Vrale PRS Emma07 och Vidomina

Drew kände sig... förvirrad. Visste inte riktigt vart han skulle ställa sig här, på vilken sida. Självklart föraktade han totalt vad hans far tydligen pysslat med under kriget, men det var ju ändå hans far. Oavsett vilket så kände han sig inte bekväm nog för att sitta kvar här och fortsätta middagen vidare när resterande delar av familjen gått, också hans mor hade följt de andra två ut. För en gångs skull hade hon inte lagt sig i Philips beteende riktigt lika mycket som hon brukade, och Drew kunde ana varför. Antagligen skämdes hon, ville inte stå vid sin makes handlingar i det. Han reste sig också upp.
"Jag tackar också för mig." Han behövde knappast någon mer anledning än så innan han reste sig upp och gick ut ur salen. Ändå med en liten baktanke om att kanske ta chansen att tala med Sunniva, ville passa på nu när alla ändå var uppsplittrade - även om stämningen kanske inte var den allra bästa.
Ivors agerande i det här fick bara Jeanne än mer tacksam för att det inte var många dagar kvar tills hon äntligen kunde kalla honom för sin man. Det var den här mjukheten och omtänksamheten hon från första början hade fallit för. Hon log svagt emot honom.
"Tack." hon älskade att han behöll lugnet så väl, visserligen brukade väl även hon göra det men det var svårt att sitta och lyssna till de här sakerna, minnena och bråket de emellan. Det blandat med oron inför kriget gjorde ingenting bättre. Då hennes mor föreslog att de skulle gå därifrån nickade hon litet och reste sig upp, följde dock inte med henne på en gång. Istället gick hon bort till sin far som ställt sig upp vid sitt lilla utbrott tidigare och gav sig in i hans famn.
"Jag älskar dig, pappa." viskade hon svagt. Talet om allt han gått igenom det senaste kriget och tankarna på ett nytt fick det att kännas viktigt att få sagt.
"Tack hjärtat." Rowan log mjukt samtidigt som han kramade om dottern, var själv förvånad över vilken egenskap hon hade till att få ilskan att åtminstone nästan helt rinna av honom. Han var väl inte en särskilt ilsken person av sig, men Philip gick på hans nerver rejält. Dottern släppte taget om honom igen innan hon gick tillbaka bort till sin fästman och mor och Rowan sjönk ner med en suck på stolen igen. Det skulle sannerligen bli en spännande tid att ha dem alla här nu inför bröllopet och senare även krigsplaneringen. Såg bort emot Sienna som nu också hon rest sig upp, lade en snabb hand på sin makes axel innan hon såg bort emot sonen istället.
"Kom, Edric." också sonen nickade och följde moderns exempel på att ge sig ut, kanske hade hon haft i baktanke att lämna karlarna själva istället.
Giselle hade smitit därifrån tidigare än de andra, men ändå några sekunder för sent för att ha hunnit ut samtidigt som sin älskade. Istället hade hon fått halvspringa lite lätt igenom korridoren för att hinna ikapp honom.
"Jerome, vänta." bad hon innan hon slutligen hann ikapp.

När Jerome hörde sin älskades stämma vände han om i korridoren och fångade in Giselle i sina armar. Han kysste henne, kanske en aning aggressivt, och skulle förmodligen gått längre än så, om han inte vaknade upp ur hans trans av att några tjänare passerade förbi.
Allt liv vid matbordet hade väckt en känsla av att fly därifrån, en känsla som hans far vanligtvis triggade hos Jerome. Och vilket bättre håll att sticka åt, än det där Giselle var? ”Du är så ljuvlig.”, viskade han åt henne och kysste hennes läppar igen för att sedan flina brett samtidigt som han iakttog henne i några sekunder. Lite klarare i huvudet när han mötte hennes blick. ”Kom.”, sa han med en piggare ton och rörde med handen under hennes haka. ”Vill du med på ett äventyr?”
Utan att vänta på något svar tog han hennes hand i sin och drog med henne ut från slottet. Skyndade stegen mot hamnen. Gav ifrån sig ett skratt när han närmade sig skeppet och upptäckte de andra på däck. Piraterna verkade hålla en fest. De dansade, spelade musik och skrattade högt. ”Jerome!”, ropade de när de fick syn på deras vän. ”Vi tar med henne ut på en sväng, grabbar!”, svarade Jerome och syftade på skeppet. ”Du kommer att gilla det.”, flinade Jerome åt Giselle och gav henne en puss på kinden innan han släppte hennes hand och gick för att hjälpa de andra att lossa ankar.

