Autumn leaves ~ [PRS]

Efter att ha suttit inne i biblioteket i flertalet timmar, kändes det väldigt skönt att komma ut i den friska luften. Hjärnan var fortfarande fylld till bredden av tankar och tvivel - tänk om han inte lyckades ta examen nästa termin, vad skulle hända med honom då? Inte för att han hade mycket till framtid att se framemot oavsett, men det skulle ändå kännas betydligt bättre om han hade någon form av utbildning under bältet. För även om chansen var ytterst minimal, kanske han ändå skulle lyckas få någon form av anställning. Det spelade inte ens någon roll var, så länge han slapp vara beroende av sina föräldrar för resten av livet.
Zhìyuan sparkade till en sten som låg på grusvägen och skräpade, medan han grävde ner händerna djupare i fickorna på kappan. Det var redan mörkt ute, vilket betydde att det var betydligt svalare än det varit tidigare under dagen. Egentligen hade det nog varit bra med en mössa och ett par vantar, men nu var det försent att vända om och gå tillbaka. De var redan en bra bit påväg och artonåringen ville verkligen få något varmt i magen - och möjligen även dricka bort sina sorger. Typ som att det var fullmåne om två dagar, eller att han säkert skulle få underkänt på nästa examination.

En liten suck rymde slytherineleven, när han vände ansiktet upp mot den mörka himlen och tog ett djupt andetag. Hogsmeade började så sakteliga komma inom synhåll, men de hade fortfarande några hundra meter kvar att ta sig, omgivna av först höga träd och därefter öppna fält.
”Du nämnde det där med varm choklad innan..”, började Zhìyuan och sparkade till ytterligare en sten, så att den flög ett tiotal meter framför dem. ”Men jag är allergisk mot choklad, så det är nog ingen bra idé. Kaffe och te funkar betydligt bättre för min mages välmående”, fortsatte han och vände ansiktet tillbaka mot grusvägen, fortfarande med händerna i fickorna. ”Och jag är verkligen ledsen över att jag är en så sjukt dålig elev..har alltid haft problem med skolan, det är jämnt och ständigt saker som kommer emellan och jag har så jävla svårt att hålla koncentrationen uppe. Hur fan lyckas du ens? Du är lätt den bästa eleven i vår årskurs, kanske till och med på hela skolan!” Artonåringen drog på munnen och skakade lätt på huvudet. Nej, han förstod verkligen inte hur någon kunde vara så begåvad. Och han var inte ens bara duktig när det kom till studierna! Han såg också förskräckligt bra ut. Det var lite som om han vunnit livets lotto i Zhìyuans ögon, även om han redan visste att den andres liv var långt ifrån perfekt.

I Louis ögon så har studiesessionen varit trevlig. Han är väldigt tacksam över att det inte varit någon elak elev han skulle hjälpa, utan det är faktiskt en elev som han faktiskt gillar och på något sätt klickar med. Deras nyfunna vänskap är någonting som han själv verkligen uppskattar, och han undrar om Zhíyuan också gör det, eller om han finner Loui irriterande. Det är säkert många som finner gryffindoreleven irriterande, mobbarna framförallt. Men det är något som han och den andra kunnat relatera till varandra, att bli mobbade. Artonåringen följer stenen som den andre sparkat på med blicken, och när han väl kommer fram till den så sparkar även han till den. På något sätt så tycker han inte att det är stelt när det är tyst mellan dem. Det är avslappnande på något sätt, och bortsett från med Madison och Michael så blir han alltid så obekväm när det är tyst. Att han fått lite känslor för den andre borde ha gjort så att han blivit ännu mer obekväm med tystnaden, men på något sätt är inte det fallet.

