Lupple & Emma07 PRS

Velian flinade brett, denne Christopher hade verkligen oerhört många frågor. Han var nyfiken i en strut och det skulle vara svårt att hålla honom ovetande. För att han själv väldigt gärna ville berätta allting men också för att om någon kunde få honom ur balans så var det just Christopher. Denna kväll hade redan bevisat det, han hade redan sagt för mycket. Men just nu, just denna stund när de stod tillsammans vid havet så brydde han sig inte det mista om det. Eller snarare, han brydde sig inte tillräckligt för att förändra något just nu. "Min familj är...gammalmodig." Log han. "Jag är väl lite mer nytänkande." Sa han leendes. Det var ju nästan sant. "De har en del förväntningar som jag inte håller med om." Förklarade han enkelt. Hans ursäkt fick Velian att smälta och han såg på honom med ett mjukt leende. "Det är okej. Dina frågor är intressanta." Log han lugnande. Om han inte ville svara så skulle han inte heller svara, det var i alla fall vad han intalade sig själv. Han fingrade tanklöst på sitt halsband och såg ut över havet och nickade instämmande när Christopher pratade om dess skönhet. "Väldigt, det är fridfullt men ändå vilt." Viskade han leendes. Han hade kunnat stå här och titta oerhört mycket längre men något ännu mer intressant fångade hans nyfikenhet. Christopher. Deras blickar möttes och sedan möttes deras läppar.

Velian hade inte varit beredd men det var en positiv överraskning. Något väldigt bra. Christophers läppar var mjuka, varma och underbara mot Velians. Velian la sin ena hand försiktigt över den andres nacke och besvarade kyssen.

Christopher njöt nog något mer av kyssen än vad han ville erkänna. Men vem hade inte njutit av att få kyssa en sådan snygging? Det gladde honom otroligt mycket också att han besvarade den så. Hoppet hade funnits där, men han hade varit långt, långt ifrån säker. Han hade hoppats innan, men hade inte vågat hoppats fullt ut på att det här skulle kunna växa till något. Till ett förhållande, till att få behålla honom som någonting mer än bara sin vän. Förhoppningsvis var det något också Velian hoppades på.
Han drog sig försiktigt ur kyssen igen, med ett brett leende emot honom. Hur var det möjligt för en människa att vara så vacker?
"Förlåt." log han svagt emot honom, visste inte exakt vad han sade förlåt till men ville på något vis bara ursäkta sitt beteende. Han visste att han var påstridig med alla frågor, och till och med vågat sig på kyssen - just detta verkade han ju dock ha varit med på.

(förlåt för så kort!)

Velian blev minst sagt besviken över att kyssen avslutades. Men ursäkten fick honom att mjukt skratta till. "Du behöver inte be om ursäkt Christopher. " Viskade han leendes. Lite lugnande. Han lät ena tummen glida över hans nacke innan han tvingade sig att sluta röra vid den andre. "Jag tycker om din nyfikenhet och din förmåga att överraska mig." Flinade han roat och lyfte blicken mot skyn och såg på stjärnorna en kort stund. Det var en stjärnklar natt och såhär vid havet? Det var oerhört vackert. "Kanske är det dags att ta kvällen?" Viskade han tankspritt. Han skulle väldigt gärna stå här hela natten, eller ännu bättre ta med eller följa den andre hem. Men han behövde samla sig, något sa honom att även eller kanske framför allt Christopher behövde samla sig. "Är ju en dag imorgon också." Log han och såg på honom. "Men tro mig, jag vill inget hellre än att förlänga denna tid tillsammans med dig." Viskade han. Han hade velat stoppa tiden eller något liknande. Kanske spola tillbaka tiden och uppleva den där perfekta första kyssen flera gånger om. För ja, det var deras första kyss och den hade varit oerhört bra. Men en olustig känsla i magen fick Velian att oroa sig för att denna kyss också skulle vara den enda de delade.
"Jag hoppas att jag inte förväntar mig för mycket när jag säger att jag ser fram emot fler kyssar med dig." Viskade han med ett charmerande flin. Även Velian kunde vara framåt, i vissa situationer och just i denna? Det kändes helt rätt.

