in the darkness [prs]

Miles hade alltså skämtat om det där med kläderna? Det var lite av en lättnad faktiskt . En människa kunde bara vara så godhjärtad, det fick inte bli total obalans i det där inte. För den jämnårige var godhjärtad, annat gick inte att säga - och det hade han nog alltid varit, i alla fall under tiden som de känt varandra. Sedan det här med att man kunde bli absolut, totalt förbaskad på jobbiga kunder var en helt annan sak. Även om man var godhjärtad behövde man inte stå och ta skit från någon jävel som ansåg sig själv vara bättre. Andrew hade ju till och med slagit igen dörrarna till det förra kaféet han jobbat på, mitt under rusningen. Fast nu kunde man å andra sidan inte direkt kalla honom godhjärtad, men sak samma. Att stå och ta skit av någon bara för att den personen hade en dålig dag var inte acceptabelt i något läge.

Andrew lade nätt och jämnt märke till hur Miles sneglade mot honom för att se om det där med kläderna var sant eller ej. Det var först när han återgick till att sparka på den där stenen som den andre kunde andas ut. Magen uppskattade inte när Murphys mörka ögon iakttog honom, den verkade få något konstigt slags spel varje gång.
”Det är ju positivt..men det känns, om du förstår vad jag menar”, berättade Andrew och öppnade dörren för den jämnårige när de väl anlände vid kaféet. ”Ge mig bara en minut eller så, måste byta om och klocka in”, fortsatte han när de båda två klivit in och försvann därpå in bakom disken och rummet bakom för att byta om.

Personalrummet var litet och trångt, precis lagom stort för att man skulle kunna tråckla på sig en skjorta och knäppa knapparna. Efter att ha gjort just det lämnade Andrew det trånga rummet och slängde på sig ett förklä i farten. Han klickade sedan in och avlöste kollegan som suttit och läst en bok när de stigit in genom glasdörrarna. Det verkade ha varit en hyfsat lugn dag och förhoppningsvis skulle den hålla sig till den banan - en lugn bana det ville säga. Han var alldeles för mentalt och fysiskt utmattad för att stöka omkring alldeles för mycket.
”Så, vad vill du ha då?” Frågade artonåringen slutligen och lutade sig mot bänkarna bakom disken.

Andrew kanske var helt ute och cyklade nu, men det kändes som om Miles aktivt undvek att kolla på honom. Kunde det möjligen vara så att han också kände det där pirret på samma sätt som artonåringen själv gjorde? Nej, nej så kunde det inte vara. De hade nyss börjat tala med varandra igen utan att slänga ur sig dryga kommentarer, så den teorin var så gott som omöjlig. Nåväl, det var ändå ingen idé att stå och älta det där.
”En cappuccino?” Upprepade Andrew och nickade. Han stoppade in handtaget från espressomaskinen i den automatiska espressokaffe mätaren. Därefter tog han upp handtaget igen och trampade lätt kaffet, efter att ha sett till att ytan var någorlunda jämn. När handtaget sedan satt tillbaka i maskinen och pytsade ut en lagom mängd espresso i koppen under, började han skumma mjölken.
Det fanns två saker artonåringen var riktigt duktig på, att göra kaffe och matematik. Han hade jobbat på olika kaféer i över två år vid det laget, så det var inte så konstigt att han visste precis hur han skulle bära sig åt för att göra gott kaffe.

När espresson och mjölken var klara hällde han den sistnämnde komponenten över den första. Han hällde väldigt försiktigt över den krämiga espresson - på så sätt förstördes den inte och man kunde rita en liten bild på toppen. Och det gjordens också, en liten blomma med stjälk och blad. Det såg nog väldigt lätt ut men det hade tagit flera år innan han lärt sig göra latteart.
”Sådär, en cappuccino”, sade han och sköt fram koppen över disken, mot Miles. ”På huset såklart”, fortsatte han och blinkade med ena ögat mot den jämnårige.

”Jag har jobbat här i ungefär två månader, men har hoppat runt en del så det är inte direkt första gången jag jobbar med kaffe”, svarade artonåringen och gäspade stort, där han stod lutad mot bänken bakom disken. Han hoppades som sagt verkligen att det skulle bli en lugn eftermiddag och kväll. Det var förvisso redan torsdag så det var bara en skoldag kvar och två arbetsdagar, men han var redan totalt utmattad. Efter den här dagen skulle nog alla reservkrafter vara slut. Fan, kanske det hade varit en bra idé att sjukanmäla sig från skolan under morgondagen. Han hade ändå bara två lektioner och jobbet var viktigare.

