Flowers in the dark [PRS]

Trots att kroppen protesterar, och Hayley så gärna vill lägga sig ner och slockna i flera timmar kan hon inte hjälpa att sjunka ner i kyssarna. Bara tänka på dem en kort stund får allting att kännas betydligt bättre än det gjort för några minuter sedan. Varje rörelse får kroppen att värka, men läpparna som rör sig mot varandra fortsätter. Det får smärtan att försvinna bort en kort stund. Det är konstigt hur det där fungerar, hur den tre år äldre mannen lyckas med det. Men i hans famn försvinner nästan all smärta, bara hans röst eller hans andetag gör dagarna lättare. Bara av att vara hos honom känns det inte förskräckligt att fortsätta med sitt liv. Fingrarna som tidigare varit nergrävda i de mörka lockarna glider försiktigt neråt, stryker sig över käkbenen när de stannar upp vid kinderna. Den andra har placerat sig vid Yaosus överarm, och drar honom närmare intill sig. Kyssarna blir aningen djupare, men även hon känner sig lite för trött för att fortsätta. Inte särskilt konstigt med tanke på allt som hänt under dagens gång. Så när den andre drar sig undan för att ta tag i täcket protesterar hon definitivt inte. Huvudet faller tillbaka mot kudden, och en djup suck glider mellan läpparna. Bara av att sluta ögonlocken en kort stund får hon stor lust att drifta in i sömn, vad skönt det skulle vara. Ännu skönare om hon kunde få sin välförtjänta sömn samtidigt som de kysser varandra. Hade varit underbart. Värmen från täcket gör det ännu mysigare, varmt och gosigt. Någonting hon uppenbarligen behöver för närvarande. När hon är lite mer täckt börjar hon kravla av sig mjukisbyxorna. Det är mycket skönare på det viset, inte för varmt och inte lika begränsat. Däremot vill hon inte ta av sig tröjan, inte med den stora, dumma magen. Nej, hon finner den inte så charmerande. Trots att hon kanske borde göra det. Efter hon vikt byxorna noggrant, och lagt dem i en hög på golvet, så glider uppmärksamheten fullständigt till Yaosu igen.
”Jag vill inte göra något hellre,” svarar hon med ett svagt litet leende, och lägger sig på sidan så att hon kan studera honom helt och hållet. Att ligga i sängen bredvid honom hela dagen låter som rena drömmen. Inte behöva överanstränga kroppen något mer.

När Yaosu tänkte efter kom han fram till att han aldrig sovit i samma säng som Hayley utan att ha bytt skepnad. Det kändes lite underligt, trots att det absolut inte var någonting han klagade på - inte för fem öre. För även om det var väldigt mysigt att ha hennes armar slingrade runt sig och bli kliad mellan öron, var det minst lika gosigt att själv kunna dra in henne i famnen. På något underligt vis kändes det som om det blev mer substans av det hela då, eftersom han kunde ge något vettigt tillbaka utöver päls och blöta kyssar. Nu var det förvisso inte något dåligt alternativ, men han gissade på att den yngre flickan uppskattade att vara insvept i den äldres armar. Och detta var naturligtvis ett faktum han själv uppskattade något enormt.
”Då tycker jag att vi gör så, om du ändå inte har något emot det”, svarade tjugoettåringen och fortsatte pilla med flätan, tills dess att hon började kravla av sig byxorna. Kanske de hade samma filosofi angående det där med att ha kläder på sig när man sov? Han visste att Zihao hade det, men de var ändå bröder och delade samma uppfattning om ganska mycket.
De välbyggda, slanka armarna låste fast Hayley i en evig omfamning. Den skulle han nog inte släppa förrän morgondagen, och kanske inte ens då. Näsa mot näsa, öga mot öga. Att ligga så nära henne utan att vara täckt med päls var som sagt mycket underligt. Underligt och underbart, för nu kunde han utan större problem lämna en fin lite kyss på de fylliga läpparna. Det var helt klart ett massivt plus med att vara människa, och som sagt långt ifrån det ända.
