Over the rainbow [PRS]

Det kändes riktigt lyxigt att få en bricka med mat serverad framför dig bara sådär. Madam Pomfrey var verkligen ett helgon, eller åtminstone någonting av det slaget. Zhìyuan log blekt mot den äldre damen och nickade när han fick brickan i knät, innan hon gick vidare och serverade Loui. De mörka ögonen gled ner mot maten, studerade de olika valen de blivit givna. Gröt, färsk frukt, bacon, äggröra, juice och te, inte en dålig blandning. Inte en dålig blandning alls faktiskt. Artonåringen sken upp vid åsynen av baconet och plockade upp en bit som han stoppade i munnen. Bacon, det var typ det bästa han visste, eller ja, kött överlag. Speciellt såhär nära fullmånen kändes det extra bra att få i sig mycket proteiner, magen mådde liksom bra av det. Men trots detta åt han även allt annat på brickan, som om det inte fanns någon morgondag. Merlin vad hungrig han var.

”Vad skönt att du sov bra, tror att du behövde det”, sade Zhìyuan mellan tuggorna, efter att madam Pomfrey gått tillbaka till sitt kontor. ”Drömde du om någonting?” Undrade han därefter och lyfte på blicken, så att han kunde studera den jämnårige. Hans hår var fortfarande vått, någonting som verkade få lockarna att bli ännu mer fylliga, eller hur man nu skulle beskriva saken. Och de där ögonen, de där ljusa, blåa ögonen som kantades av mörka ögonfransar, de var otroligt lockande av någon anledning. Nej, fy, det var fullmånen som talare nu, eller hur? Eller var det bara faktumet att han undvikit att kolla på Loui de senaste sju åren som lett till att han aldrig insett hur bra han såg ut? För det lät som en ganska bra förklaring faktiskt. De hade passerat varandra i korridorerna, haft samma lektioner och suttit i samma matsal i över sju år, och ändå hade de aldrig riktigt sett varandra. Det var sjukt egentligen.

Artonåringen smuttade lite på sitt te och kisade när solstrålarna strök sig över ansiktet på honom. Det verkade bli en fin dag, dagen till ära, en väldigt fin dag. Helt ärligt var det nästan en smula synd att han inte skulle kunna njuta av den, fast i sjukhusflygeln som han var. Madam Pomfrey hade inte sagt någonting, men hon hade gett honom den där blicken, den där specifika blicken som talade om för honom att han inte skulle röra sig ur fläcken utan hålla sig där han var. Och det var nog lika bra. Tänderna hade börjat göra ont och huvudvärken hade börjat komma igång ordentligt. Som tur var hade skolsystern lämnat en liten flaska med ett elixir som hjälpte mot värk, men den molande typen av känsla fanns fortfarande kvar för k bakgrunden.
”Så, du ska också stanna här idag alltså?” Undrade Zhìyuan, som inte riktigt hade någon aning om vad han skulle tala om. För det kändes bättre att tala än att hålla tyst.

Vänta nu, va? Artonåringens ansikte blev märkbart blekare och han stirrade på Loui med stora ögon. Vad i helskotta satt han och talade om? Hade han på riktigt legat och drömt om varulvar och det hade inte ens varit en mardröm? Zhìyuan drog en hand över ansiktet efter att han ätit upp den sista biten med bacon och skakade lite på huvudet. Vad skulle han ens svara på det där? Att han hoppades att det varit en trevlig dröm och att han var glad att fullmånen inte påverkat den andres sömn? Nej, det satt inte riktigt rätt med honom, det var ett alldeles för generellt svar.
”Uh, det låter..det låter intressant”, svarade Zhìyuan efter en lång stunds tystnad och petade lite med gröten, fortfarande blek om nosen. Hade han på något sätt lyckats avslöja sig själv för försteprefekten? Nej, nej det kunde han väl ändå inte ha gjort? Allt de talat om var fullmånen och inte vad den potentiellt kunde göra med folk, förutom att ge dem sömnproblem. Men utöver det hade de mer diskuterat dess ljus och form. De hade i vilket fall inte pratat något om varulvar, så det så. Sedan om den andre tänkt på det automatiskt var ju en helt annan grej. Fan, han borde inte ens ha sagt någonting om fullmånen till att börja med.

