Flowers in the dark [PRS]

Det är sant. Hayley har det tillräckligt jobbigt med graviditeten. Bara vida tanken på att hon kommer behöva ungefär få ut en vattenmelon ur sig själv skrämmer henne något förskräckligt. Hon vet inte hur hon ska klara sig igenom det. Illamåendet och tyngden från bebisen de senaste månaderna har inte gjort det lättare. Samtidigt är detta någonting som gäller den tre år äldre också. Att han har tillräckligt jobbigt, det vill säga. Alla panikattacker, ångest och psykisk smärta han behövt lida sig igenom. I en perfekt värld hade ingen av dem behöva genomgå det som hänt, men det finns inte riktigt mycket att göra åt det nu.
”Jag vill inte att du ska ta min smärta heller.. sen har du det tillräckligt redan också, eller hur?” Det kanske var ställt som en fråga, men egentligen förväntar hon sig inte något svar. Nej, hon är redan fastbesluten över svaret. Hon ler gentemot läpparna som ligger tätt intill hennes egna, hon skulle vilja fortsätta med det där.. men tyvärr har nog ingen av dem ork till något mer än några kärleksfulla kyssar. Förståeligt, definitivt. Därför får hon inte skuldkänslor när hon lutar huvudet mot kudden ett slag, och låter en utdragen suck rymma hennes läppar. Det får henne inte att glida ifrån honom däremot, utan de ligger fortfarande sammanflätande, med hennes armar runt honom, och hans om henne. En riktigt mysig omfamning, som Hayley aldrig kommer vilja dra sig ifrån. Förhoppningsvis kommer hon inte behöva göra det särskilt snart, det känns alldeles för hemtrevligt för att hon ska göra det självmant. Dock verkar det inte riktigt som att hon kommer få rymma från faktumet att mycket dåligt står bakom dörren och väntar. Det är uppenbarligen något som bekymrar Yaosu väldigt mycket, och han verkar inte kunna få en endaste ensam minut bort från de där påminnelserna. Det gör ont att se. Fingrarna stannar upp med sina rörelser, glider upp mot de lätt våta kinderna där de börjar stryka undan tårarna som trycker mot de vackra, mörkbruna ögonen. Ögonen hon älskar så mycket, som hon kan betrakta i timmar utan att bli uttråkad.
”Du.. kanske det kan bli så att du inte kan vara med mig rent fysiskt, men jag vet att du är med mig, trots allt. Precis som du vet att jag alltid kommer vara med dig,” viskar hon, känner hur hennes egna ögon börjar vattnas. Jösses, hon brukar verkligen inte gråta såpass mycket, men hormonerna gör det lättare för henne att brista. Men hon håller det inom sig, än så länge iallafall. ”Hur det än blir kommer vi att vara tillsammans.”

Det var ju just det som var problemet, att han kanske varken skulle kunna vara med henne psykiskt eller fysiskt. Bara rena rama tanken fick hjärtat att börja värka ännu värre och Yaosu ville bra gärna låta tårarna flöda i ännu större utsträckning. Att Hayleys ögon också blivit glansiga gjorde ingenting bättre, snarare tvärtom. Han snörvlade återigen till och betraktade henne genom floderna av lätt salt vatten. Tårar, de var underliga på alla sätt och vis. Visst var det förståeligt att de trängde sig fram om man fick vinden i ögonen eller något skräp tvärs över sin stackars ögonglob, men när man var ledsen? Rent logiskt sätt skulle ju tårar agera som ett slags skydd för ögonen, så betydde det sorg var en fara för synen? Åh, det var helt enkelt bara en väldigt udda biologisk reaktion, extremt skum när man började nysta i det hela.