Yaosu log blekt och slöt ögonlocken, som började bli olidligt tunga och svåra att hålla öppna. Sömn var nästa steg på agendan. Sömn och vila och en massa mys. Under morgondagen tänkte han inte lyfta ett finger, ingen av dem skulle behöva göra det. Med läpparna nästan snuddandes vid den yngres började medvetandet långsamt glida bort och världen tystnade för öronen. Därefter dröjde det inte många sekunder förrän tjugoettåringen somnat, fortfarande med Hayley insvept i famnen.

Har Hayley något emot att stanna i sängen de kommande dagarna? Överhuvudtaget inte. Inte bara för att hon knappt kan röra på sig, vilket faktiskt är en tillräckligt bra ursäkt för sig själv.. utan främst för att hon vill stanna där med personen framför sig. Att ligga i sängen, tillsammans med honom och bara ta det lugnt, få kropparna att läka lite. Om nu det är möjligt. Hon uppskattar inte någons sällskap lika mycket som hon uppskattar hans. Vilket är någonting helt nytt för henne. Mycket nytt för hennes del. Nya känslor, det vill säga. Så himla härligt. Det är inte första gången de är så nära varandra, men det är första gången hon kommer somna tätt intill honom, utan att Yaosu är i sin fyrbenta form. Riktigt mysigt. Och lustigt nog är det inte några obekväma känslor som bubblar upp, bara riktigt mysiga och fina.
”Okej,” viskar hon tyst, medan fingrarna stryker sig över pannan på honom. Några hårtester som glidit ner över hans panna tar hon bort. Värmen som sträcker sig mellan de sammanflätade kropparna och täcket gör henne ännu lugnare, och hon känner tillslut att hon kan andas ut efter en dag som denna. Hon ligger i tystnad och betraktar den tre år äldre, varje liten ögonfrans, hårstrå och de rosiga kinderna. Han har slutit ögonlocken, har ett alldeles lugnt och sansat ansiktsuttryck. Gud så fin han är, vacker på alla sätt och vis. Armarna som är fastlåsta omkring henne gör det än mer välkomnande. Det är uppenbart att han snart kommer somna inom några sekunder, så hon placerar en kyss på hans näsa. Efter detta bestämmer hon sig för att lyssna på sin egna kropp. Den är trots allt olidligt utmattad, behöver en lång vila. Armen slingrar sig om Yaosus överkropp, innan hon lutar pannan mot hans. Hennes egna ögonlock faller slutna efter en stund, och det tar inte lång tid innan hon förlorar medvetandet, bara för att falla ner i en tung sömn med armarna slingrande om honom.

När Yaosu slog upp ögonlocken möttes han inte av ljudet av regn som slog mot fönsterrutorna, utan istället en behaglig tystad och solljus som dansade vid fotändan på sängen. Det lilla ljuset lekte omkring på de vita lakanen i godan ro, tillät honom att skamlöst betrakta det medan medvetandet sakta men säkert återvände. Innan han somnat hade han konstaterar för sig själv hur armarna troligen fortfarande skulle vara slingra runt den yngre flickan när morgonen anlände, och de var de också. Tjugoettåringen verkade ha borrat ner näsan i hjässan på Hayley under nattens gång och även benen hade nystat in sig med hennes respektive. Kinderna blev genast rosiga och han var tvungen att sluta ögonlocken igen för att det hela inte skulle bli ännu värre. Ibland gjorde kroppen verkligen som den själv ville, utan att medvetet kunde styra över det. Nåväl, hon visste redan att han älskade henne på precis alla sätt och vis, så därmed kunde det väl inte vara så jävla pinsamt? Eller? Jo, för någon som aldrig varit attraherad av en annan levande själ innan var det definitivt det - pinsamt alltså.
Yaosu vände genast uppmärksamheten mot den långa flätan, som låg precis inom räckhåll för en av händerna. Fingrarna slöt sig om den och han började frånvarande pilla med de mjuka hårstråna. Flätor var ändå ganska intressanta, de band håret samman på ett sätt som inte riktigt var logiskt i hans ögon. Å andra sidan var det inte konstigt att det var just så den äldre uppfattade det. Han hade aldrig flätat någon annans hår, än mindre sitt eget. Hur gjorde man ens flätor? En mycket bra fråga faktiskt.
