Godsrinn striith [PRS Emma07 och Vidomina]

Nu när allt var avslöjat var Tor betydligt mer avslappnad och bekväm än tidigare när han inte längre behövde bekymra sig över att avslöja sig. Mycket lättare att bara låta alla veta vem han var. Shivas till synes förvirrade ord fick honom att le svagt emot henne, fann det nästan gulligt hur hon reagerade.
"Ja. Men jag är inte den enda asen här, inte sant?" log han tillbaka emot henne, var ännu mer säker på sin sak än tidigare efter Lokes försök. Han visste också. Det var väl lika bra att hon fick veta också varför han var ute efter henne, varför hon skulle vara jagad. Men mer förklaring än så fick vänta tills senare - han var ju helt säker på att hon åtminstone ville ha en.
Han reste sig upp igen då han hörde jarlen kliva fram bakom honom, fortfarande med Mjölner i handen då han vände sig emot samlingen vikingar. Alla ganska förvånade verkade det som, reaktioner han aldrig skulle tröttna på.
"Männen ni mötte var Lokes. Vi båda har väl lite av en konflikt för tillfället, hade man kunnat säga. Jag hörde ryktas om att han rörde sig häromkring och bestämde mig för att kolla upp ryktena." förklarade han, kände inte för att avslöja Shivas hemlighet inför alla innan han ens talat ordentligt med henne om det.
"Ni slogs väl." log han vänligt emot dem, någon slags komplimang fick han väl ge männen.

Shiva ställde sig upp, lite besvärad över fallet. Hon ville hela såret vid sidan. Det verkade inte rinna blod längre, men det var öppet och behövdes ses efter.
Jarl Gerwulf verkade bara ha ögon för Tor.
Shiva ville svara Tor, att ja, han var inte den enda asen. Och så tänkte hon på Loke. Han hade presenterat sig som Loke. En gud som bara ställde till med kaos. Han var inte omtyckt. Inte på samma sätt som andra gudar i alla fall. Och Gerwulf, vad Shiva förstod, var inte heller särskilt förtjust vid honom. Även om det var en viktig roll att han fanns med på ett hörn. Hur annars skulle balansen se ut bland de? Om han bara visste hur det egentligen låg till. Och vilken gud, eller halvgud, han skulle klanka ner på för det.
Shiva följde Tor med blicken då han steg fram för att tala till de andra. "Han var här, Jarl Gerwulf. Jag såg honom själv. Han..", tillade Shiva efter Tors ord, men avbröt sig själv när hon inte hade en riktig förklaring. Det hela skulle låta så märkligt i deras öron.
Gerwulf såg mot henne. Väntade sig en fortsättning. Men Shiva skulle inte dela med sig. Hon kunde inte riskera att avslöja sig. Inte nu. Inte såhär.
"Jag måste gå, min jarl. Låt mig få se efter mitt sår. Jag kommer och hjälper till sedan med de sårade. Men jag kan inte hjälpa nu, inte när jag är såhär.", sa hon. Och ljög inte.
Shiva antog att jarlen fortfarande var i något slags chocktillstånd då han nickade långsamt åt Shivas ord, gick med på att hon fick ursäkta sig från platsen. Långsamt skingrades de andra vikingarna också för att återgå till sitt.
"Kom, Tor.", sa Shiva lugnt och stapplade från platsen, närmare vattnet och skogen där hennes hus låg till.

