~Bayrios - i Öst~ [Privat Fantasy Roll]

Erik – Skogen i Öst:
Han såg nyfiket på Arya då hon åt den gyllene rullen, dosa som hon kallade det, och det vattnades i munnen av att höra henens välbehag.
”Hmm,” hummade han, ”ser gott ut.” han log mot maten efter att Arya berättade att man även kunde ha sås på – men att hon tyckte det dämpade smaken. Han synade rullen och stoppade den i munnen, bet av och –
”HILLIGEHEL!”
”HERREJÄVLAR!” vrålade han ut när det kändes som om munnen skulle brinna upp. Som om hans tunga höll på att frätas sönder och halsen korrodera. Det bra inom honom. Brann i hans mun. Nu dör jag, hilligehel nu dör jag!

Han hade någon gång under vrålet rest sig från marken och släppt maten utan att kunna kontrollera sig (eller ens själv veta om det). Han hoppade runt som en idiot, som en förvirrad höna.
”Hilligehel, hilligehel, hilligehel..!” kom som kväva rop ur hans brännhete mun. Vatten, vatten! Han såg sig frustrerat omkring och glimtade en liten liten bäck ett apr meter bort. Vattnet glimmade i månljuset och Erik kastade sig mot det som såg ut som en skänk från ovan. Han kastade sig ner på knän och tryckte ner hela ansiktet i vattnet – sedan började han klunka. Han klunkade munfull efter munfull med svalt vatten och det kändes först som om det inte hjälpte men efter fjärde klunken började det svalna i hans mun. Tacka de odödliga… Han drog upp sig själv ur vattnet med flåsande andetag och lät det droppa från hans ansikte medan han kände hur det sista av den brinnande, brännande, frätande känslan ebbade ut och släppte honom fri.
”Hilligehel…” mumlade han mellan två djupa andetag där han stod på alla fyra vid bäckens kant.

---

Arya – Skogen i Öst
”HILLIGEHEL!”
Arya hoppade till precis innan hon hann ta sin andra tugga då Erik vrålade högt. Han hade släpt sin dosarulle på marken och hoppade mitt i vrålet upp på fötterna. Arya stirrade på honom med en hand för sin gapande mun då han sprang runt som en tok i gräset framför henne och fortsatte att ropa något hon inte förstod. Antagligen en svordom på hans modersmål. Arya förstod ingeting. Vad hade just hänt? Varför gjorde Erik såhär? Var det något fel på hans mat? Hon kastade en blick på rullen i gräset men kunde inte se något konsigt med den, en helt vanlig dosa. Hennes ögon var snabbt tillbaka på Erik igen. Vad höll han på med? Han såg inte riktigt klok ut! Det såg nästan komiskt ut så som han hoppade runt, men Arya oroades över vad som hänt och tryckte därför tillbaka leendet som försökte tränga upp hennes mungipor.

Så började han springa bort från platsen vilket fick Arya att snabbt komma på fötter.
”Erikk!”
Hon sprang efter honom en kort bit tills han stannade och sjönk ner på alla fyra vid en liten bäck i närheten. Hon stirrade på honom från sidan medan han drack vatten som för att dränka sig själv. Hon förstod ingenting. Vad i...? Vad gör han!?

”Hilligehel...”
Arya bara gapade. Till sist hade Erik slutat dricka vatten ur bäcken och tycktes ha lugnat ner sig men Arya förstod ingenting. Vad hände?
”Erikk? Vad-” hon tog ett par steg fram med rynkad panna och förvirrad min, ”vad i all sin dar håller du på med!?”

Erik - Skogen i Öst:
Erik tittade upp på Arya medan han rätade på sig för att sedan sätta sig på rumpan med händerna mot marken bakom sig. Lätt flåsande.
"Det där, var en ny upplevelse." skrattade han ut med ett leende. Läpparna hettade fortfarande lite trots att de nyligen varit under vatten, "försöker du ta kål på mig hjärtat?" frågar han vidare, fortfarande full av skratt. Jösses, måste sett urlöjlig ut. Hur sjutton kan hon äta det där? Tanken var både underhållande och generande. Inte för att han egentligen behövde skämmas, han hade aldrig ätit söderländsk mat och aldrig hade han fått något så brännande het i sin mun tidigare.