Zhìyuan gav snart upp med gröten, smått illamående efter det den jämnårige sagt om det där med drömmen.
”Drömmer du ofta om varulvar?” Undrade artonåringen tyst och fortsatte peta omkring med skeden i sörjan i skålen. Han kunde inte låta bli att fråga, särskilt inte nu när samtalsämnet tagits upp. ”Jag? Nej, jag drömde inte om något särskilt faktiskt”, fortsatte han när den andre sedan frågade om han själv drömt om något. Och det var faktiskt sanningen, han drömde sällan om någonting, vilket var en bra grej där han kom från. Ibland önskade han att han haft förmågan att drömma, men å andra sidan betydde det att han sov bättre så det var egentligen ingenting att klaga på.

Artonåringen övergick till att smutta på sitt te istället för att kämpa vidare med gröten.
”Besviken?” Upprepade Zhìyuan och höjde på ögonbrynen. Varför skulle han ha blivit besviken? För att det var så otroligt kul att ligga där i sjukhusflygeln alldeles själv, med undantaget av madam Pomfrey då? För det var det inte, verkligen inte, så han klagade absolut inte på att få lite sällskap.
”Jag tycker snarare att det är trevligt att få lite sällskap”, erkände han och log mot Loui, fortfarande med temuggen i händerna och de spruckna läpparna pressade mot kanten på den.

Varför i allsin dar skulle Loui ha drömt om varulvar innan? Varför skulle någon någonsin drömma om sådana grejer? Artonåringen fortsatte att stirra på den jämnårige som om det inte fanns någonting annat i världen att kolla på för stunden. Ögonen var fortfarande stora som tefat och ansiktet blekt, ungefär lika blekt som lakanen i sjukhussängarna. Av någon anledning kändes det som om försteprefekten ljög för honom, att han inte alls drömt särskilt mycket om sådana grejer innan. Men vad var det med slytherineleven som fått den andre att ens komma in på det spåret? Var det verkligen bara deras lilla prat om fullmånen eller var det något mer? Typ sättet han såg ut på? Var det så uppenbart på något sätt? Och isåfall varför?
”Vad är det med mig som får dig att tänka på varulvar?” Undrade Zhìyuan tillslut och vek undan med blicken, med händerna kupade runt den varma koppen med te. Han skrapade lite med en av naglarna över porslinet och flackade med de mörka ögonen.

”Med mig? Åh, det är okej”, svarade artonåringen och ställde ifrån sig den nästan tomma brickan, efter att ha druckit upp det smärtstillande elixiret madam Pomfrey ställt på sidan. Koppen med te var också tom vid det laget och magen kändes ändå hyfsat nöjd med tanke på hur lite kött det varit på brickan. Han behövde egentligen mer, men vad skulle han göra? Gå och knacka på skolsysterns dörr och kräva en hel hög med kycklingben? Nej, det kunde han knappast göra. För det första skulle det vara extremt ohyfsat av honom, plus att madam Pomfrey utan tvekan skulle säga nej.
”Jag är nog en gnutta febrig, ja”, fortsatte han efter en stunds tystnad och slängde en hand över pannan. Åh jo, han var allt febrig, och inte så lite heller. Men han var van, så det märktes kanske inte sådär jättemycket.
”Hur känner du dig? Ska det bli skönt att skippa skolan en dag? Eller tre dagar, det är ju trots allt fredag”, undrade Zhìyuan därefter och sträckte armarna över huvudet, vilket fick benen att knaka. Merlin vad skönt. Han kände sig obekväm i sitt eget skinn i den stunden, det nästan kliade, så obehagligt var det.

Åh, hade Zhìyuan gått och dragit dåliga slutsatser nu igen, för det verkade verkligen som det. Åtminstone med tanke på Louis rektion, som genuint verkade förvirrad. Varför hade han sagt sådär, ställt den där dumma frågan? Artonåringen hade lust att begrava ansiktet i händerna men hindrade sig själv. Okej, så ’the cat was out of the box’, så att säga. Han var helt säker på att den jämnårige hade listat ut det hela vid det laget, och det var väl inte så konstigt med tanke på alla ledtrådar han fått, plus faktumet att han var smart. Det kunde liksom inte ha varit så svårt för honom att lägga ihop två och två och komma fram till det korrekta svaret. Eller snarare dra den korrekta slutsatsen.
”Jag vet inte varför jag trodde det, det bara..jag vet inte”, mumlade artonåringen, taktlös som han var. Och där hade han utan tvekan sett till att den andre kunde vara hundra procent säker på att hans föraningar var rätt, för vilken människa i dess rätta sinnesstämning svarade på den frågan på det där sättet annars? Det måste ha varit smärtsamt uppenbart att Zhìyuan ljög.