Ett litet frustande rymde honom och han lirkade försiktigt loss både armarna om benen från Hayley. Rörelserna var verkligen försiktiga till det yttersta, små och långsamma i ett tappert försök att inte väcka henne. Nej, hon behövde verkligen all sömn hon kunde få med tanke på det som hänt under gårdagen och den lilla flickan i magen. Det kunde inte vara lätt, inte något av det. Visst var det två helt olika saker, men det var ju faktiskt inte så han menade.
Benen slängdes över sängkanten och tjugoettåringen sträckte armarna över huvudet med en ljudlös gäspning. Ljuset hade rört sig några millimeter uppåt på lakanet, men inte mer än så. Han tassade fram till ett av de massiva panoramafönstren och lyfte lite på en av gardinerna. Det var alltid svårt att få dem riktigt tätt tillsammans, därav den lilla busiga strålen som klättrade allt högre uppför sängen. Däremot var den ingenting i jämförelse med solen som precis börjat höja sig på himlen. Lite försent att få bevittna soluppgången, men nära nog då ljuset fortfarande skiftade i rödrosa toner. Vackert var det i alla fall, det gick inte att ta miste på.

Aj, aj, aj. En liten obetänkt rörelse och såren över magen börjar göra förskräckligt ont igen. Mer ont än de gjort under gårdagen. Den dunkande känslan får Hayley att tveklöst vilja falla ner till sömns igen. Ögonen är alldeles puffiga, kanske från tårarna som glidit ner över kinderna dagen innan, kanske för att hon är förskräckligt utmattad. Antagligen en blandning av båda alternativen. Även om hon är långt ifrån pigg verkar antingen kroppen eller psyket inte vilja somna om. Tyvärr. Faktumet att hon vaknar upp i en tom säng gör ingenting bättre heller, åh, hon som ville stanna där och göra absolut ingenting. Låta såret vara ifred och inte överanstränga sig igen. Hon stryker fingrarna försiktigt över ögonen på sig själv, som protesterar för varje gång hon öppnar och stänger dem. Sen faller handen ner mot madrassen, där den äldres kropp borde ligga. Hon pillar frånvarande med det lena tyget. Nu ligger han inte i sängen, men även med ryggen mot honom märker hon klart och tydligt att han är kvar i rummet. Med en grimas höjer hon på huvudet, och vänder blicken mot fönstret. Där solen för engångsskull skiner för fullt, vad härligt. Synd att hon inte kommer kunna gå ut och gå i det dock. En kort stund betraktar hon skepnaden under tystnad, den muskulösa ryggen, de mörka lockarna.
”Godmorgon,” får hon ut sig efter några försök. Rösen verkar inte riktigt vilja komma ut helt fläckfritt. Fortfarande trött, aningen rispig. Men det är väl förväntat efter gårdagens händelser. Hayley harklar sig innan hon tvingar sig själv upp en aning, bara för att vända på sig och lägga sig ner igen på sidan. Så att hon kan se honom helt och hållet, utan att vrida på sig en massa. Med en gäspning sluter hon ögonlocken en minut. Bara för att vila dem lite, verkar inte riktigt som att hon fått tillräckligt mycket vila efter timmarnas sömn. ”Mår du bättre idag?” Förhoppningsvis gör inte såren lika ont på Yaosu som de gör på henne, förhoppningsvis har de läkt lite bättre. Det verkar åtminstone som att han kunnat ställa sig upp, vilket hon tar som ett väldigt gott tecken.

När Hayleys röst ljöd genom rummet, ryckte den äldre av de två tills en smula. Inte för att hon skrämt honom eller så, utan mer för att det kommit som en överraskning. Han hade varit helt förlorad i tankar och hennes mjuka stämma hade genast lyckas föra honom tillbaka till verkligheten. Som i ett knäpp med fingrarna. Ett litet leende började gro på läpparna och han spann runt på stället, vilket i sin tur tillät gardinen att falla tillbaka på sin rätta plats. Att höra hennes röst var ungefär samma sak som musik för öronen, och nej han brydde sig inte ett skvatt om hur klyschigt det lät.