”Men tänk om jag inte kan vara med dig varken fysiskt eller psykiskt”, mumlade den äldre och gömde ansiktet i en av de smala axlarna. ”Du vet vad som hände med Zihao, tänk om det händer mig också?” Fortsatte han med en darrning på rösten. Eftersom det hänt med en av de tre Huaze broderns var det mer än möjligt att du kunde hända för den äldsta av dem. Kanske det var genetiskt, eller ytterligare någon form av förbannelse som låg över dem? Han hade verkligen ingen aning, för allt det här som hade att göra med magi och så vidare, var helt omöjligt att förstå sig på. Det var i vilket fall något helt annat än typ matematik och historia, om man nu ens skulle försöka jämföra det med något.
Yaosu hasade sig upp i sittande ställning och korsade benen, så att han satt i skräddarsits. Fingrarna petade på de bara tårna och en djup, nästintill frustrerad, suck trängde sig fram. Tårarna letade sig fortfarande nerför kinderna och tinningarna dunkade på ett ytterst provocerande sätt. Kunde de aldrig lägga ner? Han har liksom ingen lust att sitta och lyssna på sina egna, ekande hjärtslag. För det var typ så det lät och det började driva honom till absolut vansinne. Det var först när kedjan runt handleden började bränna vid huden, som han slets tillbaka till verkligheten.
”Aj!” Utbrast tjugoettåringen och gjorde en grimas. ”Vad-” Rösten tynade bort och han försökte desperat lossa på halsbandet. Inbillade han sig? Nej, för guldet hade antagit en betydligt mer rödaktig färg, som om han av någon anledning stoppat in hela handen i en het ugn egentligen ämnad att smälta glas i. Ont gjorde det i vilket fall, det kunde han vittna för.

Det här är exakt vad Hayley helst skulle slippa fundera över. Komma bort ifrån. Verkar inte riktigt som att universum är på hennes sida, med tanke på att det är dessa tankar som fyller den andres huvud till bredden för närvarande. Gud, hon önska verkligen att alla deras bekymmer skulle försvinna. Från tomma intet, lämna dem ifred. Hon gnager sig hårt i underläppen, fingrarna stannar upp och hennes händer glider ner mot hennes sidor istället. Nästan livlösa. Det är underligt, men hon själv märker inte hur tänderna bitit hål i den fylliga underläppen. Inte något fjuttigt ett, utan ett rejält sår och blod börjar bubbla upp. Härligt. Som att kroppen inte gör tillräckligt ont redan. Tänk om han inte kommer kunna vara med henne, varken fysiskt eller psykiskt? Tänk om han förlorar kontrollen, precis som hans lillebror gjort? Fan. Det här är en av anledningarna till att hon inte brukar ta sig tiden att tänka igenom saker, det brukar ändå bara påverka henne dåligt, få henne att bli alldeles nervös och paranoid. Men tja, det är lite sent för det nu.
”Jag vet inte.. jag vet inte hur det kommer att bli Yaosu, alls. Men vi kommer att lösa det, jag är säker på det.” Helt ärligt försöker hon övertala sig själv lika mycket som mannen bredvid. Hon måste tro på de orden, annars kommer hon bara ge upp. Lägga sig under täcket och aldrig mer kika ut. Det är en taktik hon hållit sig fast vid, sen nio årsålder. När männen förgrep sig på henne behövde hon tvinga sig själv att fokusera på det positiva. Intala sig själv att hon kommer komma därifrån säkert, långt ifrån hel, men säker. Just nu känns det väldigt lätt att ge upp allt, men hon behöver se bortom det. Yaosu också. Tänka på hur glad föräldrarna kommer att bli när bebisen kommer.. eller om de inte vill ha något med henne att göra, får hon helt enkelt glädja sig åt att hon klarat sig igenom de senaste nio månaderna. Det är bäst så, mycket mer kan man inte göra. Hon stryker envist bort tårarna som kommit nerrinnande över de bleka kinderna. Blicken fäster hon på den tre år äldre, som sätter sig upp i sängen. Orden han utbrister får Hayleys egna kropp att rycka till, och med en grimas tvingar hon sig själv upp i sängen. Ingen bra idé. Verkligen inte. Kroppen gör trippelt så ont som den gjort när hon bara legat ner, men hon behöver finnas där bredvid honom. ”Vad händer?”