Det är svalt ute, och lyckligtvis har han tagit på sig en lång svart kappa och en matchande halsduk. Kanske han borde ha rotat fram en mössa och vantar också, han vill ju verkligen inte bli sjuk.. men det får duga helt enkelt. Hans fräkniga kinder och näsa blir än mer rosiga av vinden och kylan, så vid det här laget ser han säkert ut som en stor tomat. Loui höjer inte blicken förrän Zhíyuan börjar tala igen. De ljusblåa ögonen stryker sig över hans ansikte medan han lyssnar på det han säger.
”Ah okej.. ingen varm choklad då, noterat. Synd, det är ju så gott,” säger Loui med ett svagt leende och fortsätter att sparka på en sten. Av någon anledning så vill han ta tag i den andres hand som gömmer sig i hans kappa, men det skulle definitivt varit underligt. Det kan han verkligen inte göra.
”Du är inte direkt en dålig elev Zhíyuan, du har gjort ditt bästa ikväll och bara det är toppen. Kanske vi ska försöka träna upp din koncentration lite? Skolan är väldigt svårt, det är inte konstigt att du finner det jobbigt.” Svarar han och vänder blicken tillbaka till marken igen. Kylan ger honom åtminstone en ursäkt till varför hans kinder är så rosiga. Det är väldigt bra. Hur lyckas Loui? Ja, bra fråga. ”Jag har inte direkt ett socialt liv, tror att det är det. Lägger all min tid på studier och jag vet inte ens varför. ”

”Det suger egentligen, för det verkar så förbaskat mysigt att sitta inne med en kopp rykande varm choklad”, sade Zhìyuan och putade med underläppen. Lyckligtvis fanns det en massa andra goda grejer att dricka, men det var ju inte riktigt det det handlade om i slutändan. Det kändes liksom mer som en mysig, social grej, hur dumt nu det än må ha låtit.
”Vet inte ens om det är möjligt att träna upp min koncentration, det är så mycket som händer bakom kulisserna att jag oftast inte vet var jag ska ta vägen”, förklarade han därefter, smått buttert, och ryste till, när en särskilt sval vind strök sig över det platta landskapet de travade över. Gräset svajade i vinden och ljusen bortifrån Hogsmeade flimrade i mörkret. Även om det inte riktigt hade hunnit bli ordentlig höst ännu, var den helt klart på ingång. Löven hade åtminstone börjat skifta i färg och temperaturen hade sjunkit stadigt under den senaste veckan. Snart var det dags att börja ta fram pumpor och dekorera allting i oranget och svart.

Artonåringen studerade Loui diskret medan de fortsatte röra sig mot den lilla byn. Hade han inget socialt liv? Det kunde slytherinaren definitivt relatera till, särskilt eftersom han inte hade några vänner att tala om. Okej, det där var en lögn, han hade en vän - en vän och två bröder, även om en av dem studerade på annat håll.
”Jag skulle rent spontant säga att det är för att du vill göra något med ditt liv? Skaffa en framgångsrik karriär och göra någonting du älskar, det brukar ju vara det man använder bra betyg till”, sade Zhìyuan och ökade lite på taken, ungefär i samma veva som vinden ökade i styrka. Usch, han ville verkligen komma in i värmen och få sig något varmt i magen. Sedan, när han var lagom Alling och gosig, kunde han återvända till slottet och somna på stört i en av de mjuka sjukhussängarna.

När de väl nådde fram till Tre Kvastar, var puben förvånansvärt lugn. Zhìyuan höll upp dörren för Loui, med lätt darrande händer. Han brukade inte vara kall av sig, men idag var tydligen ett undantag. Förmodligen berodde det på att han var där med någon han i gillade, inte undra på att nerverna var lite kors och tvärs.
”Vad vill du ha? Jag bjuder, som tack för att du stod ut med mig, och kommer behöva stå ut med mig i framtiden”, konstaterade artonåringen och såg sig om efter ett ledigt bord, vilket det fanns många av.

