Vrale PRS Emma07 och Vidomina

Jeanne fann uppmärksamheten nästan lite smickrande då de andra stämde in i skålen, och hon påminde sig själv att komma ihåg att tacka sin far senare. Det kändes viktigt numera att visa sin uppskattning lite extra, båda hennes föräldrar hade alltid varit där för henne i allt. Nu hade de istället blivit utbytta av Ivor, och hon kunde inte vara lyckligare över att snart få kalla sig fru till honom. Dessutom med ett så pass stort bröllop. Hon hade varit precis lika nöjd med ett betydligt mindre, det enda som var viktigt var självaste att de gifte sig - men hon hade inte räknat med något annat. Det var ett kungligt bröllop och folket skulle vilja fira, även om det kändes märkligt att stå i centrum för allt det. Hon såg på Ivor och log brett igen, fattade ett tag om hans hand under bordet och kramade om den.
Rowan var först tyst då Philip tilltalade honom, satte ner glaset på bordet igen och var tyst i ytterligare någon sekund. Han visste att han skulle behöva berätta mer under middagen, men han hade hoppats på att kunna ge dem lite mer tid. Lite mer tid utan den tyngden på sig. Han lutade sig till sist bak på stolen innan han talade.
"Tidigt i morse tog sig delar av Raedans styrkor in i östra bergen. Jag har tagit mitt beslut, Vrales styrkor kommer vara redo på andra sidan för att försvara oss. Kriget är inte längre bara ett hot." Det kändes fel att det kom alldeles till hans dotters bröllop, för han ville henne allt gott i världen och ville inte att hennes lyckligaste dag skulle fördunklas av något sådant mörkt moln över sig.

Tystnaden sved. Iallafall upplevde Thessa det så. Det var sällan hon svor, men när Philip hade mörkat hennes dotters skål och glädje ville hon inget annat än att fräsa åt honom. Komma här och knycka den gnutta glädje. Som de så väldigt behövde, när det faktiskt var så, att de skulle ut i krig. Och världen kändes lite mörk igen.
Thessa såg från Philip till Jeanne. Ville se efter vad hennes dotter kände. Thessa märkte att Rowan verkade upprörd själv. Men vem skulle inte vara det i sådana här tider?
Erland suckade. Det var på riktigt. Och nu var barnen inblandade i det här också. Han visste att Edric och Giselle iallafall skulle engagera sig i det. Men hur duktiga de än var med vapen och strid, hur kunde en någonsin var redo och förberedd för ett krig? Det skar i hjärtat på honom. Han kramade ytterligare åt Siennas hand i sin.
”Vi kommer vara redo, Rowan.”, försäkrade Erland.
”Acrias trupper med.”, lade Philip till och kastade en blick åt Erlands håll.
”Rowan, vi är starka. Med så många soldater blir det svårt för Raedans styrkor.”, försäkrade Ivor lugnt och såg mot Vrales kung.
”Men vi vet ju inte vilka de är. Hur mycket känner vi till om Oriagate egentligen? Vet vi vilka vi har att göra med?”, frågade Finnigan.
”Jo, det är sjöfolk.”, sa Aiden lugnt.
”Aiden!” Thessa tittade upprört på sin son. ”Vad hade du där och göra?”, sa hon och försökte hålla tillbaka för att inte låta allt för upprörd, men hennes uttryck avslöjade henne.
”Jag hade med mig Kai. Det är lugnt, jag var väldigt högt upp, de skulle inte ha en chans. Och skulle de försöka, så skulle Kai försvarat mig.”, förklarade Aiden och mötte sin moders blick.
Thessa sänkte blicken och kramade om servetten i sitt knä. Det blev tyst i några sekunder.
”Pfft. Sjöfolk. Några fiskar bara. Det är bara att slänga ut ett nät, fånga de, hur svårt kan de vara?” Philip gav ifrån sig ett skratt och sträckte sig efter sitt glas för att smaka av drycken.
Erland blängde på Philip. Med allt om kriget nu, kom minnena om det tidigare. Blodet, slaget. Rowans död, tortyr. Philip och sedan Adriana. Thessa. Och Sienna, som under den tiden varit havande med deras döttrar. Han hade inte tänkt på det, men omedvetet hände Erlands blick vandrat till Rowans hand, eller där det saknades fingrar.

