Huset Bloodthorn

Kapitel 13



Darcel såg på väskorna som satt på baksidan av vagnen och bugade sig djupt.
”Jag välkomnar er hem lord Bloodthorn. De andra är fullt upp i sina arbeten om ni inte misstycker.” Vincent gav honom en lugn blick innan han skakade på huvudet.
”Jag misstycker inget Darcel.” Vincent sträckte ut handen mot vagnen och hjälpte Rhiannon att ta sig ut.
”Rhiannon jag vill tala med dig på mitt kontor.” Vincent såg på henne med spänd blick innan han gick förbi Darcel med Alexander upp för trappan och lämnade Rhiannon med Darcel.
”Välkommen tillbaka.” Darcel gav henne ett hastigt leende.
”Tack du anar inte hur konstigt det kändes.” Det kännes konstigt att återgå så fort till det vanliga och Rhiannon såg mot dörren.
”Jag borde gå lord Bloodthorn väntar på mig.” Hon tog sig förbi Darcel med asken gömd i klänningens tyg.

”Rhiannon!” Luna vände sig om när hon kom förbi och genast kom hon fram till henne. Snabbt slog hon armarna om sin vän i en kort kram.
”Åh vi har alla saknat dig så. Vi har oroat oss med.” Hon såg forskande på henne innan hon tog ett steg tillbaka.
”Vi får talas vi senare.” Rhiannon var glad över att Luna inte hade upptäckt ringen än och gick till korridoren som var bakom trappan. Hon drog ett djupt andetag och kände den välbekanta doften hon kopplade med hemma.
Dörren till kontoret var stängd men hon kunde höra några dämpande röster bakom dörren. Rhiannon höjde sin hand och knackade tre gånger och harklade sig.
”Ni ville tala med mig Lord Bloodthorn?” Sa hon och hennes hjärta slog nu fortare. Hon hade bevittnat en helt annan sida av honom för bara några timmar sedan.
”Du kan komma in Rhiannon.” Kunde höras på andra sidan, Rhiannon öppnade dörren och klev in i det varma kontoret. I sin stol satt Vincent och i en annan stol satt Alexander. Båda så på henne med en allvarlig blick något som fick henne att snabbt se ner.
”Stäng dörren är du snäll och kom sedan hit.” Vincent pekade till skrivbordet men släppte henne inte med blicken.
Som han hade bett stängde hon dörren och gick fram till skrivbordet för att sedan försiktigt se upp.
”Rhiannon...” Började han, satte armbågarna på bordet och flätade ihop sina fingrar med varandra. Hans blick var forskande och han såg på Alexander innan han vände sin uppmärksamhet återigen till Rhiannon.
”Jag vet att det här en konstig fråga men jag vill fråga dig om ringen. Vill du ha de på dig?” Han gav en nickning mot hennes hand. Rhiannon såg ner och skakade på huvudet.
”Nej lord Bloodthorn det är något jag inte vill. Jag har asken här.” Hon tog fram den ur klänningens ficka och placerade den på skrivbordet. Sedan tog hon av sig ringen och placerade den på asken.
”Jag visste inte hur jag skulle säga ner. Om jag ska vara ärlig så tror jag att jag inte kunde säga nej till den här ringen.” Hon hade fortfarande sin blick på ringen innan hon såg upp och mötte Vincents blick.
”Jag vill att du vilar nu Rhiannon. Du ser blekare ut och vi..” Han nickade kort mot Alexanders håll.
”Vi vill inte att du blir sämre. Jag vet att du kan och vill men du får inte bli sämre.” Han sträckte sig efter asken och tog de i sin hand. Rhiannon stod kvar och såg på honom.
”Det ska bli lod Bloodthorn.” Hon neg för honom innan hon rätade på sig.
”Du kan gå Rhiannon. Jag har lite saker att diskutera med Alexander.” Hon vände sig om och tog sig ut från rummet, stängde dörren efter sig och gick tillbaka till hallen.

Hon mötte Darcel i hallen och han stängde dörren efter sig med de tre stora väskorna som stod på golvet.
”Hur var det i slottet?” Han lade huvudet på sned och tog de två väskorna Vincent hade haft med sig. Rhiannon vände blicken mot honom och skakade sedan på huvudet.
”Det är svårt att förklara för att jag var uppklädd i vackra klänningar, sov i mjuk säg samt åt vid ett långt bord med de andra.” Bara att förklara kort vad hon hade varit med om fick det att låta som en dröm.
”Vill du ha hjälp?” Hon nickade mot Alexanders väska trots att hon visste om att hon skulle vila. Darcel såg på henne under tystnad innan han skakade på huvudet.
”Nej det är bra Rhiannon.” Med de orden började han gå upp för trapporna till övervåningen. Kvar stod hon och såg på väskan och sedan mot trappan. Vincent skulle bli arg om hon hade ansträngt sig för att bära upp Alexanders saker och hon tog ett steg mot köket.
När hon nästan var framme vid dörren så kunde hon höra steg bakom sig och hon vände sig om för att möta Alexanders vaksamma blick.
”Åh jag hann.” Han kunde inte låta bli att le och såg på dörren för att sedan se på Rhiannon igen.
”Jag ska precis till min säng för att sova precis som ni ville.” Rhiannon pekade på köksdörren och såg på honom.
Alexander gav henne ett hastigt leende och placerade sin hand på hennes axel.
”Vincent vet att han lovade dig att det skulle få återgå till det normala när vi kom hem.” Han skakade sedan. nekande på huvudet.
”Ja bad honom att ge dig ett eget rum. Bara tills jag vet att du är bättre. Som en gäst i hans hus kan jag inte göra intrång i köket och jag kan inte ens tänka mig att klampa på i ett rum där andra försöker sova.” Han skakade på huvudet innan drog henne till sig för att börja leda henne mot trappan.
”Om det är er önskan baron Bloodthorn.” Hennes röst var låg när de började gå upp för trappan. Tillsammans kom de upp på den andra våningen och Alexander såg forskande på henne.
”Mår du bra Rhiannon?” Frågade han och vände henne mot sig. Med sin lediga hand tog han ett löst ta om hennes haka. Försiktigt lyfte han upp det i det dunkla ljuset.
”Jag är bara lite trött.” sa hon med en låg röst och försökte vrida bort huvudet men han höll kvar hennes haka.
”Jag vill inte att du blir sämre Rhiannon. Det vill inte Vincent heller.” Han släppte taget om hennes haka och började åter igen knuffa henne lätt mot korridoren framför dem.
De stannade framför en dörr, Alexander öppnade den och ledde Rhiannon in.
Hon förundrades att rummet inte var dammigare och sängen såg så inbjudande ut precis som den hos Anwir.
Hon stannade upp hal till halvvägs ängen och hon vände sig om så hon såg på Alexander.
”Får jag fråga en sak?” Hon minnes det Liam hade frågat Vincent om vad hon var. Hon kände att hon svajade och tog ett stapplande steg tillbaka.
”Ja?” Han gick fram till henne, lade händerna mot hennes axlar för att hon inte skulle falla och göra sig illa.
”Vad menas med att vara en docka för er?” Så fort hon hade sagt detta så knep hon ihop ögonen. Det kanske en fråga som var förbjuden? Kanske hon skulle straffas för att fråga det. Hon inväntade slaget men istället kände hon hans hand mot sin kind. Den kändes så sval mot hennes hud. Det kändes skönt.
”Åh Rhiannon det är en fråga jag borde inte svara på.” Hon öppnade ögonen och hon kunde se hans sorgsna min blicka ner på henne.
”Gå och lägg dig nu. Jag kommer och ser efter dig om en timme.” Han vände på henne och hjälpte henne till sängen.
”Jag vet att du inte tillhör mig men gör som jag säger. Han vill inte ha dig sjuk.” Sa han och tog ett steg tillbaka.
Hon kunde inte säga emot och försiktigt böjde hon sig framåt för att ta av sig skorna när hon var klar kröp hon ner under täcket. Sängen var något kanske mjukare än den hos Anwir och det tog inte många minuter innan hon hade somnat.
Alexander log mot henne innan han vände sig om och lämnade rummet.