”Väckte jag dig?” Undrade Yaosu och rörde sig tillbaka mot sängen, för att sedan krypa upp på de vita lakanen och lägga sig ner framför nosen på den yngre flickan. Hade hon sovit illa? Även om han alltid älskade hennes röst lät den aningen rosslig och hon såg inte direkt fridfull ut. Förmodligen gjorde hennes sår betydligt ondare än hans egna vid det laget. Sömnen hade utan tvekan hjälpt med läkandet, eller vad man nu skulle kalla det för. De hade inte direkt slutit sig och det skulle lämnas stora ärr så småningom, men de gjorde inte lika ont som de gjort under gårdagen. Då hade det liksom känts som om hela kroppen brann upp från insidan och som om blodet ersatts med syra. Kanske det inte ens var ett bra tecken att han kände sig bättre? För det kunde mycket väl betyda att giftet rotat fast sig och bosatt sig inom honom - absolut inte någon god nyhet. Men men, det var någonting de kunde oroa sig över senare, och Hayley behövde inte veta så länge hon inte frågade specifikt om det. Han ville verkligen inte oroa henne mer än nödvändigt, inte efter allt hemskt som rivit upp deras stackars liv.
”Jag tror det..visst gör såren fortfarande förjävligt ont, men det känns i alla fall inte som om någon gått och hällt syra i blodet på mig”, förklarade tjugoettåringen och hasade sig närmare henne, så att de låg näsa mot näsa. De bruna ögonen granskade det där otroligt vackra ansiktet gång på gång, sökte efter tecken som visade hur det egentligen stod till med henne. Hade hon ont? Ögonbrynen rynkade på sig och Yaosu föste bort några babyhår som ramlat ner i pannan på henne, innan han blickade ner mot den dolda magen istället.
”Gör det ont?” Frågade han tyst och vände tillbaka de bruna ögonen mot Hayley, uppenbart orolig.

Hade den andre väckt den stackars utmattade artonåringen? Hayley vet inte riktigt. Det hade verkar som att han stått vid fönstret ett rätt bra tag innan ögonen slagits upp. Eller? Nåja, han hade åtminstone inte väckt henne när han lämnat sin plats i sängen. Det är oklart hur länge hon legat och slöat sig, men det spelar ingen större roll. Hon tänker ligga och dra sig betydligt längre, om någon dömer henne kommer hon att fortsätta ligga där. Men ingen kommer väl att protestera? Om en höggravid kvinna som blivit svårt riven av en varulv vill ligga kvar i sängen är det väl bara normalt? Hon tycker åtminstone det.
”Nej, min kropp är väl egentligen tillräckligt utvilad..” Det känns inte som det däremot, överhuvudtaget. Kroppen känns seg, trög. Trots det vaknade den av sig själv. Hon önska att hon kunde få lite mer sömn, men just nu har hon lite viktigare saker att ta tag i. Med en stor gäspning vänder hon på sig igen, så att hon återigen kan se Yaosu i ögonen. Det gör ont, som hon förväntat sig. Men det är viktigt att kunna få kolla honom i ögonen, låta handen glida upp mot en av kinderna. Där den placerats så många gånger innan. Ett leende rör sig upp över de fylliga, lätt bleka läpparna. Hela hon är väl blek vid det här laget, trots den sömn hon faktiskt har fått. Att ligga nära den tre år äldre gör saker och ting mycket lättare för henne, mysigare och mer bekvämt. Hayley lutar sin panna mot den andres, som att det inte räcker med att de ligger näsa mot näsa med varandra. Men det här räcker inte heller, då hon lämnar en lång, mjuk kyss på de tilltalande läpparna. En riktigt fin start på morgonen.