Velians svar lockade fram ett ännu bredare leende hos Christopher, så otroligt förundrad över hur denna mannen så snabbt lockat fram dessa starka känslor hos honom. Han bara lockade fram det bästa ifrån honom, fick honom att vilja vara på sitt allra bästa humör inför honom.
"Du är fantastisk, vet du det?" Han fann helt enkelt inte något bättre svar åt honom än så. Det kändes som om det beskrev honom väldigt väl. Trots den väldigt korta tid de känt varandra. Det värsta var väl att han bara var här på affärsresa - men det fick bli ett senare problem. Morgondagens bekymmer, för just nu ville han bara njuta ihop med Velian även om det kanske innebar större bekymmer i framtiden. Mer smärta den dagen de behövde skiljas åt.
"För mycket? Raring, du hade inte kunnat förvänta dig för mycket." flinade han retsamt tillbaka, men släppte strax ut en lätt suck istället när hans telefon började ringa. Han funderade först på att strunta i den, men det kunde vara något viktigt och dessutom hade dem ju trots allt sagt att de skulle ge sig för kvällen. Han lyfte upp telefonen för att svara.
"Chris." svarade han enkelt, blev från en början glad då han hörde vem det var - Jack, en vän han träffat i det militära. Den känslan försvann dock snabbt när han hördes Jacks dystra tonfall, något hade helt klart hänt. Han gick någon meter ifrån Velian, egentligen inte för att han hade något emot att han hörde. Det var mest bara en ovana han hade att vandra medans han talade i telefon, även om det som nu i princip bara var på stället.
"Hej, det är Jack. Du, det har hänt en grej." Jacks röst lät avlägsen, men Chris hade för sig att dem var någonstans i mellanöstern vilket kunde förklara saken. Han anade allt mer att något var helt på tok, och hans sinne som redan varit rörigt och känslosamt av Velian hade väldigt lätt att hoppa till upprördhet över det här istället.
Ljudet ifrån havet lockade honom till att kika dit snabbt, det hade brusat upp snabbt. Märkligt.
"Vad har hänt?" frågade han, oroligt vid det här laget.
"Dem bombade vår karavan. Mike... Han klarade sig inte." Det var vad han inombords nästan hade anat, men inte vågat tro. Inte Mike. Nej, inte han.
"Kólasi mias epochís..." Utbrast han spontant på grekiska, visste inte vad han skulle säga riktigt. Kunde inte riktigt greppa att Mike var borta.
Han hade varit den första vännen Chris fått i USA, och de hade sedan varit i militären ihop. De hade varit som ler och långhalm ihop, och Chris hade saknat honom tillräckligt då de "bara" varit på olika kontinenter.
"Jag vet." nästan suckade Jack åt honom, även om Chris visste att han inte kunde grekiska. Andemeningen var kanske förstådd ändå av hans tonfall. Men ärligt talat lyssnade knappt Chris längre, han kände bara hur paniken växte inombords. Först hans mammas cancer och nu det här? Vad hade världen emot honom just nu?
"Jag måste gå. Men jag ville att du skulle få veta så snart som möjligt." Samtal var säkert riskfyllda därifrån.
"Tack." fick Chris fram till svar innan samtalet klickades bort. Det var först nu han lade märke till riktigt hur mycket det egentligen lät ifrån havet, nästan som om det ökat i takt med hans egen panik.
"Nej, nej. Inte han med." mumlade han mest för sig själv, hade för stunden nästan helt glömt bort att Velian var där. All hans energi hade gått till det här nu. Han vände blicken till havet igen och insåg att där hade bildats en flodvåg påväg till stranden, och det var på nåt vis då han lyckades lägga ihop ett och ett. En flodvåg nu och en när hans mamma fått cancerbeskedet.
Det kunde inte vara ett sammanträffande, och den insikten var något som fick honom ur spel tio gånger mer än tidigare.

