Mugglisgames [thg sv]

Taaack ♥ era kommentarer betyder så mycket! ♥

Tummar dig istället ♥

Det står fel. Det ska stå Venla ♥♥ love yooouuu!

Consider it done!

Jag skule gärna vara med som sponsor.
ella potter

Super! Vilka distrikt vill du sponsra?

Distrikt 1

Del 8 (första halvan)
Uppvisningen - featuring Belluna tonks och Elli Malfoy
--------------
Är det meningen att man bara ska sitta här och vänta? Om man ska visa vad man kan för spelledarna måste man väl vara uppvärmd? Eller? Man kanske får tid på sig att göra det efter att de ropat upp ens namn… Stackars distrikt tolv som måste sitta här längst av alla, tänk om de somnar. Nej, det är ju omöjligt. Klart att de inte somnar. Jag tror att jag ska spy av nervositet, bara de är en bråkdel så oroliga som jag finns det inte en chans i världen att de skulle kunna somna. För de är väl oroliga? Hur kan alla andra se så lugna ut? De tycker säkert att jag är en fegis som är så här nervös inför en fånig uppvisning. Tänk bara hur det kommer vara om några dagar… när vi ska in på, nej jag vill inte tänka på det. ARRGGH, HELVETE! JAG SKA INTE TÄNKA PÅ DET! Fan, tänk om jag börjar gråta nu. Håll det inne, håll det inne, jag klarar det här. Hur kan tiden gå så långsamt. Bara tre personer har ropats upp. Nu börjar jag svettas också. Jag måste se så fånig ut!Alla ser mig som värsta mesen och

Tankarna ekar i huvudet på Elina och hon försöker febrilt torka av svetten från händerna på sina svarta träningsbyxor men det glansiga tyget absorberar inte vätskan. Bara några centimeter till vänster om henne sitter Esther vars tankar går i ungefär samma banor. Skillnaden är att det inte bara är det som väntar dem som som får det att bita i magen på Esther. En känsla av otillräcklighet ligger där som en sten med vassa kanter. Är hon redo för det som väntar henne på andra sidan de tunga metalldörrarna fem meter bort? De dörrarna som just slagit igen bakom den smala flickan från distrikt två och med det minskar tiden innan det är Esthers tur att gå igenom dem. På grund av den allergiska reaktionen hon fick första kvällen så kunde hon inte delta under en av träningsdagarna och försprånget de andra fått känns oändligt stort.
Trots att varken Elina eller Esther inte kan jaga dessa tankar från sina sinnen så ser de precis lika lugna och fokuserade ut som alla de andra spelarna, utspridda på de obekväma stålbänkarna längs väggarna. När Esthers namn efter vad som känns som en evighet ropas upp från osynliga högtalare reser hon sig upp med högburet huvud och röjer inte med en min vad som bubblar under ytan. Om någon hade tittat noga in i hennes gråa ögon hade de upptäckt att en gnista av beslutsamhet flammade upp och de hade nästan blivit skrämda av den stenhårda blicken som sköts ut.
När dörrarna slår igen lägger sig ett lugn över Esthers sinne och alla känslor och tankar dämpas till ett avlägset sorl. Det är den sortens lugn som bara infinner sig i situationer då andra skulle blivit stressade som när man står inför en mycket svår uppgift eller ens liv hänger på vad man gör härnäst. Som den där gången en fredsväktare hittade Esther inne på ett avspärrat fabriksområde i färd med att stjäla förbjudna substanser när hon var elva år. Hennes familj hade inte kunnat äta sig mätta på över en vecka och Esther hade dyrkat upp låset till en lagerbyggnad som just tagits ur bruk. I dessa lokaler förvarades restavfall från fabrikerna och detta avfall kunde med rätt behandling användas för att utvinna stora mängder energi och var mycket eftertraktat. Regeringen förbjöd all aktivitet av sådant slag men i distriktet fanns det en utbredd svart marknad där man kunde tjäna mycket pengar på att sälja just detta avfall.
Det var när Esther såg sin lillebror, bara två år gammal och knappt stor nog att tala, leta i granarnas soptunna efter något att äta som hon bestämde sig för att göra något åt saken. Hon klarade inte av att se sina syskon tyna bort framför sina ögon. Att varje kväll se hur slitna och trötta hennes föräldrar var efter arbetet och hur de själva lät bli att äta av den lilla mängden mat de hade råd med för att bara låta deras barn vara lite mindre hungriga. Så kom det sig att hon en kväll stod öga mot öga med en vitklädd, beväpnad och upprörd fredsväktare som inte bara var dubbelt så stark och snabb som Esther utan en som dessutom just spenderat sin lön på hembränd sprit från svarta marknaden och antagligen hunnit dricka upp hälften av det redan. Hon befann sig på förbjudet område, hon hade förstört regeringens egendom för att ta sig dit och hennes fickor var fulla med stulet, bannat avfall. Tre brott, straffet för vart och ett av dem var döden. Elvaåriga Esther lyckades, trots att samtliga odds talade för att hon aldrig skulle ta sig därifrån, mirakulöst ta sig hem oskadd den kvällen och hade med sig avfall som de kunde sälja dagen efter till ett så högt pris att pengarna räckte till tillräckligt med mat så att de kunde äta sig mätta i en hel månads tid därefter. Om det berodde på att hon var en otroligt charmig liten unge eller om hon kunde förklara sig eller hitta på en historia bra nog för att hon skulle låtas gå kommer hon inte ihåg men känslan av lugn minns hon tydligt och det lugnet känner hon igen nu.