Tor förstod ganska fort att hans närvaro tycktes ha påverkat jarlen mer än vad han först hade trott. Men det var kanske inte så märkligt, han hade fått uppfattningen av att mannen såg väldigt mycket upp till gudarna. Nu visade det sig att han precis slagits ihop med en och emot en annan, så hans förvåning var väl berättigad kunde han tycka. Men han fann det också något roande, även om han höll sig ifrån att visa det med mer än ett leende. Fast det förstås, glimten i hans öga kunde han inte göra mycket åt. Den skvallrade säkerligen något om vad Tor egentligen tänkte och tyckte. Inte för att han tyckte illa om jarlen, verkligen inte utan tvärtom, men han tyckte alltid det var roligt att få göra lite såna här avslöjanden.
Tankarna väcktes dock av att Shiva nämnde honom igen, och han var glad för inbjudan. Glad att hon inte blivit bortskrämd för det, det borde betyda att han fortfarande kunde få henne till deras sida. Men sanningen att säga var det inte det som kändes viktigast just nu.
”Ni hörde henne.” Han slog nästan skämtsamt ut med armarna innan han satte tillbaka Mjölner på sin rygg och följde efter Shiva bort ifrån stridsplatsen.
”Så vad är din historia?” Bad han nyfiket om att få veta då de kommit ifrån självaste stridsområdet. Behövde inte säga mer än så för att hon skulle förstå, förstå det där osagda emellan dem. Hennes historia som halvgud.

"Du får ursäkta jarlen. Han.. han brukar inte vara sådär.", sa Shiva ursäktande när hon gick över stigen ner till huset.
Huset låg till lite avskilt från de andra. Något Shiva tyckte var nödvändigt om hon skulle bo bland de dödliga. På så sätt kunde hon gömma sig lite ifall det skulle behövas.
"Du ska se att han återfår förståndet. Gerwulf kommer vända det här till hans framgång. Och du kommer bli hjälten. Han är bara chockad nu." Hon sneglade åt Tors håll. "Du gillar att vara hjälten, va?" Hon gav ifrån sig ett fniss och vände sig om för att sedan öppna dörren till huset och stiga in.
Hon korsade rummet och gick fram till ett område där örter hängde på tork och verktyg och annat bråte låg fördelade på ett bord. Hon hängde av sig väskan och svor när det sved till från såret. Blev irriterad att hon glömt det så otroligt fort igen.
Besvärat förde hon handen över såret och mumlade en formel så att såret blev helt och bara spår av blod kvar på klänningen skvallrade om att det ens varit något där.
"Min historia? Är du säker?", fnös hon och torkade händerna på en trasa.
Hon log lite påtvingat åt Tors håll och gick för att hämta varsitt glas åt de. Hon fyllde det med öl och räckte över det ena. "Det hjälper om vi går ut. Jag vill se vattnet.", förklarade hon och bytte en blick med Tor för att sedan gå före ut igen till vågorna.
Stilla stod hon och blickade ut över det samtidigt som hon smakade på ölen.
"Det är min mor som är guden av mina föräldrar. Far, han.." Shiva skakade på huvudet. Det kändes inte rätt att prata om det. Det hade aldrig riktigt angått henne. Det hade aldrig varit hennes. "Mina halvsystrar och min far tog en annan karriär.", suckade hon och fortsatte se över vattnet mot horisonten.
"Min mamma är Fre. Hon botar och helar de dödliga. Det är därför jag kan det också." Shiva suckade. "Men det visste du väl?" Hon såg åt hans håll. "Du måste ju ha vetat. På samma sätt som jag visste. Som jag kände att du.. att du var här."
Shiva såg över vattnet igen. "Varför har du kommit hit?", kände sig lite ängslig för svaret, men hoppades att det inte märktes. Sanningen var ju att hon på den korta tid blivit fäst vid honom och var inte säker på att hans gärningar var genuina längre, då han visste vem hon var. För nog var det väl inte slumpen att just de två hade mötts?