Också Rowan såg nästan lite oroligt bort emot sin dotter, var något frustrerad på att Philip redan tvingat honom att berätta mer om kriget. De kunde behöva den här kvällen i lugn och ro, i lycka. Innan striderna drog igång. Men visst hade de ju också mer att se fram emot, såsom bröllopet. Självklart var det att se fram emot, men han ville inte fördunkla Jeannes lycka inför det mer än absolut nödvändigt. Det här borde vara hennes tid. Lyckligtvis tog hon det dock inte sämre än de andra - hon kramade om Ivors hand lite extra där i sin, men tanken på att det var dålig tajming slog henne egentligen inte ens först. Bröllopet var ju så pass nära nu, ingen borde väl åka ut i kriget förrän dess åtminstone? Istället var det bara oro hon kände, först för Ivor om han skulle bli inblandad i striderna. Men också för sin bror och far, som säkerligen skulle vara inblandade i allra högsta grad. Hon önskade dock att det inte borde det, som så viktiga för riket borde väl inte de utsättas för fara? Men hon visste också bättre än så. Vad vore de för förebilder för riket om de bara skickade ut sitt folk i krig men inte själva var beredda att strida för dem?
"Du borde ha vetat bättre än att ge dig dit, Aiden." påpekade Rowan, det nästan skrämde honom lite att sonen gett sig iväg dit med draken. Så mycket hade kunnat gå galet, och han ångrade kvickt att han inte talat med honom ordentligt om det här tidigare. Men här var inte rätta platsen eller tidpunkten för en skarpare tillsägelse med alla andra närvarande, men det var inte direkt något som fick honom på bättre humör än innan. Efter maten skulle han dock definitivt tala med honom.
"Är inte det ännu värre, om vi inte vet mer om dem?" ifrågasatte Edric. Han hade mest suttit tyst under måltidens början, han hade väl.. Drömt sig bort lite. Nej, Finnigan hade väl tagit lite väl mycket av hans uppmärksamhet även om han ständigt påminde sig själv att inte låtsas om det. Dock hade nyheten om kriget snabbt tagit hans uppmärksamhet istället. Det var obehagligt att kriget var så nära, även om det var vad han så länge tränat för så gillade han inte tanken. Vem gjorde det? Dessutom skrämde det honom nästan lite att de inte visste så mycket om detta folket, vad de hade att slåss emot. Vem visste vad de hade att komma med då?
"De är sjömän, ja. Vilket inte bör underskattas - vi vet inte tillräckligt mycket än om hur starka dem är." svarade Rowan, till en början i hopp om att lugna ungdomarna men förstod att det kanske inte var så lyckat innan han riktade uppmärksamheten emot Philip med en något mer ilsken, kanske irriterad, blick.
"Jag tror knappast att det är rätta tillfället att skoja bort något sådant. Du om någon borde väl veta bättre än att underskatta sin motståndare." Det kanske var lite väl skarpt från Rowans håll, men dagar som dessa hade han extra svårt för Philip. Dagar där han påminde mer om den karln han först träffat där i Skiealskogen under kriget, än om den karl han senare lärt känna under mer civiliserade former. Han lyfte glaset till munnen för att dricka av vinet, avsaknaden av fingrarna gjorde sig extra påmind av samtalets ämne.

”Jag märker att det saknas information här.”, sa Ivor lugnt och sträckte på sig en aning samtidigt som han såg runt på de andra vid bordet. ”Oriagate är ett av de äldsta länder vi har. De är har mycket kultur och bakgrund.”, började han och Jerome såg osäkert på alven. Vad pratade han om? Var det här en lektion?
Ivor fortsatte. ”Landet består främst av sjömän, ja. Men det är inom den kungliga släkten. Urbefolkningen är den av magisk natur. De kan kontrollera vatten, andas under det. Och det finns de varelser som är starka, och de som är mindre starka.”, förklarade han.
Sunniva lyssnade så fokuserat på att hon hade glömt andas och flämtade till när luften tog slut. All denna information var överväldigande och det var svårt att veta hur hon ens skulle reagera. Hon valde att det bästa än så länge var att lyssna. Hon skulle inte dra några förhastade slutsatser ännu.