Att höra Hayley sägs det där fick allting att kännas en gnutta bättre, även om oron kvarstod som ett stort block med cement. Det vägrade att flytta på sig, vägrade att göra som Yaosu ville. Frustrerande, minst sagt. Lyckligtvis hade han snart något annat att fundera över - handleden som höll på att brännas av rakt på mitten av den där förbaskade kedjan. Efter några sekunders frenetiskt pillande med knäppet, lyckades han slutligen lossa på den för att därefter kasta den ner på golvet, där den gled in under en byrå. Huden där han virat eländet var alldeles röd och glansig vid det laget. Precis som ett brännsår, vilket inte var konstigt med tanke på hur ont det gjort.
Tjugoettåringen stirrade från halsbandet till den brända huden med stora ögon, för att sedan ta sig en närmare titt på skadan. Det hade varit lite som om hans kropp helt plötligt fått för sig att den var totalt allergisk mot guld, alltså så pass allergisk att det verkade fråga på huden vid beröring. Fast det var ju bara jättekonstigt för han hade värt samma kedja runt halsen i hela sex år, nästan sju om man nu skulle vara petig.
”Jag antar att halsbandet är värdelöst från och med nu..” mumlade Yaosu och bet sig själv löst i underläppen. Han slet de mörka ögonen från handleden och studerade flyktigt den tre år yngre flickan, bara för att spärra upp dem ytterligare. Ja, den där blodiga läppen fick honom genast på helt andra tankar. Vad hade hon gjort? Varför? Åh, hon hade ju redan tillräckligt ont, så ett stort jack i underläppen kunde knappast göra det hela bättre.
”Hayley”, gnällde den äldre och placerade några fingrar under den nätta hakan, bara för att dra tummen över såret. ”Snälla gör inte så, okej? Din läpp förtjänar inte att bli behandlad på det sättet”, fortsatte han och kände hur en grimas av smärta kröp över dragen på honom. Handleden sved något alldeles förskräckligt och ryggen gav ifrån sig ett långdraget, knakande läte. Men eftersom han var upptagen med att läxa upp Hayley, ignorerade han det där sista alldeles fullständigt. Dumma halsband, dumma förbannelse..dumma, dumma Samantha. Utan henne hade saker och ting inte blivit så kassa, utan istället hade livet fortgått som innan. Men nej, inte då.
Båda händerna slöt sig runt det vackra ansiktet och Yaosu spände blicken i de respektive kristallblå ögonen. Åh, trots att han började känna sig måttligt stressad vid det laget, kunde han inte låta bli att drunkna i dem. Var det verkligen lagligt att vara så underbar på alla sätt och vis? Han ruskade hastigt på huvudet och rätade lite på sig.
”Lova att inte göra illa dig själv. Inte nu och inte i framtiden. För oavsett om jag har någon som helst uppfattning om vad du sysslar med, kommer jag..” Den äldre tog ett djupt, ostadigt andetag innan han fortsatte, ansträngd så att det hette duga. ”Kommer jag aldrig acceptera det. Jag lovar, det sitter i ryggmärgen, så passa dig”, avslutade han och pressade varsamt läpparna mot Hayleys, så att han diskret kunde slicka bort det från hennes stackars underläpp. Synen av den illröda färgen mot den bleka hudtonen fick hjärtat att brista, och därmed var det bättre att eliminera den när han ändå hade chansen.