Sunniva hade hunnit en bit ut i korridoren då hon hörde steg efter sig. Hon såg över axeln, i tron om att det kanske var en vakt, eller tjänare. Men när hon upptäckte Drew stannade hon upp och vände sig helt om. ”Drew? Du var inte heller så glad över middagen, va?” Hon drog lite osäkert i ena mungipan. Hon ångrade sig nästan att hon sagt de orden. Det var inte där hon ville spendera sitt fokus. Nej, hon hade gått därifrån för att få slippa. För en halv sekund övervägde hon att ge tecken om att hon inte var intresserad av något samtal, Drew var väl ändå på väg åt något annat håll. Men så tänkte hon på det igen- det var hans familj med. Nog var det upprörande för honom med, även om Sunniva inte visste hur mycket det berörde honom. Det kanske skulle vara skönt för Drew med att få vila tankarna på något annat.
”Jag tänkte gå till värdshuset. Jag ska jobba, men om du vill kan jag bjuda dig på ett glas? Värdshuset är inte långt härifrån.”, erbjöd hon sig och log då genuint åt hans håll.
Medan hon väntade på hans svar vände hon sig om för att fortsätta gå därifrån, i hopp om att han ändå skulle ta erbjudandet. Trots att hon velat slippa bli påmind om kvällen, kändes det bättre att, för tillfället, spendera tiden med någon fler.

Erland satt tyst kvar. Han hade inte deltagit särskilt i Philip och Rowans bråk. Men det var just därför. Bråket angick honom inte. Även om det triggade honom något att Philip behandlade Erlands bästa vän på det sättet han gjorde. Helt oacceptabelt.
Han var så försjunken i tankar när Sienna lade en hand på hans axel att han ryckte till. Han log ursäktade åt sin fru och kramade tafatt om hennes hand för att sedan se när både hon och Edric lämnade Aiden, Rowan och han själv kvar i matsalen.
”Jag ska hålla koll på Philip, Rowan. Han ska inte få tillfället igen att ställa till med en scen. Du har mitt ord.”, sa Erland och lät säker på sin sak.
Aiden såg inte lika övertygad ut. Men orken hade runnit ut och han visste tillräckligt att ta ut sin ilska över Erland, som var helt oskyldig i det hela.
”Pappa, du kan inte mena allvar, att du går sida vid sida i krig, med den där dåren?”, sa han och syftade på Philip.

Giselle skrattade genast till lätt då han drog in henne i sin famn, lade omedelbart armarna omkring hans nacke. Stämde in i hans kyss, njöt av att äntligen få vara nära honom igen, här var åtminstone lite mer ifred än innan. Visst, inte optimalt, men åtminstone inte precis intill hennes far.
"Jag har saknat dig." viskade hon tillbaka, fastnade med blicken i hans ögon en stund tills han avbröt henne med erbjudandet om äventyr. Genast sken hon upp igen.
"Den dagen jag tackar nej till det hoppas jag aldrig kommer." Hon älskade honom för de här spontana, men ack så romantiska, stunderna med honom. Hon fick aldrig tråkigt en sekund.
Väl ute vid båten hälsade hon glatt på hans vänner där, innan hon tog sig upp mot fören på båten medan de jobbade. Hon hade aldrig varit mycket ute på sjön, och ärligt talat visste hon heller inte mycket alls om varken båtar eller vattnet förutom det hon lärde sig via Jerome. Men där framme vid båtens framkant, med vattnet framför sig och vinden i håret kunde hon ändå förstå fullt ut varför han gillade det.

Drew log snett åt hennes fråga, visste inte riktigt hur han skulle beskriva känslan efter middagen men inte var det glad i alla fall.
"Nej, den kunde väl ha gått bättre." höll han med, beslöt sig för att inte gå längre in på ämnet än så. Han visste inte riktigt hur han skulle känna över det här, och det var något han fick fundera ut ifred när han hade lugn och ro. Inte här och nu, nu kunde han istället fokusera på att umgås med henne.
"Ja! Jag följer gärna med, det hade varit roligt att få se lite mer utanför slottsväggarna." Han kom på sig själv med att ha svarat lite väl entusiastiskt först, men kom åtminstone på en snabb ursäkt för det innan han följde med henne bortåt. Visst hade han varit här och i staden förut, men på senare år hade han inte tagit sig tiden att vara ute ibland folket utan mer fokuserat på att vara kvar och med på så många möten han kunde, ville lära sig så mycket han bara kunde.
"Hur kommer det sig att du jobbar där?" Han bet sig lite i tungan efteråt. Vad var det för fråga? Hur kommer det sig att någon jobbar någonstans?

Rowan hade ganska kvickt lugnat ner sig igen, en lätt irritation låg kvar hos honom men absolut inte den ilskan han känt för en stund sen. Det hade gått över i någon slags uppgivenhet, och han misstänkte skarpt att det var det kommande kriget som orsakat det. Han kunde inte riktigt skaka av sig den känslan ännu, den men också en sorts rastlös känsla. Nästan jagad. Han visste inte vad de hade att vänta sig och ifall det skulle gå sämre än förra kriget. Visst hade de vunnit, men det hade också kostat dem mycket. Ärr som aldrig riktigt skulle läka helt.
"Tack." Han log lite emot Erland, var evigt tacksam för den fantastiske vän han funnit i honom. Han var en av de få personer Rowan verkligen skulle lita på med vad som helst, och han var tacksam för att han var en av de som stannat kvar. Han tänkte precis säga något då sonen tog till orda istället, och Rowan suckade lätt. Men det var förstås inte konstigt att han hade frågor.
"Självfallet vill jag inte det, hade det varit upp till mig hade han aldrig fått komma i närheten av oss eller er." Han gjorde en kort paus och lutade sig tillbaka innan han fortsatte igen. "Men i de stunderna måste jag försöka tänka som en kung istället som mig själv. Vi behöver all hjälp vi kan få inför det här kriget, och jag kan inte riskera mitt folks säkerhet på grund av att jag inte gillar honom." Hur gärna han än ville porta Philip därifrån visste han bättre än så. "Jag är ledsen att vi inte berättat för er tidigare, men vi ville att ni skulle vara vuxna nog att kunna se bortom det först. Du är precis som jag när jag var ung - och jag skulle antagligen ha tagit det ännu sämre än dig." han log snett, på ett vis hade han väl reagerat starkare också. Men så hade ju hans föräldrar också blivit mördade fullt ut.