”Sover hon?” Vincent såg upp från boken när han märkte att Alexander kom tillbaka. Snabbt lade han ett bokmärke för att sedan lägga undan boken på bordet intill.
”Hon somnade rätt fort.” Alexander slog sig ner mittemot honom.
”Hon frågade mig vad en docka var.” Började han och Vincent såg genast orolig ut men Alexander höjde händerna.
”Självklart sa jag att det inte var jag som fick tala om vad det var.” Han såg på honom innan han lutade sig tillbaka.
”Tack...” Vincent såg sedan mot elden för att försjunka i tankarna. Att vara en docka innebar det Rhiannon hade varit i helgen och mer där till. Men varför hade han då blivit så sur på Liam över den frågan? Ett högt knäppande fick honom att ryckas från tankarna och han vände sig om till Alexander.
”Jag kanske ska berätta vad en docka är för något. Hon kanske blir rätt?” Han harklade sig när han hörde en knackning på den stora dörren.
”Kom in.” Sa han så högt att personen utanför skulle höra.
Dörren öppnades och Darcel bugade sig där han stod.
”Jag har burit upp era väskor till ert rum min lord. Er väska har jag även burit upp till ett närliggande rum. Kalla på mig när ni vill att jag visar er vägen.” Han rätade på sig och såg på de välklädda männen framför sig.
”Det ska jag. Tack så mycket.” Alexander såg på Darcel och vände sedan bort ansiktet.
”Darcel skulle du kunna hämta mera ved till brasan?” Vincent hade inte släppt honom med blicken.
”Självklart lord Bloodthorn. Ska jag hämta något mer?” Vincent såg på Alexander och vände blicken tillbaka Darcel.
”En flaska med blod, två glas.” Sa han kort och Darcel nickade. Han stängde dörren efter sig och återigen var de ensamma.
”Jag talade med far innan vi åkte. Om den sovande gudinnan.” Alexander tog ett djupt andetag innan han såg mot Vincent.
”Han kunde inte gå in på detaljer för då sa han att du skulle fly med henne. Men han sa att den riktiga titeln inte är den sovande gudinnan. Det är bara nu när hon är i dvala som han sa.” Alexander skakade på huvudet och suckade djupt.
Det knackade åter på dörren och Vincent såg mot dörren.
”Kom in.” Dörren öppnades och in kom Darcel med en korg full med ved. Bakom honom kom Luna in med en bricka med flaskan samt de två glasen.
”Tack så mycket Luna.” Vincent gav henne en tacksam blick när hon ställde ner brickan på bordet framför dem.
Darcel satt vid elden och staplade ved under tystnad. Luna öppnade flaskan och hällde upp i de båda glasen men hade en oroande rynka i pannan.
”Är något fel Luna?” Vincent harklade sig och lade sin uppmärksamhet på den unga flickan framför sig. Hon skakade på huvudet när hon rätade på sig.
”Jag undrar vart Rhiannon tog vägen. Jag såg henne som hastigast för en stund sedan.” Hon såg på Vincent och tog ett steg tillbaka.
Alexander harklade sig och gav henne ett betryggande leende.
”Hon sover på övervåningen.” Luna såg på honom med orolig blick. Sov hon på övervåningen? Alexander hade kvar sitt leende.
”Låt mg förklara lite bättre. Jag är baron Alexander Bloodthorn. Jag kan inte sätta min fot köket eftersom det är ert privata rum. Jag har förstått att ni har en trappa som leder ner till sovrummen. Som jag har förstått ligger det redan två till och sover.” Han tog en paus och iakttog henne. Sedan lade han på sned.
”Rhiannon har nu väldigt ont av sin kvinnliga blödning. Jag tror hon även har någon typ av infektion i kroppen. Ni förstår att jag är läkarkunnig och har tagit henne som min patient för tillfället. Så därav att hon sover på övervåningen. Så att jag ska kunna ta hand om henne.” Luna såg på honom och såg sedan på sin lord. Det lät ju vettigt det han sa och hon nickade.
”Då vet jag baron Bloodthorn.” Hon gav honom ett hastigt leende och neg.
”Jag ska inte störa er mer för kvällen.” Hon såg Darcel resa sig och gå tyst mot dörren.
”Trevlig kväll lord Bloodthorn.” Sa de båda innan de lämnade rummet och stängde dörren så det blev tyst igen.
Vincent kunde inte släppa vad de hade talat tidigare. Alexander verkade förstå och böjde sig framåt för att ta ett av glasen.
”Om den sovande gudinnan inte är hennes riktiga titel så kommer hon inte dö. Det är slutsatsen jag har tagit fram. Men vad det innebär med titeln kunde han inte gå in på. Inte ens hur vi ska göra den dagen. Allt ska vara hemligt.” Han skakade på huvudet när han lutade sig tillbaka och tog några djupa klunkar av blodet. Vincent hade inte rört sig utan så bara mot elden. Hans tankar snurrade i huvudet på honom. Skulle han fly med henne? Kunde han ens rädda från hennes öde?
”Vincent?” Alexanders röst fick honom att vrida på huvudet och han sträckte sig efter glaset.
”Vad tänker du på? Kanske du vill berätta?” Sa han och tog en djup klunk igen och sänkte sedan glaset.
”Jag tänker på Rhiannon och hennes framtid. Efter den kommande ceremonin. Kommer hon fortfarande vara den Rhiannon som jag har lärt känna och börjat älska? Kommer hon bo kvar hos mig eller vara tvungen att bo hos far?” Den sista tanken gjorde honom illamående. Att behöva lämna bort något som han ville beskydda med hela sitt odödliga liv gjorde honom galen.
”Jag vet inte vad som är väntat henne. Men om du oroar dig nu kommer du bli galen.” Alexander tog fram en klocka ur bröstfickan och tog en titt. Det var tid att se efter Rhiannon.
Han tömde glaset och reste sig från soffan.
”Vill du följa med? Du skulle nog vilja se henne eller hur?” Han såg på hur Vincent reste sig och samlade sig. Han fick ett lugnt ansiktsuttryck och såg mot dörren.
”Ja för att jag ska lugna mig så vill jag gärna se henne. Kan inte släppa tankarna om henne Alexander. Tro det eller ej så har hon förhäxat mig. Det känns så iallafall.” Alexander kunde inte låta bli att le åt det han hade sagt och gick sedan mot dörren.


”Hon är i det här rummet.” Alexander hade stannat utanför ett rum och tog ett steg ifrån dörren. Han ville Vincent öppna dörren först.
Det var mörkt i rummet men varken Vincent eller Alexander hade några större problem. De klev in i rummet och Vincent tog sig tyst fram till sängkanten och såg på den sovande Rhiannon. Han kunde höra hennes andetag samt hennes bultande hjärta där han stod. Men doften fick honom att ta ett steg tillbaka.
Han kunde stå och se på henne hela natten. Hennes ansikte var så fridfullt. Drömde hon just nu?
Alexander var klar, vände sig sedan mot honom och pekade på dörren. De skulle låta henne sova ifred. Han såg en sista gång på henne innan de lämnade rummet.
”Hon var fortfarande väldig varm för en normal människas temperatur. Jag kommer att se efter henne igen om en timme. Om hon är fortfarande varm så kommer jag att väcka henne för att ta medicin.” Alexander placerade en behandskad hand på Vincents arm och gav honom ett betryggande leende.
”Kom låt oss spela kort. Du ser ut att behövas muntras upp i dessa tider.” Vincent kunde inte låta bli att le åt det han hade sagt. Muntras upp var det han behövde.
Tillsammans började de gå mot trappan men stannade upp vid trappans avsats. De båda hade stelnat till av ljuden de hörde, kvidanden. Sakta vände de båda på sig och såg mot den dunkla korridoren där Rhiannon låg. De såg såg sedan på varandra innan de tog sig snabbt tillbaka till sovrummet.
Vincent öppnade dörren igen, denna gång lite hårdare och tog sig snabbt fram till Rhiannon som nu låg och vred sig i sömnen. Ett plågsamt uttryck speglade sig i hennes ansikte.
Det kunde bara vara en sak: mardrömmar.

interresant

Kommer hon fortfarande vara den Rhiannon som jag har lärt känna och börjat älska? Kommer hon bo kvar hos mig eller vara tvungen att bo hos far?” Den sista tanken gjorde honom illamående. Att behöva lämna bort något som han ville beskydda med hela sitt odödliga liv gjorde honom galen.

Nu är hans tankar ute i det öppna ♥

Fint kapitel, där även Alexander har en viktig roll. Det verkar som om han också bryr sig, på riktigt.

Kapitel 14


Hon visste redan vart hon var innan hon hade öppnat ögonen. Det svaga susandet från vinden i trädkronorna och stegen som närmade sig samt rösterna. Hon kunde höra kvistar som bröts och hennes hjärta slog allt fortare. Försiktigt försökte hon resa sig men hon misslyckades. Nu var de så nära att hon såg upp. Elva gestalter trädde fram från den tjocka dimman. Alla utom en var klädd i svarta mantlar med huvor med vita masker som skymde deras ansikten. Gestalten framför henne bar en mantel i guld samt en mask i guld. Gestalten knäppte med fingrarna och en av de mörkklädda gestalterna frigjorde sig från cirkeln. Denna plockade fram ett långt rep och klev fram till Rhiannon.
Personen sjönk ner framför Rhiannon men hon kunde fortfarande inte urskilja personen framför henne, tog hennes händer och knäppte dom så hennes fingrar var korsade. Ur innerfickan drog personen fram ett rep och började binda ihop hennes händer med ena ändan.
Tårarna rann ner för hennes kinder och ropen på hjälp hade fastnat i halsen.
När personen var klar höll han den andra delen av repet och räckte över det till gestalten i guld.
Med ett ryck kom hon upp på benen och nu började de gå. Mässandet hade upptagit och de gick sakta genom dimman.
Det kändes som en evighet när de gick genom dimman och mässandet gjorde henne sömnig men hon ansträngde si att hålla sig vaken.
De hade kommit fram till samma byggnad. Hon drogs in i kyrkan som nu var upplyst med brinnande ljus. Det doftade sött av blommor och rökelser som gjorde henne något tröttare än vad hon redan var. Personen som höll i repet drog henne till altaret innan de som mässat lyfte upp henne och lade henne på det kalla stenbordet.
De lossade hennes händer och tog ett steg tillbaka. Tårarna ville inte sluta att rinna och hon försökte vrida på huvudet men orkade inte.
Allt snurrade och hon hade svårt att fokusera på omgivningen. Men då fick hon syn på kniven som var höjd över huvudet på personen i guld. Det glimmade till i bladet innan han med snabbhet högg mot i hennes bröstkorg.