Andrew log blekt när Miles påpekade att cappuccinon var fin. Det var ju kul att någon lade märke till hans latte art. De flesta kunderna brukade bara ge honom en liten nick och gå och sätta sig i något hörn.
”Tack”, sade den längre av dem, med ett lite bredare leende. ”Jag har övat på det här i snart två år, så det är inte jättesvårt längre, men det var det definitivt i början. Tog mig ett år att ens kunna göra ett litet hjärta”, förklarade han fortsättningsvis och ställde sig bakom espressomaskinen igen, för att göra sig själv en americano. Han gillade allt svart kaffe, oavsett om det var brygg, espresso eller americano. Iskaffe gick också bra, så länge det inte var någon mjölk i.

”Vad tycker du? Smakade den okej?” Frågade Andrew efter en stunds tystnad och betraktade den jämnårige. Det brukade smaka okej, åtminstone enligt hans stammisar.
”Hur länge har du varit på ditt jobb? Vet inte ens när du kom tillbaka”, fortsatte han och blandade espresson med hett vatten. Voilà, en stycken americano.

Nej, det kanske inte var så konstigt att Andrew fått snits på sitt arbete efter att ha sysslat med det i flertalet år. Hade han inte fått det hade han nog kunnat anses som ganska oduglig, med tanke på att två år var en ganska lång tid, och då jobbade han nästan varenda dag och inte bara lite då och då. Många av kollegorna hade skift på det viset, alltså att de bara jobbade någon dag lite här och var istället för dag ut och dag in som artonåringen själv. Gud vad han önskade att han kunnat jobba på det viset, att inte behöva kämpa livet ur sig jämnt och ständigt för att hålla huvudet bara några millimeter över vattnet. För även om han simmade på som en professionell atlet, kändes det ändå som om han höll på att drunkna.

”Tack, jag har spenderat många år med att försöka göra mina cappuccinos perfekta”, svarade Andrew och log uppriktigt mot Miles, som genuint verkade tycka om hans lilla hantverk, eller vad man nu skulle kalla det för. ”Nu kanske den inte var det i alla fall, men jag lovar att jag strävar mot det”, fortsatte han och smuttade på sitt eget kaffe, som han sedan pekade på efter att ha fört bort muggen från läpparna igen. ”Det här? Det är en americano, bara lite hett vatten blandat med espresso egentligen”, förklarade artonåringen och ryckte på axlarna. ”Jag gillar inte mjölk, så jag håller mig borta från macchiatos, cappuccinos och allt sånt.” Nej, mjölk i kaffe var verkligen inte hans grej. Mjölk överhuvudtaget för den delen.

Andrew betraktade den andre när han drog en hand genom sina mörka lockar. Blev det inte jobbigt att ha luggen sådär i ögonen? Han hade förvisso det själv men hans hår var rakt och betedde sig på ett annorlunda sätt, eller han föreställde sig åtminstone att det gjorde det. Å andra sidan var den andres lockar väldigt charmiga, så det skulle inte förvånat honom om han behöll dess längd bara för den sakens skull. Nej, vad tänkte han nu? Herrejösses.

”Ah, just ja, du kom precis tillbaka ja”, mumlade den längre av de två och nickade lätt för sig själv. ”Vart var det du var? När du var borta alltså?” Undrade han fortsättningsvis och drog fram en pall, som han slog sig ner på efter att ha ställt ner kaffet på bänken bakom sig.

Att Miles mindes en så liten, udda detalj fick Andrews hjärta att ta ett litet skutt. Varför visste han inte och han tänkte inte heller grotta ner sig i vad det kunde bero på, utan det var helt enkelt bara att acceptera. Artonåringen drog genast på munnen en gnutta och vände sig bakåt, för att sluta händerna om sin americano igen. Den andres leende fick honom att också vilja le, nästan som en dåre. Men det gjorde han naturligtvis inte, utan han höll leendet diskret men ändå genuint.
”Jaså, du kommer ihåg sådana saker?” Frågade han och tillät leendet att växa sig en gnutta större. Gud han kände sig helt knäpp som satt och log på det sättet och tvivlade inte på att den jämnårige tänkte i samma banor. Fast för att vara helt rättvis mot sig själv så hade Miles också lett på ett liknande vis, så de satt nog ändå i samma båt gällande det där trots allt.
”Vem vet? Om jag häller lite mjölk i den här skulle du kanske gilla det? Det är egentligen bara som vanligt kaffe med mjölk trots allt”, förklarade artonåringen och sneglade ner mot sitt kaffe, bort från den andres mörka lockar och ögon. Vad i helskotta pågick i skallen på honom för stunden? Det var ju helt absurt. För inte mindre än tre sekunder sen hade de hatar varandra.