”Iväg med henne!”, ropade Jerome glatt och klappade sin kompis över ryggen när de tillsammans såg hur skeppet sattes i rörelse och de styrde ut, bort, från Eimports hamnar. Sedan återgick vännen till de andra piraterna och Jerome gick tillbaka till Giselle. ”Kom hit.” Han drog henne till sig och kysste henne igen för att sedan ta med henne närmare de andra. Han ville känna henne nära, i en dans. Det var galet vilket kraft Giselle hade över Jerome. Hade han inte vetat bättre skulle han trott att hon lagt en besvärjelse över honom. För det var ingen han älskade mer än henne. Hos Giselle fann han allt han i världen hade önskat sig.
Jerome lade armen om hennes nacke för att trycka henne mot sig och röra sig lite klumpigt i takt till musiken. Brydde sig inte om att han saknade taktkänslan. Det var bara närheten han var ute efter.
Jerome lösgjorde sig, efter en liten stund, litet från greppet för att istället kunna möta Giselles blick. ”De är fina, de där två. Jeanne och.. vad heter han.. eh.. Ivor. Ja. De kommer bli ett vackert brudpar.”, flinade han och rörde vid hennes ansikte. ”Men jag är säker på att du kommer vara den vackraste bruden. Den dagen då.. Ja..” Han avbröt sig själv. Kände att alkoholen från middagen förmodligen tagit överhanden. Istället valde han att kyssa henne igen. ”Vad tycker du om vattnet? Visst är hon fin också?”, frågade han glatt och svepte med blicken, förbi hennes axel, på skeppet, de andra och utsikten över vattnet.


Sunniva himlande medhållande med ögonen då Drew kommenterade middagen. Det måste ha varit jobbigt för honom att se sin far, Philip, bete sig på det sättet. Och höra om det hemska saker han hade gjort. Men hon ville inte fråga, och kände inte behovet att veta heller. Det angick henne inte. Dessutom hade Drew tackat ja till erbjudandet att följa med henne till värdshuset. Så entusiastiskt att Sunniva gav ifrån sig ett litet skratt. Hon sneglade åt hans håll för att sedan fortsätta stegen ut på gatan som skulle leda de bort dit.
”Jag sparar pengar för att kunna ta mig in på Begonia, universitet alltså. Jag vill utveckla mina magiska egenskaper. Helst alkemi men..-” Sunniva avbröt sig själv när hon insåg hur hon snöat in på att tala om sig själv. Svarat alldeles för mycket på hans fråga. ”Du kanske inte alls är intresserad av det. Men ja. Det är min dröm.”, lade hon sedan till och log åt hans håll innan hon sträckte sig efter handtaget till dörren för att kliva in i värdshuset.
Där inne var stämningen lugn. Några resenärer utplacerade vid borden. Någon satt själv och läste. En annan smakade av maten och drycken. Några skrattade. Det var ändå en trevlig känsla att komma in där. Något med att det var en samlingsplats där alla var välkomna. Det var iallafall det Sunniva gillade det mest.
”Sunniva! Servera herrskapet borta vid fönstret. De har har precis kommit hit. Vad bra att du dök upp.” Solmyr sken upp när han fick syn på henne, från disken där han stod för att servera gästerna där. Solmyr var en speciell person, kanske inte till blicken så. Då såg han ut som en vanlig värd, en man, en människa. Men han hade en häftig bakgrund. Han hade innan sin tid som ägare för värdshuset varit en ande. Men så hade hans senaste värd befriat honom och beviljat hans önskan, att bli en människa. Sunniva ville tro att Solmyr fortfarande hade magiska krafter, men det var något han ständigt nekade varje gång hon frågade honom.
”Sätt dig vid ett bord, jag gör dig sällskap snart. Jag ska bara servera gästerna. Det verkar vara en lugn kväll.”, sa Sunniva glatt åt Drew och gick runt för att hämta beställningarna åt gästerna.