Hennes skrik fick Alexander och Vincent att vända sig till sängen. De hade inte lämnat hennes rum innan hon hade börjat skrika.
”Rhiannon!” Vincent var snabbt vid hennes sida och lade en hand mot hennes kind men hon slutade inte att skrika.
”Rhiannon du är i säkerhet. Jag är här!” Vincents ansikte speglade oro och han försökte att nå henne. Alexander stod på den andra sidan och såg på Vincent.
”Jag ber om ursäkt.” Sa han innan han gav Rhiannon en örfil. Hon blev tyst innan hon verkade vakna och såg upp i taket. Tårarna rann ner och hon såg på Vincent med skrämd blick.
”Jag....” Viskade hon och hela hon skakade. Försiktigt slog han sig ner och drog henne till sig. Drog handen genom hennes hår och drog en lättad suck.
”Du skrämde verkligen oss Rhiannon.” Viskade han och såg tacksamt mot Alexander. Han skulle aldrig vågat slå henne. Kanske förut men verkligen inte nu. Han kände hur hon skakade i hans famn och han vaggade henne försiktigt. Oklar på hur man skulle göra.
”Mardrömmar?” Alexander såg mot den stängda dörren och sedan tillbaka på Rhiannon. Hon grät men till slut nickade hon. Vred på huvudet och hennes ögon var röda av gråten. Hon hade lugnat sig men hon skakade fortfarande och Vincent släppte taget om henne.
”Vill du berätta vad som hände den här gången?” Alexanders röst var lugn men hon skakade på huvudet. Han slog sig ner på andra sidan av sängen och tog försiktigt hennes hand. Den var så skör i hans egna händer.
”Nej. Jag tror jag inte vill uppleva det igen.” Hon kände sig lugnare nu när hon var vaken och hon drog sig försiktigt loss så hon kunde torka bort tårarna i ansiktet.
”Nej det kan jag förstå om du skrek så mycket.” Vincent strök henne över huvudet igen och vände sig mot dörren när han hörde en knackning.
”Ja?” Frågade han och reste sig från sängen men Alexander satt kvar.
”Kan jag få komma in lord Bloodthorn??” Det var knappt hörbart men Vincent hörde honom perfekt.
”Kom in Darcel det är ingen fara.” Dörren öppnades och Darcel såg mot sängen.
”Jag var vid trappan när jag hörde ett skrik. Mår hon bra min lord? Vincent log trött men nickade sedan.
”Hon har plågats av drömmar på sista tiden men den här gången var det nog den värsta.” Sa han och vände sig mot Rhiannon.
”Alexander kommer att undersöka henne eftersom hon mådde lite dåligt innan.” Han vände sig mot Darcel igen och harklade sig.
”Finns det något ätbart i köket?” Frågade han och väntade tålmodigt på svaret. Darcel nickade.
”Det finns köttsoppa och bröd. Sedan finns det te om man vill ha det lord Bloodthorn.” Han stod med ryggen rak och väntade på svar.
”Underbart Darcel. Eftersom Rhiannon är är dålig har du något emot att hämta mat hit upp?” Vincent synade honom och Darcel skakade på huvudet.
”Jag hämtar det mer än gärna lord Bloodthorn.” Sa han och vände sig om för att gå.
Vincent stängde inte efter sig och gick tillbaka till sängen för att sätta sig vis Rhiannons sida.
”Du är fortfarande varm så du kommer inte att lämna sängen än.” Alexander såg upp från Rhiannons ansikte.
”Hon har feber igen men annars verkar hon må bra om man bortser från mardrömmen.” Vincent sträckte ut sin ena hand och strök henne över kinden så försiktigt han kunde.
”Du kommer få mat snart och då kommer du må bättre.” sa han lugnt medan han fortsatte att smeka hennes kind. Det hördes dämpade steg och snart var Darcel i dörröppningen igen.
”Jag har kommit med maten lord Bloodthorn.” Darcel stod fortfarande kvar med brickan i händerna.
”Åh tack Darcel. Kan du komma hit tror du?” Han vände på huvudet och såg på den svarthåriga mannen.
”Åh javisst, självklart lord Bloodthorn.” Darcel gick in och gick fram till sängen. Han höll fortfarande brickan i händerna.
”Ah tack så mycket.” Vincent vände sig och tog brickan ur hans händer innan han nickade.
”Det var allt Darcel.” sa han kort och satte ner brickan på bordet intill sängen. Han kunde höra att Darcel lämnade rummet och stängde tyst dörren efter sig.
”Orka du sätta dig upp?” Alexander såg på Rhiannon som öppnade ögonen och skakade sakta på huvudet.
”Det gör jag inte men jag är inte hungrig.” Sa hon men Alexander lyssnade inte utan hjälpte henne upp i en sittande ställning.
”Jag tror jag drar mig till mitt rum. Om det är något ropa.” Sa han och såg menande på Rhiannon.
”Vincent vill att du ska bli frisk igen. Du betyder så mycket för honom.” Sedan lämnade han rummet för att lämna Vincent och Rhiannon ensamma.
”Jag kan hålla i skålen om du inte orkar hålla den.” Vincent tog skålen och förde den mot henne.
”Snälla lord Bloodthorn.” Hon hade en svag röst när hon såg upp på honom.
”Du lovade att det skulle bli som förut men....” Hon bet sig i läppen när hon såg in i hans ögon. Han såg lugnt på henne och höll den varma skålen med båda händerna.
”Om detta ska fortsätta vill jag veta en sak.” Hon strök sig i ansiktet och drog ett djupt andetag.
”Kan du förklara vad en docka är? Jag kan inte släppa vad det är.” Nu var det hans tur att ta ett djupt andetag och han såg på henne.
”Om du verkligen vill veta så kan jag berätta det.” Sa han, ställde bort skålen och vände sig mot Rhiannon igen. Han tog ett djupt andetag innan han sakta blåste ut luften.
”En docka betyder att en människa blir uppklädd och blir uppassad. Den här människan behöver inte göra jobb som tjänare gör bland annat.” Sa han och såg bort. Han hade ju behandlat henne som en docka trots allt. Känslorna gjorde honom mjukare och han vred huvudet så han såg på henne igen.
”Som du har gjort under helgen?” Frågade hon tyst och han nickade sedan.
”Det stämmer. Människor blir uppassade så om inte finare. De får komma ut på pjäser, opera och andra vackra platser. De behöver inte utföra arbeten som tjänare utan kan istället ge lättare order.” Sa han och han märkte hur hon slappnade av och hon nickade åt skålen. Han följde hennes blick och han tog skålen i sina händer för att hålla fram den till henne. Han var glad. Att hon verkade hungrig var nog ett tecken på att hon började bli frisk igen?
”Det luktar underbart. Jag är så hungrig.” Viskade hon och tog skeden i sin hand började sedan att äta. Vincent tyckte soppan såg ganska smaklös ut sa inget utan gav henne ett svagt leende. Han undrade vad hon tänkte på och han såg på hur hon åt.


Soppan var nu uppäten och hon hade koppen med te i händerna. De hade inte talat så mycket medan hon åt. Hon förde koppen mot läpparna och tog en klunk innan hon såg på Vincent igen.
”Jag mår bättre nu men jag kan inte somna om. Drömmen skrämde mig något så fruktansvärt.” Hon ställde bort koppen och lade sig ner i sängen.
”Då behöver du inte sova Rhiannon. Bara du ligger ner så ska du se att det blir bättre.” Han reste sig sakta upp.
”Jag ska bara hämta en bok. Jag är tillbaka snart det lovar jag.” Vincent gav henne ett hastigt leende innan han gick mot dörren och gick sedan ut. Hon vände sig om i sängen så hon hade ansiktet vänt mot den öppna dörren. Skulle hon berätta om drömmen? Figurerna hade verkat så bekanta och Rhiannon frös till. Nog hade hon sett dem förut. Snabbt reste hon sig upp ur sängen och snubblade till men var snabbt framme vid dörren. Snabbt stängde hon den och lät handen känna över låset men hon kände ingen nyckel eller låsmekanism.
Paniken spred sig genom och hon tog sig upp på fötterna när hon hörde tunga steg närma sig rummet. Hon skulle inte hinna tillbaka och hon knep ihop ögonen i väntan på en utskällning. Trots allt var hon lord Bloodthorns ägodel.
Dörren öppnades sakta och in kom Vincent samt Alexander in. När de såg henne utanför sängen suckade de båda tungt.
”Rhiannon gå och lägg dig i sängen. Du blir inte bättre av att vara uppe och gå.” Alexander tog ett steg mot henne men Rhiannon tog ett tillbaka med en vettskrämd blick.
”Snälla kom inte närmre...” Viskade hon och tog ännu ett steg bakåt. Alexander stannade upp och vände sig mot Vincent med en frågande blick.
”Har något hänt medan jag var borta?” Frågade han och Vincent skakade på huvudet.
”Hon har bara ätit och nu när vi kom tillbaka....” Han gjorde en gest mot Rhiannon som hade tagit ett steg till. Om hon inte slutade baka snart skulle han vara tvungen att förflytta sig så han kunde ta fast henne.
”Rhiannon...” Började Vincent och såg på henne och tog ett bestämt steg mot henne. Han spände blicken i henne och tog ännu ett steg närmare. Hon backade inte utan drog upp axlarna och han såg hur hon skakade av köld eller av rädsla.
”Rhiannon kom och lägg dig. Du verkar vara rädd för något. Är du säker att du inte vill berätta drömmen för oss?” Alexander stod vid sängen och klappade försiktigt på huvudkudden
Hon tittade upp på Vincent och sedan mot Alexander.
De var så snälla men de kunde ljuga för henne. Smärtan i magen fick henne att böja sig och Vincent gick försiktigt fram.
”Jag hjälper dig. Du måste lägga dig. Jag har aldrig sett dig såhär dålig.” Han tog henne i famnen utan att hon protesterade och han bar henne till sängen.
Försiktigt satte han ner henne och drog täcket till hennes haka. Hon såg så liten ut där hon låg och Vincent slog sig ner vid hennes fötter.
Rhiannon vände på huvudet och nya tårar hade bildats i hennes ögon. Hon skulle berätta hela drömmen för dem.
”Jag ska berätta drömmen.” Viskade hon och slöt ögonen och drog ett djupt andetag.
”Men ni kommer inte gilla slutet.” Viskade hon och knäppte sina händer i knät. En ensam tår rann ner för hennes vänstra kind när hon började berätta om drömmen som skrämde henne så.

Bra att hon berättar om drömmen och vågar fråga om det som trycker hennes sinne. Det finns nu en väldigt stark känsla av att både Vincent och Alexander bryr sig om henne - mycket mer än som en ägodel. Alexander känns helt enkelt hjälpsam, och Vincent har djupare känslor.

Men som sagt - bra att de lyssnar på henne nu. Drömmen kan ha något med den sovande gudinnan att göra. Det kändes som ett offrande. Hoppas Alexander och Vincent kan hjälpa! Att de är starka nog mot "far" som lurar i bakgrunden …

Alltid lika målande och spännande skrivet!