”Det låter sjukt coolt”, konstaterade den längre av de två efter att Miles hade förklarat vad han gjort de senaste åren. Det gjorde verkligen det, som om det varit tidernas äventyr. Han kände sig nästan en gnutta avundsjuk, men påminde snabbt sig själv att han ändå aldrig kunnat njuta av något sådant med tanke på vad som han själv gått igenom de senaste åren.
”Någon gång vill jag också resa på det sättet, över hela världen och lära mig om nya kulturer och dess mat och folk..det låter verkligen underbart”, fortsatte Andrew efter en kort stunds tystnad och tog en klunk av sitt svarta kaffe, som han den här gången ställde ifrån sig på bänken framför istället för den bakom.
Han höjde de svarta ögonen ett slag och betraktade den jämnårige, noterade hur lik han var sig själv men samtidigt annorlunda. Fast han var nog mer lik sig själv än Andrew i alla fall, som såg förskräckligt sliten och trött ut för jämnan dessa dagar. Det hade han inte gjort under tiden de hade varit vänner. Åh, han saknade verkligen de tiderna där och då, hur udda det än må ha låtit.

Okej, så den andre hade också kanske tyckt att det var lite konstigt hur Miles minns såna småsaker. Pinsamt egentligen, han är rätt säker på att den jämnårige inte kommer ihåg några små saker om honom. Det är väldigt generande egentligen, när det kommer till kritan så känns det som att deras relation varit mer betydelsefull för honom. Men det är endast eftersom att han haft en förälskelse på Andrew, och den var inte direkt besvarad, det tror han åtminstone inte.
”Ja, jag antar att jag gör det,” svarar han med ett svagt leende. Är det patetiskt att komma ihåg såna småsaker? Han kommer ihåg alla möjliga saker, han har rätt bra minne när det kommer till kritan. Han intalar sig själv att han skulle komma ihåg lika mycket om en annan vän som han haft när han var yngre, men det funkar inte riktigt. Miles hade inte brytt sig ett dugg om en vän gillade eller ogillade mjölk, men när det kom till Andrew så var det någonting som bara kom naturligt. Informationen om sig själv som den andre ger glider in i skallen och försvinner inte riktigt. Däremot finns det säkert mycket som Miles inte vet om Andrew. De har inte pratat med varandra på flera år, Andrew ser sliten ut. På skolan såg han så ensam ut. När de var yngre så hade Miles beundrat Andrews sätt att vara, han var populär som han kommer ihåg det. Nu verkar han mer bortdragen, plus det där sättet som han blivit arg och dragit en tjej i håret. ”Du kan ju alltid prova.”

Ja, det var sjukt coolt. Det är inte jättemånga artonåringar som rest runt på det sättet. Att hans farbror har ett sådant jobb är coolt, att han får följa med är coolt. Han är riktigt tacksam över att han hamnat just hos sin farbror. Det är många som vill åka utomlands och utforska världen, tyvärr har inte alla tillfällena att göra det.
”Det borde du göra om du får möjligheterna någon gång, riktigt lärorikt.” Svarar Miles och tar några klunkar av den varma drycken, gömmer ansiktet lite bakom den stora muggen. Även om Miles älskar att vara utomlands så är han lättad över att han ska stanna här ett tag. Kanske han kan lära känna människor mer på djupet, bli vän med folk som han inte behöver säga hejdå till någon månad efteråt. Kanske Andrew blir en av de personerna?

”Det är beundransvärt, jag önskar att jag hade ett så bra minne”, mumlade Andrew och kände hyrt det hettade till svagt i kinderna. Vadå? Det var beundransvärt så varför kände han sig generad över den lilla kommentaren? Kanske för att han ville gengälda det Miles sagt genom att påpeka något liknande om den andre, typ hur han aldrig gillat svart kaffe? Gud, varför hade han inte kontrat med det? Artonåringen ville med ens sjunka ner genom golvet, trött på sig själv utan dess like. Han borde ha kunnat tänka så långt men hjärnan fungerade inte riktigt som den brukade. Kroppen gjorde liksom ont och alla lukter som hängde i luften omkring drog honom halvt till vansinne. Det var definitivt dags att göra någonting åt det där, det brukade alltid bli något bättre efter att han sprungit av sig allt det där och fått skiftningen överstökad. Men samtidigt kunde han inte direkt göra det under skolveckorna eller när han jobbade, nej, han var tvungen att vänta tills sin lediga dag på lördagen. Då var det dags att ta tjuren i hornen.