”Jag antar att det är en förbättring?” Helt ärligt hade hon hoppats på att smärtan bara försvunnit från dem bägge två under nattens gång. Uppenbarligen har inte det skett för någon av dem. Och det hade varit en riktigt naiv dröm, men aja. Ibland är hon helt enkelt väldigt naiv. Att det inte känns som att någon gått och hällt syra i hans blod är en förbättring, som sagt. Blicken glider mot såret i nacken på honom, händerna glider ner över dem. Försiktigt, så att det inte ska göra mer ont.
”Gör det ont? En hel del, smärtstillande hade suttit bra.” Det går inte, men ändå.

Nu när Yaosu faktiskt tog sig en betydligt närmare titt på Hayley kunde han enkelt notera hur blek hon var. Visst var hon ganska ljus i vanliga fall också, men nu verkade hon lite mer grå om nosen. Inte direkt en bra utveckling av det hela, eller hur? Nej, han kunde knappast tänka sig att det var det i alla fall. När människor förlorade färgen från ansiktet brukade det inte vara ett gott tecken. Och med just den här vetskapen drog de mörka ögonbrynen ihop sig ytterligare, samtidigt som ögonen växte sig större. Han var orolig, annat gick verkligen inte att påstå.
Kyssen som slank emellan därnäst fick tjugoettåringen på andra tankar ett slag, och kroppen slappnade så sakteliga av. Oro resulterade alltid i att han svansade omkring och spände sig dagarna i ändå, men den yngre flickan verkade ju ha någon slags lugnande effekt på honom. Bara hennes doft kunde få alla jobbiga tankar att drämma sig i väggen, så uppenbarligen hade en såndär underbar kyss en ännu tydligare inverkan.
”Jag önskar att jag hade kunnat ta en del av din smärta..” viskade den äldre och strök långsamt fingrarna över den bleka pannan. Frågan angående det där om det var en förbättring hade han låtit passera fullständigt. Han visste ju inte om det var en bra eller dålig sak, kanske till och med bådadera? Åh, det var verkligen jobbigt att inte veta hur allt det där skulle komma att spela ut sig senare. Med tanke på allting som hänt skulle Hayley förmodligen inte orka med en vändning mot det värre, och inte Yaosu heller för den sakens skull. Att han mådde bättre rent kroppsligt betydde liksom inte att han inte var utmattad psykiskt.
”Eller..jag önskar att jag hade kunnat ta all din smärta”, rättade han efter en kort periods tänkande och drog försiktigt på munnen, innan han varsamt pressade läpparna mot den yngre flickans. ”Och jag är seriös ska du veta, om det faktiskt var möjligt hade jag gjort det innan du hunnit blinka”, fortsatte den äldre och började leka med den blonda, långa flätan. Hennes hår var verkligen gudomligt mjukt, lent och bara allmänt trevligt att pilla med. ”Ditt hår är så fint”, kuttrade han vidare och borrade ner näsan i flätan. Usch, han lät fan lika illa som den två år yngre brodern. Det var verkligen inte ett faktum som gjorde honom stolt, tvärtom. Bara visa tanken fick honom faktiskt att må lätt illa.

Det här är absolut det mest perfekta sättet att vakna upp på. Trots de brinnande såren som sträcker sig djupt över magen. Den enda som kunnat lyckats med det är just mannen framför nosen på henne, hans sällskap gör allting betydligt lättare för stackarn. På något sätt behöver hon inte fundera på smärtan som grävt sig fast, hon behöver inte tänka på faktumet att den lilla flickan kanske är sårad. Nu är det här saker som hon kommer behöva komma i fund med förr eller senare, men just nu är det väldigt skönt att bara koppla bort det. Det är mycket saker som de kommer behöva ge rejäl med tanketid. Tillexempel tvivlar hon på att den äldres sår blivit så mycket bättre. Om det är bra att det slutat göra lika ont slog henne först som en rätt bra nyhet, men ja.. kanske det är så att giftet har lagt sig, vilket knappast är positivt. Hayley kniper ihop ögonen och skakar på huvudet åt sig själv. Såja, nu har hon faktiskt rätt att ta det lite lugnt. Andas ut, och inte gnälla över allt det där.