De mörka ögonen gled upp från täcket till Loui, aningen smala medan ögonbrynen var rynkade. Hade han verkligen ställt den där frågan? Var det bara för att få ut ett klart svar från slytherineleven eller för att han genuint var rädd för att bli smittad av någonting?
”Om du är rädd att det smittar behöver du inte vara det, men du anade nog redan det”, konstaterade Zhìyuan och granskade den jämnårige innan han slängde av sig täcket och kom upp på benen, bara för att gå och ställa sig bredvid den andres säng. Och där stod han i tystnad ett bra tag och glodde på honom, med samma smala ögon som innan och läpparna pressade samman. Armarna låg i kors över bröstet på honom och det dröjde ytterligare några sekunder innan det där febrila gnagandet i underläppen drog igång.
”Vill du att jag ska förklara precis på vilket sätt jag är sjuk? För jag kan gå igenom det hela på en extremt djup detaljnivå om det skulle behövas”, sade artonåringen och slog sig ner vid fotändan av Louis säng, fortfarande med armarna i kors och ögonen smala som springor. Varför, varför hade den andre ens pratat om varulvar till att börja med om det inte varit för att testa slytherineleven på något sätt? För det var väl anledningen till att han gjort det, för att han haft en föraning om den andres tillstånd?
Tyckte han ens att det skulle bli skönt att stanna i sjukhusflygeln över dagen eller ville han i hemlighet lägga benen på ryggen och fly? Det var ju trots allt en fullmånesnatt natten till ära, så varje muskel i den jämnåriges kropp måste ha sagt åt honom att inte lyssna till madam Pomfreys order och dra. Åh, vilken röra.

Så Loui hade varit genuint orolig över att bli smittad av Zhìyuan och den halvt dödliga smittan han såg ut att gå och dra omkring på? Det fick artonåringen att känna sig en smula skyldig och de smala ögonen blev genast en aning mindre, tja, smala. Han vek undan med blicken och fäste den istället på fötterna, där tofflorna satt och viftade lite med benen. Det var väl egentligen inte så konstigt att någon som försteprefekten - en person som jämnt siktade på höga resultat i skolan och studerade för jämnan, var rädd att bli smittad av någonting och tvingas missa en massa skola? Nej, det var inte konstigt alls. Zhìyuan kände sig ärligt dålig över att han betett sig som han gjort, det var ju inte Louis fel att han listat ut det hela. Särskilt inte då det var artonåringen själv som gett honom precis alla ledtrådar han kunnat tänkas behöva.
”Du frågade eftersom du genuint var orolig men också eftersom du visste, eller hur?” Undrade slytherineleven och vände upp blicken från fötterna, så att han kunde vända de mörka ögonen mot den jämnårige istället. Han såg lite smått skrämd ut, men förmodligen inte pågrund av faktumet att Zhìyuan hade ett pälsproblem. Snarare eftersom han betett sig aningen hotfullt och stått och glott på honom som en idiot. Ja, det var en betydligt mer trolig anledning, eller hur?

”Du har rätt, du har inte någonting med det att göra”, konstaterade Zhìyuan och lade sig ner över den andres ben med en suck. ”Men om jag var du hade jag varit förskräckligt nyfiken, så jag hade inte beskyllt dig om du var det”, fortsatte artonåringen och stirrade upp mot taket. Inga dåliga tankar om det? Det var någonting nytt. De flesta brukade bli äcklade av det och genast tänka mindre om honom, det var absolut ingen ovanlig reaktion.
”Tack”, mumlade slytherineleven och slöt ögonlocken där han låg. Även om de flesta dömde honom vad det ju skönt att veta att det fanns folk därute som inte gjorde det och Loui verkade vara en av dem. Helt ärligt fick det honom bara att bli ännu mer attraktiv, vilket irriterade artonåringen. Fan. Varför var han tvungen att vara på det sättet? Både fin på insidan och utsidan.
”Nej, du gjorde mig inte upprörd..eller det gjorde du visst, men det var bara för att jag trodde att du fiskade efter en reaktion från mig.” Zhìyuan satte sig upp igen och mötte den andres blick, bara för att sända tillbaka ett litet leende mot den jämnårige. Det var inte hans fel, det var bara Zhìyuan som gått och skaffat sig en massa förutfattade meningar, något som han egentligen avskydde när folk gjorde. Merlin vilken hycklare han var.