Aiden gillade inte riktigt Rowans svar. Men det kanske mest berodde på att hans far hade rätt. Han kunde inte låta känslorna ta över, bara för att de inte tyckte om Philip. Det var smart att inkludera Acria i striden. Vrales trupper skulle bli mycket starkare så. Men det var fruktansvärt det Philip hade gjort. Så fruktansvärt att Aiden inte riktigt kunde förstå det. Så hemskt det måste ha varit för båda hans föräldrar. Och Erland. Han knöt näven ilsket och sneglade först åt Rowan och sedan Erland. ”Jag vill vara med. Låt mig strida. Jag tror Kai också vill. Jag har tränat honom bra, jag tror han skulle vara ett bra tillskott.”, sa han och Erland drog lite på ena mungipan. Han hade sina åsikter om det, men det var faktiskt upp till Rowan. Aiden var Rowans son. ”Du är skicklig, Aiden .”, sa han istället, lite till Aidens besvikelse.
”Giselle och Jerome ville säkert också vara med. De är är skickliga, eller hur? Och Sunniva. Eller ja, hon kan ju magi- det måste väl räknas som någonting?”
Aiden sökte en anledning att inkludera kusinerna. De skulle göra mer nytta så. ”Ivor också.”, tillade han efter en sekunds betänketid.
”Visst, pappa? Visst låter du oss vara med nu?”

Giselle brast genast i skratt av hans plötsliga infall att dansa, det var alla de här sidorna hon älskade. Spontaniteten. Det kändes som om sjön också var hans rätta element, åtminstone som hon kunde se - det var otroligt fint att se hur han arbetade där ihop med de andra. Följde glatt med i dansstegen, inte den bästa dansaren hon heller men hon var dock smidig. Takten fanns väl inte riktigt där ännu, men det fanns åtminstone potential.
"Jag kan knappt vänta tills den dagen." Viskade hon tillbaka strax innan hon besvarade hans kyss, höll förstås också med om hans påstående. Bröllopet skulle utan tvivel bli ett vackert sådant.
"Det är fantastiskt." Hon lade ena armen omkring honom, hade kanske inte tyckt det varit riktigt lika vackert om inte han varit närvarande. Hon rynkade pannan då hon såg något flygandes längre bort, såg för stort ut för att vara någon vanlig fågel eller dylikt.
"Vad är det för något?" hon pekade upp mot skyn där hon sett varelsen.


Drew log litet då hon nämnde alkemin - det var något han åtminstone visste en del om. Med tanke på att hon ville plugga det så anade han att hon var betydligt mer insatt än han själv, men det fanns ändå något gemensamt där.
"Min mamma har lärt mig en del, men jag skulle inte kalla mig särskilt kunnig. Jag vet hur jag kan göra lite blandningar, men jag skulle aldrig kunna förklara varför dem fungerar." sade han med ett svagt skratt. Det hade varit en sorts bisyssla för honom, något roligt att pyssla med och lära sig om på fritiden. Hans tankar avbröts då de kom in i värdshuset, glad för att det verkade vara relativt lugnt.
"Tack." Han slog sig ner vid ett av båsen, följde henne med blicken där hon försvann iväg.

Just som Rowan trodde att han lugnat ner stormen med Aidens ilska, så kom nästa. Förstås ville han vara med i kriget, det var nästan det första som slagit Rowan med krigsnyheterna. Oron över att sonen skulle delta, det var en tanke han hatade. Han suckade lätt.
"Om det vore upp till mig skulle jag helst hålla er så långt borta ifrån striderna det gick." Han skakade lätt på huvudet. "Men ni skulle väl ändå inte ge er med att delta. Hur mycket jag än ogillar det, så anar jag att jag inte har mycket till val." Han ville nästan påpeka att sonen inte skulle vara riktigt så glad över det, men så förstod han honom också. Självfallet ville han vara med och skydda sitt land. Han var inte helt säker på att Thessa skulle hålla med honom i det här, men även om han förbjöd honom misstänkte han att sonen ändå skulle ta sig till striderna. Då skulle han hellre ha koll på vart han var och ha honom nära sig.
"Något är på tok.." mumlade han, den där obehagliga, jagade känslan vägrade ge med sig och tycktes istället växa sig starkare. "Kom, låt oss hitta din mor." Han reste sig upp ur stolen, det var först då han förstod vad som var på tok. Först när smärtan dök upp, han hade först inte kopplat att känslan inte var hans utan Camenags. För någon sekund såg han med drakens ögon, såg jägarna i Oriagates blå färger. Så kastades ett rejält spjut in i drakens buk, och Rowan flämtade till och kastades tillbaka till sig själv igen. Vacklade till av smärtan som också han kände, en blick nedåt avslöjade att en drakes blåa blod spred sig över hans skjorta. Han höll sig för sidan, trots att hans eget skinn var helt så var drakens smärta ändå verklig också för honom.
"Det är Camenag," Han såg upp på Erland med en blick i ren och skär panik, visste inte ens om vännen skulle förstå mer vad han syftade på men kunde bara hoppas. Han kände sig så otroligt maktlös, och för att inte nämna stressad. Camenag var rejält sårad och det fanns ingenting han kunde göra åt saken.
Rowan. Drakens mörka röst i hans inre - nej, var det ifrån rummet? Rowan visste inte ens. Det var inte förrän det faktiskt skedde, som han insåg att draken inte bara blivit sårad. Det var som om något exploderade inombords. Som om hela han slets itu, och det var en smärta som inte kunde jämföras med något Rowan varit med om tidigare. Inte ens under kriget och all tortyr han fått utstå där, han hade hellre huggit av sig mer än bara fingrar än att utstå det igen. Han trodde också att han ropat ut sin smärta men så var allt också suddigt. Han kastades några steg bakåt, och kippade efter andan som någonstans tycktes ha gått ur honom. Samtidigt som han kastades bakåt så tycktes en spöklik skepnad framstå ifrån honom, formade sig till en genomskinlig gestalt av Camenag som sedan försvann ut i tomma intet.
"Nej! Nej, nej, nej..." Det blev som en fullkomlig tystnad inombords Rowan, som han aldrig varit med om förut. Draken var borta. Allt var tomt. Tyst.

