Vrale PRS Emma07 och Vidomina

Rowan kom på först efteråt att han sagt kammare, men det gjorde väl egentligen inget. Den historia han beslutat sig för att köra med var att hans föräldrar varit adliga, så det vore väl inte alltför märkvärdigt. Han kom strax på andra tankar istället tack vare hennes lycka, som tycktes skina igenom och smitta av sig på honom. Han ångrade då inte en sekund att han tagit hit henne, för hennes reaktion på det hela hade minst sagt varit guld värd.
Draken tycktes nästan släppa ut som en liten suck innan han lade sig ner, och Rowan kunde inte låta bli att skratta lätt åt honom.
”Alltid lika dramatisk.” Log han och tog hennes hand för att hjälpa henne upp på drakens rygg.

Thessa tog sig gladeligen upp på drakens rygg med hjälp av Rowans hand. "Går det bra det här, Camenag?", frågade hon när hon slog sig ner. Inte riktigt säker på hur hon skulle sätta sig, men lyckades ändå få något slags grepp för att sitta stadigt fast vid honom.
Hon såg upp mot Rowan sedan. "Gör du det här ofta? Att flyga med honom alltså? Jag har inte sett någon drake här i området.", sa hon och funderade lite. "..Kanske någon gång, men det var längesedan.", tillade hon då. Thessa visste ju om drakarna, deras existens. I hennes tidigare hem hade de ju haft deras egen variant på ett flygande djur och heller inte så långt ifrån liknande en drake. Visst, hon hade aldrig flugit på en, eller för den delen ägt ett sådant djur. Det kändes på något sätt högtidligt att hon nu fick vara såhär nära. Och faktiskt få uppfylla en av sina drömmar.
"Var flyger vi?", frågade hon sedan för att stryka Camenag över hans fjäll på nytt. Hon var så lycklig.

Det var på något vis riktigt gulligt hur hon hela tiden skulle kolla läget med Camenag, och riktigt fint att se hur hon verkade bry sig på det viset. Rowan själv talade ju sällan fysiskt med honom egentligen, det skötte hela den här mer psykiska kopplingen dem emellan.
”Så ofta jag kan. Men oftast på natten.” Log han till svar, det väckte väl mindre uppmärksamhet. Inte för att det i sig gjorde så mycket, det var väl mest Rowan som person som inte ville väcka så mycket uppståndelse. Risken blev då bara större att han skulle väcka misstankar.
”Vart vill du flyga?” Log han och satte sig till rätta bakom henne. Även om det var långt ifrån första gången han flög så var det en alldeles fantastisk känsla iallafall, det spelade ingen roll hur många gånger han gjort det.
”Vok.” Sade han med ett leende varpå Camenag genast var med på noterna, ställde sig upp och spred ut vingarna för att lyfta.

Thessa såg ut att fundera. Ja, det lät väl rimligt att Rowan flög på natten med Camenag. Han var väl för upptagen med sina sysslor under dagen. Hon nickade och satte sig tillrätta då hon kände Rowan bakom sig och ryckte till, bara för ett ögonblick. Hon var inte beredd på att han var så nära. Samtidigt så kände hon sig smickrad. Han hade valt att ta med sig henne, av alla han kände, så var det Thessa som var där. Å ena sidan så kanske det var hans grej- visa draken för att imponera? Å andra sidan så var det inte den uppfattningen Thessa hade om Rowan.
Han verkade så äkta. Hon gillade hur han verkligen.. ja, hur han verkligen såg henne.
Thessa log lite och såg bort för att greppa tag om draken när den lyfte från marken. Igen flämtade hon och kände hur det rusade inom henne. Känslan var otrolig.
"Ta mig till bergen.", sa hon utan att se på Rowan. Hon var för upptagen med att blicka framåt. Ta in att hon faktiskt var där- på ryggen av en drake. I luften. Thessa flög. Det här var något helt nytt. Och helt fantastiskt.

Rowan log stort, av allt möjligt. Först och främst älskade han att flyga, men också för att hon var med, och dessutom så nära henne. Att hon dessutom verkade tycka att det var lika roligt som han gjorde det också flera gånger bättre.
Dem flög länge, bort emot bergen och tillbaka. Ord var onödiga - dessutom tvivlade han på att hon skulle höra någonting han sade. Efter en god stund landade dem i samma glänta igen.
”Nå? Vad tycks?” Frågade Rowan glatt samtidigt som han hoppade av för att sen hjälpa henne av.

Thessa steg av draken för att landa på marken igen med Rowans hjälp. Lyckan var total. Hon log brett och skakade på huvudet samtidigt som hon letade efter orden för att uttrycka hennes glädje. "Jag.. Jag vet inte vad jag ska säga.", sa hon och mötte Rowans blick. Hon kom på sig att stirra för mycket. Blev chockad över att hon faktiskt kände något för Rowan. Även om det bara uppenbarade sig för henne i ett ögonblick. För att dölja sina känslor vände hon sig därför till Camenag istället. "Det var underbart, Camenag. Tack för att jag fick följa med er.", sa hon och sträckte sig efter honom för att på nytt stryka med handen över hans fjäll.
Det gick några sekunder innan Thessa vågade se på Rowan igen. Fortfarande lika tyst gick hon fram till honom och mötte hans blick. Det kändes fånigt att tacka helatiden. Så i ett försök att ändå visa honom hennes tacksamhet omfamnade Thessa Rowan och drog honom till sig. "En av mina drömmar har gått i uppfyllelse. Jag är dig evigt tacksam.", viskade hon i ett andetag och höll kvar någon sekund längre för att sedan släppa taget. Thessa såg på honom igen. "Det var helt otroligt. Att se världen ur ett annat perspektiv.. jag..", började hon, men hejdades av att hon hörde röster.
Det var ju en bit till staden, så det var inte märkligt att ljuden därifrån sträckte sig till skogen. Ändå blev hon lite oroad och påminde sig om att hennes pappa förmodligen undrade var hon tagit vägen. Om han letade efter henne förstås.
"..Det är bäst att jag ger mig tillbaka.", sa hon då istället och såg lite oroligt på Rowan. Hon ville inte göra Clavius upprörd.
"Hejdå, Camenag. Hoppas att vi ses igen." Hon nickade åt draken som i en bugning och vände sig sedan om för att börja gå därifrån.