Idag så står hon inför en uppgift som känns lika omöjlig som den för tre år sedan. Spelledarnas ögon bränner hål rakt igenom Esther men all nervositet är som bortblåst och hon kan tänka klarare än någonsin. Hon släpper kontrollen och låter kroppen styra sig själv. Planen hon skapade kvällen innan målas upp framför hennes ögon och den är lika glasklar som vattnet som rinner i kranarna i huvudstaden. Händerna börjar röra på sig och resten av kroppen följer efter. Från kamouflagestationen, fällsektionen, vindskyddsbygget och överlevnadsövningarna hämtar hon material. Vajrar, grenar, rep, allt man kan komma på och lite till sätter hennes fingrar ihop med sådan fart att ett otränat öga omöjligt hade kunnat uppfatta deras rörelse. Någonting börjar växa fram där mitt i den stora träningshallen. De brännande blickarna från balkongen existerar inte längre, det är det här Esther kan, det är det här Esther är bra på. Nej, bra beskriver det inte ordentligt. Det är det här Esther gör bättre än någon annan fjortonåring i hela landet.

Efter bara fyra minuter tar Esther ett steg tillbaka och tittar på det hon skapat. Hon registrerar ett vagt mumlande från någonstans långt bakom henne men det skyfflar hon utan problem bort till ett avlägset hörn i sitt sinne. Det är klart att spelledarna inte förstår vad de tittar på. Med lätt upprymda steg vänder hon sig om och går mot en helt annan del av träningsanläggningen, en som hon än så länge inte har använt sig av än, vapenträningen, för att att hämta det hon behöver till den avslutande delen på hennes… ja, snart kommer det bli tydligt vad det är för något.
Totalt tar det sju minuter för Esther att förbereda sin uppvisning. Hon ler för sig själv. Ingen av de andra spelarna var så snabba. För första gången sedan hon kom in i rummet vänder hon sig om och möter spelledarnas nyfikna blickar. Med ett så elegant steg hon kan kliver hon åt sidan och håller ut höger hand för att visa upp sin skapelse. Uttrycken i deras ansikten är ovärderliga och om det inte hade varit för situationens allvar hade Esther vikt sig dubbel av skratt. Inte en enda av dem förstår vad det är som presenteras för dem. Allt de ser är en hög grenar som där inne ser väldigt malplacé ut men som utan problem hade kunnat tas för vilken buske som helst. Med ett leende plockar Esther fram en påse kastanjer som hon hämtat från kamouflagestationen.
“Mina damer och herrar, ni ser lite förvånade ut.” Det tar mycket ansträngning att hålla rösten stadig och hindra skrattet som håller på att bubbla upp från magen. “Låt mig demonstrera. Blinka inte nu, då missar ni det.” Med de orden fiskar hon upp en kastanj och kastar den mot “busken”. Ögonblicket den rör vid det första bladet är det något inne i högen som aktiveras och det blixtrar till precis där kastanjen snuddat. Esther ljög inte när hon sa att man missar det som händer om man blinkar. Så fort att ögat inte hinner följa med har vad det nu var som stack ut ur skapelsen försvunnit in bland bladen igen. Nu ser spelledarna inte längre förvånade och frågande ut. Chockade uttryck har istället formats i deras ansikten. Två eller tre hade till och med skrikit till när Esther kastat kastanjen. Esther tar två nöjda steg framåt och plockar upp något från marken som hon sedan håller upp i luften, upp mot spelledarna.
“Jag förstår att jag är på för långt avstånd för att ni ska kunna se vad det är jag visar er nu så låt mig förklara. Detta är kastanjen som jag nyss kastade på, ja, låt oss kalla det för ‘busken’. Som ni skulle se om ni var lite närmare är det delad i två, kluven på mitten av en dolk som dolt sig inne buskaget.” En flämtning fortplantar sig i hennes publik när de inser vad det är de just bevittnat. “Självklart är det inte bara från detta håll ‘busken’ har den här funktionen” För att tydliggöra går Esther ett halvt varv runt busken och kastar en ny kastanj. Återigen rör sig busken och på marken landar två halvor av samma kastanj. Det är en dödsmaskin som hon byggt. På sju minuter har Esther byggt en maskin som kan ha ihjäl en människa utan att hon ens märker vad som attackerat henne. Samtliga spelledare stirrar med skräckblandad förtjusning på ‘busken’ och tystnaden lägger sig som ett lock i lokalen. Osäker på vad hon ska göra härnäst för första gången sedan hon lämnade resten av spelarna harklar sig Esther och bryter tystnaden.
“Jag tror ni förstår konceptet. Det var det jag hade att visa upp, jag hoppas att det var tillfredsställande. Tack för mig.” Ingen säger något och hon börjar med osäkra steg gå mot utgången. När hon bara har några meter kvar vaknar plötsligt en av de äldre på balkongen till liv. En svag stämma, rapig av ålder, når henne precis när hon höjer handen för att öppna dörren.
“Uh, miss Blom. Det är pinsamt att behöva erkänna detta men… jag tror att vi skulle behöva din hjälp att plocka ner din... öhm… buske. Risken för att den har ihjäl någon av våra instruktörer är annars, vad ska man säga, överhängande.” Med ett leende på läpparna vänder hon sig om hundraåttio grader och ser på spelledarna.
“Med nöje.”
-----------
Ett superlångt kapitel för att kompensera för den långa väntan, hoppas ni orkar läsa ändå. Dessutom är det här bara första halvan/delen av kapitlet, vi har ju en till spelare som ska visa vad hon går för.
Hoppas det var värt väntan och jag ska försöka bli mindre seg på att lägga upp!

Yaaaay äntligen ett kapitel haha! O det va såklart jättebra!

ella due för bra

Omg vill ha den där busken nuuu♥
Asbra kap btw

TARTYAWESOME!!!

Jättebra