Arya - Skogen i Öst
Arya höjde förvånat och förvirrat på ögonbrynen. Vad pratade Erik om? Ta kål på honom? Vad menade han med det? Det var ju han som- Så gick det upp för henne vad som hänt. Kryddorna. Visst hade hon sett liknande reaktioner från folk som ätit riktigt starka kryddor och grönsaker, men aldrig från helt vanlig dosa. Arya stirrade på Erik med stora ögon. Han hade alltså reagerat på kryddorna i den söderländska maten.

Hennes mun stängdes igen och mungiporna trycktes uppåt trots hennes försök att hålla masken. Arya såg ner i marken, men eftersom Erik satt så nära visste hon att han kunde se största delen av hennes ansikte. Och hon kunde se honom, lätt flåsande och blöt efter att ha doppat huvudet i bäcken - ett desperat försök att dämpa smaken som han uppenbarligen aldrig känt förut. En bubblande känsla trängde sig upp genom Aryas mage, hon kunde inte minnas senaste gången hon känt på det viset. Känslan pressade sig upp genom hennes bröst och hals och hon bet i sin egna näve för att inte låta det komma längre. Hon ville inte få Erik att känna sig mer löjlig än vad han antagligen redan gjorde. Men, det gick inte. För första gången på nästan 40 år klarade inte Arya av att hålla tillbaka ett skratt. Särskilt inte då bilder av hur Erik hoppat runt bara någon minut tidigare spelades upp i hennes huvud.

Det kom först som ett litet fnitter, som från en 18 årig liten flicka som sett något roligt. Men ju mer hon fnissade, och efter en blick på Erik framför sig, gick det fort till att hon föll ner på marken i gapskratt utan att kunna hejda sig. Arya skrattade högt och ljudligt för första gången på årtionden - aldrig hade hon sett eller hört något så roligt som hur Erik reagerat på den söderländska maten. Hennes skratt var som ett barns skratt. Visst hade hon en mörkare röst än vad hon haft som liten flicka men bortsätt från det så var skrattet precis det samma. Klingande, ljust och hjärtligt. Hela hennes kropp drogs med och hon låg dubbelvikt på marken framför Erik i en lång stund utan att kunna hejda eller dämpa sig.
”Jag-... har-... aldrig-... mött-... någon-... med så-... klena-... smaklökar!” frustade hon fram mellan flämtande andetag samtidigt som en tår föll från hennes öga. Att skratta kändes helt fantastiskt. Hon hade efter så många olyckliga år glömt bort helt vilken fantastisk känsla det var. Det bubblande kittlet i magen och rusande känslorna i hela kroppen. Det hela var alldeles fantastiskt och så otroligt roligt.

Till sist, efter mycket tid, lyckades Arya ta sig någorlunda samman igen. Hennes ansikte var rödflamigt, flera glädjetårar rann ner för hennes kinder och ett brett leende riktigt lyste över hela hennes ansikte då hon vände sig mot Erik igen för första gången utan att bryta ut i skratt. Först tittade hon bara på honom i ett par sekunder. Det var så lustigt att tänka på att han inte hade en aning om vad han just hade gjort. Det omöjliga, skulle vem som helst som kände Arya sedan tidigare sagt. Han, Erik, prins av Norr, hade fått henne, Arya, prinsessan med ett hjärta av sten, att skratta för första gången på 38 år. Inte bara skratta, han hade fått henne att verkligen bryta ihop av glädjeyttran. Arya kunde inte känna sig lyckligare, det var som om han brutit en förbannelse som vilat över henne.

De satt ett par meter ifrån varandra. Arya reste lite på sig och gick fram på knä till sin älskade med armarna öppna och fortfarande ett riktigt lysande leende över ansiktet.
”Kom hit min underbara, löjliga, söta, gajab ka, urgulliga, roliga, sundar, mithaee, fjantiga-” hon blandade sina två modersmål hejvilt utan att bry sig, slängde sig om halsen på Erik och pussade honom över hela ansiktet, ”älskling,... main tumase shaadee karana chaahata hoon!... jag älskar dig!”