Vad var det egentligen som hänt? Ena sekunden hade de legat tätt intill varandra, som så många gånger innan, men sen hade halsbandet reagerat underligt. Som eld. Det krävs bara en snabb blick mot handleden på den äldre för henne att se brännmärkena. Hayley bara stirrar på det ett slag, medan hjärnan försöker att greppa tag om vad det är som skett. Halsbandet hade glidit ner mot golvet, och ändå är han i sin tvåbenta form. Det får ögonbrynen att rynka ihop sig. Konstigt. Nu är ingenting av det här normalt, men under de månader som hon känt den andre har han alltid förvandlats när huden inte var i kontakt med det där halsbandet. Hur kommer det sig att han inte gör det nu?
”Men du är fortfarande i din mänskliga form,” påpekar hon medan fingrarna frånvarande stryker sig över ryggen på Yaosu. Känner knotorna under fingertopparna. Så halsbandet kanske inte funkar längre, men det borde väl betyda att han skulle vara fast som varg och inte människa, eller hur? Ja, om man ska följa det som hänt hittills så bör det vara så. Hon klagar verkligen inte, men det är lite oroväckande. Är det pågrund av de djupa såren över nacken på honom? Fan. Om hon bara skyddat honom bättre hade de förhoppningsvis sluppit allt det här. Den artonåriga flickan väcks upp från sina tankar när hon känner hans hand mot sin haka, och tummen glider försiktigt över underläppen på henne. Hon hade inte ens märkt det själv. Blicken glider ner mot sitt pekfinger, som snuddat lite vid läppen. Alldeles blodig. Hur hade hon inte märkt det här? Den dunkande smärtan borde ha fått henne att förstå det. Men icke. ”Jag gjorde det inte med flit..” Hon vill väl försäkra Yaosu om det, så att han inte blir orolig över det. Ett självskadebeteende som grädden på moset skulle inte riktigt vara så bra just nu. Inte med allt annat som pågår i deras liv. Ett leende rör sig upp över det bleka ansiktet. Göra sig själv illa. Hayley har aldrig medvetet gjort det, trots allt hon genomgått i sina år. Nu har hon bitit sönder läppen ett flertal gånger för att göra sig själv illa, men hon har nog inte riktigt tänkt på att det är vad hon gör. Som sagt, inte medvetet. Det som får henne att le är bara faktumet att han framför henne är så sjukt bedårande. Mysig, omtänksam. Det får henne att bli alldeles varm om bröstkorgen, trots att det finns mycket som bekymrar henne.
”Jag lovar att jag inte ska göra mig själv illa” upprepar hon medan läpparna per automatik besvarar kyssen. Slickade han just bort blodet?

”Jo, men det är bara för att jag håller tillbaka”, svarade Yaosu och lät fingrarna vidare upp mot Hayleys hårfäste. ”Precis som jag gjorde för flera månader sedan när halsbandet åkte in under fåtöljen”, fortsatte han och lämnade en lång kyss på den släta pannan, för att därefter luta sig tillbaka. Det var av den anledningen som rösten lät halvt ansträngd och svetten hade börjat slingra sig nerför den ljusa huden. För även om han inte gjorde det ofta, så gick det att hålla igen om han verkligen försökte. Och i den stunden var det i princip det enda som tjugoettåringen kunde tänka på. Främst för att han inte hade någon lust att lämnas inkapabel till att tala, men även för att han ville kunna ha armarna slingrade om den yngre flickan. På så sätt skulle han aldrig behöva släppa taget, eller han kunde i alla fall intala sig att han inte skulle behöva det. Äsch, det var svårt att förklara det där ordentligt. Han kände sig helt enkelt närmare henne när han kunde fånga in henne i famnen, närmare än vad han någonsin gjorde när han lämnades med fyra tassar och ben. Då kände han sig mest värdelös, på precis alla sätt och vis.
”Bra”, mumlade den äldre efter att hon lovat att inte göra sig själv illa. Det löftet var viktigt för honom, viktigt att ha fått höra klart och tydligt. Då kunde han i alla fall slappna av en gnutta mer, även om det inte räckte på långa vägar. Yaosu ville ju inte att hon skulle ha ont överhuvudtaget, varesig smärtan grundade sig i ett självskadebeteende eller annat - typ som såren över magen.