”Det är ju rätt mysigt, men te funkar absolut lika bra,” svarar Loui och känner hur kylan börjar ta över. Trots att han har en rätt lång, varm kappa och en halsduk så kommer kylan som en smäll. Han längtar tills de kommer in i Tre kvastar så att han kan ta något varmt att dricka. Han höjer blicken mot Zhíyuan. Så det är mycket som händer bakom kulisserna? Ja, han hade fått den uppfattningen tidigare, han ser ut att må väldigt dåligt och det gör verkligen ont i hjärtat på gryffindoreleven. Nu har han några misstankar om det hela, men han är någon som kan överanalysera lite allt möjligt, så han kan mycket väl ha fel.
”Jag har misstänkt att du går igenom något väldigt tufft. Men jag lovar att jag ska försöka hjälpa dig med studierna. Jag tror verkligen att du kommer att ta examen nästa termin, du får bara inte ge upp.” Säger Loui och puttar lite på den andre med armbågen. Han har ingen aning om det han säger hjälper, han är ju så dålig på det hela. Loui hoppas verkligen att han kan hjälpa till, han tror att han kan det.. men tänk om han bara är en riktigt dålig lärare? Vem vet, egentligen.

Ja, man skulle ju kunna tänka sig att det är anledningen till att Loui studerar så mycket. Men egentligen tror han inte att det är sanningen.
”Kanske.. men jag tror att jag bara ville hålla mig sysselsatt när jag var liten, när jag först började här, så att jag kunde tänka på annat.” Berättar han och sparkar än en gång på en sten. Ja, han hade haft många jobbiga tankar när han var liten, plus mobbning.. varför inte lägga det på studierna? Det är en sak han kan kontrollera, och en sak som han är rätt duktig på. Loui saknade känslan av att ha kontroll under tiden hans mamma nyss dött och fadern varit som värst, och studierna var en bra väg ut. ”Kanske tycker att det är roligt, men det är fruktansvärt stressigt också.” Erkänner artonåringen och rycker på axlarna.

Jösses vad skönt det är att komma in på Tre Kvastar. Värmen sprider sig runt honom och han andas djupt ut. Loui virar av sig halsduken och drar av sig jackan.
”Det behöver du verkligen inte göra, men tack.. jag tror jag tar en honungsöl.” Svarar Loui och rör sig mot ett bord som står nära brasan och som står precis vid ett fönster så att man kan kolla ut.

Med tanke på att puben var relativt lugn i den stunden, tog det inte jättelång tid innan Zhìyuan fick sin beställning noterad. Några minuter senare sköts en bricka fram mot honom över disken, med två bägare honungsöl och ett par shots. Han tänkte inte direkt tvinga Loui att dricka, men det var ju trots allt fredag och han ville åtminstone ge honom chansen. Det hade känts lite stelt om han bara beställt åt sig själv, nu när de var två och så.
Artonåringen ställde ner brickan på bordet gryffindoreleven slagit sig ner vid - precis framför brasan och ett fönster, väldigt mysigt. I vanliga fall brukade lokalen var smockfull med folk och då hade man inte något stort urval av bord. Med andra ord var det en trevlig omväxling, att få välja plats fritt utan att behöva trängas och knuffas.

Zhìyuan drog långsamt av sig den långa, gråa kappan han bar, för att sedan hänga den över stolsryggen. Gud vad skönt att vara inne i värmen, borta från den där kyliga vinden och droppande temperaturen. Han skulle inte bli förvånad om de vaknade nästa morgon och det var rimfrost överallt. Egentligen var det väl lite tidigt för sånt, men det var verkligen kallt.
”Du måste inte dricka om du inte vill, men ville inte beställa bara åt mig själv”, förklarade slytherinaren och svepte händerna runt en av honungsölarna, samtidigt som han nickade mot shotsen. ”Varför ville du hålla dig själv upptagen förresten? När du var liten alltså? Du måste såklart inte berätta, men det måste ha funnits någon anledning, eller hur?” Fortsatte den längre eleven och smuttade försiktigt på den heta drycken. Det var precis vad han behövde, varm honungsöl, och naturligtvis en eller två shots på det. Kroppen började redan lena upp.

De svarta ögonen började diskret betrakta Loui igen, precis som de gjort under deras lilla promenad tidigare. Han var alldeles röd om både näsan och kinderna, någonting som förmodligen berodde på att de nyss varit ute i kylan och traskat. Zhìyuans egna kinder var också röda, men det berodde på flertalet olika orsaker. Typ som att den jämnårige eleven var väldigt behaglig att kolla på, vilket han redan konstaterat runt tusen gånger vid det laget. Äsch, han kunde inte ljuga för sig själv längre. Han hade en crush på Loui och det var där sanningen låg, nu kvarstod det bara att acceptera det faktumet.
”Så..hm..” Artonråinfen harklade sig själv och trummade lätt med fingrarna över bordet. ”Vad tänker du på?” Men herregud.