Jerome flinade brett åt Giselles svar. I samma ögonblick tog han tag i hennes sidor för att lyfta upp henne och snurra henne runt. Men så fort han hörde en oro i hennes röst släppte han lugnt ner henne igen och följde hennes blick. Jerome flämtade när han såg det stora vidundret han med.
”Vad i..”, fick han fram innan han tillslut helt fått tillbaka talförmågan. ”Mannar! Mot hamnen, vi måste till slottet. Nu!” Det blev fart på däck och de hjälptes åt att vända om det väldiga skeppet och styra kursen mot hamnen igen. Tack och lov hade det inte hunnit långt ut, så det var snabbt vid bryggan igen. ”Kom.”
Jerome fattade tag om Giselles hand och drog henne till sig för att lyfta upp henne ännu en gång. Med hans käraste i sina armar hoppade han från skeppet på bryggan och landade med en duns. ”Gick det bra? Kom, vi måste skynda oss, jag tror Rowan och Thessa kan vara i knipa.” Han behöll hennes hand i sin och skyndade stegen mot slottet med andan i halsen. Vad än det där väldiga flygfäet verkade vara, så verkade det inte det av godo. Iallafall så kände Jerome så.

Sunniva arbetade lätt bakom baren tillsammans med Solmyr. För att hälla upp drycker och lägga upp maten på fat. Det var en vana nu. Hon hade jobbat där ett bra tag och de flesta, de som kom till värdshuset mer regelbundet, kände igen henne. Hon var trevlig med kunderna och pratade gärna mer med de, om de ville förstås. De flesta verkade uppskatta hennes sociala förmågor, men de fanns de som helst ville bli lämnade ifred, vilket Sunniva respekterade.
Hon gick fram till herrskapet vid fönstret och lade fram tallrikarna och drycken på bordet framför de. Utbytte några ord med de innan hon tackade för sig och gick för att se efter Drew. ”Här, Drew, jag gjorde en till dig med.” Hon satte ner glaset på bordet och sköt skickligt över det bordsskivan så att det precis stannade vid Drew. Hon fnissade lite och slog sig ner.
”Har du varit här tidigare?”, frågade hon iakttog honom. Det slog henne att hon egentligen inte visste så mycket om Drew. Med ens blev hon mer nyfiken på hur hans liv såg ut. ”Trivs du i Acria?”
Det var framfusigt av henne och det insåg hon. ”Förlåt, jag.. tänker bara att vi lever så annorlunda liv. Du och jag.” Hon log vänligt åt honom.

Aidens instinkt var att vilja snäsa åt sin far, för att han först verkade vilja hålla de långt ifrån striden. Men så verkade han ge med sig och Aiden nickade tacksamt åt Rowan. Aiden var säker på att han skulle vara ett bra tillskott till Vrales soldater.
Men så, på ett ögonblick, fylldes han av rädsla. Rowan led.
Erland hann först. ”Rowan!” Erland gick fram till vännen för att ta tag om hans axlar och försökte hålla honom upprätt. Det var tydligt att han hade mycket ont. ”Vakter! Vakter! Hämta läkaren, kungen är illa däran! Och meddela drottningen!” Han lät bestämd på rösten, men det var tydligt att Erland också var en aning rädd över Rowans plötsliga smärta. Hans rädsla ersattes av förvåning då han hörde Rowans ord. ’Camenag. Det är Camenag’. Visst kände Erland till deras kommunikation och ibland hade även han haft glädjen att kommunicera med besten. Men med all smärta han åskådade så gick tankarna som ett virrvarr i huvudet på honom. Det var svårt att lägga ihop pusselbitarna.
Det var obehagligt att se hur kungen kastades bakåt. Erland blev så förvånad att han släppte greppet om Rowan. Och så såg han. Den genomskinliga skepnaden. Det tog någon sekund innan han förstod. Camenag. Camenag var död.

Det där... Flygande vad det nu var hade snabbt distraherat Giselle ifrån det strålande lyckliga humör hon varit på precis innan. Istället hade hennes sinne övertagits av oro för vad det var, om det var kopplat till kriget kanske? Men hon hade fått uppfattningen av kungen att det var först någon vecka bort, att arméerna fortfarande var en bit bort? Men vad var då det där för något? Det var tusen tankar i huvudet samtidigt som hon följde med Jerome, något som fick henne att förvånat pipa till då han lyfte upp henne än en gång. Tankarna hade gjort att hon inte riktigt varit förberedd, men hon hämtade sig snabbt och följde snabbt med tillbaka emot slottet.
"Ja, jag hänger med." svarade hon snabbt, det hade bara varit förvåningen som snabbt fått ett övertag.