”Lova att inte bryta det löftet”, fortsatte han efter en stunds tystnad och drog sig slutligen tillbaka på riktigt. Inte någon decimeter eller två, utan istället slängde han benen över sängkanten och kom upp på fötterna. Världen snurrade omkring framför de bruna ögonen och tjugoettåringen var tvungen att fatta tag i en av byråerna för att inte drälla rakt i backen. Såhär illa brukade det inte kännas, inte ens när det kändes som om han skulle brista i flera bitar. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Den äldre stod och svajade på stället en kort stund, innan knäna slog i golvet när ryggkotorna sköt ut, en efter en. Halsbandet vågade han inte förlita sig på längre, det skulle förmodligen ändå bara bränna skinnet av honom. Så med andra ord fick han väl lida genom processen? Processen som redan vid den punkten kändes betydligt värre än den brukade.
”D-det borde inte vara någon fara, eller hur?” Viskade Yaosu lätt panikartat för dig själv och tvingade sig själv att fortsätta mot badrummet. ”Det är i-inte fullmåne så..så det b-borde vara okej”, stammade han därefter och kved till när ytterligare en våg av smärta letade sig genom den svaga kroppen. Bra, intala dig själv det där, då stämmer det ju utan tvekan. Jadå.

En kort sekund hade Hayley naivt hoppats på att det hela på något magiskt sätt löst sig. Att han inte skulle behöva leva med förbannelsen. Men som sagt hade det varit naivt, förskräckligt naivt. Ingen kan väl döma henne för det, eller hur? Att hon håller hoppet uppe? Nej, hon tycker åtminstone inte det. Sen så är hon lite patetisk själv, men det spelar ingen större roll. Axlarna sjunker av svaret hon får, det gör så ont i bröstkorgen av att se honom lida såpass mycket. Nu när halsbandet är sönder kanske han inte kommer komma tillbaka till sin tvåbenta form. Hur ska de ta sig till då? Det kommer knappast få någon av de två att må bättre. Förvisso kommer de fortfarande kunna vara tillsammans, tätt ihop, men det kommer inte vara ett liv. Framför allt inte för den tre år äldre mannen bredvid henne. Som nu kommit upp på fötter. Hans röst är alldeles darrig, nära på att brista totalt. Samtidigt verkar händerna bli mer och mer svettiga. Åtminstone av det hon känner när han rör vid hennes panna, och sedan lämnar en kyss på samma ställe. Inte bra, inte bra alls.
”Jag kommer inte att bryta det löftet..” Instämmer den artonåriga flickan, och tvingar sig själv att räta lite på ryggen. Bara att röra sig en liten millimeter är tillräckligt för att kroppen att skrika av smärta. Men hon måste upp. Yaosu verkar inte kunna hålla balansen. Med en grimas låter hon benen glida över sängkanten, bara för att de bara fötterna ska komma i kontakt med det svala golvet. Dock verkar det inte som att hon kan göra så mycket för att hjälpa, då den äldsta Huaze brodern snart försvinner in i badrummet. Huvudet står praktiskt taget helt blankt, hon har absolut ingen aning om vad det är hon borde göra för att hjälpa till. Det finns inget hon kan göra. Helt jävla värdelös, det kan man definitivt beskriva henne som. Hon kan inte göra någonting för att hjälpa den person hon älskar mest i hela världen, och fy fan vad ont det gör. ”Det borde inte vara någon fara.” Hayley kniper ihop läpparna, innan hon själv svajar till några gånger där hon står ostadigt på golvet. När hon återfår balanssinnet skyndar hon sig mot dörren. Det finns nog bara en enda person som kan hjälpa Yaosu där och då, bara någon som genomgått det hela själv.
”Zihao?”

