Roll the dice - Medi & Vidomina PRS

Marcell svarade Nia inte. Istället nickade han bara och slängde en blick åt hennes håll när hon inte såg. För att se på henne när hon gjorde i ordning chokladen.
"Är du aldrig rädd för att vara själv här? Ingen som skyddar dig?" Marcell var osäker på hur hon skulle ta frågan. Kanske mer osäker på ifall den skrämde henne.
Nia försökte ju gömma sitt sanna jag, Marcell ville så långt som möjligt också göra det.
"Äsch då, jag svamlar. Blåsten for visst upp i huvudet på mig!" fnös han skämtsamt och slog sig för pannan med handflatan.

Hon såg på honom och suckade.
"Jo klart jag saknar att ha någon här. Men jag har svårt att lita på folk. De kan lämna mig ena dagen och aldrig komma tillbaka" Hennes röst blev grötig men hon hällde ner mjölken och började vispa med en visp.
"Jag har ju vapen så det är ett skydd.." Hon sträckte sig efter kakaon.
"Och du då? Ingen tjej, pojkvän?"

Marcell funderade på henens ord. Betydde det att det tidigare hade funnits någon i hennes liv? Han ville inte fråga. Hennes reaktion verkade tala för det, att hon blivit sårad. Men han var inte säker.
Vapnet ja. Det hade han sett i henens byxlinning, trots att hon försökt gömma det så bra. Han kommenterade det inte.
Marcell fnös åt hennes fråga. Han vände bort blicken och tittade ut genom fönstret på snön som ven utanför. "Mitt jobb håller mig sysselsatt. Det finns inte tid för något sådant där.", sa han ärligt och såg tillbaka på Nia igen.
"Din familj då? Varför är du inte med dem på jul?"

De var tyst i några minuter. Det ända som hördes var eldens knastrande och vindens vinande. Nia hällde ner sockret under tystnad. Där kom frågan. Hennes familj och hon kände tårarna börjaderinna ner för hennes kinder. Snart orkade hon inte mera.
"De... " Sa hon men sa inget mer. Chokladen var klar och hon hällde upp den i två koppar. Räckte över den ena och hon såg på honom.
"Hade det inte varit snöstorm hade jag kastat ut dig nu." Hon torkade bort tårarna.

Marcell tog emot koppen med den varma chokladen. Han såg mot henne för att tacka henne, men hejdade sig då han upptäckte tårarna på hennes kinder. Och orden hennes chockade honom. Han satte ner koppen på bordet framför sig och såg bestämt på henne.
"Vaddå? Vad är det med din familj?" Längre än så hade inte Marcells bakgrundssökande om Nia gått. Den sträckte sig bara till henne, vad som gällde henne. Inte de andra i hennes familj. Men tydligt på Nias reaktion, så var det ett känsligt ämne.

Hon satte ner koppen med en smäll. Tårarna rann nu ner och hon såg på honom.
"De är döda okej?! De dog på julafton när jag var 15 och enda sedan dess har jag svårt med julen. Vem är du och varför försöker du gräva upp plågor som jag arbetar med i min egen takt?" Hon reste sig och gick mot köket. Hon brast nu ut i gråt när hon föll ner på golvet.

Marcell rynkade pannan. Hade han missat en sådan viktig detalj? Han förbannade sin bror i tystnad, som hade informerat Marcell gällande Nias bakgrund.
Dessutom var detta inte så längesedan. Nia var knappt 20 år gammal.
Marcell ställde sig lugnt upp och andades tungt ut innan han med lika tunga steg gick efter henne för att finna henne på golvet inne i köket.
"Hördu.." Marcell letade efter orden. "Jag visste inte. Jag ber om ursäkt. Jag hade också varit ledsen om det gällde min egen familj."

Hon grät nu och hon vaggade fram och tillbaka. Vapnet låg intill henne och när han kom efter såg hon upp. Greppade vapnet och hon lossade säkringen.
"Varför gräver du i andras liv? Jag säger att jag inte vill fira jul ändå så gräver du." Hon försökte ta sig upp och torkade bort tårarna.
"Så fort ovädret är över så sticker du. Jag skiter i punkteringen nu. " Hon var som förändrar, Eller inte förändrad. Den sårade hade bara trädit fram

Marcell rynkade fortfarande pannan bekymrat. Att trösta sitt offer vad inte precis något han hade räknat med.
Men plötsligt, som från ingenstans, hade Nia samlat sig. Marcell var överraskad. Nia hade riktat pistolen mot honom. "Woah, lugn nu.", sa han och höjde händerna som för att visa att han inte ville göra henne illa.
"Jag försökte bara konversera. Det var allt. Det var inte meningen att göra dig upprörd.", sa han och såg från pistolen till Nias ansikte.
"Okej. Jag ser att jag har gått för långt. Låt mig gå. Jag sover i bilen inatt.", sa han och började backa långsamt, för att inte skrämma henne.

"Jag..." Började hon innan hon snabbt höjde sin fria hanf gör att stoppa honom. Hon torkade bort tårarna medan hon skakade på huvudet.
Hon hade gjort det igen. Jagat bort någon som försökte vara snäll.
"Nej vänta... Du kommer fan att dö. Du sover här i natt och imorgon kan du ge dig av." Hon säkrade pistolen och lutade sig tillbaka.
"Förlåt. Jag är inte så van att prata kännslor med andra. Jag är rätt ensam."