämta någon annan? "Skulle du vilja träffa någon av mina vänner? Jules, han är gift med Mary och båda är forskare här på centralen. De forskar dock i andra områden än Sherman. Jules brukade vara på den här avdelningen och jobba med Sherman, så därför kommer han hit ibland och hjälper till. Ska jag ringa honom? Jules alltså?" Caspian drog på läpparna i ett påtvingat leende.

Axlarna skakade och hon grät tyst.
"Gör det om du vill." Viskade hon och vönde sig om och såg på honom.
"Kommer ni att disikera mig?" Frågade hon och torkade bort tårarna och såg på nålen som satt i handen.
"Den gör liksom ont när jag rör handen."

Caspian reste sig och drog upp apparaten ur sin byxficka för att ringa efter Jules, men hejdade sig då hon talade om smärtan i handen. Han lade ner apparaten i fickan och närmade sig Ruby för att se närmare på handen. "Här, låt mig hjälpa." Han tog hennes hand i sina och drog bort tejpbiten för att sedan rucka på nålen. "Det här kan göra lite ont." När han flyttat nålen runt klart tejpade han om den på nytt. "Så. Du ska få något lugnande av mig också."
Han mötte hennes blick och gick för att hämta ett piller med ett glas vatten till. "Ta det här, det hjälper dig att slappna av. Du är utmattad och säkert hungrig också. Det är säkert därför allting känns så hopplöst. Du behöver vilan, Ruby. Ta det här."

Hon såg på honom och kved till.
"Måste nålen vara så stor? Den är så tjock och den gör liksom ont." Hon såg på honom och satte sig upp. Sakta sträckte hon sig mot vattnet och tog pillret i den andra.
"Om jag tar den kommer jag sova då? Så jag slipper oroa mig?" Frågade hon tyst.

Det knackade på dörren och handtaget till dörren trycktes ner. Caspian ryckte till och såg över axeln mot dörren. Det var så sent nu, vem kunde det vara?
Jules stack in sitt huvud. "Hej, Caspian. Är Sherman här?" En man, närmare 40 år visade sig. Han hade brunt hår med någon slinga i ansiktet som inte villa falla bakåt som alla andra strån på hjässan. Blicken var varm med de bruna ögonen och leendet verkade lika varmt. Han log då han såg Caspian. Av kläderna att döma, så verkade han också jobba där. Han var klädd i samma vita rock som flera av de andra forskarna. Inte som Sherman, han hade aldrig haft på sig de där, de behövde han inte tyckte han.
Jules klev in då han fick syn på Ruby i sängen och stannade upp. "Men.. kära nån! Vem, vad, hur..", sa han och hittade inte riktigt orden. "Vem är du?" Jules såg genast orolig ut och gick fram till Ruby. Han granskade henne och upptäckte nålen som var fäst till maskinen vid sängens fotände. "Vad håller Sherman på med för galet experiment nu?"

Hon hann inte ta pillret och drog täcket tätare om sig och såg bort.
"Fråga honom." Hon kliade sig i nacken och lade armarna om sig.
"Jag är tydligen hans expriment." Hon pekade på nålen och visade med handen.
"Så tjock" Hon såg sårat ner och lade sig ner.
"Men jag ska tydligen sova så godnatt." Hon lät sårad och drog upp benen.

Jules såg förvirrad ut.
"Nej, alltså, det är flickan. Flickan som Sherman upptäckte på radarn. Jag for och plockade in henne, minns du?" Caspian gick fram till maskinen när den gav ifrån sig ett skramligt ljud igen och han tryckte på en knapp för att tysta den.
"Flickan..", började Jules. "..Jasså flickan!" Han insåg plötsligt vad Caspian pratade om. Han stängde dörren om sig och vände sig sedan mot Ruby. "Men så här kan du inte ha det. Sherman har aldrig varit den gästvänlige. Du måste vara skrämd från vettet." Jules log vänligt mot henne.
Caspian såg osäker ut. "Jules, du kan inte bara bestämma sådär. Ska du inte ta det med Sherman först innan du gör något?"
Jules låtsades inte höra på. Han upptäckte pillret hon höll i sin hand. "Smart, Caspian. Ta pillret.. Ruby? Visst var det så du hette?" Caspian nickade.
"Det hjälper dig att slappna av." Jules log trött och iakttog henne.

Hon såg på dem båda och drog upp benen men hon lade brt pillret.
"Jag tror jag inte vill ta det." Hon såg ner på sina händer och snörvlade.
Hon såg sedan på maskinen och såg seda upp på dem båda.
"Så..." Hon slutade prata och krröp ner och drog filten om sig.

"Men Ruby, det hjälper ju..!" Caspian lät en aning förtvivlad.
Han lugnade sig då Jules gav honom en blick. "Det kanske är bäst att låta henne vara. Låt hon samla sig." Han pausade och Caspian suckade. Vad de än bestämde sig för eller gjorde så kändes inget tillräckligt bra.
"Var är Sherman?", frågade Jules och Caspian nickade mot hans arbetsrum rummet intill. Jules nickade och gav Caspian en klapp på armen innan han lämnade rummet för att gå och tala med Sherman.
"Jag tror du skulle må bättre om du tog det.", sa han sedan bestämt och gick fram till maskinen för att syna hennes värden. Han hade jobbat tillräckligt länge med Sherman för att studera hans verktyg och utrustning. Denna maskin samlade in Rubys uppgifter och värden. Det var intressant att tyda de. Han beslöt sig för att inte störa henne och plockade undan maten som låg kvar på hennes säng för att sätta undan det på bordet bredvid henne. "Om du vill ha mat så finns det här.", sa han och såg mot dörren. Vad ville Jules prata med Sherman om? Förmodligen något jobbrelaterat. Sherman var den kunnigaste, trots hans otrevliga beteende. Han var ju inte den mest sociala av de.