Jerome ville säga något, visa att han också visste en del sjön och havet, men under tiden som Ivor berättade hade Jerome fått nya ögon för honom. Han förstod på det sättet Ivor berättade att Ivor visste vad han pratade om. Han var påläst.
”Det kan behövas att ni har någon som kan vattnet. Inte bara skyarna.”, sa Jerome och syftade på sina kunskaper om havet och drakarna, som Vrales arméer troligtvis ville använda som vapen i striden.
”Nog nu!” Thessa smällde handflatorna i bordet så att det skramlade om dukningen på det. Det blev tyst. Blickarna vändes åt hennes håll. Det var tydligt att hon var upprörd. Hon kämpade för att hålla tillbaka tårarna. Blicken var sänkt, för skulle hon se upp, se sina kära, så skulle hon brista i gråt.
”Det här är inte det tillfället! Det här är inte tillfället.”, upprepade hon och sänkte rösten för att samla sig. Hon vågade se upp på de andra. ”Tänk på våra barn. Tänk på vår framtid.” Thessa blickade mot Jeanne med en tårfylld blick. Hatade att de tagit upp kriget, att det framkallade så hemska minnen. Minnen som hon trodde var bortglömda, iallafall undanhållna, så att de inte skulle göra någon skada igen. ”Vi är här att fira Jeanne och Ivor.”
”Det är krig, Thessa.”, sa Philip, som tydligen inte brydde sig om drottningens uppmaning. ”Och alla är INTE inblandade, Philip.”, klippte hon tillbaka och stirrade stint på Philip. Hon pausade och tog ett nytt andetag. ”Rowan och Erland har redan gjort planerna.”, förklarade hon med en mycket lugnare ton.
”Jag skulle vilja ta del av de. De är säkert några missar i den.”, sa han och harklade sig för att sedan skära i köttet på tallriken.
”För våra barns skull, Philip, jag ber dig. Var tyst. Det här är inte läge.”, sa Thessa med en aning irritation i rösten, men behöll lugnet.
Philip ryckte på axlarna utan att se upp på Thessa. Han smakade av köttet. ”Hmpf. Hade det inte varit för de där tändstickorna till drakar hade ni inte haft en chans. Våra alver gjorde kalvsylta av er.”.

Drew skämdes lite över sin far, vilket kanske inte var så hemskt ovanligt egentligen. Hans fars humör var inte det lugnaste. Men nu var han värre, han kunde inte se hur hans far tyckte att det var ett lämpligt tillfälle att diskutera. Hans skam blev inte bättre av drottningens lilla utbrott - han kunde gott och väl förstå dem. Det var inte mycket sades om det tidigare kriget, men han kunde förstå ifall det var svåra minnen för de alla. Han förstod också att hans mor stod på deras sida av döma av den hand hon lagt på sin makes arm, antagligen i hopp om att varnande lugna ner honom. Av en blick bort emot kungaparet förstod han också varför, för ingen av dem såg särskilt nöjda ut över samtalsämnets utveckling.
"Det är ett krig, mamma. Vi kan inte förvänta oss något annat i fokus då." Sade Jeanne lågmält, hon sörjde inte för att fokuset flyttades ifrån dem. Självklart hade hon önskat att få gifta sig i en tid utan krig - men hon kunde inte klandra att de andra ville diskutera det istället.
Ilskan kokade inombords i Rowan. Han hatade Philip än mer för att han upprörde Thessa på det viset, visst envisades han med att vägra erkänna men sanningen var väl att han hatade den mannen. Det var mannen ifrån hans mörkaste stunder, ifrån hans mardrömmar och hade han inte lärt sig än skulle han nog aldrig lära sig att gilla karln. Han tog Thessas hand i sin då hon sänkt den igen, i ett försök att trösta henne.
"Era alver förlorade ett krig startat av dåraktig maktlystnad. Ni vet att ni hade förlorat i det första slaget om det inte varit för mig." han började få nog av Philip vid det här laget, och kanske var det i kallaste laget, men det var åtminstone fortsatt sagt med ett lugn. Han märkte också ett par förvirrade blickar ifrån barnen, och insåg i de nog inte riktigt visste vad han talade om - något han inte ens haft en tanke på först.