Kapitel 15


De kunde knappast tro sina öron. Förfärat såg Alexander och Vincent på henne när hon hade berättat klart. Hur hon hade beskrivit drömmen till minsta detalj. Försiktigt drog sig Vincent sig tillbaka och skakade på huvudet.
”Åh Rhiannon.” Viskade han och såg sårat mot Alexander som gav honom en kort nick innan han lämnade rummet.
Alexander såg mot dörren innan han försiktigt gick mot sängens kant.
”Jag tror du är lite spänd just nu Rhiannon. Så fort Vincent kommer tillbaka så ska ja hämta lite medicin till dig. Så du kan sova bättre och slippa smärtan.” Sa han lugnt innan han sträckte ut sin hand och fattade hennes. Rhiannon drog inte bort handen, orkade inte och hon såg på honom.
”Men...” Började hon för att protestera men Alexander skakade på huvudet.
”Inga men Rhiannon. Vincent är orolig för dig. Han skulle säkert bli lika orolig för Luna eller Dia.” Sa han men han visste att det var en lögn. Vincent hade blivit förhäxad av Rhiannon.
”Så lägg dig tillbaka i sängen så kommer han snart.” Han släppte handen och just då kom Vincent in i rummet med en tjock filt i händerna.
”Ifall du fryser.” Han gick fram och brede ut den om hennes kropp.
”Då är det min tur att försvinna.” Alexander nickade innan han försvann från rummet och Rhiannon drog fram en stol till sängens kant.
Alla mardrömmar hade börjat hos honom och hon började bli blekare och såg mycket smalare ut trots att hon åt. Vincent drog in luft, kände den svaga doften av blod från henne och lutade sig fram mot henne. Lät sin svala hand smeka över hennes varma kind.
”Jag lovar att beskydda dig Rhiannon.” Viskade han och lät tummen stryka varsamt över kinden. Hon kunde känna tyget från hans kavaj kittla hennes kind och hon slöt tröttsamt ögonen. Hon kände sig trött, sliten av alla mardrömmar och hon kved till av smärta.
”Snälla lord Bloodthorn får jag sätta mig upp?” Viskade hon och såg med en bedjande blick på honom men han skakade på huvudet. Alexander kom in med en väska och han såg lugnt på dem.
”Då är jag tillbaka.” Sa han lugnt, ställde ner väskan på sängen och iakttog dem.
”Jag tänker ge henne en injektion. En relativt ny metod och den kommer göra att hon sover bättre.” Vincent såg på honom och sedan ner på Rhiannon.
”Kan vi inte bara försänka henne med hjälp av våra förmågor?” Vincent höll i Rhiannons hand medan han såg på Alexander
”Då finns det en risk att hon drömmer.” Alexander öppnade väskan och plockade upp en liten ask i trä och såg sedan på dem. Att förklara allt skulle göra Vincent lugn men hur skulle det vara för Rhiannon? Det kunde bara hon veta.
Försiktigt öppnade han lådan och tog upp en cylinderformad sak. I botten av cylindern var det två ringar samt en stav som även hade en ring längst ut. Alexander harklade sig när han tog upp en liten glasflaska och visade upp detta.
”Det här är medicin som ska komma in i ditt blodomlopp.” Förklarade han och plockade upp något som liknade en synål. Men den var mycket längre och mycket grövre.
”Vincent kan du vara snäll att hålla ner henne. Kavla gärna upp hennes tyget på hennes med.” Alexander placerade den lilla flaskan i cylindern. Det hördes ett litet klick och han log mot dem.
”Lovar du att hon sover utan mardrömmar?” Vincent reste sig och drog ner filten för att kavla upp ärmen på Rhiannons klänning.
”Jag lovar dig det. Hon kommer sova drömlöst.” Rhiannon såg skräckslagen ut och kunde inte släppa Alexander med blicken. Hon lade inte märke till att Vincent hade rest sig och inte att han dragit ner täcket för att blotta armen. Men när hon kände hans händer om sin arm vred hon sig. Tårar började bildas i hennes ögon men hon varken skrek eller började gråta.
”Rhiannon kämpa inte emot snälla. Det kommer att göra ondare då.” Alexander placerade sin lediga hand över hennes ena arm och höll i den och förde nålen mot huden. Försiktigt stack han in den grova nålen genom huden och lät tummen pressa ner ringen för att spruta in medlet.
Hon kände en stickande värme sprida sig i armen och redan nu kände hon ögonen bli tyngre. Han drog ut nålen och tog ett steg tillbaka.
”Du kan släppa henne nu.” Sa han och såg hur Rhiannon föll i sömn. Hennes kinder var våta av tårar och han skakade på huvudet. Vincent lättade på greppet och drog tillbaka filten innan han drog fram näsduken ur bröstfickan för att torka bort hennes tårar.
”Tack Alexander jag vet inte vad jag ska göra utan din hjälp.” Vincent reste sig upp och stoppade ner näsduken tillbaka i bröstfickan.
Alexander stängde väskan innan han höjde blicken mot Vincent.
”Hon betyder mycket för dig men hon är nu en viktig del för far så jag har inget val än att ta hand om henne.” Förklarade han och såg mot den sovande kvinnan.
”Medlet kommer att hålla i sig till morgonen och jag hoppas då hennes feber har lagt sig.” Han tog väskan i ena handen och vände sig om för att börja gå mot dörren.
”Jag är i närheten Vincent men försök att inte oroa dig. Hon kommer att bli bättre.” Han såg över axeln innan han lämnade rummet och lämnade dem ensamma.
Vincent såg på henne där hon sov och han sträckte ut en hand för att ta hennes hand. Han skulle sitta i fem minuter och sedan skulle hon få vara ensam. Han såg hur hennes bröstkorg höjdes och sänktes med lugna andetag. Han drog in hennes doft. Om bortsåg från svetten, den unkna doften av smuts så tyckte han att hon doftade av rosor och möjligtvis av nattens söta kyla.

Försiktigt stängde han dörren efter sig för att sedan gå mot trappan.
”Lord Bloodthorn.” Darcel mötte honom vid trappan och han bugade djupt för honom.
”Hur mår hon? Jag mötte baron Bloodthorn och han berättade att Rhiannon var sjuk.” Darcel hade händerna längst sidorna när han iakttog sin lord.
Vincent gav honom en blick och log sedan trött.
”Jag tror hon mår bättre. Hon är försatt i en drömlös sömn just nu men hon kommer må bättre snart.” Han höjde huvudet och såg sedan på Darcel. Nog skulle rummen över köket fungera som sovrum?
”Stanna kvar här Darcel. Jag ska tillkalla de andra.” Vincent såg på honom innan han slöt ögonen för att kalla på de andra.

Darcel, Blake och Luna såg på sin lord som stod några trappsteg över dem.
”Jag vet att de här tio åren har varit jobbiga för er och jag har funderat.” Han såg på dem och vände sig om och började gå upp för trappan.
”Om ni följer med så har jag en sak att visa er.” De gick tyst efter honom upp för trappan.
När de kommit upp så harklade han sig och pekade mot rummen som låg över köket.
”Jag har ingen användning för de rummen. De är fyra små rum totalt.” Vincent gick fram till en av dörrarna och öppnade. Rummet var mörkt och dammigt. En kall luft smet ut.
”Jag vill att ni städar de här rummen. Ni kommer att få sova här uppe från och med när rummen är klara. Så era uppgifter är nu att färdigställa rummen. Om ni inte hinner så tar den andra gruppen vid där ni slutade.” Sa han och lade huvudet på sned.
”Några frågor?” Sa han och de skakade på huvudet och bugade sig för honom.
”Vi tackar er lord Bloodthorn.” Sa de samtidigt och han gav dem ett leende innan han nickade.
”Se till att inte skada er eller bli sjuka bara.” Efter de orden lämnade han dem och tog sig till biblioteket.

Elden sprakade när han klev in och han gick fram till soffan där han slog sig ner. På soffbordet intill låg boken han höll på att läsa och han sträckte sig efter den.
Hade han tagit rätt beslut nu gällande rummen? Nog skulle de bli bättre och de skulle säkert inte frysa lika mycket. Han hade förändrats och blivit mildare den natten han druckit från Rhiannon.
Han lade ifrån sig boken och gned händerna över ansiktet. Det han läste ville inte gå in och tankarna på Rhiannon gjorde det mer omöjligt.
Ett ylande hördes utanför och Vincent vred huvudet mot det stora fönstret innan han reste sig. Snabbt gick han fram och såg ut över gården men han kunde inte se något ovanligt. Sedan höjde han blicken så han kunde se fullmånens bleka ljus. Om han koncentrerade sig kunde han höra hur hans tjänare städade rummen på övervåningen. Han kunde även höra Rhiannon och tjänarna från daggruppen andas lugnt.
Återigen gick hans tankar tillbaka till Rhiannon
Hennes mardrömmar oroade honom och inte nog med det så var det nog ett stort misstag att ha tagit med henne till faderns slott.
Hörde hennes mardrömmar till den kommande ceremonin? Skulle han skicka iväg Rhiannon till Lulu för att hålla henne mer säker?
Långt borta kunde han höra knackningen på ytterdörren och han vände sig om. Han hade ingen aning om vem det kunde vara. Men det var doften som avslöjade dem och han gjorde sig beredd på det värsta.


Darcel stod vid ytterdörren när Vincent kom fram bakom trappan, såg när Anwir kom in och efter honom så kom resten av klanen Bloodthorn.
”Ah Vincent!” Utbrast han och gav honom ett kyligt leende. Vad gjorde de alla här? De hade väl haft mötet redan? Sällan var det att far lämnade slottet.
”Far....” Sa han kort och gjorde sig beredd på det värsta. Var de här för att göra Rhiannon illa?
”Vilken överraskning att se er här.” Började han men Anwir viftade med ena handen och såg såg sig om i den stora hallen.
”Har du något rum vi kan sätta oss i?” Frågade Anwir och vände blicken åter till Vincent.
”Självklart, Darcel?” Han vände sig mot Darcel som stod vid ytterdörren.
”Vill du vara så snäll att göra i ordning matsalen? Ställ fram några flaskor med blod och bägare.” Bad han med en lugn röst och vände blicken mot dörren.
”Självklart lord Bloodthorn.” Darcel bugade sig djupt för honom och försvann i hallen där matsalen låg.
”Ah Alexander vad bra att ni är här.” Alexander ställde sig vid Vincents sida med en frågande blick.
”Vet du vart Rhiannon befinner sig?” Anwir gav Alexander en lugn blick och han nickade.
”Hon är försjunken i djup sömn. Jag kan inte väcka henne tyvärr.” Sa han och bugade sig djupt. Anwir log men skakade på huvudet för att sedan ta av sig den höga hatten.
”Åh det var inget sådant jag menade Alexander. Det är bra att hon sover.” Han tog ett steg närmare och placerade en hand på hans axel.
”Så Vincent ska vi inte bege oss?” Anwir såg mot honom innan han släppte taget.
”Självklart far.” Vincent började gå och de andra började gå efter.