Velians leende från deras ordväxling byttes sakta men säkert ut till en intensiv koncentration. Han iakttog Christopher medan samtalet pågick. I vanliga fall hade han kanske kunnat förstå vad samtalet handlade om, men havets plötsliga rörelse och ljud fick honom att stirra åt det hållet istället. Det var allt annat än goda nyheter den andre hade fått, det var ett som var säkert. En annan sak som var säker var att Christopher var, utan tvivel roten till krafterna han hade följt. Ungefär hundra takar svävade genom Velians huvud. Han skulle anmäla detta, nu på en gång. Han behövde skydda Christopher. Han behövde skydda alla med krafter eller magiska varelser. Han behövde skydda hela staden som skulle drabbas av den gigantiska flodvåg som Christopher tvingade fram. Att fly därifrån, skydda sig själv. Men den starkaste tanken var att skydda honom och alla andra. Så utan att tänka ett varv till så började han att uttala formler i så snabb takt att ingen som kunde ha hört honom skulle kunna urskilja ett endaste ord. Han åkallade kraft från varenda element, från naturen själv och såg vågen falla tillbaka och hur vattnet allt eftersom blev mer stilla. Som innan vågen. När vatten åter igen låg stilla så hade Velian egentligen bara ett endaste val. Det var enkelt, det var till och med självklart. Han behövde skydda dem båda, gömma dem om han kunde. Med tre stora steg tog han sig fram till Christopher, greppade tag om hans arm och drog honom med sig. "Vi kommer hamna i trubbel för detta." Mumlade han lågt, mest för sig själv. Men tvivlade inte på att Christopher hörde honom. Han ville trösta den andre, hjälpa honom att komma över vad som en skett som fått honom att reagera så kraftigt. Det stod klart att en förändring var orsaken, innan krafter kunde kontrolleras så brukade de bero på känslomässiga tillstånd. Det intressanta var varför Christophers krafter inte hade visat sig tidigare, i hans barndom. Kunde det vara så att krafterna hade börjat utvecklats först nu? Det fanns hundra frågor, och alla dem fick Velian lov att försöka besvara senare.

När de väl kommit in i hotellrummet så tog Velian ett varv runt rummet och mumlade skyddsbesvärjelser på det innan han såg på Christopher. Med orolig blick. "Vad har hänt?" Frågade han försiktigt. "Du måste inte berätta." La han snabbt till. Kanske var det bäst att börja i varför det hade skett istället för att prata om vad som hade skett. Det känds åtminstone enklast för Velian. Hur skulle han förklara?

Christopher klarade inte av att samla tankarna ordentligt, det gick bara inte. Det hade varit en sak ifall han bara behövts handskas med vännens död, även om det var illa nog - han kände sig så förbannat maktlös när han var här och dem låg illa till, till och med blev dödade utan att han gjorde något för att hjälpa. Men flodvågen hade fått poletten att trilla ner, fått honom att inse att han var den som orsakade det hela. Han förstod inte hur, för det var en fullkomlig omöjlighet, men på något vis hade han satt igång en flodvåg. Han hade ofrivilligt styrt vattnet inte bara en utan två gånger. Men var det nog där, nejdå, utan det visade sig att även Velian hade någon sorts magiska krafter. Vad förstod han inte, men något var det.
Var det hela någon slags sjuk dröm, eller ett ännu sjukare spratt någon spelade honom? Han ville tro det, så gärna tro på det men han visste att det inte var så det låg till. Det här låg bortom vad hans egen fantasi hade kunnat hitta på, eller vad ett spratt kunde innehålla. Inget spratt i världen kunde få en flodvåg att sättas igång. Paniken som fyllde upp honom av allt detta gjorde det ännu svårare att tänka. Det var egentligen först då han var inne i hotellrummet som han började kunna slappna av lite igen, kanske ingav det någon falsk trygghet med att vara ifred och inlåsta. Han mötte Velians blick med sin egen, nästan panikslagna och insåg hur mycket han lugnade Chris. Märkligt nog.
”Mitt tidigare regemente är i Irak. Deras läger blev bombat.” Nöjde han sig med att säga - mannen hade precis räddat en del liv, han förtjänade minst sagt en förklaring.
”Vad... vad var det där? Vad är du?” Han var rädd att fråga, men måste också få veta även om frågan kanske inte var den bäst formulerade.