Thessa teg och nickade åt sin dotter. Jeanne hade rätt. De var omöjligt att undvika en diskussion gällande kriget. Och det tog mycket energi att diskutera och grubbla det. Och det skulle fortsätta att göra det, säkerligen en bit även när striden var förbi. För sin dotters skull, för allas skull, så tänkte hon att det var bäst att inte delta själv i diskussionen. Det skulle bara frammana mer ilska och sorg. Men framförallt minnena tillbaka på kriget som varit. Thessa orkade inte uppleva minnena igen. Det som kanske mest gjorde ont för henne var hur illa Philip hade torterat hennes make. Att hon trott att han varit död. Hon mindes ännu orden, blicken, ansiktet, när deras vän, hade meddelat henne om kungens fall. Och precis innan hon skulle föda. Det hade varit otroligt tungt. Tack och lov för Sienna. Thessa vilade blicken åt sin väns håll. Kände tacksamhet över att Sienna var där. Någon som alltid ställt upp för Thessa. Som alltid hade funnits där.
Mer lugn blev drottningen när Rowan tagit hennes hand i sin. Thessa satt tyst och kramade om hans hand tillbaka. Låt kungen prata. Hans ord kunde inte göra skada. Fast hon trodde ändå inte på tanken. Det var ord, men känslorna triggade minnena.
”Vad pratar ni om?” Jerome rynkade pannan och såg från Philip till Rowan och tillbaka till Philip igen. ”Var det inte..?”, fortsatte Jerome som mest hade hört Philips version av kriget. Finnigan hade omedvetet lutat sig framåt, som om det skulle hjälpa honom förstå mer. Rowans ord hade väckt frågor hos honom. Det kändes som att han inte kände till hela historien. Att han inte hängde med. ”Ja, vad pratar ni om?”, sa Sunniva utan att tänka efter. Erland såg mot sin dotter och sedan mot Rowan. Vilken ände skulle de börja i?
”Striderna får en att visa sitt rätta jag.”, förklarade Philip och tog ännu en tugga av maten. Erland vände sig mot Philip i väntan på att han skulle utveckla och säga något mer. ”Det visade sig..”, började han när han upptäckte sina söners förvirrade blickar och återgick till att tugga av maten. ”..att Vrales arméer är lite mer av den känsliga typen.. Ja, Acria, vi är.. tja..” Han tuggade och såg ut att tänka efter. Philip svalde tillslut och öppnade munnen för att tala. ”..mer aggressiva.”
Om möjligt såg Finnigan ännu mer förvirrad ut. Han höjde på ögonbrynen. Jerome såg inte alls nöjd ut med svaret. ”Ut med språket. Vad hände?”, frågade sonen.
”Philip.”, varnade Erland. Han ville inte att Philip skulle säga något mer.
Philip flinade när han tänkte tillbaka på kriget. När han tänkte på hur de släpat med sig Rowan från fältet. Hur de hållit honom fången, som en trasdocka. Han hade varit så liten och ynklig.
Aiden rynkade pannan han med och såg irriterat på Acrias kung. ”Välj dina nästa ord väldigt noggrant.”, varnade han vasst. Thessa sträckte sig efter Aiden och skakade på huvudet. Det var inte läge att trigga Philip ännu mer.
”Rowan. Jag tror det är bäst att du berättar.”, sa Erland lugnt innan Philip skulle hinna svara Aiden.

Drew såg obekvämt mellan sin far och Vrales kungafamilj, gillade inte helt vart samtalet ledde. Den middag han så sett fram emot verkade inte bli helt så trevlig som han hade önskat och trott, men för att åtminstone se någonting positivt i det hela tog det i vart fall hans fokus ifrån Sunniva för en stund. Det irriterade honom svagt hur han inte tycktes kunna hålla blicken borta ifrån henne annars, även om hon var ytterst trevlig att vila blicken på. Han hade egentligen länge anat att hans far inte riktigt varit den ängel i kriget han själv nog skulle vilja utge sig för, men bara avfärdat den tanken som att alla gjorde misstag i krig. Men nu gick det inte helt att skaka undan känslan längre. Känslan av att hans far gjort värre saker. En ytterst obehaglig känsla. Han lutade sig tyst fram över bordet, koncentrerad på att lyssna till samtalet. Nickade medhållande åt hans bror uppmaning.