”Så vad fick er att komma hit?” Darcel hade stängt dörren och Vincent sträckte sig efter sin bägare.
”För lady Rhiannon skull.” Anwir höjde sin blick från sin bägare innan han ställde ner den.
”Jag är väl medveten om våran överenskommelse men jag är inte säker på att jag gjorde rätt val.” Anwir förde bägaren mot sina läppar och drack några klunkar innan han ställde tillbaka bägaren på bordet.
”Så du kommer ta henne ifrån mig? Är det ni menar?” Vincent iakttog de andra i klanen. Såg från lady Charlotte till greve Louis och sedan hamnade hans blick på baron Alexander. Hans blick var svår att tyda men han vred snabbt på huvudet. Hans blick fastnade på Aurora där hon satt intill far. Om det var någon han hade svårt att lita på så var det hon. Fars högra hand och hans första skapelse och del i klanen Bloodthorn.
”Vi är här för att prata om lady Rhiannon.” Sa Anwir lugnt igen och han drog efter andan.
”Jag vet att hon är en tjänare till dig men jag vill att hon blir en docka till er. Hon får inte komma till skada och hon får inte bli sjukare än det hon är.” Sa han och Aurora nickade lite för ivrigt tyckte Vincent men han svarade inte.
”Det är ett halvår till ceremonin och vi är så nära att lyckas.” Anwir böjde sig framåt och han såg på sin klan med ögon som glittrade från ljusstaken framför honom.
”Jag skulle vilja ta lady Rhiannon hem till slottet igen men jag tror hon skulle protestera rätt mycket.” Anwir skrockade innan han blickade mot Aurora som gav honom ett kallt leende tillbaka.
”En bestämd liten dam är vad hon är.” Många började fnittrade till men inte Vincent och Alexander.
”Var det det ni ville komma hit för att säga? Jag förstår inte vad ni menar far.” Vincent kunde verkligen inte förstå.
”Att jag inte bryr mig om vad lady Rhiannon tycker och tänker om mig. Så fort hon har vaknat till så ska hon fara tillbaka till slottet med mig. Där kan jag hålla henne under uppsikt och i säkerhet så att inget kan hända henne.” Anwir såg sedan på de andra och nickade svagt.
”Eran uppgift är att bilda henne till den grad ni har förmågan till. Läsning, skrift och språk kommer att vara till stor nytta för henne. Men även andra ämnen är lika viktiga.” Anwir gav dem ett vagt leende innan han reste sig och placerade sin hand på Auroras axel.
”Hertiginnan Aurora, lady Charlotte och lady Lily.” Han gjorde en konstpaus och klappade lätt på hennes axel.
”Eran uppgift är att bilda henne kvinnligt. Hur ska en kvinna bete sig med en status som en lady?” Alexander såg på Anwir och harklade sig. Han såg på Vincent innan han reste sig upp.
”Så ni kommer ta henne till ert slott? Men inte nu när hon är sjuk? Förstod jag er rätt far?” Anwir vände sig mot Alexander och nickade kort.
”Ja det stämmer att jag tänker ta henne med mig. Jag är orolig att något kommer att hända. Att hon blir bortskickad eller att hon kommer till skada som tjänare därav att hon kommer bli en lady trots sin mänsklighet.”
Hon skulle försvinna från honom? Vincent greppade efter bägaren och svepte blodet innan han reste sig.
”Far....” Vincent såg på honom och svepte med handen över rummet. Vågade han sätta sig emot honom och vad skulle konsekvenserna bli om han gjorde det?
”Jag vet inte vad jag ska säga far. Rhiannon verkade inte trivas i slottet. Är det inte bättre att hon är här?” Han satte sig ner och knäppte händerna under bordet.
Anwir gav honom en kylig blick innan han började gå sakta mot honom.
”Det verkar som om du har invändningar Vincent kan det vara så?” Anwir hade kommit fram till honom och han lade sin grova hand på Vincents axel.
”Är så det möjligtvis att lady Rhiannon har förhäxat er?” Vincent svarade inte honom utan blickade ner i bordet. Det kändes som förhäxad var en bra förklaring och han höjde huvudet för att möta Alexanders blick. Skulle han hålla det hemligt eller ej?
”Jag vet inte far. Det kan mycket väl vara så.” Anwir lättade på greppet innan han gick tillbaka till sin plats.
”Jag är er skapare och mina ord är lag. Lady Rhiannon ska följa med mig.” Något inom Vincent sjönk när han slog ner blicken. Han skulle förlora Rhiannon inom en snar framtid och det fanns inget han kunde göra.
”Far om jag får säga en sak.” Alexander harklade sig innan han reste sig upp. Hans blick var fäst på Anwir som gav honom en nickning som svar.
”Lady Rhiannon ligger med en feber för tillfället och borde inte flyttas. Så om hon ska med er så vänta några dagar innan. Om ni inte väntar kan hon bli sjukare och det är nog inte er plan?” Sa han innan han slog sig ner igen.
En fnysning kom från Anwir men han nickade kort.
”Om det är er bedömning så flyttar jag inte på henne. Se bara till att hon är frisk inom tre dagar eller kortare Alexander.” Han såg ut över rummet och såg på Aurora. Hennes mörka hår var uppsatt i en vacker uppsättning med smycken. Klänningen hon bar var mycket vacker och lika fylld av gnistrande stenar,
”Då är vi klara här tror jag.” Anwir harklade sig innan han höjde handen.
”Jag kommer att hämta henne om några dagar och då vill jag att du är beredd på det.” Han reste sig och så gjorde även de andra. Tillsammans började de gå mot utgången och sist gick Vincent. Han kunde inte tro det.
Han skulle förlora Rhiannon. Människan han börjat älska.

Åh, nej, inte kan de ta Rhiannon från Vincent. Han och Alexander listar säkert ut någon plan, får vi hoppas? Kanske kan de låtsas att Rhiannon är sjuk?

Han hade förändrats och blivit mildare den natten han druckit från Rhiannon.

Jag tyckte den meningen var så fantastisk för den öppnar för helt nya möjligheter. Inte bara att hon tömdes på energi utan att hon faktiskt gav något, som gjorde honom mer mänsklig och kärleksfull.

Som vanligt skriver du så levande och beskrivande att det känns som om man är där med dem. Och texten zoomar in en del på Aurora. Kan hon bli betydelsefull? Kanske kommer att ha en viktig roll om Rhiannon nu ska bli en lady?

Kapitel 16



När dörren hade stängts så ville Vincent bara skrika rakt ut av sorg och han vände sig om och stod öga mot öga med Alexander.
”Kan vi inte göra något?” Sa Vincent och skakade på huvudet. Allt kändes nu så hopplöst. Anwirs ord ringade inom honom.
”Hon har förhäxat dig.” Alexander hade kommit fram och lade sin hand på hans axel.
”Göra vadå Vincent?” Han skakade på huvudet och sedan släppte han taget om hans axel.
”Det är han som bestämmer över hennes liv just nu. Om vi inte följer hans order kan han ta tillbaka gåvan som han givit oss.” Han vände sig om och började gå upp för trappan och såg sedan över axeln när han kommit upp.
”Men jag vet att hon inte kommer att dö av ceremonin.” Med det gick han till sitt rum.
Kvar i hallen stod Vincent och funderade. Att lämna över Rhiannon till honom skrämde honom och han tvivlade att det skulle sluta bra. Han kunde höra föremål flyttas på övervåningen och han började gå upp för trappan.

Han slog sig ner på stolen intill Rhiannon och fattade tag om hennes hand. Han kunde känna värmen och han drog tummen över handryggen. Så fridfull hon såg ut när hon sov. Om han inte hade tagit henne med sig till slottet hade hon kanske inte blivit sjuk. Inte heller att hon skulle bli fråntagen så snart och det fanns inget han kunde göra för att stoppa det.
”Åh Rhiannon...” Viskade han, sträckte ut sin fria hand och strök henne över kinden.
”Förlåt mig så mycket.” Han lutade sig tillbaka men höll fortfarande i hennes hand. Efter några minuter släppte han taget om hennes hand och reste sig. Morgonen skulle komma om några timmar och han behövde komma från huset. Tankarna jagade honom och gjorde honom galen.
När han stängde dörren efter sig så hörde han ett högt brak och vände sig mot ljudkällan. Rummen över köket och han skyndade sig dit för att finna en av dörrarna lite öppen. Han kunde höra Darcel och Blake från det dunkla rummet och knackade försiktigt. Han kunde se det bleka månljuset kasta långa skuggor och han såg sig om.
”Gick det bra? Jag hoppas att ni inte skadade er.” Sa han med en lugn röst och knuffade upp dörren med foten.
”Oh lord Bloodthorn. Det är ingen fara. Vi tappade bara en sak i golvet. Inget kom till skada.” Blake tittade fram och han visade händerna som han ville försäkra Vincent.
”Det är bra att ni inte kom till skada. Jag ger mig ut några timmar.” Han gav dem en nick innan han försvann framför dem.



Kylan störde honom inte när han gick längst trädgården. Han hade inte känt av alla mänsklighetens behov på länge.
Han blickade upp mot himmelen och drog ett djupt andetag. Tankarna om Rhiannon gjorde honom galen. Han skulle inte klara av att se henne sårad när han var tvungen att lämna över henne till honom.