Loui kan inte undgå att följa den andre med blicken när han rör sig mot baren. Det känns väldigt trevligt att gå till Tre Kvastar med honom, även om han är väldigt nervös. Det verkar som att Zhìyuan inte har någonting emot hans sällskap, men han vet inte.. av någon anledning är han väldigt osäker på hur han ska agera. Han brukar inte få en crush på folk, det har hänt några gånger men inte alls särskilt ofta. Det här känns annorlunda på något sätt, och han vet inte vad han tycker om det. Det är läskigt, men spännande. Han hoppas lite på att den jämnåriga tycker om honom tillbaka, men det tvivlar han på. Vem skulle gilla Loui? Han är väldigt neurotisk, stel och studerar alldeles för mycket. De är så olika från varandra, hur skulle det fungera egentligen? Artonåringen tvingar bort blicken när den andre börjar röra sig tillbaka mot bordet, istället tvingar han bort blicken mot brasan. Den är så skön och varm, välkomnande. Precis vad man behöver efter kylan där ute. När Zhìyuan kommer tillbaka så bär han på varsin shot och varsin honungsöl. Shot.. Helt ärligt kan det nog vara precis vad han behöver för att slappna av.
"Tack, jag kommer nog att ta den faktiskt. Var ett tag sedan dock." Svarar han och låter blicken stryka sig över slytherinelevens ansikte ett par gånger. Det är väldigt trevligt, han gillar hans sällskap rätt mycket.

När Zhìyuan frågar varför han behövt hålla sig sysselsatt som liten så börjar Loui gnaga sig i underläppen. Ska han berätta eller inte? Bra fråga.
"Det är ett rätt dystert samtalsämne egentligen, vet inte om du vill prata om det." Mumlar han och himlar med ögonen åt sig själv. Han bestämmer sig däremot för att berätta.. Kanske de kan bli närmre varandra. Loui sträcker sig efter en shot och häller i sig den, vilket leder till att en lätt grimas dyker upp på hans ansikte. "Så.. min mamma begick självmord när vi var tolv, pappa var inte så värst trevlig. Så plugg var lite av en hjälp." Berättar han och gömmer ansiktet I händerna. "Men jag tycker inte vi pratar om det.. förlåt, jag borde inte ha sagt något."

Loui bestämmer sig för att glömma det samtalsämnet och fokusera på Zhìyuan och honungsölen. Han tar några klunkar, och när den andre frågar vad han tänker på så blir han genast generad. Åh gud.
"Vad jag tänker på? Tänkte lite på dig, och den lilla mustasch du fått av honungsölen, ska jag stryka bort det?" Egentligen kanske det är olämpligt, eller ja, definitivt olämpligt. Han vet inte ens varför han frågade. "Vad tänker du på?"

När Loui, smått motvilligt, berättade att hans mamma gått bort och att fadern inte varit vidare trevlig, visste Zhìyuan inte riktigt vad han skulle säga. Han kunde inte ens föreställa sig hur det måste varit att förlora en förälder vid så ung ålder, särskilt inte om föräldern som blev kvar var ett svin. Merlin, det enda han kunde jämföra det med hade varit om hans egen mor försvunnit från dem och lämnat dem med familjens överhuvud. Om artonåringen var en enda stor röra nu, hade det nog varit betydligt värre om det varit verklighet. Usch, han ville inte ens tänka i de banorna, det fick honom till och med att må lätt illa.
”Jag..jag beklagar”, sade slytherineleven efter en lång stunds tystnad och blickade ner i honungsölen, som fortfarande ångade. ”Det måste ha varit riktigt hemskt att ta sig genom och jag kan på sätt och vis förstå hur plugget var lite som en flykt, även om jag själv aldrig skulle kunna studera i ett försök att må bättre, jag är på tok för korkad för det”, rabblade han därefter på, innan han tystnade och sneglade upp från den heta drycken. ”Och det är klart att du borde ha sagt något! Eller bara om du nu kände sig bekväm med det..fan, förlåt att jag frågade..”