Även om Drew försökte dölja det, så kom han gång på gång på sig själv med att han följde Sunniva med blicken där hon jobbade. Visst fanns det väl mycket annat att se på men ingenting som gick upp emot vyn av henne. Han hade verkligen hunnit fatta tycke om henne, även om han egentligen borde veta bättre. Han trodde knappast att hennes föräldrar vore överlyckliga över att en av Philips söner uppvaktade deras dotter, inte efter vad han idag fått reda på. Men han sköt snabbt bort tanken på middagens samtal. Det var för jobbigt att tänka på här och nu, det fick han ta vid ett bättre passande tillfälle.
"Tack." Han sprack upp i ett stort leende då hon dök upp hos honom, glad för att hon hade stunden att sitta ner. Tog glaset i sin hand för att dricka ett par klunkar av den svala ölen innan han ryckte lite svagt på axlarna åt hennes fråga.
"Lite, men inte så mycket som jag hade velat. Det är en trevlig stad." Han hade på ett vis önskat att han reste mer, han ville få se sig mer om. Men han hade alltid varit så fullt fokuserad på att försöka lära sig hemma, lära sig styra, försöka vinna faderns gunst. "Ja, det är hemma på ett vis som ingen annan stad kan leva upp till. Trivs du här?" frågade han nyfiket samtidigt som han skrattade svagt åt hennes fråga, något sorts förvånat skratt.
"Jag skulle gärna veta lite mer om damen innan jag vågar bedöma det." svarade han med en svagt retsam ton.

Rowan hade knappt ens registrerat att Erland varit framme hos honom, i paniken inombords hade han inte det minsta hängt med i sin omgivning. Men nu var allt så fruktansvärt tomt inombords, det var en känsla som om någon ryckt ur honom lungor och innanmäte och sytt ihop honom igen. Som om han var ett skal. Han såg med sig med en förkrossad blick runt och undrade först nu när och hur Erland hade förflyttat sig dit, och för någon sekund så var den fysiska smärtan han fått ifrån drakens smärtor borta. Allt ifrån draken var borta. Men den ofantliga psykiska smärtan när det som nyss hänt började landa, satte sig snart också nästan fysiskt. Hjärtat knöts av smärtan så riktigt helt tom inombords var han väl inte. Den rena paniken inombords bubblade upp igen, hotade att ta över hans sinne. Thessa. Han ville ha Thessa där. Han försökte samla alla dessa kaotiska känslor inombords, kanalisera dem i hopp om att kunna använda sin magi att nå ut till henne. Telepati var inte något av hans starkare sidor, det gjorde han otroligt sällan om någonsin men magin i sig tordes väl inte vara så annorlunda.
Kom.
Han hade ingen aning om ifall det fungerat eller ej, det hade inte varit mer än ett kaotiskt, smärtsamt rop på hjälp ifrån henne. Han var inte den som normalt sett tappade fattningen, tvärtom höll han lugnet igenom det mesta, men det fanns inte en chans att han kunde hålla sig helt lugn i det här. Inte när Camenag, som varit vid hans sida hela livet, plötsligt var borta.

Sunniva nickade medhållande till svar. Hon trivdes själv väldigt bra i Eimport, även om det fanns en enorm längtan att upptäcka och se hela världen. ”Ja, jag trivs.”
Men när Drew sedan inte verkade hålla med henne om deras olika livsstilar rynkade hon lite oförstående pannan. ”Men Drew.. Du är ju prins. Jag.. jag är bara jag.” Sa hon som att det var det mest logiska i hela världen. Men så insåg hon sin arrogans. Ville förstå hur han såg på det hela. Hon mjuknade. ”Nåja. Jag misstänker att vi båda verkar ha ett intresse att ta oss vidare i livet. Se världen, menar jag.” Hon drog lite på ena mungipan. Hon pausade och sänkte blicken för ett ögonblick för att sedan se upp på honom igen.
”Du måste ha sett en del, eller hur? Jag menar, tar Philip och Adriana med dig på sina resor?” Hon hoppades på att Drew skulle vilja dela med sig lite. Hon anade att det säkert var spännande resor, fyllda med lika spännande personer och händelser.

”Rowan, för i helvete! Komigen, vad händer med dig?” Erland var frustrerad över att inte kunna hjälpa vännen. Aiden verkade mest orolig. ”Far! Vad är det som händer? Vad säger du om Camenag?” Han visste ju såklart vilken relation Rowan hade till draken. Det var väl något liknande band som Aiden själv hade till sin. Utan att vänta på något svar eller förklaring bedömde han att Rowan ändå var i goda händer och kunde lämna platsen för att se efter själv vad som försiggick. Förhoppningsvis skulle han hitta Camenag ute i slottsgården. ”Aiden! Vänta!”, ropade Erland efter prinsen, men stannade istället kvar hos Rowan.
Thessa hade precis lämnat Jeanne och Ivor ifred i deras rum när hon fylldes av en obehaglig känsla. Nej, en sorglig en. Men det konstiga med det.. var att det inte riktigt kändes som hennes. Det var någon annans känslor. Hon stannade upp i en rörelse i väntan på att få något mer förklarat. Då hörde hon. Inte som att någon sa det till henne, som att någon stod bredvid henne. Men det var tydligt att rösten var riktad åt henne. Och när hon förstod fick hon fart och skyndade i korridoren. Rowan. Det var Rowan som kallade på henne. ”Jag kommer..”, flämtade hon i rusningen utan att bry sig om att ingen hörde på. Utan att bry sig om att tjänstefolket såg hennes skyndande.
Strax var hon tillbaka i matsalen igen med andan i halsen och tog stora steg fram till kungen av Vrale som fortfarande var nära Erland. ”Rowan..!” Hon tog han i sin famn och sjönk ner på golvet bredvid sin make. ”Älskade. Vad är det?” Thessa försökte hålla modet uppe, men det var svårt att se sin käraste lida så.