Rowan hade hållit sig tyst fram tills Erlands önskan, Philip tycktes veta precis hur han skulle reta upp honom. Han visste med sig att hans egna ton inte varit den bästa, och att det vore för det bästa att hellre hålla tyst. De hade inte råd att göra sig ovänner med Acria just nu, med kriget alldeles runt hörnet. Men dessa kommentarer om att Vrales arme vore känsliga? Det fick honom för någon sekund att fullkomligt glömma det där. Philip förtjänade ändå inte att Rowan så varsamt skulle tänka ut orden, och han hade retat upp Rowan tillräckligt för att han nu skulle ha fått nog. Hans barn om inte annat borde få veta. Det var hans egen sons ord som fick honom att tveka, om bara detta tycktes ha retat upp honom kändes det inte rätt att berätta allt. Uppröra honom ännu mer. Å andra sidan måste han ju få veta allt någon gång. Nej, det fick vara nog med de här silkesströdda orden. Han lutade sig lätt bak i stolen och spände oblygt blicken i Philips.
"Jag blev illa sårad i striderna, och tillfångatogs av Philips män. Jag hölls fången där under en tid." Han lutade sig fram över bordet igen, fortsatt med blicken på Philip. "Nå Philip, vart tycker du jag bör börja? Misshandeln, piskrappen eller kanske den gången du högg av mina fingrar och skickade de till Thessa?" Det var högst olikt Rowan att vara så iskallt rättfram, men han hade fått nog av Philips beteende. Att han hade mage att hålla på så inför ett krig, med dem närvarande, efter allt han gjort... Det var tunga minnen. Mörka minnen, som han helst hade velat gräva ner nånstans djupt inom sig. Så otroligt mycket smärta kopplat till det.

Ivor kramade om Jeannes hand i sin. Hade han hört rätt? Han kände ju till dvärgarnas version av striden. Han visste hur illa däran Rowan blivit, men att det var Philip? Att de misshandlat honom? Vanligtvis hade Ivor noterat att han saknade information för att känna till hela historien och ville genast rätta till det misstaget, men det var annat som var viktigare. Det här handlade om hans blivande frus far. Och det skar i honom, att någon gjort honom illa, någon som Jeanne höll väldigt kär.
Han sneglade på Jeanne och sedan mot Philip och de andra igen. Ville inte säga något. För det var inte Ivors diskussion. Han var den som minst av alla skulle säga eller tycka något.
Jerome reste sig upp. ”För i helvete, far. Här kommer du och tvingar oss att delta i en familjemiddag och så är det såhär du har behandlat vår familj? Vad var det du sa…?” Jerome låtsades tänka efter samtidigt som han kliade sig på hakan. Sedan såg han bestämt på Philip igen. ”Åh juste, att Vrales soldater hade nybörjartur? Att det ändå inte var värt att offra dina egna soldater i ett värdelöst krig?” Jerome lät upprörd.
”Håll tyst, pojk.”, muttrade Philip utan att se på honom.
”Kom, Giselle. Jag spenderar hellre min tid med min riktiga familj.”, muttrade Jerome och syftade på henne och piraterna.
Han vände sig om och lämnade bordet utan att säga något mer.
”Jerome!”, försökte Finnigan, som inte gillade att Jerome skulle brusa upp sig så. På det sättet var hans bror kanske lik deras far ändå.
”Låt han gå.”, sa Erland och blängde på Philip.
Aiden reste sig också, så snabbt att stolen for till golvet med en smäll. Han var chockad, men mest arg. ”Vad i helvete!” Han såg på Rowan. ”Varför har du inte sagt något?! Och ni vill att vi.. familj.. är.. vad..”, han hade svårt att hitta orden.
”Aiden, vi ville inte att ni skulle veta allt.”, försökte Thessa och reste sig upp hon med för att sträcka sig efter sonen, men Aiden backade undan. ”Glöm det! Är det såhär litet ni tänker om oss? Oss barn? Vi hade kunnat..”, försökte han, men Erland avbröt honom innan han hann säga något mer.
”Thessa väntade dig när det var krig, Aiden. Hon trodde att Rowan var död.”
Aiden såg chockerat på sin mor som igen hade en vattnig blick av gråt. Thessa nickade långsamt åt vännens ord.
”Såja, Aiden. Det är förbi nu, vi kan inte..”, försökte hon återigen, men Aiden gav sig inte. Han backade undan ännu ett försök att bli tröstad. ”Aldrig. Om jag har någon makt, som prins, så förbjuder jag dig, far, att låta Acrias trupper delta i det här kriget.”