”Jag önska jag kunde ta din,” viskar hon tillbaka, med samma lilla leende som innan. Det verkar som att hennes mående är rätt uppenbart, att titta sig i spegeln har hon ingen lust med. Stackars Yaosu som behöver kolla på henne konstant. Äsch, hon kommer komma över det. Hon brukar se helt okej ut även när hon är lite blek om nosen, hon behöver inte oroa sig över det. Självsäker? Ibland så. Med ännu en stor gäspning hasar hon sig närmre den tre år äldre, medan armarna slingrar sig om den muskulösa, samtidigt slanka kroppen. Hennes fingrar börjar göra små rörelser över ryggen på honom, mönster som kommer från ingenstans. Rätt mysigt ändå. Trevligt. Hayley har som vana att göra små mönster med fingertopparna. Med det där sista kan hon inte undgå att skratta. Helt ärligt tvivlar hon inte på det han säger, han är för snäll för sitt egna bästa. Dock skulle hon aldrig gå med på det, om han skulle ta all hennes smärta skulle det bli dubbelt så dåligt än det redan är för honom. Ingen fin tanke direkt, alls. ”Jag är också seriös.” Skulle de byta smärtor? Prova på något nytt? Inte möjligt, men om det varit det.. de bägge två skulle säkerligen hellre ha ont själva än att se den andre lida. Hon besvarar den där kyssen, innan hon lämnar små kyssar över hans kinder, och sedan på läpparna än en gång.
”Hmm, tack, jag har odlat det själv,” hon pillar lite med den långa flätan. Jo, hon gillar sitt hår. Långt, men fortfarande välskytt och lent.

”Hm, men jag vill inte att du ska ta min smärta”, svarade Yaosu och slöt ögonlocken i några sekunder. ”För du har det tillräckligt jobbigt med graviditeten och så”, fortsatte han och fokuserade på de små rörelserna över ryggen. Det var skönt, behagligt på något underligt sätt. Definitivt något han inte hade några som helst problem med att vänja sig vid. Den äldre besvarade kyssen som susade förbi, lägg som en fjäder. Egentligen ville han drunkna i kyssar som den han nyss gått, men han tvivlade på att någon av dem skulle orka med det. Ja, han hade förvisso tagit sig upp på benen, däremot betydde det inte att han hade ork till särskilt mycket.
”Du säger det alltså?” Undrade tjugoettåringen och höjde på ett av ögonbrynen. ”Jag trodde att det var någon annan som grodde det åt dig.” Han skrattade till och slog armarna om henne, nu när hon ändå slingrat sina egna runt överkroppen på honom. Det var bäst att ta in stunden nu när de hade den. Allting var så lugnt för stunden, men vem visste när det skulle kunna tänkas ändras? Den äldre hade tyvärr på känn att det inte skulle dröja någon längre period, inte med tanke på att det snart var dags för den lilla flickan att komma ut i världen och fullmånen som närmade sig allt hastigare.
Tanken fick det att vända sig i magen på Yaosu och han lutade sig tillbaka en aning. Han ville verkligen inte tänka på det där, men ändå hade han gjort det som på beställning. Skulle det göra ont? Skulle han göra någon illa? Det där första visste han redan svaret på - ja, det skulle göra ont, förfärligt ont. Dock var det ingenting i jämförelse med vad stackars Hayley skulle behöva genomgå med födseln och det där. Leendet dog bort från läpparna och han tog ett skakigt andetag.
”Jag vill bara inte se dig ha ont”, mumlade tjugoettåringen och torkade bort några tårar som trängt sig fram. Även om de försökte glömma bort allt det där jobbiga, betydde det inte att det försvann. ”Och..och jag är rädd för att jag inte kommer kunna vara där för dig på grund av det här jävla bettet..o-och det här dumma halsbandet”, fortsatte han och gjorde en grimas, efter att ha pekat från bitmärkena till kedjan. ”Jag är rädd, Hayley”, erkände han slutligen och snörvlade till.