Iliya PRV Vidomina & Medi

Hon skakade på huvudet. Han hade sagt att dom var duktiga och inte han. Men hon såg sedan bort, åt upp mackan och reste sig.
"Åh inget allvarligt. Tänkte att det var konstigt att du fick gå med en människa bara."
Hon kunde höra fågelkvitter och borstade av smuts från kjolen.
"Står du du och din far nära varandra?" frågade hon försiktigt och kom på sig själv att stirra. Han var väldigt vacker att se på. Men det var väl alla alver.

Eruiel såg oförstående ut på Alice. Varför skulle han inte få vara med en människa? Det kanske var Alice som inte fick vara med vem hon ville? Eruiel tänkte inte mer på det.
Så ställde hon en ny fråga och Eruiel tittade på henne för att sedan vända blicken åt ett annat hål. ”Ja, vi står nära. Jag ska ta över efter honom, är det tänkt, så han är väldigt noga med min träning.”, svarade Eruiel och tittade på Alice igen. ”Var är dina föräldrar? Bor de i staden med dig?”

Hon lyssnade på honom och rynkade på pannan.
"Ta över?" Frågade hon innan hon skakade på huvudet.
"Åh nej det gör jag inte. Mina föräldrar blev mördade för fyra år sedan. De skulle bara iväg och handla och en tjuv mördade dem. I samma stund såg min mästare hur stark jag var. Tog mig in som lärling och gav mig samma stund tak över huvudet."

Eruiel skämdes, han insåg att han undanhållit en del information om honom för Alice.
"Förlåt mig, för jag har inte berättat tillräckligt om mig." Han satte sig tillrätta och rätade på sig för att sedan placera en hand på sitt bröst. Eruiel harklade sig. "Jag är prins Haart av skogsriket, men mina vänner kallar mig efter mitt förnamn- Eruiel. Min far är Kung Haart, Erebrir Haart.", väktare av skogsriket." Han pausade. "Det var så trevligt att träffa någon ny, någon utifrån. Jag är nyfiken på dig, Alice.", erkände Eruiel och gav ifrån sig ett litet skratt.
Leendet försvann. "Jag är ledsen att höra vad som hände dina föräldrar. Din lärare låter vänlig."

Hon blev genast röd i ansiktet. Här satt hon, smutsig och pratade ganska ohövligt med en prins!
Genast böjde hon huvudet.
"Det är inte meningen att vara ohövlig. Jag visste inte!" Sa hon och såg skamset upp.
"Kanske jag ska göra mig mer accceptaabel? Så jag kan vara värd att se på? " Hon bet sig i läppen.
"Män dras till mig som flugor." Hon kunde inte låta bli att le sedan.
"Han är snäll men speciell." Sa hon med ett svagt leende.
"Inte för hård men inte helt snäll alla gånger."

"Du har ingenting att be om ursäkt för. Jag berättade inte för dig. Jag antog att du skulle behandla mig på något annat sätt om du visste min titel." Eruiel sänkte blicken och skakade på huvudet. Var inte nöjd med sitt beteende, men samlade sig snabbt och såg på Alice igen. "Du är alltid värd att se på, Alice. Du behöver inte göra dig till för någon. Om du trivs som du ser ut så behöver du inte ändra på något."
Han lyssnade på Alices ord.
"Jag förstår. Jag har också lärare som kör med mig. Men det är för mitt bästa, säger de." Erueil skrattade då igen.
"Vill du följa med och träffa min far? Jag är säker på att han gärna vill träffa dig.", Eruiel såg ivrigt på Alice, tydligt att han ville visa henne skogsriket.

"Men ändå. Det är mitt fel att jag pratar så vanligt med dig." Hon borstade bort grus och såg på honom.
"Men jag är så smutsig, luktar säkert illa. Ska jag inte göra mig mer.... acceptabel?" Frågade hon osäkert.
"Det sitter säkert grenar ur håret. Typiskt min mästare att inte säga till när det händer."
Hon såg på honom med ett svagt leende, nickade sedan.
"Om jag verkligen får." Men sedan kom hon på.
"Du drar från mig mina sysslor! Jag måste ha mina rötter, örter och blommor! Vi kan inte slösa tid!"

"Tala hur du vill, o ärade lärling.", klingade Eruiel med sin melodiska stämma.
Han lyssnade på hennes ord. "Vi ska tillsammans utföra dina sysslor och sedan tar jag med dig till skogsriket. Och vill du göra dig representabel för kung Haart, så skall så ske. Det finns hjälp som kan gör dig i ordning för mötet.", sa han vänligt och reste sig sedan upp från marken samtidigt som han borstade bort smuts från kläderna.
"Vad för rötter, örter och blommor behöver du?"

Nu kunde hon inte låta bli att skratta. Nu gjorde han bra sig till och hon skakade på huvudet.
"Nu är du för artig. Sluta snälla. tala till mig som förut." Hon gav honom listan.
"Den är rätt lång och många av dem är svåra har han sagt." Hon drog lite i mantel.
"Ja att göra sig fin skulle vara något. Håret kanske kommer bli några kilon lättare om smuts tas bort." Mumlade hon innan hon log.

Eruiel teg och log istället vänligt åt hennes håll. Han hade ingen lust att göra henne irriterad och nickade då istället för att se på listan. "Kan det kanske vara ett prov? Att din lärare, Estagan, testar dig?" Eruiel läste från listan. "Kom, vi går åt det här hållet, där växer blommorna." Eruiel gick före Alice från platsen med lätta steg.