'Varförfrågan' blev väldigt snabbt överstökad och Velian satte sig ned i en fåtölj och suckade tyst. Han hade önskat att förklaringen hade varat längre. Men med den informationen han hade så var det förståeligt att Christopher inte ville gå in på några detaljer. Något fruktansvärt hade utan tvivel inträffat. Bomb, vänner... någon eller några hade garanterat gått bort vilket förklarade varför den andre tappat kontrollen så fullständigt. 'Hurfrågan' blev ställd alldeles för fort, innan Velian hade hunnit tänka ut något bra svar. Innan han hade kunnat formulera ett eller flera bra svar. Såsom, du inbillar dig, eller vad pratar du om? Men nu? Han skulle aldrig kunna övertyga den andre vilket innebar att hans enda möjlighet var att berätta sanningen. Men det skulle inte vara lättare än att ljuga. Sanningen skulle säkerligen visa sig vara svårare. Han svalde igen och stirrade tomt mot ena väggen. "Jag..."Började han men bet sig i läppen. Hur fan skulle han börja? "Magi." Sa han kort, nästan torrt. Han hade haft rätt, den där första kyssen skulle vara deras enda. "Du verka besitta mäktiga krafter, jag vet inte exakt varför. Men det har något med vatten och göra. Med tanke på att det är ditt största och första utlopp." Fortsatte han stelt. Velian fortsatte att stirra in i väggen och svalde. "Jag är en trollkarl, eller ja. Jag föredrar häxmästare. "Avslutade han och drog handen igenom håret och försökte samla mod att se på Christopher. Det tog många minuter men tillslut vände han blicken mot honom. "Jag ska svara på dina frågor Christopher, jag lovar. Jag kan till och med hjälpa dig. Försöka åtminstone, du...det som skedde. Det du fick att ske, det jag gjorde. Det kommer dra till sig uppmärksamhet. "Mumlade han och oron ökade. Hur i hela friden skulle han kunna skydda dem båda? "Jag är så ledsen, du behöver inte höra om detta nu. Efter det dåliga beskedet. Jag beklagar." Sa han i en låg och mjuk ton. Han beklagade verkligen Christophers sorg, hans förlust.

Hur svårt det än var så försökte han stänga undan tankarna på telefonsamtalet han nyss fått, stänga in dem i något mörkt rum i hjärnan för att plocka fram och ta tag i någon gång då han inte hade riktigt lika mycket som snurrade i huvudet som han hade nu. Nu var det minst sagt mycket. Velian och kärleken till honom, faktumet att han hade någon sorts magi, att det ens existerade magi och att Chris själv på något vis skulle passa in i den ekvationen och ha magi någonstans ifrån. Nånstans i bakhuvudet så började han förstå och passa ihop två och två. Magin, hans far, allt... Han började förstå. Men än vågade han inte uttala det inför Velian helt, var inte redo än att bli fullständigt utskrattad. För han hoppades fortfarande på att det skulle visa sig vara något hemskt skämt, ett riktigt dåligt sådant.
"Häxmästare?" ekade han, utan någon vikt fäst vid frågan utan bara ett ifrågasättande utefter självaste uttalandet.
"Nej. Jag behöver tänka på något annat än beskedet, jag behöver svar på alla frågor du kan komma att tänka dig." sakta men säkert började den tidigare paniken lägga sig och hans träning i armen började göra sig påmind, att faktiskt hantera såna här situationer med huvudet någorlunda högt.
"Berätta mer." bad han, men i en inte lika beslutsam ton som tidigare utan mer mjuk, ville på något vis också bevisa att han inte tyckte sämre om Velian för den sakens skull.

