~Bayrios - i Öst~ [Privat Fantasy Roll]

Erik - Skogen i ÖSt:
Erik ler, hon var okej och det var det viktigaste. Även om hon inte verkade förstå vad han pratade om.
"Bra, kom - vi behöver mat. Typ på stört." sade han med ett flin för att lätta upp stämningen och förhoppningsvis får slippa skuldkänslorna som mullrade lite lätt i gropen av hans mage. Han slänger upp henne över axeln i en enda mjuk rörelse som är så hastig att hans älskade Arya knappt hinner reagera. Han slår till henne lekfullt över rumpan som hans tröja tyvärr döljer lite för väl och skrockar långt ner i halsen medan han börjar gå bort mot maten, Daya och Frigga. Där han sedan kommer sätta ner henne.

Arya - Skogen i Öst
Arya såg lite fundersamt på Erik. Hon förstod inte helt vad han menade och han hade inte svarat på hennes frågor. Men innan hon hann öppna munnen för att svara honom hade han helt plötsligt, utan förvarning, gripit tag om hennes kropp och slängt upp henne över axeln. Arya gav ifrån sig ett litet tjut då hon inte överhuvudtaget varit beredd på det hela.
”AH!” ropade hon också högt i förvåning då Erik lätt slog henne över baken. Det gjorde inte ont men den lekfulla fräckheten var verkligen inte något hon hade väntat sig.
”Aapamen aakhir ek chhota sa barbar hona chaahie!”
(”Det bor visst en liten barbar i dig trots allt!”)
Garudiernas vanligaste öknamn på Letoyanerna var barbarer. Arya menade inte sin kommentar som något förolämpande, men hon kunde inte låta bli att tänka på att sidan som Erik nu visade upp definitivt stämde överens med fördommarna Söder hade om Norr. Även om han gjorde det för att skoja var det tydligt att han inte kom från hennes hemland. Men det spelade ingen roll, hon älskade honom, hur vild och nordisk han än var.

När han satte ner henne igen vid maten spände hon ögonen i honom och lyfte ett varnande finger som för att tala om att han skulle passa sig. Men samtidigt kunde hon inte hålla tillbaka ett leende när hon såg på hans välskapta, vackra ansikte. Hon sträckte sig upp och rufsade om i hans hår innan hon vände sig om, lät ansiktet spricka upp i ett nu obehindrat leende och skyndade sig att sätta sig vid lådan med mat igen.

Erik - Skogen i Öst:
Han krökte lätt på benen så att Arya kunde nå att rufsa honom i håret innan han med ett leende tog plats bredvid henne för att få i sig mer mat - förhoppningsvis utan att brinna upp inifrån och ut denna gången då såklart. Han hade velat slänga henne över sin axel ganska länge. Sedan han såg henne första gången faktiskt. Om han nu skulle vara ärlig. Ta henne över axeln, bära henne hem och lägga ner henne ovanpå den vita pälsen som täckte hans säng likt ett överkast. Han hade velat bete sig som den barbariska krigaren han kunde vara emellanåt på slagfältet. Vild, okontrollerad - ohämmad. Han hade inte erkänt det tidigare men där hade redan funnits en längtan efter att göra den vackra kvinnan med det svarta håret, de djupa ögonen, den gyllene huden och de bitska orden till hans kvinna. Tanken och känslan hade väl inte varit fullt utvecklad riktigt då. Men den hade redan greppat honom. Det förstod han ju nu. Hade inte förstått känslan i bröstkorgen första gången, men nu, nu fanns där inget tvivel.

"Hjärtat?" han försökte dra åt sig hennes uppmärksamhet genom att yttra ett utav smeknamnen han hade för henne, "jag fick ställa dig en fråga. Nu är det din tur tror jag, rätt ska väl ändå vara rätt." sade han. Att han egentligen ville att hon skulle ställa en fråga så att han kunde ställa en till tänkte han inte berätta. Inte visa heller. Han hade greppat brödet medan han pratade, "och du är säker på att detta är ätbart..?" skrockade han lättvindigt.