Solen hade varit uppe en tid innan han steg in genom dörren och möttes av Callahan som kom ner för trappan.
”Lord Bloodthorn” Han bugade sig och ställde ner hinken han bar på. Vincent nickade och gav honom innan han gick förbi.
”Jag ska se efter Rhiannon. Jag vill inte bli störd och se till att inte skada er.” Han började att gå upp för trappan och han hörde skratt från rummen när han kommit upp men fortsatte framåt.
”Rhiannon.” Sa han och öppnade dörren för att finna henne i sängen. Lättat klev han in och stängde dörren efter sig.
”Hur mår du?” Frågade han och började gå fram mot sängen.
”Jag mår bättre.” Hon såg bättre ut nu när han såg henne och han nickade tacksamt.
”Har du fått äta något?” Han slog sig ner på stolen vid sängkanten och studerade henne.
”Jag har fått frukost. En skål gröt, bröd med smör på och en kopp te.” Rhiannon vände sin blick mot honom innan hon sjönk ner i liggande ställning igen.
”Jag känner mig fortfarande trött efter det han gav mig. När jag vaknade var han vid min sida med en spann. Jag förstod inte till en början innan jag kräktes.” Hon vred blicken mot Vincent och lade en hand mot sin panna.
”Men jag känner mig friskare och till kvällen kan jag nog kliva upp.” Sa hon och pressade fram ett leende.
”Du får höra med Alexander om du kan göra det. Men jag har något jag vill säga.” Han sträckte ut en hand och fattade tag i hennes. Återigen kände han värmen från hennes hand och drog ett djupt andetag.
”Rhiannon...” Började han innan det knackade på dörren och Alexander klev in genom rummet. Vincent släppte hennes hand och drog sig lite undan.
”Alexander.” Vincent reste sig upp för att låta han arbeta och såg sedan ner på Rhiannon.
”Jag kommer tillbaka snart. Jag är i närheten.” Han nickade sedan till Alexander som skakade på huvudet.
”Du behöver inte gå. Jag ska bara se om hennes feber är borta. Det är inte så avancerat.” Sa han och blottade ett svagt leende.
Rhiannon satte sig upp och sträckte lite på sig.
”Jag känner mig redan bättre. Tack så mycket baron Alexander.” Alexander brast i skratt och gick närmare.
”Åh snälla Rhiannon. Nu är du fånig.” Sa han och slog sig ner vid huvudändan och han gned sina händer mot varandra för att få upp värmen lite innan han placerade sin högra på hennes panna. Han flyttade sedan sin hand och tog tag med pek och långfingret på hennes puls.
”Det låter bra Rhiannon. Hur är smärtan?” Han vände blicken mot hennes ansikte och försiktigt sänkte han hennes arm.
”Den är bättre nu.” Hon såg på Vincent och sedan vände hon sin blick mot Alexander.
”Men jag mådde illa när jag vaknade.” Men Alexander var vid min sida när jag vaknade med en spann ifall jag skulle.” Hon avslutade meningen och vände huvudet mot Alexander innan hon slöt ögonen. Vincent gav Alexander en blick med en bedjande blick. Han skulle inte orka se hennes förkrossande ansikte. Vincent gick fram och satte sig på fotändan av sängen.
”Jag skulle vilja jobba.” Rhiannon såg på dem båda men båda Alexander och Vincent skakade nekande på huvudet. Han placerade en hand på hennes axel för att visa att han menade alvar.
”Kommer inte på fråga Rhiannon.” Alexander harklade sig innan han reste sig.
”Jag sa att du var bättre, inte frisk. Det betyder att du fortfarande ska vara i sängen tills jag säger till.” Han såg mot Vincent och började gå mot dörren.
”Jag vill inte hitta dig avsvimmad i en korridor eller någon annanstans i huset. Jag vet att du mår bättre men jag är nu den som har ansvar över din hälsa.” Alexander ville inte heller ta upp ämnet, inte nu iallafall och Vincent skickade honom en tacksam tanke.
Rhiannon såg oförstående på honom och satte sig upp.
”Jag är inte mer än en tjänare. Varför behandlar ni mig såhär?” Frågade hon och vände blicken mot Vincent.
”Rhiannon....” Alexander lade en hand på hennes axel och tryckte utan några problem henne till liggandes igen.
”Igår kväll när du sov kom far hit. Han hade resten av klanen med sig vilket betyder att han behöver säga något viktigt.” Alexander tog ett djupt andetag. Han skonade Vincent smärtan att berätta.
”Far gav dig titten docka igår. Du är nu lady Rhiannon. Du får inte jobba längre som du gjort.” Han släppte taget och lutade sig tillbaka i stolen.
”Jag ber om ursäkt.” Vincent vände bort blicken från hennes ansikte. Han hade sett tårarna bildas i hennes ögon och han reste sig upp.
”Nej.....” Viskade hon och skakade på huvudet. Försiktigt satte hon sig upp och slog bort Alexanders hand.
”Låt mig vara!” Hon såg förkrossad ut och hon svalde hårt. Varför hade hon blivit så ledsen och arg?
”Om jag vägrar?” Viskade hon och torkade irriterat bort tårarna. Alexander utbytte en blick med Vincent innan han såg ner på henne.
”Det är inget vi kan säga Rhiannon. Det är inte så farligt som det låter.” Försökte Alexander och försökte lugna ner henne men misslyckades.
”Jag... Jag...” Rhiannon vände blicken mot Vincent som stod vid dörren.
”Gå inte... Snälla stanna lord Bloodthorn.” Rösten var svag och hon sjönk ner ner till liggande ställning. Trött torkade hon bort tårarna från kinderna och hon kände hur sängen sjönk ner när Vincent slog sig ner vid hennes fotända.
”Rhiannon vi måste prata om det här utan att du blir upprörd.” Alexander vände sig till Vincent och han gav honom en blick.
”Jag kan berätta om vad som kommer hända.” Han såg hur Vincent slappnade av och tog några steg tillbaka in i rummet. Han slog sig ner och han kände hur Rhiannons hand greppade tag i hans.
”Far sa även att du skulle förflyttas. Till hans slott så fort du är frisk.” De båda iakttog henne när Alexander sagt det sista. Vincent kunde känna hennes grepp hårda och hon sänkte hon sakta huvudet. Hennes axlar började att skaka innan de båda kunde höra hennes snyftningar.
Vincent gav Alexander en blick och sedan tog han ur hennes grepp för att sedan sätta sig vid hennes sida.
”Åh Rhiannon jag önskar så att du inte åker.” Försiktigt tog han upp henne för att placera henne i sin famn och lade armarna om henne. Allt för att få henne att känna sig lugn.
Han kände att hennes axlar slutade att skaka och han började sakta att vagga henne. Alexander såg på dem och lämnade sedan rummet. De behövde egentid. Hon skulle behöva tid att smälta in den nya informationen.

Hon hade lugnat ner sig och flyttade huvudet för att se in i Vincents ögon.
”Om du låter mig rymma? Kommer jag inte bli säker då? Frågade hon med låg stämma men han skakade på huvudet. Försiktigt pekade han mot hennes höft där hans märke satt.
”De kommer lämna tillbaka dig. Du sticker ut för mycket Rhiannon.” Han drog handen genom hennes hår och skakade sedan på huvudet.
”Jag önskar att det fanns något jag kunde göra. Att du slapp lämna mig.” Han drog handen genom hennes hår och kände de små knutarna som hade bildats i hennes hår. Han flyttade henne och reste sig från sängen. Gav henne ett svagt leende innan han nickade mot dörren.
”Lägg dig igen Rhiannon. Jag ska bara hämta din hårborste. Ditt hår har blivit så trassligt.” Han såg på henne och gick mot skrivbordet och plockade upp borsten för att sedan komma tillbaka till sängen.
”Får jag?” Frågade han och satte sig ner igen och Rhiannon såg på honom
”Gärna. Jag känner att jag inte har orken.” Hon suckade tungt och satte sig upp för att sedan sätta sig med ryggen mot honom.
”Kan du inte göra mig sjuk?” Rösten var som en viskning men han hade hört henne och började försiktigt att borsta genom hennes hår. Noga att inte ta för hårt och göra henne illa.
”Jag vet att du inte vill bo hos far men vi har inget val. Jag kan inte göra dig sjuk för då kommer han ta hit en häxa som botar dig.” Han drog borsten genom hennes hår och kände sorgen växa inom honom. Att behöva lämna henne var inget han längtade efter. Kanske han kunde följa med och bo i slotten? Kanske kunde han ta med sig sina tjänare och flytta in för att hålla Rhiannon under uppsikt? Han slutade att vorsta när han inte kände något motstånd mer och lade ner borsten.
”Sådär. Jag ska gå till mitt kontor nu. Men är det något så kalla efter mig eller Alexander. Även om han är gäst så finns han här för dig.” Han böjde sig fram och smekte hennes kind ömt med sin kalla kind. Ville helst av allt ge henne en kyss men det var inget som kom på fråga nu.
”Okej.” Hon vände sig om och lutade sig mot kuddarna.
”Innan du går skulle jag vilja be om en sak.” Rhiannon såg skamset bort mot dörren innan hon svalde hårt. Han kände hennes hjärta slå fortare. Hon verkade rädd för att ställa frågan.
Av någon anledning hade han slutat att läsa dem och han väntade tålmodigt på henne.
”Jag skulle vilja sticka eller virka. Går det tror du?” Frågade hon och han log mjukt. Det var inget ansträngande och han nickade.
”Javisst jag kan be Dia eller Lucy att hämta den.” Han såg mot fönstret och nickade.
”Vill du att jag drar bort gardinerna så du ser?” Frågade han och hon nickade sakta.
”Jag har svår att se vad jag gör annars. Det skulle underlätta lite med solljus.” Hon pressade fram ett leende. Han vände sig om och drog isär gardinerna och solljus strömmade in i det stora rummet. Han kunde se dammet yra lätt, det skulle behövas städas ordentligt här, men inte nu. Han vände sig om och såg på Rhiannon som satt i sängen.
”Klarar du dig?” Frågade han försiktigt och började gå mot dörren.
”Jag klarar mig lord. Bloodthorn.” Sa hon och vred på huvudet för att se mot fönstret. Han sa inget utan lämnade rummet och lämnade dörren på glänt.