Velian stirrade in i väggen, bet sig på tummen och försökte att samla sig. Försökte att hitta en utväg. Christopher hade inte rört sig ur fläcken och Velian vågade efter en stund titta på honom. Syna honom. Han verkade lite för lugn, eller ja. Velian hade kanske förväntat sig rädsla, att killen skulle vilja fly men han satt bara kvar. Men vad som pågick i hans huvud var okänt för Velian men något sa honom att det inte var bra tankar. Tystnade spred sig mellan dem tills hans beskrivning på sig själv uttalades med Christophers röst. Oron steg, nu skulle paniken visa sig men oj så fel Velian hade. Hans behov av att få veta mer lämnade Velian i en kort stund under total chock. Han satt bara där och stirrade tills han lyckades samla sig tillräckligt för att stänga sin mun. "Vad ska jag berätta?" Mumlade han och skakade på huvudet. "Jag kommer från en gammal familj, vi kommer från Salem och mina förfäder flydde från häxjakt. Jag bor i New Orleans nu." Sa han tyst. "Jag är inte allsmäktig utan har vissa begränsningar, men jag är starkare än många andra." Mumlade han tyst. "Magi är, det finns liksom överallt. Du kan känna det om du vet vad du ska leta efter. Jag känner kraft utstrålas från dig, jag vet att du är stark. Mycket stark." Fortsatte han och snurrade lite på sina ringar. "Du behöver lära dig att kontrollera dina krafter, att lära dig att inte dina känslor ska styra. Det tror jag att jag kan hjälpa dig med." Avslutade han och stirrade in i den tomma kaminen och mumlade några ord och lät sitt finger diskret riktas mot veden och han såg hur det tog eld i kaminen. Han ville inte skrämma honom, han ville ha in lite ljus och han ville bevisa att han inte ljög. Han ville inte att Christopher skulle tycka att han var galen eller något liknande.

Ärligt talat så hade Christopher själv också trott att han skulle reagera kraftigare eller med mer panik än såhär. Men militärens träning satt kvar strängare än vad han hade trott, han var så gott som helt säker att det var just den som gjorde att han nu reagerade så samlat på det. Kanske hade han innerst inne redan innan börjat förstå, och var nästan istället tacksam att han fick bekräftat ifrån någon annan att det inte bara var han som var galen som fått för sig allt det här. Men han skulle inte säga för mycket - han var inte stolt över hur han reagerat på dödsbudet, även om det kanske kunde vara lite förståeligt. Det var ju trots allt inte heller särskilt lång tid sedan han fått nyheterna om moderns cancer.
”Gammal som i en gammal släkt eller ja, gammal gammal?” Frågade han, kunde inte riktigt bedöma vad han menade och på ett vis var han kanske lite rädd att Velian skulle vara mycket äldre än vad Chris trott han var. Ansträngde sig också för att inte bara återupprepa vad han sade och dubbelkolla utan att fråga faktiska frågor.
”Hur? Hur lär man sig?” Nu kom orden fram med en mer genuin, ärlig nyfikenhet, och det var också med en sådan blick han såg på att han tände elden. Det var fascinerande, snarare än skrämmande. Nej, om något var skrämmande var det snarare vad Chris själv hade gjort tidigare idag, inte en oskyldig brasa.
”Du menar att jag också kan lära mig sånt där?” Det borde väl gå, men något sade honom att hans krafter skulle vara mer kopplat till vattnet. För han hade kunnat räkna ut lite grann.
Hans far som aldrig funnits där mer än vid några besök då och då, namn, historier, små, små tecken han aldrig tänkt på förrän nu. Alla de där historierna. Alla grekiska barn fick väl höra mycket om den uråldriga grekiska mytologin, men han hade väl alltid haft känslan av att åtminstone hans far hade varit lite väl fokuserad vid sådana historier då han varit ung. Hans egen kärlek och rentav dragning till havet, hur det alltid var där han mådde som bäst. Men han var kanske inte helt redo än att berätta för Velian. Eller? Han kunde inte bestämma sig, om han skulle idiotförklaras helt då.
”Sökte du upp mig för det här?” Nu ställdes frågan tyst, och andemeningen talade om att han egentligen inte undrade om han sökt upp honom för det. Frågan var ifall han hade fortsatt umgåtts med honom på grund av det, ifall känslorna varit en skenmanöver för att lära känna Christopher bättre eller ifall de faktiskt varit äkta. Var inte det om något helgalet, att hans största bekymmer när han precis fått reda på att magi fanns på riktigt var ifall hans nya kärlek var äkta eller ej?