Hennes blick undgick honom inte, men däremot förvånade den honom. Kanske han inte var den enda som verkade ha en kaotisk insida sen dem träffats? Det var galet men den dragning han hade till henne var svår att förklara, och orimlig efter en dag, men ändå fanns den där. Han försökte febrilt komma på nånting att säga då hon istället tog saken i egna händer.
”Nöjet är på min sida.” Log han stort till svar emot henne, och blev förvånad än en gång då han omfamnades. En omfamning han genast besvarade, en omfamning som fick fjärilarna i magen att flimra till.
”Du har väl rätt, vi får gå tillbaka. Men Camenag gillar dig.” Log han, det var inte många som Camenag tyckt så gott om. Nu var det visserligen inte heller många som han hade träffat förutom Rowan, men några hade han ju såklart stött på. Han följde henne emot slottet igen, försökte komma på nåt bra samtalsämne för att distrahera tankarna - och även blickarna kanske - ifrån henne.
”Så vart bodde ni innan ni hamnade här?” Frågade han nyfiket.

Det gick några sekunder. Thessa processade dels att hon faktiskt kramat om Rowan. Betydde det nu att hennes nyfikenhet över honom syntes? Kunde han se att hon faktiskt tyckte om honom? Hon slog bort tanken. Det var ju störtlöjligt! Det hade ju bara gått en dag. Ändå kliade tanken att vissa personer kom en bara bättre överens med, och Rowan kanske var en av de.
Men så funderade hon på ett svar på hans fråga. Var de bodde innan de flyttat hit? Innan hennes pappa fått fnatt, om hon fick säga det själv, och dragit med henne till ett rike som hon bara som liten spenderat tid. Varit en främling i. Nu var hon rikets prinsessa. Det hela var märkligt så, men med tiden hade hon vant sig och accepterat rollen. Iallafall utåt sett.
Hemma.. Det var något annat. Inte som här. Inte som bland liv, på samma sätt. Hon kom från ett ställe där en mörk kraft regerade och genomsyrade staden. Det var liv, glädje, trygghet, det välbekanta och hemma för henne. Men utifrån sett en stad där döda kommit för att återuppstå och leva bland de levande. En stad där mörkret var det vanliga och det levande det ovanliga.
Thessa svalde när hon övervägde att berätta. Hon var rädd för hans reaktion. Hade hon tur, kanske han inte känt till staden. Den låg ju trots allt långt därifrån. En stad som så många undvek, just på grund av de döda, magin och mörkret. Samtidigt så var det ju en del av henne och hon älskade sin hemstad. Därför drog hon efter andan och öppnade munnen för att tala.
"Garkhauth. Vi bodde i Garkauth."
Hon fortsatte lugnt därifrån och log lite lättat när slottet tornade upp sig framför de.

Han kunde bara hoppas att det här var något mer än bara glädjen över att hon fått flyga med Camenag. Förhoppningsvis början på en vänskap, eller än mer än så om Rowan fick bestämma. Men det var helt galet, att ens ha dem tankarna om henne - dels hade dem nyss träffats. Men också på grund av vem hon var. Det var självklart inte det minsta hennes fel vad hennes far hade gjort, men han hade aldrig förväntat sig att tycka såhär gott om henne. Men tillbaka till nuet, dem där funderingarna kunde vänta tills han var själv.
”Gaurkhauth? Där ser man. Hur är det där? Jag har hört så mycket.” Frågade han nyfiket, men på ett positivt sätt hoppades han. Han hade alltid fascinerats utav den sortens mörka magi - själv hade han ju en annan sort, men han trodde det var att han i några år hade hoppats på att kunna få tillbaka sina föräldrar på något vis där. Numera visste han att det var omöjligt och skulle riva upp alldeles för många sår.

Thessa klev in i byggnaden. Samma sidodörr som de passerat ut från. Hon tog sig försiktigt fram för att inte låta för mycket. För att inte bli upptäckt. Egentligen var det ju ingen fara ifall någon såg henne, men hon ville undvika frågor och förklaringar. Thessa vad trött. Allt lyckorus som hon känt med Rowan och draken hade farit förbi och ersatts med något som påminde om trötthet.
Men så hörde hon att Rowan fortfarande funderade. Undrade och ville veta. Kanske var det tröttheten som fick henne att känna sådan längtan efter sin hemstad. Efter Garkhauth.
Men så hörde hon Rowans steg efter sig och kom tillbaka till verkligheten igen. Rowan. En trygghet som hon inte visste att hon behövde.
De närmade sig hennes kammare och hon sträckte ut handen för att trycka ner handtaget till dörren dit. "Det är inte riktigt samma som här.", började hon och vände sig om för att se på Rowan. Det gick några sekunder. "Men det är hemma för mig. Jag vet inte vad du har hört, men det kallas staden för de odöda.", sa hon och pausade igen. "En lever med de odöda. Men där sprudlar också liv. Magi. Och mörker." Hennes blick såg dimmig ut då hon tänkte på staden och fick skaka lätt på huvudet för att på så sätt samla sig igen. Blicken landade på Rowan och hon log litet. "Berätta vad du har hört? Känner du någon därifrån?", sa hon och lät sina känslor, hemlängtan sin, ta över.