Magen vände och vred på sig dom aldrig förr och tjugoettåringen fann snart sin plats över toalettstolen, där gårdagens middag snart befann sig. Svetten i pannan hade blivit värre och händerna greppade ofrivilligt tag om kanterna. Det var äckligt, säkert alldeles fyllt till bredden med en massa obehagliga bakterier. Han hade totalt glömt bort det lilla faktumet att han städade både sitt eget sovrum och därmed även badrummet varje dag, som om det vore schemalagt. Däremot var det inte precis någonting han funderade över där och då.
Tinningarna bultade och Yaosu vilade slutligen ryggen mot det svala kaklet som täckte väggarna. Hjärtat hade åkt rakt upp i halsgropen på honom och naglarna skrapade febrilt i golvet. Det gjorde ingenting bättre, men känslan av den lätt sandpappersaktiga texturen var av någon anledning lugnande. Inte lika lugnande som de små rörelserna Hayleys fingrar brukade göra över den ljusa huden, dock bättre än ingenting. Vid det laget hade han åtminstone börjat acceptera det faktum att saker och ting inte längre var som de brukade. Smärtan brukade aldrig riktigt nå den nivån och inte heller brukade den te sig så förbaskat långdragen, plågsam.

Samtidigt i vardagsrummet knorrade Zihao till vid ljudet av Hayleys stämma. De mörka påsarna under ögonen talade för att han inte fått sig en blund under nattens gång, främst på grund av skuldkänslorna som hemsökte honom. Visserligen hade han inte aktivt valt att försöka mörda de tre människorna han för tillfället stod närmast, men ändå - det gjorde ändå ont att ens tänka på vad som kunde ha hänt.
”Vad?” Svarade nittonåringen tillslut och vred motvilligt på huvudet, så att han kunde stirra ner genom korridoren där den yngre flickan uppenbarat sig. De svarta ögonen gled från hennes nätta kropp, ner till magen och vidare bort mot den öppna dörren. Barnet skulle klara sig, eller hur? Jo, så djupt hade klorna inte lyckats nå.
Ögonbrynen drog ihop sig efter att några sekunder passerat och den äldre av de två ungdomarna kom förvånansvärt smidigt upp på fötterna. Med tanke på det där ansiktsuttrycket som strök över hennes annars, enligt Yaosu, perfekta drag talade starkt för att någonting var knas med den äldre Huaze brodern. Ljuden som öronen lyckades snappa upp från badrummet stärkte den teorin. Äckligt, definitivt inte det roligaste att ta itu med på morgonen.
”Såren över magen..jag tror jag kan hjälpa dem läka lite bättre senare. Ge mig bara någon minut eller två”, mumlade Zihao när han passerade Hayley. ”Salvia, timjan och rosmarin blandat med silver brukar kunna hjälpa”, fortsatte han och stannade till i dörröppningen, för att sedan vända sig mot henne igen, med ett litet leende på läpparna. ”Om du nu vågar låta mig komma så pass nära. Vem vet, jag kanske äter upp dig precis som under gårdagen.”

Okej, så det är uppenbart att de två inte varit de enda vars mående förvärrats under nattens gång. Zihao ser fortfarande likblek ut, ringarna under ögonen är mycket mörkare än innan, som att han inte kunnat få en endaste blund. Den artonåriga flickan skulle nog inte medge det om han frågat henne, men hon blir uppriktigt sagt orolig. Trots att de två inte haft den bästa relationen sinsemellan så brister det i bröstkorgen bara av att se honom så uppriven. Skuldkänslorna han måste känna är säkert fördrövliga. Det är därför hon står som förstummad och glor på honom. Det brukar inte hända, att hon bara håller tyst. Munnen brukar gå av sig själv, omöjlig att sätta stopp på. Särskilt med snäsiga kommentarer till den ett år äldre. Men de har väl kommit varandra närmre, tillräckligt nära för att hon ska känna uppriktig oro gentemot honom.