Tor kunde inte låta bli att skratta lätt, på intet vis illa ment utan bara glatt.
”Det är väl inte varje dag jag dyker upp här heller.” Flinade han glatt, som om han sagt världens roligaste skämt även om det egentligen inte var något roligt med det.
”Vad får dig att tro det?” Log han till svar på hennes fråga, visste inte riktigt vad han annars skulle svara. Hon hade ju haft rätt, men han skulle inte vilja erkänna det. Det var kanske något i hans natur att han bara råkade vara hjälten hela tiden? Men den plågsamma sanningen var väl att hon hade rätt. Han var en simpel gud som gladde sig åt de här små glädjeämnena. Slogs, åt och drack så var han nöjd.
Men nu var det inte honom fokuset skulle vara på. Han såg nyfiket på då hon helade sig själv, intresserad av hur hela hennes magi fungerade. Följde sedan efter henne ut emot vattnet, medan nyfikenheten växte allt mer inför vad hon hade att berätta. Trots att han redan visste en del. Han tystnade en liten stund då hon bad om hans historia.
”På grund av dig. Din existens, eller din magi, skapade lite obalans ibland oss. Orsakade lite osämja emellan far och Loke, så far skickade hit mig i hopp om att undersöka dig lite mer och förhoppningsvis köpa oss lite mer tid emot Loke.” Förklarade han till sist, men rynkade på näsan då han var klar.
”Det där kom inte alls ut så romantiskt som man hade hoppats va?” Utbrast han, insåg först nu att det kanske lät lite väl okänsligt.

Shiva fnös och hällde i sig det sista ur glaset för att sedan böja sig ner till sanden och borra ner botten av glaset mellan kornen.
Hon tyckte inte att hon behövde förklara sig. Sedan spelade det ingen riktig roll om Tor visste om sitt självgoda beteende eller inte. Det gjorde henne inte något. Faktiskt så fann hon det lite roande istället.
Hennes leende avtog dock då han talade om anledningen för hans ankomst. ”Va?”, utbrast hon först med en irriterad ton innan han hunnit förklara sig helt. Shiva hade inte bett om någon hjälp av gudarna. Det störde henne att de verkade trott så lite om henne. Hon förstod väl inte då att hon behövde hjälpen. För sanningen var ju den att hon endast var en halvgud. Hennes förmågor och kraft kunde bara göra tillräckligt.
”Så, du och.. Loke.” Hon sa Lokes namn med avsmak. Mindes hur han plockat upp henne som en trasa. Hon gillade det inte. Inte alls. Ännu mindre gillade hon att gudarna var skickade efter henne.
”I helvete heller!”, muttrade hon och tog upp glaset igen för att se åt Tors håll. Hon ville inte vara kvar där med honom då. ”Jag har inte bett om någon hjälp!”

Loke hade dragit åt ett annat håll än jarlens män efter striden. Han behövde samla tid och energi för att komma fram till vad nästa steg var. Kanske skingra tankarna lite. Det hade tagit mer på honom än vad han hade vågat tro när han fått syn på Tor. Och med Shiva dessutom. Det hela var märkligt. Man förstod att han inte kunna vara själv i det. Han behövde någon att diskutera med. Någon att anförtro sig åt. Någon som kanske kunde ge honom några råd eller få honom på bättre humör bara. Och där fungerade inte männen från byn. Han behövde ett bekant ansikte och själ.
Loke drog ett djupt andetag då han kommit fram till huset och tryckte ner handtaget så att dörren öppnades och han kunde kliva in. ”Hallå?” Han suckade igen. Vad kunde säga? ”Är du där?”, försökte han med. Inte säker på att det var rätt fråga att ställa.

Tor insåg mer och mer ju längre han talat och ju mer hon talade hur han ställt till det för sig själv. Kanske även för hans egen sida med gudarna. Han suckade lätt och försökte tänka ut hur i hela friden han skulle rädda upp det här nu, vilket kändes lite lätt hopplöst. Nej, han var inte bra på såna här saker - det var ingen idé att försöka tänka ut något fint.
"Det var inte för att hjälpa dig vi tog oss hit." började han, ärligt talat var han inte ens säker själv på varför han skickats dit. Men någonting fick han ju säga, även om det bara stämde till hälften.
"Jag kan inte tala för Loke. Men vi kom snarare hit för din hjälp, att få dig på vår sida." Hans far hade inte gett honom alltför mycket information om det hela, men ärligt talat var det ju den uppfattningen som Tor hade fått om uppdraget. Han såg ut över vyerna istället, ut över havet. I tankar innan han vände blicken till henne.
"Jag kom hit för att undersöka vem du var, vad du hade för mål. Men istället fann jag en fantastiskt förförande kvinna." försökte han förklara, det borde väl ändå göra upp det lite grann? Han hoppades det. Det var ju sanningen.