Frågade Loui eftersom att han visste? Ja, han hade ju haft sina föraningar, och den andres reaktion hade bekräftat de föraningarna, men det hade inte varit därför som han ställt frågan.
”Jag hade mina föraningar ja, men helt hundra var jag inte.” Erkänner han och känner sig lättnad när den andre inte längre glor hotfullt mot honom. Han blir lite förvirrad när han plötslig har en Zhíyuan liggandes över hans ben. Nej, det hade han inte förväntat sig. Däremot har han ingenting emot det, kanske de kan bli vänner? Nu kommer det säkert inte att hända, de har liksom bara pratat lite med varandra.. men man kan ju hoppas iallafall. Zhíyuan har rätt i det, självklart är han nyfiken.
”Det kanske jag är, men som sagt, jag har ingenting med det att göra. Du behöver inte berätta något för mig.” Försäkrar artonåringen och lutar tillbaka huvudet mot kudden, bara för att börjar gnaga på mer ananas. De ljusblåa ögonen betraktar slytherineleven i tystnad när han stirrar upp i taket under tystnad. Loui undrar vad det är han tänker på, hur han känner sig. Uppenbarligen är det någonting som den andre inte vill att folk ska veta. Loui borde ha hållit käft och bara haft sina föraningar för sig själv.

Artonåringen gnager sig hårt i den fylliga underläppen och ställer ner brickan med frukost på golvet så att han själv kan sätta sig upp bredvid Zhíyuan. Han harklar sig tyst och drar en hand genom de fluffiga lockarna. Det är uppenbart för honom att den andre har det här som en hemlighet, vilket han förstår. Det är nog många som inte är accepterande och som blir rädda, det kanske har förstört relationer för honom.
”Jag kommer inte att säga något,” lovar han och börjar pilla upp sina nagelband igen. Han vet inte riktigt vad han ska göra eller säga i stunden. Att pilla av nagelbanden, dra bort hårstrån från ögonbrynen eller riva sig hårt på underarmarna eller benen är någonting han gör ofta i såna situationer. Det är lite av en flykt, och det får honom någonting annat att tänka på. ”Jag antar att madam Pomfrey vet?”

Det var ju i alla fall bättre än att Loui skulle ha varit helt hundra på saken, för då hade Zhìyuan nog fått ta och skämmas. Hur svårt kunde det vara att hålla i en hemlighet som han gått och hållit på mer eller mindre hela livet? Så svårt kunde det verkligen inte vara, eller? Men ändå hade den jämnårige eleven varit nästan helt säker på sin sak. Inte helt hundra, men han hade ändå anat det. Och det, det fick artonåringen nog ändå ta med sig som en lärdom. Att prata om fullmånen på ett sätt som gjorde det uppenbart? Inte okej. Att se halvt död ut innan fullmånen? Inte heller okej. Det där sista hade han ingen aning om hur han skulle lyckas lösa, men på något sätt skulle det nog gå att ordna. Kanske han kunde börja sminka sig? Fast då skulle han nog se ännu mer konstig ut, med tanke på att han inte hade den blekaste om hur man riktigt bar sig åt.
”Du var nästan helt hundra, jag var alldeles för uppenbar”, kontrade Zhìyuan med en grimas och skakade på huvudet, innan ansiktsuttrycket mjukande en smula. Så han vad alltså nyfiken? Varför pirrade det smått i magen över det? Det var ju inte precis som om han faktiskt var nyfiken över Zhìyuan för att han var Zhìyuan, utan över något helt annat. Jösses.
”Jag..eh, jag kan berätta om du är nyfiken, det är bara naturligt och helt ärligt brukar jag inte prata med andra om det”, berättade artonåringen och drog lite på munnen, medan han började pilla med den andres lakan.

