Prs tippest & JustAFriend

När Sebastian lämnat rummet plockade Elliot upp sin mobil. Började omedvetet sjunga tyst för sig själv. Han sjöng ofta hemma. För sina syskon. För sig själv. Det lugnade honom. Han gjorde det dock aldrig så att någon annan än hans hörde. Det var för genant och även om han sjöng rent(vilket han gjorde) så hatade han sin röst.
34 SMS.
17 missade samtal.
Fan. Han hade oroat Eric. Vad hade han väntat sig? Han hade ju inte tänkt. När Elliot hörde dörrhandtaget pressas ner blev han tyst. La ner mobilen på sängen.
"Tack", han tog tacksamt emot förbandet. Till skillnad från kvällen i bildsalen kunde han nu öppna förpackningen själv. Han satte på det. Han nådde runt att fästa det på baksidan av axeln. Fördelen med att vara pinnsmal. Typ.

Seb tittade ner från taket och granskade den äldre då han tog på sig förbandet. Kunde inte rå för tankarna i huvudet som sa att Elliot var alldeles för smal. Alldeles för tunn. Farligt smal. Seb funderade på om Elliot hade varit så smal för två veckor sen. Det var svårt att säga, med tanke på att Elliot varit fullt påklädd då. Men tankarna släppte inte ändå. Och ovanpå det blev han ångerfull för att han blivit arg förut. Då han egentligen var arg på Elliots mamma så gick det ut över Elliot. Fan.
”Jag menade inte att bli arg innan”, mumlade han och tittade, ännu en gång, bort från Elliot. Kunde inte möta de gröna ögonen eller ens titta på de blöta, kastanjebruna lockarna just då. ”Det bara... Du vet att det inte är okej?”

Han tog på sig den svarta tröjan som luktade Sebastian. Åh, med ens kändes allt lite bättre. Han drog en hand genom det fuktiga håret. Håret som började bli som vanligt. Fluffigt och överallt. Inte slickat längs med kinderna.
Elliot satte sig ner på sängen, så att han var vänd mot Sebastian.
"Ibland, när man blir van vid något kan man bli blind", han sänkte blicken ner till sina tår.
"Som att man aldrig märker av själv att man växer fast vuxna alltid påpekar att man blivit 'så stor'", han svalde.
"Det är väl lite samma sak antar jag. Det är väl klart jag vet i teorin att det inte är normalt att bli slagen hemma. Normalt att köra ner en sax i armen för att det gör så ont inombords. Normalt att inte äta på fyra dar. Eller normalt att överväga att hoppa...", Elliot kände hur tårarna brände och ville komma ut. Usch.
"Men när allt pågått under en lång tid ifrågasätter man det inte. Ser inte vad det är som händer. Speciellt inte om 'en lång tid' är över tio år", avslutade han och blickade upp mot Sebastian. Varför berättade han allt? Skulle den yngre må skit över det här nu? Ughhh. Elliot hade ju i alla fall förklarat. Alltid något. Han torkade snabbt bort en tår som letat sig nerför kinden.

Varför just Elliot? Varför hade han haft oturen att födas in i den skiten? Varför hade någon överhuvudtaget oturen att födas in i den skiten? Det var inte rättvist. Och med en fick Seb skuldkänslor för att han varit en bitch mot sin egen mamma för två veckor sedan när han kommit hem alldeles för sent och hon bara ville prata. 'Du ger mig migrän', hade han sagt. Men det var ingen annan än han själv som gav honom migrän. Det var jävligt påfrestande att vara så självupptagen. Att han hade bölat om att hans föräldrar inte märkte att han inte dök upp till den där fina middagen. Eller att de rentav inte brydde sig. De slog i alla fall inte honom. De söp inte sig fulla när han var i närheten.
Tio år. Tio jävla år fulla av elände. Plötsligt kändes det som ett mirakel att Elliot ens satt där framför honom. Seb trodde inte att han själv skulle stå ut så länge.
"Men... Varför-", han avbröt sig själv när han kände ett par tårar rinna nerför kinderna. Generat torkade han genast bort dem. Som om att Elliot inte redan sett. "Varför bor du fortfarande där? Det- Förlåt, men jag fattar inte. Och jag kommer nog aldrig fatta vad du menar."

Elliot la märke till tårarna som smugit sig nerför Sebastians kinder. Bra jobbat där Elliot, du har gjort världens vackraste människa ledsen. Men allt betydde väl bara att den yngre brydde sig om honom? Eller?
"Jag har tre småsyskon. Emmet, den yngsta, är fyra år - jag kan inte lämna dem", han drog handryggen längst med kinderna för att torka bort ytterligare några envisa tårar. Varför grät han nu? Det var ju inte direkt en nyhet. Men plötsligt kom han på att ingen hade ställt frågan tidigare. Det var första gången han berättade. Allt känns ju värre när man hör det. Det blir ju mer verkligt. På så många sätt.