Han sjönk ner vid skrivbordet och sträckte sig efter några pappersark. Tankarna yrade i hans huvud men han hoppades att han kunde beskriva sina tankar bättre. Försiktigt skruvade han av locket av bläckdonet och placerade det framför honom innan han sträckte sig efter fjäderpennan.
Han doppade pennan i bläcket och förde den mot pappret. Det tog någon sekund innan han började skriva.

Det kändes som en evighet innan han rätade på sig och lutade sig tillbaka i stolen. Framför honom låg hans hjärta öppet på flera ark. Nu hoppades han bara att de skulle besvaras. Han hade även nämnt att Rhiannon skulle med största sannolikhet sluta att äta eller bara vara ledsen och gråta. Hon hade spenderat halva sitt liv här, vuxit upp bland människor hon nu kallade vänner och familj.
Nog var detta saker de som vampyrer fixa genom tankekraft.
Han samlade ihop alla ark och vek dem omsorgsfullt på mitten innan han lade ner dem i ett kuvert. Han sträckte sig efter brevvaxet och ljuset som stod på skrivbordet.
Han stirrade på det varma vaxet droppa på vaxet innan han placerade familjens sigill på det varma vaxet.
Nu hoppades han bara att detta skulle fungera. Vincent blåste ut ljuset och lade ifrån sig vaxet intill ljuset.
När vaxet hade stelnat så lyfte han bort sigillet och lade även bort detta intill ljuset så han visste vart det var.
Försiktigt reste han sig upp och tog brevet i sin hand innan han gick mot dörren. Han skulle få iväg brevet redan nu.
Han gick ut från arbetsrummet och han såg sig om innan han började gå mot hallen. Ljud kom från övervåningen där de jobbade hårt med rummen och han log smått för sig själv för ett kort tag. Tankarna gick åter till Rhiannon och han svalde hårt. Han kunde acceptera att Rhiannon inte var en tjänare nu men detta betydde bara en sak, han hade förlorat en tjänare och var nu tvungen att införskaffa en ny vilket gjorde honom nedstämd.
”Callahan kan jag få tala med dig?” Han stod nu i hallen och vände sig mot trappan. Det tog någon minut innan Callahan visade sig i trappan.
”Kan du göra i ordning vagnen? Jag skulle behöva komma in till staden.” Sa han och gick mot klädhängaren. Försiktigt tog han ner sin ytterrock och drog den på sig. Han plockade ner sin höga hatt och satte den på huvudet innan han vände sig mot honom.
”Går det bra med rummen?” Frågade han och såg hur Callahan började gå mot dörren.
”Det går utmärkt lord Bloodthorn. Vi saknar bara Rhiannon. Det känns så tomt utan henne.” Sa han och öppnade dörren för att sedan slinka ut. Vincent hade brevet i sin vänstra hand och sträckte sig efter en käpp och han hörde hur Alexander närmade sig.
”Jag håller uppsikt över henne. Lycka till och jag hoppas far ändrar sig.” Vincent vände sig om och såg sin bror i ögonen och nickade.
”Det hoppas jag med.” Viskade han innan han vände sig om och gick ut mot den väntande vagnen.

Kylan störde honom inte när han gick längst trädgården. Han hade inte känt av alla mänsklighetens behov på länge.

Inte kärlek och omtanke heller, kanske ... men dessa känner han nu. ♥

Återigen kände han värmen från hennes hand och drog ett djupt andetag.
”Rhiannon...” Började han innan det knackade på dörren och Alexander klev in genom rummet. Vincent släppte hennes hand och drog sig lite undan.

MEN VA FASEN ATT ALEXANDER VAR TVUNGEN ATT KOMMA IN JUST DÅ; P

Åh, Vincent borstar hennes hår ♥♥♥

Och de har verkligen inte många alternativ ...

Detta är en otroligt vacker mening: Framför honom låg hans hjärta öppet på flera ark.

Hoppas Vincent kan få far att ändra sig!!!

Kapitel 17


Han satte sig i vagnen, stängde dörren efter sig och snart satte vagnen i gungning. Försiktigt lutade han sig tillbaka och slöt ögonen. Först skulle han förbi Elmas postkontor och lämna av brevet och sedan skulle han förbi slavhuset för att se vad de hade att erbjuda. Bara tanken gjorde honom sorgsen. Brevet placerade han intill sig och han gläntade lite på gardinen för att se ut. Han kunde se vackra kvinnor gå nakna inne i skogen och skakade sakta på huvudet. Skogsnymfer var något helt annat från vampyrer.
Han så på dem en stund innan han släppte gardinen och tyget föll tillbaka över fönstret.
Han lutade sig tillbaka, kände vagnens rytmiska gungande och han slöt sakta ögonen. Han gjorde det här trots allt för Rhiannon.


Med hjälp av magin hade de kommit fram fortare och så fort dörren öppnades klev han ut framför ett litet hus på två våningar. Det var ett hus i gult murbruk med vita knutar. Vincent pressade brevet mot hjärtat innan han gick mot dörren.
Det plingade till av en klocka när han klev in genom dörren. Han kunde höra någon som skramlade i rummet bakom disken.
”Ett ögonblick!” Han kunde inte låta bli att le när han hörde Elmas röst och gick sakta fram till disken och såg mot öppningen bakom disken.
Snart snubblade en kvinna med stora änglaliknande vingar ut och hon stannade upp när hon såg vem det var.
”Åh lord Bloodthorn det var länge sedan.” Hon drog handen genom det nästan vita håret och nickade mot brevet i hans hand.
”Ska vi leverera det?” Frågade hon med sin mjuka stämma och tog ner en axelremsväska från en krok och vände sig mot honom.
Vincent nickade och räckte över det till kvinnan som tog emot det och stoppade ner det i väskan och såg till att stänga väskan ordentligt. Även om frågan hade varit dum så kunde han inte låta bli att le svagt mot henne.
'Nej, jag kom hit endast för att du ska se på det.' Vincent höll inne ett skratt medan han synade ängeln framför honom.
”Jag förmodar att det är till er far?” Frågade hon, böjde sig ner för att ta upp en stor bok och lade den på disken. Elma och hennes postföretag kände honom så väl.
”Det stämmer att det ska till min far.” Sa han med en låg röst.
Snabbt slog hon upp en sida och såg i sina anteckningar och nickade.
”Vi har höjt priserna lite men jag tror det inte är någon fara för er.” Hon blickade upp på honom och log återigen vänligt.
”Med resan fram och tillbaka den sträckan så blir det två guldmynt.” Sa hon och stängde igen boken.
Vincent nickade bara och fick upp tre och räckte henne dem. Han såg på henne.
”Se till att det går fort. Använd magi om du vill men se till att det kommer fram.” Han höjde blicken mot dörrhålet och skakade sedan på huvudet.
”Är det bara du som är här just nu?” Elma såg upp på honom med sina blå ögon och nickade sakta.
”Kerin borde vara tillbaka vilken minut som helst. ” Sa hon och såg mot klockan innan hon vred blicken tillbaka till Vincent.
”Kan du be om ett skriftligt svar från honom och sedan komma förbi huset? Kan jag undvika honom gör jag det som du vet.” Vincent placerade handen mot disken och Elma nickade sakta. Klart hon visste om detta.
”Så fort hon är tillbaka så ger jag mig av.” Förklarade hon och Vincent gav henne en nickning.
”Det låter bra Elma.” Vincent vände bort blicken från ängeln och bet sig i läppen.
”Åh du behöver inte göra mig sällskap lord Bloodthorn. Om ni har andra saker för er så kan ni gå.” Hon lyfte en bräda från disken och kom ut till den delen han stod och hon vände sig mot honom.
”Jag klarar mig.” Försäkrade hon, rättade till väskan och lade handen över väskan.
Hon hade en löst sittande skjorta och lössittande byxor som satt åt vid hennes vrister.
Vincent kunde inte låta bli att le när han såg på henne
”Får jag fråga varför du inte bär skor?” Frågade han och pekade ner mot hennes fötter och Elma flinade svagt innan hon drog handen genom håret.
”Om jag säger det är en sak änglar gör skulle du nog inte fråga mer?” Sa hon och pekade över axeln mot sina vingar. Sedan skakade hon på huvudet så hennes hår dansande om hennes huvud innan hon mötte hans blick igen.
”Det är från innan kriget. Då bar jag inte häller några skor. Det är något fängslande med dem och jag vill vara så fri som det bara går.” Hon drog lite i skjortan och suckade.
”Detta är bättre kläder än klänningen jag brukade bära om jag ska leverera bre och paket.” Alma log mot honom och de båda såg mot dörren när de hörde klockan och in kom en annan ängel med en väska över axeln.
”Jag är tillbaka.” Vincent studerade den nya ängeln och lade huvudet på sned. Hon hade svart hår i en mycket kort hårfrisyr, som en pojke. Huden var sandfärgad, precis som Lulu och Liam.
”Välkommen hem Kerin.” Almas klingande röst fick Vincent att rycka till och Kerin att se upp.
”Åh lord Bloodthorn... Det var länge sedan vi såg av er.” Snabbt neg hon innan hon såg mot Alma.
”Ska du ut?” Frågade hon och lyfte på plankan och gick in bakom disken.
Kerin kunde tas för ett barn av sin längd och sitt barnsliga utseende. Men Vincent visste på ett ungefär hur gammal hon var. Alma nickade och nickade mot dörren.
”Jag kanske är tillbaka imorgon. Jag ogillar att använda magi. Man blir så....” Hon såg mot Kerin som nickade instämmande.
”Illamående jag förstår. Men jag ser till att mat finns. Bara att han kommer tillbaka.” Muttrade hon och Vincent förstod nu att de hade hamnat i ett privat samtal.
”Då går jag. Flyg nu försiktigt Alma.” Sa han och lyfte handen till hatten och vidrörde kanten innan han gick mot dörren. Hans tankar gick till Rhiannon och han hoppades att han kunde låta henne fly. Men den nya världen var det ingen säker plats för människorna. Så han hoppades att hans brev skulle fungera.