Arya - Skogen i Öst
Arya, som redan plockat upp sin påbörjade dosarulle och tagit en tugga, svalde och vände sig mot Erik. Hon blev glad över att han föreslog att hon skulle fråga honom en fråga. Det hade hon velat göra väldigt länge, redan innan hon sagt åt honom att ställa en till henne. Men det sista han sade fick henne att lätt himla med ögonen.
”Erikk, allt i den här lådan är ätbart.” sade hon med huvudet lite på sned, ”de där bröden råkar bara inte smaka något.”
Hon tog en till tugga på sin dosa - så fantastiskt gott - och tittade menande på sin älskade att han skulle äta brödet han höll i.

Hennes ögon gled över hans kropp och ansikte. Fråga honom något var det. Vad skulle hon fråga? Arya hade tusentals frågor i sitt huvud hon ville ställa till Erik, att bara välja en kändes som en omöjlighet.
”Du ställde mer än en fråga till mig.” sade hon, ”du ställde flera stycken faktiskt.”
För det hade han gjort. Det första han frågat hade varit två frågor i en, sedan hade det kommit två följdfrågor, som hon visserligen inte hade svarat riktigt på, men ändå. Hon borde minst få ställa två kom hon fram till.

Erik - Skogen i Öst:
Erik huffade lite lätt åt Aryas ord om maten men förblev tyst medan hon fortsatte prata. tog brödet i sin hand och efter en del tvekan bet han av en tugga medan hon påpekade att han hade ställt flera frågor till henne. Vilket ioförsig va sant, någorlunda åtminstone. Hon hade ju inte svarat på allt. Han var positivt överraskad av brödet, det hade flera lager av smaker. Subtila. Dovare smaker. Mer som det han var van vid fast ändå helt annorlunda. Det smakade gott. Han fortsatte trycka in tuggor i munnen tills Arya hade tystnat. Han hummade lite, som om han tänkte efter fast han egentligen inte gjorde det.
"Två frågor då. Två får du." sade han med ett flin, road över blickarna hon gav honom. Hur hennes ögon liksom gled över hela honom. Känslan var upplyftande. Han ville alltid ah hennes ögon på sig. Vara nog för henne. Han kommer aldrig få nog av de där ögonen. Han vill själv låta ögonen glida i maklig takt över hela henne - vem hade inte velat det?

Arya - Skogen i Öst
Arya nickade belåtet och tog en ny tugga av sin rulle - så gott! Det var verkligen märkligt att Erik inte tyckte om det. Men han verkade lite mer bekväm med naanbrödet i varje fall. Arya funderade. Två frågor hade hon fått. Två av miljontals. Fortfarande i princip omöjligt att välja, men hon beslöt sig för att ta det viktigaste först.
”Jag tänker ta en i taget.” sade hon, ”när du svarat på första ställer jag andra.”
Hon sträckte lite på sig, tog en ny tugga av sin dosa och beslutade sig för vilken hon skulle börja med.
”Första.” sade hon en kort stund senare, ”dina tatueringar. Vad betyder dem? Hur fick du dem och... varför har de blivit flera de senaste timmarna..?”

Erik - Skogen i Öst:
Erik höjer sitt ögonbryn, är inte det där 3 frågor? Vad, hur & varför? Men han skakar lite lätt på huvudet, obrydd om det hela. Om det är hennes fråga(frågor) så ska han svara på den(dem). Han tar en tugg till av brödet och sväljer ner det.
"De står för olika saker. Våra äldre skapar dem för att kanalisera vår magi bättre." Eriks blick fälls ner och han synar sina egna tatueringar innan handen dras över halsen där de nya, grövre, tatueringarna har uppenbarat sig.
"Tatueringarna står väl också egentligen för olika saker. Runorna du ser är uråldrig Letoyanska. Det står lite olika saker," han rabblar upp lite olika av stavelserna medan han pekar på tatueringarna.

