Antikens Grekland [Rollspelare och Countess]

Leonidas lyssnade till hennes ord. Beundrade hennes styrka. Han sökte upp hennes läppar och förundrades över hur annorlunda det var att kyssa någon som man hade känslor för. Någonstans längst inne i sinnet visste han hur fel det vara att vara där med henne, att han istället borde befinna sig vid Philip sida, eller med männen som gjorde sig redo för att strida för dem. Egentligen var som helst – förutom på den platsen, med den kvinnan. Men att lämna Cleopatra var inte längre ett alternativ. Numera var det från henne som han hämtade sin styrka och han önskade att deras tid i vinkammaren aldrig skulle ta slut. Att morgondagen aldrig skulle komma då han tvingades lämna henne igen, ovetande när han fick se henne igen – om han fick få se henne igen.
Deras läppar särades och han gav henne ett svagt leende, såg in i de klara ögonen och fängslades av hennes skönhet. Han la armarna omkring Cleo, blundade och andades in doften från hennes hår. Hon var berusande.

Cleo la armarna om hans nacke och kände hur hon där och då skulle kunna ge sitt liv för den mannen. Hon kollade på honom en stund och rynkade lite på pannan, var ganska säker på att det hon kände för Leonidas skulle förgöra henne någon dag. Hon kramade hårt om honom och slöt ögonen.
"Du kommer vara slutet för mig." viskade hon och kysste honom mjukt under örat några gånger. Hon hade inget emot det, så länge han alltid var en del av hennes liv. Hon ville inte veta hur det skulle se ut utan honom.

Nu var det Leonidas som rynkade pannan. Cleopatras ord påminde honom om det han hade sagt till Philip under morgonen. Att han hellre dör själv än att låta honom falla, och att Leonidas var beredd på att följa honom till dödsriket. Aldrig trodde han att han skulle känna likadant för någon annan, men Cleopatra hade bevisat honom fel. Liksom att han var beredd att dö för Philip, var Leonidas nu villig att offra sitt liv för Cleo, och göra vad som än krävs för att hålla henne i säkerhet.
"Du kommer väl till mig inatt?", frågade han samtidigt som han kände hennes mjuka läppar mot sin hals. Ville inget hellre att spendera den sista natten i riket tillsammans med flickan framför sig.

Cleo nickade lite och smekte hans bröstkorg, kriget kunde hålla på hur länge som helst och hon ville verkligen ta vara på tiden hon hade med Leonidas. Hon drog sig undan lite för att titta på honom.
”Mm, tänkte det.” Log hon och smekte hans kinder. Hon lutade sig fram och kysste hans nästipp med ett stort leende på läpparna. ”Du kommer tillbaka efter kriget, lova mig att göra allt för att överleva.” Mumlade hon tyst och lutade pannan mot hans.

Leonidas verkade nöjd med hennes svar om att besöka hans kammare inatt, men visste att han behövde söka upp Philip innan dess i ett försök att reda ut saker mellan dem.
När Cleo sen bad honom att göra allt för att överleva smalnade hans läppar. Leonidas hade alltid varit impulsiv på slagfältet. Han var orädd, den som oftast stod längst fram i ledet och som befann sig i stridernas centrum. Det var bland annat därför som så många såg honom som en av Greklands främsta krigare..
"Vi kommer att vara tillsammans igen. I den här världen eller i nästa...", sade han efter en stunds tystnad och förde en hand över hennes kind.

Cleo tittade bort från honom när hon hörde hans svar, förstod ju vad han menade och han hade ju rätt men hon blev ändå otroligt känslig och sårad av det. Hon blinkade bort tårarna och smekte hans arm med sina fingertoppar.
”Tänk om...” började hon men kunde inte riktigt yttra orden. Hon ville inte yttra orden, i rädsla om att de skulle bli till verklighet och att Leonidas inte skulle återvända igen.

”Du…”. Leonidas böjde sig fram och drog henne intill sig. Kysste henne lätt mot pannan och torkade bort en tår som börjat rinna ner för hennes kind. "Vi kommer att ses igen.", sa han i ett försök att lugna Cleo, drog henne ännu närmare och kramade om henne. "Lova mig att du är stark tills dess.. För din egen skull, och för barnets", fortsatte han med en lite mer skakig röst. Han försökte hålla sig helt lugn, men tanken av att behöva lämna Cleopatra var plågsam.

Cleo slöt ögonen och njöt av hans enkla beröringar, ville memorera hur det kändes med hans läppar mot sin hy. Hon suckade tyst och slog upp ögonen med en liten rynka i pannan.
"Jag lovar... Men lova mig att vara självisk, jag vet hur stort ditt hjärta är men för gudarnas och min skull släng dig inte in i något för att rädda någon redan död man." sade hon tyst och la sin hand på hans kind. "Vet vilka strider du ska backa undan ifrån." sade hon tyst.

Det hon sa fick Leonidas att sakta dra sig tillbaka. Folk talade gärna om vilken stor krigare han var. Men det var sällan någon som påstod att han hade ett stort hjärta – Det var snarare Philips roll.
"Stort hjärta?", sa han kort och rynkade pannan. "Jag ljuger min bror rätt upp i ansiktet, jag tar hans hustru... Hur är det att ha ett stort hjärta?". Leonidas såg ner på sin hand och knöt näven så att knogarna vitnade. De var fortfarande röda efter att ha träffat hans bästa vän.

"För..." började hon men visste inte alls hur hon skulle fortsätta. Hon hade tusen anledningar till varför hans hjärta var stort men det stod helt stilla i hennes huvud. Hon rynkade på pannan och tog försiktigt hans knutna näve med sina händer. "Det bara är så, okej? Ditt hjärta är bland de största." sade hon tyst, helt utan ett motivering. Hon drog honom intill sig och kysste mjukt hans panna.