Thyra hade upptäckt att Loke var på väg redan innan han kommit fram till huset, och placerat sig gömd i hörnet i väntan på att han skulle komma in. Ville ju inte missa en sådan fantastisk chans att få överraska honom. Nu förväntade han sig visserligen att hon skulle vara där, så det var inte mycket till överraskning, men ändå roligt. Hon blev alltid glad då Loke bestämde sig för att hälsa på henne, det lös upp tillvaron lite - någon hon inte behövde lita på eller inte. Hon kunde slappna av på ett annat sätt i hans tillvaro.
Då han var där inne klev hon knäpptyst fram, tätt intill bakom honom. Med en liten dolk invid hans hals, inget allvarligt hot.
"Borde inte en gud vara lite mer försiktig med vart han kliver in på det där viset?" log hon samtidigt som hon tog bort kniven och log litet.

Shiva dröjde sig kvar för att höra hans version av det hela. Om än skeptisk att han skulle kunna släta ut det på något sätt. Hon hade verkligen ingen lust att följa med gudarna på deras sida när de verkade ha övergett henne för längesedan.
”För min hjälp?”, ekade hon. Fortfarande hördes det att hon var upprörd. Vad var det hon möjligtvis kunde hjälpa dem med? Varför behövde hon ta ansvar för hur gudarna hade det? De var ju gudar! Det gick inte ihop för henne.
Men i bakhuvudet förstod hon också att hon överreagerat en aning och drog efter ett tag ett djupt andetag för att lugna sig. ”Om du verkligen vill undersöka vem jag är och har för mål..”, började hon och tog ännu ett andetag. Hon började gå mot Tor och stannade upp då hon bara var en bit ifrån. Ansikte mot ansikte. ”..så är det lika bra att du följer med. Och hjälper Mig. Det är många skadade efter striden. Och jag behövs där. Vi alla skulle kunna hjälpa till.” Shiva höll kvar blicken i hans någon sekund längre för att sedan vända om och gå tillbaka till hennes hus. Hon hämtade väskan som hon packade med diverse instrument och prylar. Sånt som kanske skulle komma väl till hands när hon helade de dödliga.
Sedan lämnade hon huset och gick tillbaka mot Tor, men passerade honom under tystnad och satte stegen mot stigen de gått på tidigare för att gå tillbaka mot jarlens hall.

”En gud kanske vet om sin väns trick och behöver inte vara försiktig?”
Loke vände hastigt om när Thyra sänkt dolken och greppade tag om hennes handleder. Han pressade henne bort mot en av husets väggar så att han höll hennes handleder fast mot väggen.
Han mötte hennes blick med bara en liten bit ifrån varandra. Stod stilla i några sekunder och bara tittade. Kanske ville han se efter om hon hade något annat trick i gärningen. ”Thyra.”, sa han sedan och släppte taget om hennes armar för att sedan ge ifrån sig ett litet skratt. ”Det var längesedan. Jag trodde inte du skulle vara kvar här. I den här hålan.” Han backade undan och såg sig om. ”Hur kan du bo här? Ensam? Det måste vara tråkigt.” Han kikade över axeln åt hennes håll. Hans ord kunde låta hårda. Men det var retsamt och lekfullt. Thyra var en av Lokes bekanta sedan tidigare. Och de hade en hel del historia ihop.
Det var lätt att anförtro sig till henne. Och ibland lite för lätt. Och trodde Loke att både han och Thyra visste om.