”Jag förväntade mig inget annat, om sanningen ska fram”, erkände Zhìyuan med samma bleka leende som innan. Nej, han hade inte förväntat sig att Loui skulle gå omkring och berätta för andra om hans hemlighet, det kändes verkligen inte som något han skulle göra. Han kändes alldeles för godhjärtad och ’pure’. Inte för att artonåringen faktiskt kände den jämnårige ravenclaweleven, men ändå. Det var liksom en känsla han fick, en såndär känsla som rotade sig långt ner i magen på honom.
Ögonen zoomade in på Louis nagelband, där denne satt och pillade frenetiskt. Aj, det såg bara ut att göra ont. Zhìyuan rynkade på ögonbrynen och fångade upp den andres ena hand, för att därefter hålla ett fast grepp om den.
”Jo, madam Pomfrey vet..vet hon att du sitter och drar upp dina nagelband hälften av tiden? De ser hemska ut.”

Nåväl, artonåringen hade åtminstone inte varit alldeles för uppenbar, så det var ett plus. Han brukade ju inte vara det i vanliga fall heller, utan brukade hålla sig ’under the radar’ så att säga. Merlin, han knappt ens några vänner, så pass mycket höll han sig för sig själv. Eller okej, han hade en vän, Junghoon, men han räknades inte. Junghoon var liksom hans andra halva, någon som fanns där utan att han ens behövde tänka på det. Han skulle säkert komma till sjukhusflygeln förr eller senare och jämra sig över något dumt.
”Hade du inte? Så vad var det som fick dig att tänka på det nu?” Undrade Zhìyuan och fortsatte pilla med det vita lakanet. Det var ett ganska redigt, lent tyg, men med tanke på hur han satt och rev och slet i det skulle det nog bli hål i det snart.
”Det är bara..jag har inte så många att prata om det med och att sitta och diskutera det hela med madam Pomfrey är inte direkt..inte direkt min grej. Och Junghoon börjar grina så fort jag jämrar mig över hur ont det gör att tappa alla tänder eller naglar”, berättade artonåringen med ett frustande och skakade på huvudet. Nej, det var ingen idé att sitta och prata om det med Mr Lee och hans känsliga uppsyn, han började grina över det minsta lilla.

Zhìyuan betraktade den andres hand som han greppat tag i med rynkade ögonbryn. Herrejösses, hade Loui precis lyckats riva och slita så mycket i sin egen hud att det börjar blöda? Det verkade som det, med tanke på blodet som kletade sig över fingrarna på honom.
”Ja, det är en väldigt dum vana”, konstaterade slytherineleven och slet bort en bit av lakanet, efter att ha gjort ett litet hål med sina egna, vassa naglar. Han placerade därefter den lilla tygbiten över den andres fingrar och torkade försiktigt bort blodet. ”Det är inte bra att göra illa sig själv, även om du kanske gör det undermedvetet”, fortsatte artonåringen och baddade försiktigt med tygbiten, även om det inte verkade hjälpa så mycket. ”Vänta lite.” Och med de orden kom han upp på benen och tassade bort mot den lilla vagnen där madam Pomfrey hade alla möjliga typer av redskap. Han fiskade upp en bit med gasbinda och lite alsolsprit, tillsammans med en sax och återvände hastigt till den jämnåriges säng, innan skolsystern märkte att han höll på att stjäla hennes grejer.

”Får jag?” Undrade Zhìyuan och nickade mot Louis fingrar, samtidigt som han höll upp gasbindan och spriten. ”Vi vill ju inte att det ska bli infekterat, eller hur?” Kanske det här var att få lite överstyr, men han var genuint orolig för den andres stackars nagelband.

Artonåringen gnagde sig själv i underläppen. Åh, det hade varit bättre om Loui inte hade vetat så mycket om varulvar och symptomen de fick innan fullmånen. Nu var allt det där en smula annorlunda för Zhìyuan som blev biten i Kina, men på det stora hela var det samma. Skillnaden låg i hur sjuk han blev både innan och efter, den där hemska febern var inte något alla varulvar led av månad in och månad ut. Det var mer som ett virus, ett virus som blev värre runt fullmånen och sedan lugnade ner sig lite veckorna däremellan.
”En tanke du hade i skallen..” upprepade slytherineleven och frustade till. Ja, vad kunde han göra åt det? Ingenting. Han kunde inte direkt styra över vad det var den andre tänkte på. ”Är du säker?” Undrade han därefter och sneglade mot Loui, där de satt sida vid sida på sängen. ”Jag bara..du vet det är jobbigt att vänta..att vänta på den där smärtan som jag vet kommer komma senare ikväll”, förklarade han och betraktade den jämnåriges ljusa, blåa ögon. ”Jag hatar att vänta, det är lika jobbigt varje gång, skulle hellre få det hela överstökat direkt.” Zhìyuan släppte ut en suck och ruskade lätt på sig. Den där väntan, den var nog faktiskt jobbigare än smärtan själv, eller han tyckte i alla fall det där och då.