”Du vet att det inte fungerar så.”, sa Erland lugnt som fortfarande satt kvar vid bordet.
”Skiter väl jag i! Vem vet vad den där lymmeln kan få för sig?!”, vräkte han ur sig och kollade ursinnigt på Philip.
Finnigan reste sig. Han hade inte sagt särskilt mycket under middagen och var inte den att vilja starta något bråk. Men det här hade gått för långt. Han kunde inte höra på när så mycket talade om att de just det- inte ville tala om striden som varit. ”Aiden. Sluta nu. Det är min far du pratar om. Dessutom har våra föräldrar valt att gå vidare, varför kan inte du?”
Sunniva såg från Finnigan till Aiden i väntan på hans svar. Men han sa inget. Han andades häftigt och såg ut att vilja smocka till Philip vilken sekund som helst. Men den här gången lyckades hans mor hejda honom. ”Sätt dig.”, sa hon lugnt och gick tillbaka med honom till bordet. Hon lyfte upp stolen och såg till att sonen satte sig ner igen.
Philip hade däremot inte något emot att det uppstått en del uppståndelse. Han knackade roat med fingrarna på bordsskivan och såg från Aiden till Rowan och de andra. Verkade inte riktigt förstå att sällskapet runt bordet inte tyckte om honom särskilt mycket just nu.
”Äsch, det ger lite karaktär, Rowan. Se på dig, du har ju klarat dig fint.”

Giselle försökte bearbeta det dem nyss berättat. Hon kände sig som om hon såg det lite mer utifrån, som om hon inte var inblandad djupt i det samtidigt som hon var det - hennes föräldrar hade varit i kriget och dessutom var det hennes svärfar som gjort allt detta. En sida av honom hon aldrig fått se något av tidigare, en obekväm tanke. Dessutom att han verkade så otroligt obrydd kring det? Visst hade hon fått uppfattningen om honom som arrogant, men det här var på ett nytt sätt.
"Jerome..." omedvetet härmade hon hans bror då hon gick iväg, något förvånad över att han bara gick iväg sådär. Själv hade hon gärna stannat kvar för att se hur det utvecklades, få reda på mer men hon behövdes mycket mer vid hans sida. Hon gav sin mor och far en ursäktande blick innan också hon reste sig upp för att följa efter sin älskade ut därifrån.
Sienna hade bara i tystnad hängt med i samtalet innan nu, men det kändes som om det var dags att stödja vännerna lite mer nu.
"Aiden, din far agerade som en kung och inte sig själv när han bestämde sig för det. Acria är stort och hans syster är drottning, självklart vill han inte att Vrale ska göra sig ovänner med dem." Hon själv hade dock alltid beundrat Rowan för det, hon själv hade aldrig i livet bjudit in honom i sitt hem om han agerat så emot henne. Eller ännu värre mot Erland, hon skulle för alltid vara så tacksam för att han aldrig råkat värre ut i striderna. Det hade hon aldrig klarat av, inte då, och oron för framtiden fanns redan där. Hon visste att varken han, Edric eller Giselle skulle hålla sig undan striderna och det var en tanke hon skarpt ogillade. Hon sneglade bort emot Jeanne, som hade suttit tyst under tiden. Hon kände sig... Vilsen. Det kom som en chock att det varit Philip som gjort allt detta, visst hade det kanske inte varit hennes favoritperson men ändå en person hon trott gott om. Aldrig hade hon förväntat sig något sånt här.
"Aiden har rätt, vi borde ha fått veta." höll hon med honom, stödde kanske inte hennes brors lilla utbrott men däremot orden till fullo. Den karln borde inte ha någonting att göra i deras hem. Tanken på att han också skickat hit dem, till den då gravida Thessa... Det var svårt att greppa hur någon haft mage till nåt sånt. Hon blinkade envist bort tårarna som hotade att svämma över.