Jerome hade varit snabb tillbaka till slottet och under tiden dit släppt taget om Giselles hand. Han hoppades bara att hon var efter hans steg. Fast besluten att ta reda på vad som hade dykt upp utanför slottets portar hade han dragit sin kniv. Förmodligen till ingen nytta. Besten var enorm, men det kändes bättre att ha något att skydda sig med ifall det skulle bli farligt.
Han svängde precis runt den väldiga byggnaden för att upptäcka slottsgården. I samma ögonblick som han såg den bevingade varelsen lyfta. Och på dess rygg andra soldater. De var klädda i blått. ”Fan! Hade jag haft min pilbåge så..!”
Som svar på hans bön ven pilar i luften. Jerome sökte med blicken och upptäckte Aiden. Han siktade dåligt och sköt förbi de. Dessutom var fienden snabbare. De var för långt bort nu för att bli träffade.
”Aiden! Vad hände?” Aiden svarade inte. Han kokade av vrede. Kanske var det en blandning av känslor. Han var arg för att någon gett sig på hans far. Och ledsen över att Rowan förlorat sin allra bästa vän. Det blev inte bättre av att de fick syn på Camenag i en hög, badade i sitt eget blod i en pöl. Aiden skrek rakt ut, i brist på ord.
Jerome hann ikapp prinsen och lade en hand på hans axel, men Aiden bara skakade bort den. ”Låt mig vara!” Jerome rynkade pannan, men förstod också Aidens utbrott. De var under attack.

Drew log åt hennes påstående, visst hade han ju vuxit upp i ett slott och allt det där. Men han ville tro att det inte påverkat honom alldeles för djupt, även om det såklart var uppväxten till stor del som formade en som person. På många vis var det väl så för honom, han hade alltid jagat efter att lyckas med rollen som prins. Göra sin far stolt, hur tokigt det än lät efter middagens bravader och avslöjanden. Men det var hans far, hans något frånvarande sådana.
"På ett vis avundas jag dig för det. Du kan vara den du vill, inte fundera över vad som lämpar sig och allt det där." Det var som att han nästan tänkte högt, såg ner på glaset i sin hand innan han återigen såg upp på henne och log mot henne.
"Det beror på vart. Jag har försökt hjälpa till mycket, vill lära mig så mycket jag kan, och då blir det oftare på senare år att jag stannar kvar." Där hemma fick han då oftast en större roll i diplomatiken, vilket kändes som en värdefull erfarenhet även om han också längtade ut. Han nickade mot henne.
"Skall inte du ha något att dricka?" frågade han.

Giselle var inte många steg efter Jerome, skyndade fram till slottsgården och den fasansfulla syn som mötte dem där. Det första som drog till sig hennes uppmärksamhet var den där bestens med Oriagates män på och ilskan kokade genast upp i henne. De var då minst sagt fräcka för att ha tagit sig ända in till slottet, och snabbt drogs hennes blick vidare till Aiden och liket efter draken. Illamåendet vällde fram inom henne, dels hade hon ju under den senaste tiden haft betydligt lättare för det av förklarliga orsaker men åsynen av draken och Aidens reaktion på det var inte vackert. Hon stannade till, i några förvirrade sekunder visste hon inte riktigt vad hon skulle säga eller göra. Till sist klev hon fram till Jerome och lade en lätt hand på hans arm.
"Låt honom svalna av först." även om hennes första instinkt varit att gå fram och krama om Aiden eller något i den stilen så förstod hon att chocken över det här säkerligen behövde lägga sig något mer först.

Rowan såg först oförstående på Erland, det tog några sekunder för honom att bearbeta vad han sade och än längre att börja leta efter ord till ett svar. Chocken var stor, han fann det som en nära till omöjlig uppgift att fokusera tankarna till ord. Sonens röst hjälpte något, han tvingade sig till att åtminstone fokusera blicken på honom. Men från det till att fundera ut hur han ens skulle förklara det obegripliga som just skett, det fick tankarna att skena iväg igen. Han var just på väg att svara då sonen rusade ut, och återigen tog tankarna över. Så kom äntligen Thessa. Lättad lade han omedelbart armarna kring henne, äntligen var orden lättare att finna.
"Camenag är död." orden var inte mycket mer än en viskning, och det var en hemsk känsla att säga de högt. Som om de gjorde dem mer sanna. Hur hemskt det än lät så var den förlust han nyss genomgått i samma klass som om han förlorat henne eller barnen, kanske nästan värre. Han kunde aldrig tänka sig något värre än att förlora dem, men utan Camenag var det som om han inte längre visste vem han var. Han hade förlorat en del av sig själv idag, en halva som han levt med hela sitt liv, och vem var han ens utan honom? Utan draken? Han som alltid funnits där vid hans sida, levt samma liv som honom, känt hans känslor och hans smärtor.