Det var väl klart att Loui visste att det inte var bra att göra illa sig själv, han var ju smart trots allt. Men samtidigt förstod Zhìyuan att det var svårt att sluta med något man inte riktigt hade någon kontroll över. För han tvivlade på att den jämnårige aktivt tänkte på att han satt där och pillade upp nagelbanden på det där sättet.
Artonåringen log blekt mot ravenclaweleven och plockade upp den lilla tygbiten han rivit av från lakanet innan. Han dränkte den sedan i alkohol från den lilla flaskan han snott av madam Pomfrey och började försiktigt badda över nagelbanden på den andre. Väldigt lätt på trycket och försiktig var han, så att det inte skulle göra ondare än det behövde. Därefter klippte han av en bit av gasbindan och lindade försiktigt en liten bit runt varje finger på Loui, så att såren täcktes ordentligt men han fortfarande kunde röra på fingrarna.
”Jag förstår att det måste vara svårt att sluta, men det vore nog bäst för dig själv om du gjorde det”, mumlade Zhìyuan och klippte av den sista biten av bandage, som han sedan lindade runt det sista fingret. ”Okej, det där kanske var dumt sagt men det är bara..jag gillar inte att se dig själv göra dig illa och vi känner knappt varandra”, fortsatte artonåringen. ”Så jag kan inte föreställa mig hur de som känner dig ordentligt måste känna när de ser dig sitta och skita och riva i dig själv.”

Nej, det var nog svårt för någon annan att föreställa sig hur smärtsamt något sånt kunde vara. Att förlora bokstavligen allt bara för att formas om till någonting helt annat och känna sig som någonting man inte var. Fast det var ju det som var det ironiska, för även om det kändes som om man inte var det, så var man ju i själva verket just det, ett monster. Nu kände Zhìyuan sig inte som ett monster direkt, men han kände sig inte heller som sig själv. Fullmånarna fick honom snarare att känna sig både hemmastadd men även fel på något sätt, som om han inte riktigt var rätt. Å andra sidan försvann den där känslan som fick honom att vilja krypa ur sitt skinn, så det var ju någonting i alla fall.
”Det är typ som att dra av ett plåster, det blir bara värre desto långsammare man drar av det liksom”, försökte artonåringen förklara och såg till att alla bandage satt ordentligt fast över den andres fingrar. ”Jag brukar försöka hålla mig upptagen på något sätt, typ antingen genom att ligga och läsa eller äta, men det brukar inte hjälpa något vidare. Det bästa hade nog varit att komma ut och göra någonting, men jag är så seg i kroppen att det knappt ens är möjligt”, sade han därefter och ryckte på axlarna. Hade han inte känt sig så seg och slö i kroppen hade han mer än gärna spelat en match quidditch eller något liknande, men om han försökte med något sådant nu hade han förmodligen bara ramlat av kvasten och slagit sig. ”Du är ganska bra sällskap dock, har inte tänkt på det lika mycket nu medan jag pratat med dig”, fortsatte han efter en stunds tystnad och log mot den andre.

Leendet sjönk däremot rätt snabbt när Loui drog undan sin hand och placerade den över ansiktet istället. Okej, han borde inte ha sagt det där om att det kunde skada andra att se honom göra så mot sig själv. Han hade säkert hört det tusentals gånger innan och det var verkligen inte Zhìyuans ensak egentligen. Merlin vad taktlös han var.
”Förlåt, jag borde inte ha sagt sådär”, mumlade artonåringen och vek undan med blicken, placerade istället de svarta ögonen på saxen i handen. ”Det är bara..jag är dålig med ord, okej?” Fortsatte han skamset och kliade sig löst i nacken. Det var sant, Zhìyuan var allt annat än ett geni med ord. Han hade verkligen inte menat att det skulle låta så dömande som det gjort, för han dömde verkligen inte den jämnårige. Tvärtom faktiskt, han hade sympati för honom. Självskadebeteenden var svåra att göra sig av med när man väl skaffat dem, någonting han var väl medveten om. Och även om de kunde vara jobbiga för de runtomkring en, var de mest skadande för en själv, uppenbarligen.