Han satte sig i vagnen igen, lät dörren stängas och snart var de i rörelse igen. Försiktigt gläntade han på gardinerna igen och han kunde se att det var full rörelse på gatorna. Olika väsen till människor som bar olika saker till deras hushåll. En enorm sorg började sprida sig i hans bröstkorg när de åkte igenom staden och svängde in mot en liten väg. Vägen ledde till slavhuset och han lutade sig tillbaka. Inte på flera år hade han behövt köpa någon ny och han slöt ögonen.
En ny kvinna, inte ett barn var det han skulle ha. Han klandrade inte Rhiannon för att ha stulit hans döda hjärta men han fruktade nu för hennes liv. Inte för att han var rädd för henne utan gör hennes skull. Alexander hade sagt att hon inte skulle dö av ceremonins men han kunde ha fel.
Han kände hur vagnen svängde innan den stannade. De var alltså framme.
Han drog ett djupt andetag innan han klev ut från vagnen och blickade upp på byggnaden som stod framför honom.
Ett stenhus som kunde beskrivas som ett sanatorium om något. Han vred på huvudet för att se trädgården innan han vände återigen uppmärksamheten till dörren och trappan.
När han hade tagit det första steget så öppnades dörren och en man med vit läkarrock klev ut och slog ihop händerna.
Mannen hade kort svart hår som låg bakåtkammat. Hans gröna ögon kunde skymta bakom ett par glasögon.
”Oh lord Bloodthorn. Det är mig en ära att ha er här igen. Letar ni efter en ny människa?” Vincent hade tagit det sista steget och stod nu vid mannens sida. Han ville inte ge mannen för mycket information utan han nickade bara kort. Tillsammans gick de in genom dörrarna och det ekade när mannen stängde dörren efter dem. Själva rummet de befann sig i var svagt belyst. Mannen i rock lade händerna på ryggen och vände sin blick mot Vincent.
”Vad vill du ha om vi börjar där?” Frågade han och gick mot ett par dubbeldörrar och sköt upp dem.
”Jag vill ha en kvinnlig.” Sa han och mannen nickade sakta. Rummet de hade kommit in i var stort med fönster mad galler på. Han kunde se flickor, pojkar leka i ett av hörnen medan kvinnor och män var utspridda i rummet. Alla hade samma typ av klädstil på sig, gråa långärmade tröjor med matchande byxor. Alla saknade de skor.
Män med uniformer som vårdare stod längst väggen gav läkaren en kort nickning.
”Vi har inte så många som vi hade för tio år sedan. Men vi jobbar på det.” Han gav Vincent ett svagt leende.
”Vi gör allt under uppsikt och barnen föds friska.” Han gjorde en gest med handen mot de små barnen.
”Om du följer med...” Vincent gav honom en kylig blick innan han skakade på huvudet.
”Jag vill inte ha ett barn.” Han vände sig om och såg en kvinna sitta vid ett bord och hon hade händerna knäppta framför sig. Vad han kunde se skulle hon kunna vara lika gammal som Rhiannon, kanske äldre.
”Hur gammal är hon?” Vincent pekade mot kvinnan och mannen harklade sig.
”Åh jag har inte mina papper med. Jag har haft så många människor här.” Sa han och harklade sig.
”Men om du är intresserad av henne så kan jag ta reda på det. Finns det någon annan som faller dig i smaken?” Han kupade händerna om varandra och han såg mot en av väktarna. Han nickade och förflyttade sig till kvinnans sida och placerade en hand mot hennes axel.
Kvinnan sa inget utan reste sig sakta upp och Vincent kunde se hur tanig kvinnan var. Ilsket vände han sig mot mannen.
”Vad ska detta betyda? Jag är personen som gav dig pengar för att grunda detta slavhus eller vad du vill kalla det. I flera år har jag gett er pengar för att hålla dem friska och mätta.
Men vad ska detta betyda? Hon är bara ben!” Han visade med handen mot kvinnan som hade höjt huvudet.
Mannen tog ett steg tillbaka och han harklade sig. Vad han än skulle säga så skulle det låta fel.
Denna affär skulle han gå back på. Försiktigt rättade ha till sin slips.
”Låt oss gå till undersökningssalen. Vi gör en hälsokontroll. Jag lovar att hon är annars felfri.” Sa han och nickade mot väktaren som började leda flickan mot dörren de kommit in genom tidigare.
Vincent såg mot mannen och hans ögon smalnade en aning.
”Jag vill ha henne....” Började mannen och vände sig om för att följa mannen.
”Och jag ska ha henne utan att betala. Ni måste börja ta hand om människorna om de ska vara helt lojala mot oss.” Mannen stod kvar och såg på Vincents ryggtavla innan han började gå. Deras steg ekade genom korridoren.


”Om du hoppar upp här så ska vi ta oss en titt på dig.” Läkaren hade återfått sin sitt lugn och klappade på britsen med handen. En lampa över britsen var tänd och Vincent hade inte set en sådan här lampa förut. Kanske den var förstärkt med magi?
Kvinnan såg på Vincent med e orolig blick men hon gick trots detta fram och tog sig upp på britsen och återigen sänkte hon huvudet.
Skötaren stod vid dörren och hade korslagt sina armar, ifall hon skulle få för sig något. Hur länge hade de blivit behandlade såhär? Var det något nytt?
Han vände sig mot kvinnan och kunde nu se henne ordentligt. Det bruna håret var slitet och hennes ögon såg så sjukligt på honom.
”Så vi ska lyssna på ditt hjärta nu.” Läkaren tog ett steg mot kvinnan. Han placerade en hand på hennes rygg och den andra mot hennes bröstkorg. Nog kunde Vincent se att hon såg obekväm ut men Vincent teg.
Läkaren rätade på sig efter ett tag och nickade kort.
”Hennes hjärta låter bra trots att hon är så nervös.” Läkaren skrattade sedan till, höll sedan upp sitt finger framför kvinnan och sakta började röra det framför hennes ögon. Kvinnan följde hans rörelser.
”Hennes syn verkar det inte vara något fel på.” Han tog sedan hennes hand och såg sedan på Vincent.
”Jag måste ta blodprov.” Han såg sedan på kvinnan innan han höjde hennes hand mot munnen. Vincent kunde skymta hans tänder innan de genomborrade kvinnans tunna hud och han såg hur kvinnan ryckte till. Återigen brast hans hjärta. Vad hade de gjort människorna? Vincent slet bort blicken från läkaren och lät blicken glida över rummet. Hyllor fyllda med burkar fyllda med olika saker. Han kunde skymta ögon, hjärta och andra ting.
”Inget fel där häller. Jag är nog klar här.” Vincent vände tillbaka blicken och såg läkaren torka sig om läpparna med en näsduk och såg på kvinnan med avsmak.
”Seså gå till din nya mästare.” Sa han med en skärpa, hon ryckte till och snabbt tog hon sig till Vincent. Försiktigt placerade han en hand mot hennes axel och såg sedan på läkaren. Återigen kom hatet till honom men han svalde ilskan och han blickade ner på henne.
”Vi ska snart åk. Jag ska bara skriva på pappret.” Han vände sig om och lade handen bättre och nickade sedan mot mannen som stod vid dörren.
Mannen flyttade sig och öppnade dörren för dem.


Vincent slog sig ner i stolen på kontoret och såg på kvinnan med en lugnande blick.
”Sätt dig gärna ner.” Sa han och klappade på stolen intill sig. Utan att säga något slog hon sig ner och sänkte huvudet som hon gjort tidigare. Läkaren hade gått sin väg för att hämta kontraktet och kom efter några minuter tillbaka med en några papper.
”Jag tror jag hittade henne.” Han harklade sig när han slog sig ner framför dem och öppnade mappen.
”Angelina 20 år....” Läkaren öppnade mappen och harklade sig. Hon har ett födelsemärke på höger hand. Huden mellan tummen och pekfingret.” Vincent vred på huvudet och kymprade märket. Jo det var Angelina. Läkaren fortsatte.
”När vi fann henne så hade hon även brutit sitt högra ben och var helt blåslagen. Vi har försökt att hjälpa henne så gått det går. Då var det bara det nya namnet då.” Kontraktet sköts fram till Vincent och han såg på Angelina en stund innan han doppade pennan i bläcket.
'Star' Skrev han med sin prydliga handstil och sedan skrev han under med sin signatur.
”Då var hon er.” Läkaren tog emot kontraktet och synade det snabbt innan han sträckte fram handen för att skaka Vincents hand.
”Och jag hoppas nu att mina pengar ska gå till deras hälsa och inte att ni ska leva som kungar.” Vincent skakade motvilligt mannens hand innan han reste sig.
”Star res på dig.” Han såg på kvinnan som hajade till men lydde honom.
Hon hann inte ens ta ett steg innan hon föll ner på knä och skrek i smärta. Märkningen hade satts igång och Vincent såg bort från kvinnan.

När smärtan var över och hon hade slutat att skrika så sträckte han fram en hand till henne.
”Jag hjälper dig upp.” Viskade han och försiktigt reste sig Star sig upp på de nakna fötterna.
Tillsammans lämnade de rummet och gick tysta genom korridoren. Vincent hade återigen placerat sin hand om hennes axel i ett löst grepp.
”Vi ska bara göra ett stopp innan vi åker hem.” Sa han och öppnade dörren som ledde ut. Hans vagn stod där han hade lämnat den. Försiktigt ledde han fram henne och öppnade dörren för henne.
”Idag åker du här. Det är rätt kyligt idag.” Sa han och gav henne ett leende.
Det skulle kanske ta några dagar men han skulle se till att hon öppnade upp sig. Så fort hon hade klättrat in så tog han sig in och slog sig ner mittemot henne. Dörren stängdes och vagnen sattes i rullning.
”Du behöver aldrig se honom igen.” Viskade Vincent och han skymtade tårar i kvinnans ansikte. Åh vad hade läkaren gjort mot henne?