Erik - Skogen i Öst:
Han hummade och skrockade djupt nere i bröstet då Arya pussade hans ansikte. Hennes ord ringde i hans öron, allt de fina hon sa. Men, över allt annat, så var det hennes skratt. Det djupa. Det fina. Det underbara. Det fantastiska. Det ljuvligaste ljudet han någonsin hade hört. Aldrig hade han sett henne så. Aldrig hade han hört henne skratta på det sättet. Det var underbart helt enkelt.

Samtidigt drev det honom till vansinne, vart hade hon gömt det underbar ljudet tidigare? Han kunde inte få nog av det. Han ville höra henne skratta mer. Se hennes kinder bli runda då mungiporna drogs upp allt högre. Han ville höra det ljudet igen, igen och igen. Han kysste febrilt henne tillbaka, försökte fånga upp hennes mun med sin egna.
"Jag älskar dig mer." viskade han stillsamt och just i den stunden var det nog nästan sant, tyckte han åtminstone. För det fanns inte en jävla möjlighet att någon kunde älska någon mer än han älskade Arya. Det fanns liksom inte en enda möjlighet till det. Han lade sin näve om hennes nacke och drog henne närmre, föll ner i gräset med henne ovanpå sig och jisses vad han ville höra det där skrattet igen. Han ville höra henne säga de ljuvliga orden också, men skrattet, skrattet!

Arya - Skogen i Öst
Hon kysste och pussade honom överallt i hans ansikte och runt om det. På munnen, näsan, kinderna, pannan, käken, hakan, halsen, öronen, ögonbrynen - var än hon kom åt. Hon kände sig så glad, så lycklig. Hon hade inte haft en aning om hur mycket hon längtat efter att få skratta igen tills hon äntligen gjort det. Nu var hon så otroligt tacksam för Erik, för vad han hade gjort för henne. På något vis hade han släppt henne fri, fått henne att känna ren, äkta, glädje. Sådan som hon sett andra uttrycka men som hon själv aldrig tidigare fått uppleva, aldrig kunnat relatera till. Det kändes så fantastiskt och Arya kunde för första gången på många, många år äntligen säga att hon var lycklig. För det var hon verkligen. Visst fanns det fortfarande mycket svårigheter och och gamla rädslor i hennes liv, men just i den stunden hade hon inte kunnat vara gladare. Det enda negativa md det hela var att Erik med en sådan svårighet för kryddstark mat aldrig skulle gilla någon av Aryas oerhört starka favoriträtter - men det var i princip obetydligt när han var så fantastisk på allt annat.

”Jag älskar dig mer.”
Arya fnös men med glädje och ett leende på läpparna.
”Omöjligt.” sade hon och kysste honom på munnen igen, ”Yadi aap keval pata tha ki kitana main tumase pyaar karata.”
Hon pussade honom på näsan.
”Du-”
På kinden.
”Är-”
Pannan.
”Fantastisk.”
Munnen.
”Meree priye.”
Hon kysste honom en gång till, lite längre, på munnen innan hon satte sig upp i hans knä. Hennes ansikte strålade fortfarande av glädje och hennes händer var sammanflätade med hans.
”Jag älskar dig mer än allt i hela världen, trots att du har så svaga smaklökar.” hon gav ifrån sig ett lätt litet skratt igen - så underbart det kändes! - och log ännu bredare, hur det nu var möjligt. Sedan gav hennes mage ifrån sig ett lätt knorrande. Inte alls så dovt och vibrarande som Eriks tidigare hade gjort, men ändå bestämt och uppenbart krävande efter mat. Arya skrattade lätt igen.
”Vill du försöka igen älskling?” frågade hon, ”eller vill du bara äta naan bröden? Jag lovar, de smakar nästan ingenting.”

Erik - Skogen i Öst:
Han nickade med ett flin.
"Om du säger det så." men i ärlighetens namn var han lite nojig. Hade inte Arya alldeles nyligen sagt att hon inte doppade maten i sås för att det smakade mindre då? Hur var det liksom en möjligt att äta så stark mat, kanske fattades en del av deras smaklökar? Erik skakade på huvudet åt sina egna tankar kring det hela. Han satte sig upp så hon hasade ner och landade i hans knä.
"Jag älskar dig." sade han och tog hennes ansikte i sina nävar och kysste hennes läppar mjukt. Han kunde inte sluta le. Kunde inte sluta tänka på det där skrattet,
"Det där var det ljuvligaste jag hört..." sade han stillsamt och strök med tummen över hennes kindben. Precis under hennes öga. Hennes ögon, hennes brun-gröna ögon med de långa svarta fransarna. De bryska ögonbrynen, den lilla näsan och de fylliga läpparna. Allt inramat av det långa svarta håret. Hon var utsökt vacker. Om han fick se henne var dag för resten av livet så skulle det ändå inte vara nog. Det skulle aldrig vara nog. Han skulle aldrig få nog av henne.