"Följ den väg som de uråldriga lagt."
"Skapa trygghet med styrka och mod."
”Parthalán. De regerande. De segrande. De beskyddande. De starka.”
"Hedra de som du aldrig mött."
"Låt det som komma skall, ske."
"Med korpvingar, du flyger. Med vargapäls, du skyler. Med Ormens styrka, du kräver."
"Ditt namn du bär, det följer vart du når, steg för steg och år för år."
"Med hopp om natten och tro om dagen, kan du vinna slagen."
"Nio dagar blotet det varar. Offerröken de uråldriga når."

Erik tittar upp på Arya,
"Sedan är det denna." säger han och drar handen över sin hals. Han hade sett tatueringen som en spegelbild i vattnet. Orden hade etsat sig fast. Runorna var små och många. Ordslingan längre än någon annan av hans tatueringar.
"Denna fick jag idag..." mumlar han och fingrar på den skrovliga huden, likt ett brännmärke. Runorna snurrar runt, ringlar och slingrar sig likt ingen annan av hans tatueringar.
"Det står, ’Likt eldahjärtan glöder är det du som blöder. Med knutna nävar. Rotlösa fötter. Du har inte längre några rötter. Du tillhörde en, men nu finns där två. Vart du än skall komma att gå, kommer hon bestå. Nordanvind du håller kär, men det är vad hon begär. Det gick som upp i rök, likt stigens lilla krök. Vandrat vägen trofast, tills du blev besatt.’” Erik suckade, förvirrad och oförstående. Han hade inte kunnat lista ut tatueringens innebörd eller dess mening. Han ville tro att det handlade om Arya, men där fanns så mycket mer att tyda. De uråldriga brukade spendera årtionden med att sätta samman textningar till tatueringar. Men denna tatueringen var en helt annan sak. Skapad av en annan kraft. Om den kom från honom eller något annat var han inte säker på.

Hans hand gled ner och han tittade på Arya, han hade inte svarat på alla delar av hennes fråga ännu men han ville se hennes reaktion – på det han hade sagt än så länge. Tatueringar var viktiga ting i Norr. Uråldriga traditioner och många av tatueringarna gick i arv, byggdes på, kombinerades på nya sätt. Erik fuktade läpparna och lade huvudet lite på sned så det blonda håret föll fram medan han såg på henne, hon som han avslöjade alla sina hemligheter för. Utan att tveka skulle offra sig för. Utan minsta tvivel skulle han göra allt för henne. Det var plötsligt så uppenbart att det knappt gick att minnas en tid då hon inte hade funnits i hans liv.

Arya - Skogen i Öst
Arya lyssnade noga på det som Erik berättade. Hon hade sänkt sin dosarulle och följde hans rörelser då han pekade och förklarade sina tatueringar. Hon förstod inte allt, men det mesta. Då han nämnde tatuering Parthalán klingade något bekant i hennes bakhuvud. Hade hon inte hört det... namnet förut? Den sista tatueringen - eller, märkningen - gjorde henne också mycket fundersam. Hur och vem hade han fått det av samma dag? Och vad betydde versen han översatte de små täknena till? Kunde ”hon” i orden syfta på... Arya? Hon vågade inte fråga vidare. Hon kunde känna hans ögon på sig, men hennes gled fortfarande över tecknena på hans kropp. Särskilt den långa, nya vid hans hals.

Efter en stund av tystnad höjde Arya till sist blicken och mötte hans ögon. Hon fortsatte först att tiga, osäker på vad hon borde säga. Men, trots det öppnade hon munnen något orsäkert och lät ut en försiktig följdfråga, trots att han inte svarat på allt riktigt än.
”Fick du, den sista på grund av... mig?”