Tor var ganska nöjd, för det verkade ju ändå som om hans ord hade funkat och fått henne på lite bättre humör än tidigare. Kanske hade det inte varit hundra procent effektivt, men hon verkade inte alltför arg längre åtminstone.
"Hur skulle jag kunna säga nej till ett sådant fantastiskt erbjudande?" Flinade han glatt, fullkomligt utan en tanke på att det här nog inte var rätt tillfälle för skämt. Hans sociala egenskaper var inte de bästa, det skulle han inte påstå. Inte vid såna här tillfällen. Vid festen eller liknande, då kunde han allt det - kanske inte alltid bete sig. Men han visste vad han skulle säga vid vilka tillfällen i någorlunda mån.


Lokes ord lockade fram ett flin på Thyras läppar, hade om hon skulle vara ärlig saknat Loke och alla hans kommentarer. Han var ett roligt solsken i vardagen ibland.
"En vän? Så det är vad jag är numera?" frågade hon med ett höjt ögonbryn, inombords hemligt glad över att han kallat henne vän. Visste inte riktigt vad hon såg på honom som, men ville nog också se honom som en vän. Även om den definition dem hade om vänner i sådana fall var väldigt märklig. Borde inte vänners kommunikation vara mer jämn, inte berg och dalbana med ingen direkt kontakt emellan?
Hon brast ut i skratt då han tryckte upp henne emot väggen, spelade emellan lusten att sparka bort honom eller kyssa honom. Båda lika lockande. Men till sist lät hon båda vara.
"Vart skulle jag annars ta vägen?" sade hon med en axelryckning. Hon trivdes i att få vara ifred här, och dessutom var det långt ifrån hela tiden hon var här. Ofta var hon iväg på uppdrag vida omkring, och det här var mest bara ett ställe att landa i emellan.
"Du vet, för att slippa vara ensam skulle jag först behöva hitta någon som stod ut med mig. Bara det vore ju en utmattande process." fortsatte hon, klev efter honom för att slå sig ner på det lilla bordet hon hade där och lägga benen i kors.
"Så vad har du åt mig idag? För jag gissar att det inte är för gamla tiders skull." retades hon med ett lent leende emot honom.

Loke vände sig helt för att se på då Thyra gick till bordet och slog sig ner. ”Vad föredrar du att jag kallar dig? Eller är du min fiende?” Han fnyste att skratt och slog sig ner på en stol närmare bordet.
Han iakttog henne. Det var både med attraktion och respekt. Även om han aldrig skulle erkänna eller yttra det. Thyra visste säkert mycket väl vad de gått igenom tidigare tillsammans. Vilken tid de spenderat ihop och hur de hade spenderat den. Att Loke gillade henne, om än mest för det ytliga och farliga. Han var inte den typen att kära ner sig. Det trodde han inte i alla fall. Och skulle det vara Thyra som var hans öde.. då skulle han förvåna sig själv. Nä, det var inte tid för trams.
Loke ignorerade hennes fråga om vägen och ord om ensamhet. Det hon inte verkade uppfatta sig som att vara.
”Vet du inte varför jag har kommit?”, sa han först och lät blicken fara runt i rummet för att sedan landa på Thyra igen. ”Halvguden. Hon kallar sig Shiva.” Han skakade på huvudet. Less på att blivit kallad på det här uppdraget som mer faktiskt kändes som ett skämt. Förnedrande kanske till och med. Han suckade. ”Hon ställer till det för oss gudar. Och jag..” Han lutade sig tillbaka i stolen med en pust. ”..förväntas fixa det. Återställa det. De säger- ’återställ balansen’. Jag ville inte. Det är tröttsamt.” Han pausade och sänkte blicken borta i tankarna för att se upp på henne igen. ”Så du kanske skulle kunna ta bort problemet åt mig?”