Sunniva lyssnade intresserat på Drews ord. Hon förstod vad han menade med att hon kunde vara den hon ville. Hennes mor, Sienna, och hennes far, Erland, hade alltid stöttat henne i vad hon än ville. Det var hon otroligt tacksam för. Hon hade haft turen att tidigt hitta sin passion i livet. Och varje dag ägnade Sunniva tid för att komma närmare målet.
”Jag har tur, det vet jag.”, sa hon nästan som att hon talade för sig själv. Hon såg upp på Drew igen när han fortsatte att berätta. Så han stannade mycket hemma. Såklart, där fanns väl redan allt. Och han hade ju sin roll. Hon ville säga något om det, men Drew hann före att ställa henne en fråga. Sunniva nickade. ”Javisst. Jag ska se efter om Solmyr vill ha hjälp med något mer. Kommer strax.” Hon klappade på bordet och ställde sig upp för att gå därifrån. Det dröjde inte längre förrän hon var tillbaka igen med en dryck i sin hand och slog sig ner.
Hon såg fundersam ut, som om hon övervägde att fråga Drew eller inte.
”Drew..”, hon smakade av drycken, kanske för att samla mod.
”Skulle du vilja testa en trollformel med mig? Om inte, du kanske kan visa något? Ja, alltså, om du vill?” Hon vågade hålla ögonkontakt någon sekund innan hon såg sig om i rummet. Kände att pulsen hade ökat en aning. Det var lockande att han också var magiker, om än inte lika insatt, men han kunde till alkemin, något som intresserade Sunniva väldigt mycket.

Sorgen sköljde över Thessa som i en våg. ”Nej, är det sant.. hur?” Visste inte var hon skulle rikta frågan. Ville inte såra Rowan mer genom att tvinga honom fram ett svar. Lyckligtvis hade Erland hört hennes förtvivlan. ”Camenag har blivit attackerad. Av vad eller vem vet jag inte, Thessa. Men jag ska ta reda på det.” Erland såg bestämd, men trött ut. Hur hade det här gått till?
”Jag går med dig, Erland.” Thessa strök med handen över Rowans kind och tryckte honom närmare i en kram. ”Vi ska ta reda på vad som har hänt.” Tjänarna visade sig strax i matsalen. ”Se efter kungen.”, beordrade Thessa de. De gick fram för att se närmare på honom. Hade han ont ännu? ”Läkaren är påväg.”, meddelade en av tjänarna. Thessa reste sig långsamt upp och nickade som svar. ”Tack. Kom, Erland. Vi går till slottsgården.”, sa hon i en utandning. Gjorde sig redo för vad som komma skall.
Erland nickade och kastade en sista blick åt Rowan innan han gick efter Thessa. De gick lugnt den här gången. Hon ville tänka efter. Kände pulsen återigen klappa i hennes bröst.
Det blev inte bättre av att de kommit ut till slottsgården och upptäckte Aiden i misslyckande försök att försöka återuppliva Camenag med hjälp av sin magi. Thessa reagerade snabbt och rusade fram till honom för att greppa hans händer. ”Nej, Aiden. Sluta. Du gör illa dig själv.” Då upptäckte hon att Aiden grät. Inte högt, men tyst. Tårarna rann. ”Vännen.”, försökte Thessa trösta och placerade varsin hand om hans ansikte för att få honom att möta hennes blick. Det fungerade. ”Mamma..”, kved han och snyftade till. ”Jag vet, Aiden.”, viskade hon och torkade bort hans tårar med sina tummar. ”Kan inte-.. Kan inte du försöka? Snälla?” Aiden snyftade igen. Thessa såg oroligt på honom. Hon visste vad det innebar för Camenag. Han skulle komma tillbaka till livet, men bara skalet. Hans hjärta skulle inte slå. Han skulle vara en halvdöd. Det var orättvist. ”Jag tror inte att din far skulle uppskatta det.”, sa hon efter några sekunders betänketid. Aiden backade undan. Erland klev fram och lade en hand om hans arm. ”Vad hände, Aiden?”
”Vi blev attackerade. Vi verkar inte vara de enda med drakar. De var flera.. Soldater..”, förklarade Aiden och snörvlade till. Han torkade bort tårar och snor med tröjärmen. ”Jag försökte attackera de, men jag hann inte.”
Innan Erland han svara honom klev Jerome fram. ”Det verkar som att Oriagates soldater startade kriget för tidigt.” Erland såg på honom och ögonen blev en aning större när han såg Giselle med honom. Erland svarade inte Jerome och såg istället mot sin dotter. ”Såg du det här, Giselle?”