Tre yngre syskon? Seb undrade om de fick samma behandling av mamman som Elliot fick. Han vågade inte fråga. Ville nog inte ens veta heller.
"Varför anmäler du inte henne?" frågade han hest efter en kort stunds tystnad. Förstod lite varför en anmälan inte blev gjord - det var ändå hans mamma. Och bla bla bla. Seb skulle inte haft svårt med att anmäla sin egen mamma om han bara hade haft en anledning till det. Eller? Han bet sig tveksamt i kinden.
Men även fast Elliot på något vridet sätt älskade sin mamma var han väl tvungen att förstå att han och hans småsyskon inte kunde bo där? Önskade han verkligen att Emmet skulle växa upp på samma sätt som han själv? Nej, Elliot kunde inte vara så dum. Inte så självisk. Seb vägrade tro det.

"Allt är lättare i teorin än i praktiken Sebastian. Så länge hon och pappa lever så är det ingen idé. Det är bara en tidsfråga hur länge hon kommer leva. Ingen klarar ett sådant liv. Inte länge-", fler och fler tårar trängde sig fram. Elliot hatade sig själv för det. Hur kunde han fortfarande ta mammans parti? Eller gjorde han det? På sätt och vis kanske men han skulle aldrig låta henne skada syskonen, så då tog han väl syskonens parti, eller? Om han skulle anmäla modern skulle han 1) skämmas ihjäl för misären hemma 2) skolan skulle få reda på det 3) de skulle bli överlämnade till pappan. Pappan som inte varit hemma på två år. Pappan som varit otrogen gång på gång. Pappan som var anledningen till att allt startat. Han föredrog att stanna. Hur sjukt det än lät.

Pappa? Seb hade inte tänkt på att Elliot hade en pappa också. Höll hans pappa också på så? Det lät ju inte som det på Elliot. Vad fan höll hans pappa på med? Om han inte också var en äcklig alkoholist och skadade sina egna barn, varför skyddade han inte dem från den kvinnan som gjorde det?
"Jag- Jag fattar inte hur du kan tänka så", mumlade Seb. Slog sig ner på sängen bredvid Elliot. Inte för nära. Ville inte bli distraherad av beröringen så pass mycket att han glömde bort vad de pratade om. "Jag fattar inte. Jag har, obviously, aldrig fått uppleva sånt som du har." Han gjorde en gest över rummet som han skämdes så mycket över. Garderoben som var överfull. Golvet som var utbytt för bara någon månad sedan då hans mamma tyckt det sett grådassigt ut.
"Dina syskon... Alltså... Fan. Det är inte rättvist mot dem bara", fortsatte han sedan och sänkte rösten igen. "Det är inte rättvist mot dig heller. Jag vill inte att något ska hända dig." Han mötte Elliots blick och kände sig plötsligt sårbar. För jävla sårbar. Önskade nästan att han aldrig hade öppnat munnen ens.

"Jag är helt jävla ensam Sebastian", nu lät han bara tårarna rinna. Det var ingen idé att försöka torka bort dem, det kom bara fler. Han hade vant sig vid tanken att han var ensam men återigen blev allt mer verkligt när han talade om det.
"Nej, du fattar inte. Om jag anmäler henne blir vi överlämnade till pappa. Det är ungefär samma sak som att bli lämnade på gatan. Hon kommer ta sitt liv då. Hon kommer ta sitt jävla liv. Om jag anmäler henne - då dör hon. Jag skulle aldrig förlåta mig själv. Mina syskon skulle aldrig förlåta mig", trots allt som skett så älskade de alla sin mor på något vis. Och alla var medvetna om alternativen.

Seb hade inte nog med vett i kroppen så att han kunde stoppa sig själv innan hans händer var på Elliots kinder och han torkade bort tårarna. Tårarna som bara fortsatte. Tårarna som istället för att fritt rinna ner för den äldres kinder stoppades av den yngres händer.
"Förlåt, förlåt", mumlade han. Hur skulle han argumentera mot det? Fan vad han hatade Elliots föräldrar. Han önskade att Elliot också gjorde det, men det kändes omöjligt. Var det ens möjligt för Elliot att hata någon? Det kändes inte så.
"Vi behöver inte prata mer", fortsatte han sedan och tittade in i de gröna ögonen. Hade han ärvt dem från sin mamma eller pappa? Det kändes orimligt att något så vackert skulle kunna vara ärvt från så dåliga människor.