”Klart jag vågar låta dig komma nära,” mumlar hon med ett magert leende över de illröda läpparna. De hade tidigare under morgonen varit lika bleka som huden, men med tanke på blodet från såren har de fått lite färg. Inte direkt på det bästa sättet. Men men. Leendet är åtminstone genuint. Om omständigheterna varit annorlunda hade hon kanske skämtat till det, lagt till någon ironisk kommentar, men det är mycket mer allvarligt nu.. och hon kan inte riktigt få sig själv att fortsätta med dagen som alla andra. De kristallblå ögonen följer efter honom när han går in i rummet, och genast känner hon hur kroppen börjar skaka. Hon försöker att föra händerna till ansiktet, men det rycker krampaktigt om dem. Tårarna tränger sig igenom murarna för engångsskull samtidigt som munnen försöker att ta ett andetag. Det går inte att andas. Bröstkorgen glider upp och ner, snabbt. En stor panikattack.
”Hayley..” Joshua kommer fram från sin tidigare plats i köket. Ögonen är alldeles fyllda med tårar att hon inte riktigt kan avgöra hans konturer. Men han ser friskare ut än de andra tre. Vilket är förståeligt med tanke på att han varken blivit riven eller biten och inte är fylld till bredden med skuldkänslor. Hayley försöker att få ut ord, men det går inte. Rösten fastnar i halsen, och det brister när hennes väns armar slingrar sig om henne.
”Jag kan verkligen inte göra någonting för att hjälpa honom..” Orden kommer ut var för sig, en bokstav i taget.

”Jaså, här sitter du och har det mysigt”, började Zihao och satte sig på huk framför Yaosu, efter att ha dragit igen dörren efter sig. Det var bättre på så sätt - säkrare för de andra två om någonting råkade gå snett. Nu verkade det inte som om den äldres rättmätiga sinne höll på att dra åt skogen, men ändå. Bättre att ta det säkra före det osäkra.
”Mysigt?” Upprepade tjugoettåringen och slog upp ögonlocken, trots att de blivit ytterst tunga. ”J-jag har inte spytt p-på flera år”, fortsatte han och lät en av händerna glida över den nu tomma magen.
”Det är för att din mage anpassar sig”, förklarade Zihao och satte sig ner ordentligt, med benen i kors och baken på golvet. ”Innan har bara din fysiska skepnad ändrats, alltså utsidan..du har aldrig haft några beteenden eller instinkter som går att knyta till den formen, men nu kommer du att ha det”, fortsatte han försiktigt och sneglade ner mot fötterna. ”Din mage tillhör vargen, inte dig.” Den yngre greppade tag om broderns händer och spände blicken i honom. De bruna ögonen, ögonen som alltid varit bruna, skimrade i gult. Det var så otroligt konstigt, ovant.
”Det gör så ont”, snyftade Yaosu och sjönk ihop med axlarna. Ryggkotorna fortsatte skjuta upp och skulderbladen följde efter, innan de sedan pressades neråt med ett rejält ryck. Varje brutet ben, varje liten förändring som skedde i kroppen gjorde ont. Ofattbart ont. Bitmärkena som han fått under gårdagen? De började kunna jämföras med små skrapsår, särskilt som de läkt hydrats under en kort period.
”Jag vet, men du kommer att klara det och det kommer kännas bättre när det är över, jag lovar”, viskade nittonåringen och backade undan för att ge den äldre brodern mer plats. Istället satte han sig på toalettlocket och drog upp benen under sig. “Håll det inte inne, utan låt vargen komma ut..den kommer inte att göra någon illa så länge du kämpar mot dess instinkter.” Zihao vilade hakan mot knäna. ”Jag lovar att den inte kommer göra illa Hayley, precis som jag aldrig skulle kunna göra illa Joshua..nåväl, så länge jag inte är förgiftad och eländig”, rättade han och vände bort ansiktet. Nej, det där var ingenting han ville bevittna. Verkligen inte.