Tre sekunder senare hade Zhìyuan hällt i sig det lilla glaset med sprit. En grimas spred sig över det bleka ansiktet och han hostade till. Usch, det smakade verkligen aldrig gott, gjorde det? Yuxuan hade lovat att det skulle bli bättre desto vanare han blev, men fy fan vad äckligt det var.
”Sprit är absolut inte gott”, kraxade slytherinaren och tog några klunkar av den varma ölen istället, som lyckligtvis inte smakade så mycket öl. Nej, han gillade typ inte smaken av någon alkohol, oavsett om det var vin, whiskey eller öl. Alkoholist skulle han i vilket fall aldrig lyckas bli, inte ens om han ville.

”Tänkte du på mig? Varför? Ah, för att jag har något i ansiktet? En mustasch alltså”, babblade Zhìyuan på efter att ha suttit och grimaserat ett tag, fortfarande traumatiserad av spriten. Han skulle precis stryka bort den själv, men hindrade sig själv i sista sekund. Med ett höjt ögonbryn lutade han sig sedan framåt över bordet och blinkade några gånger.
”Ta bort den då, om du vågar”, sade han med ett svagt flin, lättad över att de lämnat det där tunga samtalsämnet bakom sig. Nu skulle han inte ha något emot om Loui behövde prata om det i framtiden, verkligen inte, men nu var nog inte rätt tillfälle. Speciellt inte eftersom artonåringen redan kände sig lite lallig, trots att han bara fått i sig en ynka shot. Den måste ha gått honom rakt upp i huvudet, det fanns ingen annan vettig förklaring.
”Men bara så att du vet bits jag fortfarande, så det är farligt territorium du är på..”

Åh, Loui ångrar sig rejält att han tagit upp det. Vad hände med att lösa av rummet? Det här var inte läget att ta upp det. De skulle ha det trevligt och ta det lugnt, bort från studierna, och så drar han in något sånt här.
"Förlåt.. jag kanske borde ha tagit upp det någon annan gång. Känns ju inte riktigt bra att jag gjorde det nu.. men nu vet du något mer om mig iallafall" svarar han och skakar generat på huvudet åt sig själv. Hade han förstört allting nu? Kanske.. eller nej, han kommer nog att kunna ta sig upp från det här. "Du är inte korkad Zhìyuan, när jag pratar med dig så låter du rätt smart, du har många tankar. Det är studierna du kanske har svårt för.." svarar Loui och drar sin turtleneck över hakan som en liten tröst. Han undrar om något han säger är bra, eller om han bara gör bort sig. Han kanske bara gör allt värre, och han hatar det. Zhìyuan påverkar honom på något konstigt sätt, väldigt nytt.

"Nej, sprit är inte så gott egentligen..  men tycker om vin, och honungsöl då," svarar artonåringen och tar en klunk av den varma drycken. Han sluter ögonlocken ett slag, känner hur värmen sprider sig över kroppen och envisar sig själv med att glömma bort deras tidigare samtalsämne. Ja, vin tycker han om väldigt mycket, honungsöl också. Till skillnad från sin tvillingsyster så är han lite klen när det kommer till alkohol. Hon tycker om allt, och han är lite förundrad över det. Att dricka ren whiskey är naturligt för henne, han själv klarar det inte.

Loui fnissar åt den andres babblande, fan vad gulligt.
"Ja, jag tänkte på dig," svarar han generat med rosiga kinder. Slytherineleven verkar aningen chockad över att Loui erbjuder sig att torka bort det. Det känns som att det finns kemi mellan dem, särskilt när han ser in i Zhìyuans mörka ögon. Loui tar en liten servett och sträcker sig fram mot honom för att försiktigt stryka bort det lilla skummet. "Skulle du bita mig? Det vill jag se."