Arya - Skogen i Öst
Arya log, men en annan typ av leende än tidigare. Hennes uttryck var nu mjukt och kärleksfullt mot Erik. Inte riktigt samma stårlande glädje som tidigare, men fortfarande lyckligt. Han hade sagt att hennes skratt var det ljuvligaste han hört, han visste inte om att han var den enda levande människa som hade hört det. Precis som hennes sång, Arya hade inte sjungit för någon annan människa än honom sedan hon fyllt 18 år. Sjungit hade hon gjort, mycket, men aldrig inför någon annan. Musiken hade varit hennes tillflykt i livet under hennes många ensamma år på palatset i Söder. Som 20 åring, då hon varit som ensammast, hade hon kunnat vara vaken från att alla hennes dagliga förplikterser tagit slut till att de första solstrålarna i gryningen börjat synas på himlen. Hela nätterna satt hon vaken och skapade musik med endast månen och stjärnorna som sällskap. Hon både skrev sina egna sånger och spelade andras. Ljudet hade fått henne att slappna av och känna sig mer som hemma. Då hennes mor varit i livet och Arya fortfarande bott i Dhakair, hade det nästan alltid hörts musik genom herrgården de bott i. Hennes mor hade alltid spelat så ofta hon kunde, de få fria tiderna hon hade från sina förplikterser var hon dansinstruktör eller hemma så mycket som möjligt med sin familj. Hon uppmuntrade alla sina tjänare till att spela och sjunga så mycket som möjligt och lät även de allra fattigaste barnen på sina ägor delta i hennes danslektioner. Aryas allra första år i livet hade varit som en musikalisk dröm och det hade följt med henne genom hela livet. Kärleken till musik hennes mor givit henne i gåva hade burit henne genom allt. Precis som Eriks kärlek nu bar henne förbi all sorg och äntligen hjälpt henne att skratta och verkligen känna sig lycklig igen.

Hon drog sig lite närmare honom i hans knä, krokade benen runt hans midja och lade armarna om hans hals. Hans hand strök över hennes kindben och hon älskade det. Älskade honom och allt han gjorde över allt annat. Någon gång skulle hon skriva en sång om honom bestämde hon sig för.
”Jag älskar dig, mere priye.” sedan log hon lite mer strålande igen, ”och vi ska nog se till att du lär dig tycka om garudisk mat.”
Det sista sade hon med glimten i ögat och två sekunder senare gav hennes mage ifrån sig ett nytt knorrande läte.

Erik - Skogen i Öst:
Erik skrattade åt hennes ord, han hade svårt att föreställa sig att någonsin kunna förtära den starka maten.
"Vi säger väl så mitt hjärta." sade han och ställde sig upp med henne i sina armar. Han sätter mjukt ner henne på marken och ett minne kom ovälkommet tillbaka. Han hade lyft upp henne från marken i ren ilska för inte många timmar sedan.
"Är du okej, Arya?" frågade han stillsamt och strök med fingret under hennes haka. Hennes hud var alldeles len mot hans och det fick honom att rysa lite lätt. På ett väldigt behagligt sätt.

Arya - Skogen i Öst
Aryas leende försvann och hon rynkade pannan. Om hon var okej? Varför frågade han det? Hon hade just brutit ut i gapskratt och sedan slängt sig över honom i kärlek och nu undrade han om hon var okej? Vad skulle det betyda?
”Ja...” sade Arya lite utdraget, ”varför skulle jag inte vara det?... Är något på tok? Är du okej Erikk?”
Han strök hennes haka och hon granskade hans ansikte. Någonting tycktes plötsligt ha kommit över honom, men Arya kunde inte sätta fingret på vad.