Andrew höjde på ögonbrynen och sneglade mellan sitt kaffe och den jämnårige, innan han drog ut en låda under bänken och tog fram ett paket med mjölk som han varsamt fyllde på muggen med. Därefter sköt han fram den mot den andre och nickade lätt.
”Testa, skulle själv inte tycka om det men tycker det smakar bra utan mjölken”, konstaterade han och greppade tag om kanterna på pallen, bara för att sparka lätt med benen och tränga bort en suck. Lukterna, hur hade han kunnat glömma bort alla lukter som susade omkring runt honom? Och framför allt, hur hade han kunnat glömma bort hur förbaskat gott Miles egentligen doftade? Fan, hans hjärna var verkligen påväg att sprängas.

”Det tvivlar jag inte på”, svarade Andrew och ställde sig upp istället, så att han kunde vandra omkring på stället som en och en halv galning. Jösses vilket spring i benen han hade fått helt plötsligt. Det var nog bara för att Miles slagit sig ner mittemot honom och tja, av någon anledning klarade han inte riktigt av det. Den andre hade någon helt absurd effekt på honom, som inte gick att beskriva för fem öre.
”Så..vad tyckte du om americanon? Yay of nay?”

”Du tänkte att jag inte skulle göra det, men här är vi, och jag gjorde det ändå”, konstaterade Andrew och drog på en av mungiporna, medan benen fortsatte leva sina egna små liv. Han kunde verkligen inte hindra sig själv, det var som om små blixtar for genom kroppen på honom gång på gång. Fan, han måste verkligen ha sett knäpp ut också, som om det inte vore nog med att han själv inte kunde hålla sig stilla. Nej, han var minsann tvungen att uppfattas som en galning också. För det fanns väl inget annat sätt att se saken på, eller?

Andrew betraktade Miles när han svepte cappuccinon och därefter tog emot den förstörda americanon. Okej, för de flesta var den nog inte förstörd men artonåringen själv klarade verkligen inte av kaffe med en massa mjölk i sig. Den gav det liksom en sötma och blaskighet som inte alls var hans grej.
”Äsch, oroa dig inte för det där, jag kan göra hur många americanos jag vill under mitt skift som inte slutar förrän vid..hm..” Andrew slängde en blick bakåt mot schemat som satt uppklistrat på väggen, innan han vände sig tillbaka mot den andre. ”Elva ikväll”, avslutade han och ryckte på axlarna. Ja, passen var väldigt långa och tuffa, men han behövde pengarna så det fanns ingenting att göra åt saken. Det var bara att ta sig själv i nackskinnet och få det gjort.
”Du vet du måste inte dricka den om du inte känner för det, det var bara..jag vet inte, en knasig idé jag fick”, mumlade artonåringen och gnagde sig själv i underläppen.

Var han okej? Nej, nej det var han inte. Helst av allt ville han krypa rakt ur ditt eget skinn men det var ju inte direkt möjligt. Eller tja, på sätt och vis var det väl det, men då skulle han göra headlines som han inte ville ha något att göra med.
”Jodå, jag är bara..trött på att stå still”, svarade Andrew och nickade för sig själv, medan tänderna febrilt gnagde i underläppen.
Ett blekt leende letade sig upp över läpparna på honom när Miles sedan smakade på kaffet, och genuint verkade tycka att det inte var så farligt. Det var en bonus.
”Då vet vi det, att en americano med mjölk smakar hyfsat ändå”, sade artonåringen och sneglade fortsättningsvis mot koppen. ”Du det är nog bra för mig, mjölk är verkligen inte min grej. Det är för sött och min mage är inte ett fan direkt. Men du får gärna dricka upp den! Om du vill hålla dig vaken hela natten det vill säga”, rabblade han på och fortsatte med sin lilla dans. Herrejösses.

Åh ja, Andrew skulle mycket riktigt jobba ända tills dess - tills elva på kvällen med att stå och göra kaffe åt folk som oftast inte förtjänade det. En del kunder kunde verkligen vara riktiga as, men det var inte precis som om han kunde neka dem service heller. Då skulle det bara sluta med att han blev av med sitt jobb och det ville han inte.
”Minst sagt, särskilt eftersom det typ inte kommer något folk alls efter sju. Det blir liksom bara att man står och inte gör ett skit, förutom lite sporadisk städning typ”, förklarade artonåringen och skakade på huvudet för sig själv. Nej, efter sju på kvällen brukade det i princip vara folktomt och han hade naturligtvis tagit upp detta med ägaren, som inte verkade bry sig ett smack. Så det var helt enkelt bara att le och se glad ut, han fick åtminstone betalt.