Vin och honungsöl, det fick Zhìyuan lägga på minnet. Nu fanns det en stor risk att han aldrig skulle få användning för det, men vem visste egentligen? De hade uppenbarligen någon form av kemi sinsemellan, annars hade de inte suttit och glott på varandra på det där sättet. Visst hade ingen av dem suttit och gjort det öppet, men det var ändå så sjukt uppenbart att det nästan var en gnutta sorgligt.
”Min mamma gillar vin, så vi har en hel vinkällare hemma”, berättade artonåringen och smuttade lite på ölen, fortfarande mest för att bli ännu mer varm och gosig, samt för att jaga bort smaken av ren sprit. Som sagt, det hade verkligen inte varit gott. ”Yuxuan gillar också vin, men han dricker typ allt..tror det är något grymt fel på hans smaklökar faktiskt”, mumlade han fortsättningsvis och började pilla med det tomma shotglaset. Kinderna var varmare än de brukade vara och rodnaden hade letat sig hela vägen till öronen, som lös likt julgransbelysning. Det var alkoholens fel, han borde inte ens ha föreslagit att de skulle gå till Tre Kvastar. Merlin, vad var det för fel på honom?

På något oförklarligt vis blev kinderna ännu rödare när Loui också lutade sig fram över bordet, för att torka bort skummet med en servett. Hade han precis sagt att han ville bli biten? Eller vad hade det där sista betytt?
Zhìyuan vickade lite på de mörka ögonbrynen, med hjärtat bultande hela vägen uppe i halsen. Och nere i tårna. Hur fan kunde det befinna sig på två ställen på samma gång? Det borde inte ha varit fysiskt möjligt.
”Äh, jag biter bara folk jag inte gillar..vill inte råka infektera dig”, muttrade artonåringen tillslut och lutade sig tillbaka, efter att skummet var borta. Nu var det förvisso inte farligt att bli biten av en varulv i dess mänskliga form, men det kunde leda till en del skumma sidoeffekter. Typ som en ökad aptit för rått kött, eller rastlöshet under fullmånarna. Som sagt, ingenting direkt farligt, men kanske smått obehagligt. Plus att han gillade Loui, vilket betydde att han inte ville utsätta den andre för någonting ens lite obehagligt.

Åh, så Huaze familjen har en hel vinkällare? Loui blir lite avundsjuk på det. Nu har han inte särskilt dyr smak, han dricker i princip det billigaste som finns, men han gillar det. Kanske han skaffar sig en egen vinkällare när han har råd.. om han har råd, det vill säga. Artonåringen stryker en hand genom det fluffiga, mörkblonda håret och låter blicken glida ut mot vägen utanför. Han har inte jättemycket emot sprit egentligen, men han brukar inte njuta så mycket av att dricka det. De gånger han dricker det är det främst bara för att han vill bli full, inget annat.
”Madison är likadan, hon dricker vad som helst och verkar njuta av det. Kan inte förstå mig på det,” berättar han och börjar pilla med ringarna runt hans smala fingrar. Han känner sig alldeles varm inombords, av flera olika anledningar antagligen. Av shoten, av brasan precis bredvid, och Zhíyuan. Loui önskar ibland att han varit mer lik sin tvillingsyster, hon verkar inte bry sig om någonting eller någons åsikter. Nu har hon haft rätt mörka perioder hon också, men ändå.. hon verkar så avslappnad i jämförelse med honom. Ja, Loui är avundsjuk på det. ”Men jag tycker det kan vara rätt skönt ibland, att dricka menar jag.”

Kanske det Loui sagt låtit lite konstigt, han hade nog inte formulerat sig så bra. Det är inte som att han ville bli biten, det han menat var att han tvivlar på att Zhíyuan skulle göra det. Han funderar på om han ska berätta det för honom, men herregud.. det skulle nog bara göra det konstigt och stelt. Bättre att låta det vara helt enkelt.
”Infektera mig med vad?” Undrar Loui och rynkar lite på ögonbrynen. Nu har han sina misstankar om vad han menar, men ändå. Han tänker inte tvinga fram det samtalet. Gryffindoreleven är väldigt glad att han tagit på sig en varm tröja med polokrage, för han är fortfarande aningen sval från att ha gått promenaden till Hogsmeade. ”Jag är glad över att du inte ogillar mig iallafall.”