Rowan hade hållit sig tyst, kanske för att han delvis höll med barnen. Han visste att han hade reagerat precis likadant om det hade handlat om hans föräldrar. Han hade ju till och med startat uppror för att hämnas sina föräldrar, även om det kändes som en evighet sedan. Så han var knappast rätt person för att klandra sin son. Det här var dock inte rätta platsen för att ta ut sin ilska, och han letade just efter de rätta orden för att lugna ner honom då Thessa tog över den rollen. Tack och lov för det, han hade nog med att lugna ner sig själv och det gjorde det inte lättare att då hitta de rätta lugnande orden för barnen. Något som definitivt inte gjorde det lättare var Philips arroganta knackande, och allmänna uppsyn. Men orden ifrån honom fick slutligen Rowan att drämma näven i bordet.
"Nog nu! Du borde vara tacksam att jag ens släpper in dig i mitt hem, i mitt rike, och ändå har du mage att komma hit och bete dig såhär, gång på gång, framför barnen? Framför dina barn, bryr du dig inte ens om vad för sorts far du är till dem?" röt han ifrån, hade slutligen fått nog av hans ständiga arrogans. Han fnös och tvingade sig att åtminstone lugna rösten något.
"Men det klart, det är väl ändå inte mycket till far man kan vänta sig av en karl som du." fnös han.

När Aiden hade satt sig vid bordet igen så gjorde även Finnigan det. Ivor såg fundersamt på Aiden. Ville säga något tröstande till honom. Något om att han förstod Aiden, att han visste hur mycket smärta det här orsakade han och hans familj. Men ännu verkade det inte läget för honom att yttra sig. Ivor teg och såg istället på Jeanne när hon talade. Ja, de hade båda rätt. De både borde ha fått veta. Det var bättre sent än aldrig, iallafall tänkte Ivor så.
När han såg hur upprörd hans fästmö var lutade han sig närmare henne och torkade bort de tårar som ville rinna över, med baksidan av hans pekfinger. ”Vi gör det här tillsammans Jeanne. Du ska se, Vrales trupper kommer att vinna det här. Vi är starka, Jeanne. Du är stark.”, viskade han och kysste hennes panna för att sedan sätta sig tillrätta på sin plats.
Det var när Rowan höjt sin röst som Finnigan såg en aning oroat ut på Drew för medhåll. Han var kluven. Dels kände han stor empati för Vrales kungapar, men samtidigt så kunde han inte låta bli att ta sin faders sida. Det var hans pappa. Han skulle aldrig försvara honom för det han hade gjort och påstå att det han gjorde varit rätt. För det var det inte. Men Finnigan gillade inte att Philip skulle vara boven. Skulle mer bråk lösa det som varit?
Philip fnös efter Rowans utbrott. Han satt tyst och iakttog kungen i några sekunder innan han öppnade munnen för att tala. ”Mina pojkar vet var de har mig. De är vuxna, de klarar sig.”, sa han och reste sig. Han var påväg därifrån. Nog med middagen. Men när Rowan sedan kommenterade hans föräldraroll stannade han upp i en rörelse och såg mot Rowan med en irriterad blick. ”Pfft. Ska du säga? Kolla på dem. Aiden verkar ha dina aggressionsproblem och din jänta..”
”Ut härifrån.”, sa Thessa iskallt och hade rest sig, om möjligt, i en onaturlig snabb fart. Philip mötte hennes blick. Thessa såg allvarligt på Philip. Här hade han gått för långt, att dra in deras barn i ett bråk som var mellan Philip och Rowan.
”Och vad ska du göra?”, sa Philip, men den här gången tog Finnigan Rowan och Thessas parti. Han gick över till Philip. ”Kom, far. Vi går till våra rum.” Philip dröjde med blicken på Thessa som stod oberört kvar och kollade på Acrias kung. Philip följde sedan efter sin son därifrån. Det var inte först Philip lämnat rummet som Thessa gick runt bordet för att gå till Jeanne. ”Kom, middagen är över. Ivor, följ med. Vi gör något annat.”
Sunniva såg förvirrat från Thessa till Rowan, Aiden, Drew och sedan till sist till sin far. Vad var det som hade hänt? Den här middagen var något helt annat än vad hon tidigare idag hade trott. Det var mycket att bearbeta och processa. Många frågor skulle hon säkert få svar på, men det var inte läge nu. ”Ehm. Mamma, jag går till värdshuset.”, mumlade hon och kände att hon helst bara ville därifrån för att få vara ifred ett tag och vila tankarna på annat. ”Solmyr ville ha förstärkning ikväll.”, förtydligade hon och reste sig upp för att gå därifrån.