Erik - Skogen i Öst:
”Fick du, den sista på grund av... mig?” De orden från henne nådde honom likt inget annat. Han ryckte på axlarna.
"Jag vet inte, jag, jag tror bara att jag, jag vet inte..." Han kämpade med orden, "jag tror, kanske, kanske att... Att du har mer påverkan på mig än jag någonsin förstått innan... Alltså..." han suckade och gned sin nacke. Försökte finna orden, "alltså jag tror att detta är mer än kärlek. Har sett andra skiljas, gå separata håll, bråka... Men detta," han räcker ut handen och drar den fram och tillbaka mellan dem, "detta är något annat. Något mer. Jag tror, jag tror jag dör utan dig. Jag höll på att dö idag..." Orden han yttrade var tunga. Ofantligt tunga. Men sanna. Om han förlorade Arya så skulle han nog faktiskt avlida, bokstavligen.

Det är som att de har kopplats på något övernaturligt plan och hans magi reagerar på henne. Något med henne får den att pulsera. Han hade känt det hela tiden men aldrig riktigt förstått att det var magin. Bara trott att alla som var kära kände så som han. Men nu, nu visste han att det var mycket, mycket, mer än så. Något övernaturligt, obeskrivligt. Något starkare. Viktigare. Något farligare. Han var bunden till henne som han var bunden till att muskeln som är hans hjärta sak fortsätta slå.
"Jag tror jag fick fler tatueringar idag för jag höll på att gå sönder. Inifrån och ut." Han vågade knappt säga orden högt nog för att de skulle höras. Det tog all hans kraft att få ut dem någorlunda hörbart. Det var som en klump i halsen. Blandad av alla möjliga känslor. Allt som pulserade där inne liksom. Tårarna gled ner för kinderna medan han stirrade ner på marken. Som om något hade hänt som borde vara omöjligt. Något som han aksnke inte kan överleva. För risken fanns där, likt ett gapande svart håll, en rusande lavin, en rasande snöstorm - risken fanns där att hon en dag skulle försvinna och då skulle hans liv ta slut. Var det inte allt för mycket att lägga på en annan människa?

Arya - Skogen i Öst
Arya kunde inte andas. Hon satt blick stilla och stirrade på Erik. Ju mer han berättade destå tyngre kände hon sig på insidan. Det var hennes fel. Allt var verkligen hennes fel, hon hade nästan haft ihjäl Erik bara några timmar tidigare. Han hade berättat att han nästan gått sönder inifrån och ut, fått sin tatuering ifrn det och nästan dött - på grund av henne. Arya visste inte var hon skulle ta vägen, vad hon skulle göra av sig själv. Hon kände sig totalt värdelös för vad hon hade gjort. Även om det varit av misstag kände hon sig så hemsk. Hon hade nästan haft ihjäl Erik.

Bortsätt från de tunga känslorna som främst dominerade inom henne höll hon också med Erik om vad han sade om deras band. Hon hade också känt det. På flera olika sätt. Hon visste att det hon känt för honom i början inte varit av henne själv - det hade gått så långt att hon anklagat honom för att förhäxa henne. Sedan hur hon mått undertiden de varit åtskilda tre veckor efter kriget, hon hade varit påväg att dö. Hon hade inte förstått det då, men tiden hon stängt in sig i sina rum på kungliga palatset i Söder hade hon nästan svalt ihjäl sig själv. Hon hade knappt ätit något alls och inte gjort något annat än att ligga på sin säng, gråta eller stirra åt något håll och tänka på Erik. Inte ens när Leela försvann ur hennes liv hade hon mått så dåligt. Efter hennes och Eriks gräl samma dag hade hon också efteråt fallit in i någon form av trans. Hon hade bara gått, utan någon väg eller något mål, framåt, i tron att Erik inte längre älskade henne. Hon hade varit beredd på att möta döden i skogen. Hon hade fallit ner för en stenig backe och illa slagit sig utan att ens märka det. Allt detta visste Arya att det inte kom från henne själv. Det gick inte.

Hon kunde inte svara Erik, hon stirrade på honom men ändå inte riktigt. Hon var där, vid medvetande, men instängd i sitt eget huvud. Hon hatade sig själv för vad hon gjort mot sin älskade, samtidigt som fler och fler bevis på att deras band inte enbart var av de själva uppenbarade i hennes sinne.