”Hur brukar du göra? Ditt jobb kräver väl ungefär samma sak, att man står och väntar på folk?” Kontrade Andrew och frustade sedan till. ”Nej, jag brukar mest ånga omkring ute bland serveringen och städa. Har en sopkvast och en del damm att handskas med, så brukar ägna ganska mycket tid åt det”, berättade han därefter och betraktade Miles, som inte riktigt verkade vilja se på honom. Hade han sagt något dumt? Eller gjort något dumt? Var det kanske pinsamt att sitta och titta på honom när han så uppenbart inte kunde stå still? Det var helt klart en möjlighet.
Artonåringen slutade gnaga i underläppen och torkade hastigt bort den lilla gnutta med blod som trängt fram under trycket av de smått vassa tänderna. De svarta ögonen var fortfarande fästa på Miles, granskade honom som om det inte fanns någon morgondag. Det var ju så länge sen han fått sig en bra titt på den jämnårige, så det var väl inte så konstigt att han stirrade? Eller? Det kanske det visst var. Sedan att det var behagligt att kolla på honom, ja det var en helt annan sak. En sak som han helst inte ville tänka på för det kändes så grymt fel.

”Du är inte så kinkig medan jag är det, då har vi konstaterat det”, svarade Andrew och drog slutligen bort blicken från den andre. Äntligen. När Miles sedan berättade att han också behövde jobba och släppte ut en djup suck, höjde artonåringen genast på ögonbrynen. Kanske han kände lika lite för att jobba som Andrew själv gjorde?
”Gissar att du inte heller är så sugen på att jobba?” Undrade han och sneglade mot den nu nästan tomma kaffekoppen.

När Miles nämnde det där om att komma förbi lite senare, kunde Andrew inte undgå att le. Gud vad gulligt av honom, det var inte alla som skulle ställa upp med något sådant, verkligen inte. Det värmde till och med hjärtat en gnutta.
”Skulle absolut inte ha någonting emot det, det skulle nog göra kvällen lite lättare..men bara om du inte har någonting emot det!” Artonåringen vek undan med blicken, i samma veva som kinderna fick sig en lätt rosig färg. Vad skulle han säga? Nej? Aldrig i livet, speciellt inte eftersom han genuint uppskattade den jämnåriges förslag.
”Om du nu gör det kan jag i alla fall lova dig att stå för både mat och dricka. Vi har ju inte bara kaffe här liksom, kan fixa någon macka och lite te eller något”, fortsatte Andrew och kände hur kinderna blev ännu rödare. Helvete, det var det sista han ville - att visa sig på det sättet framför någon han nyss återupptagit kontakten med. Och som han möjligen tyckte var lite söt.

”Åh, sjunga..du är ganska bra på det, eller hur?” Undrade den längre av de två och slog sig själv lätt över kinderna, så diskret han bara förmådde. Jösses, hur pinsam kunde man ens vara? Benen ville inte hålla sig stilla och nu var han röd som en tomat, det kunde ju knappast bli värre än så. Kanske om han fått något mega fnatt och skiftat rakt framför den andre, men han hade faktiskt mer kontroll än så, så det var ingenting som skulle hända direkt.
”Eller du är väl väldigt bra på det?” Tillade han efter en kort stunds tystnad och försökte desperat få bort färgen från kinderna. Fan.
Det var först när Miles nämnde att han brukade dansa medan han städade som Andrew lyckades slita sig från det där med kinderna. Tja, han hade väl provat några gånger, men det gick aldrig någe vidare.
”Jag har testat men det slutar alltid med att jag råkar ha sönder något”, erkände artonåringen och rodnade för den hundrade gången. Hans kinder ville verkligen inte lugna ner sig, det gick bara inte.

”Förstår det, har inte heller någon lust att jobba”, berättade Andrew och betraktade Miles när han drog händerna över ansiktet. Det verkade som om den andre verkligen inte hade någon lista alls att jobba och han kunde helt klart relatera till det. Att jobba var liksom ett nödvändigt ont och det fanns åtminstone några positiva saker med det, som lön till exempel.
”Men tänk såhär, du får i alla fall lön, det är bättre än ingenting. Typ som när man går i skolan, det är bara en massa jobb utan någon belöning.”