Prs tippest & JustAFriend

Hur många gånger kunde man bli sådär på en kväll? Hur många tårar fanns det egentligen lagrat där inne? Herregud, nu fick han ta och skärpa sig. Han snyftade till. Kände sig som ett småbarn igen. Hatade det.
När han började få kontroll över tårarna tittade han in i Sebastians ögon. Skämdes så obeskrivligt mycket över allt. Det var inte rättvist att den yngre skulle behöva oroa sig för allt det. Rättvist att Elliot var ensam. Livet var bara inte rättvist.
"Förlåt", sa han tyst.

Seb kunde nästan se hur skamsen Elliot var. Och hans lilla 'förlåt' bekräftade det hela. Fan Seb, sluta få Elliot att be om ursäkt. Om du bara var mer förstående, snällare, mer sympatisk, så skulle han inte känna behovet av att be om ursäkt.
"Elliot, sluta", sa han lika tyst tillbaka och behöll sina händer på den äldres kinder. Blickade snabbt ner mot hans läppar, men tvingade upp blicken till de gröna ögonen igen. Inte. Tid. För. Det. Nu. Skärp dig. "Du har inget att säga förlåt för, okej?"

Det hade han visst. Det gick inte att tro på Sebastians ord. Elliot, du är så jävla kass.
Han kunde inte undgå att märka hur Sebastian sett på hans läppar. Visst ville Elliot pressa dem emot den andres. Allt skulle kännas så sjukt mycket bättre. Men fel. Det skulle vara fel fel fel. Han lovade sig själv att aldrig kyssa Sebastian för att trösta sig själv. Det var inte rättvist mot någon av dem. Elliot lutade sig istället fram och kramade om Sebastian. Tårarna han lugnat sig och han började sakta, sakta att tina upp.

Hade Elliot märkt att han blickat ner? Det kändes som det. Men hur som helst spelade det ingen roll för Elliot kysste honom inte ändå. Vilket kanske var tur för de båda var nog långt ifrån stabila just då. Men en kram var i alla fall mer än tillräckligt för Seb. Han besvarade kramen och lutade huvudet på Elliots axel. Kände den vaga vaniljdoften från hans hår och gjorde en mental notis om att ge vaniljschampot till honom. Vaniljdoften passade ändå honom bättre än Seb själv, eller någon annan i familjen för den delen. Och så behövde Elliot det kanske mer. Det kändes inte som att han levde i ett överflöd av pengar precis. Men det skulle Seb inte våga säga. Det skulle kännas konstigt med tanke på att han hade så mycket pengar. Han skulle riskera att låta bortskämd. Vilket han var, men ändå.
"Du kan sova i sängen", mumlade han mot axeln. "Vi får plats båda två." Vilket var sant. Minst fem stycken Elliot'ar skulle få plats i sängen. Och ingen skulle behöva ligga tätt intill någon annan. Fast Seb ville förstås ligga tätt intill Elliot.

Allt kändes bättre när han var nära Sebastian. Han njöt av hur den andres huvud vilade på Elliots axel. Han luktade gott. Vanilj. Som schampot. Och så svagt av något annat han inte kunde identifiera. Någon parfym misstänkte han. Skulle han sova över hos Sebastian? Han hade bara sovit över hos Eric innan. Men han ville ju. Väldigt gärna. Även om det skulle förstärka parasitkänslan.
"Är det verkligen okej?", frågade han tyst. Han ville verkligen inte hem. Stanna hos Sebastian lät som ett betydligt bättre alternativ.

Om Elliot inte sov hos Seb så var risken typ maximal att han sov hemma. Och Seb ville inte det. Verkligen, verkligen inte. Även fast han visste att efter en natt så skulle allt vara som vanligt och Elliot skulle sova hemma och hans äckliga mamma skulle- Okej, Seb. Du blir arg. Tänk inte så mycket.
”Ja”, svarade han och drog sig undan från Elliot. Lät armarna falla längs sina sidor samtidigt som han fastnade med blicken i de gröna ögonen. Ögonen var inte tomma längre. Ögonen var tillbaks. Tack gode Gud.
Seb reste sig upp från sängen och tvingade sig själv från att vända bort blicken från Elliot. Det var svårare än han trodde. För Elliot hade inte sett ut som sig själv på hela kvällen och nu var han typ som vanligt och Seb blev tvungen att ta in varenda liten detalj för tänk så skulle han inte vara som vanligt fler gånger. Det var hemskt att tänka så, men han kunde inte hjälpa det. Han vände sig om och tog pyjamasen som låg på skrivbordsstolen. Ett par rödrutiga flanellbyxor och en vit t-shirt.
Skulle han byta om inför Elliot? Elliot hade ju bytt om inför honom men han hade i alla fall haft en handduk att skyla sig med. Äsch, Seb. Tänk inte så mycket. Det är inte som att han skulle se dig helt naken. Inte som du gjort med honom...
Hastigt drog han av sig jeansen och ersatte dem med flanellbyxorna. Därefter drog han av sig sin tröja och ersatte den med pyjamaströjan. Han vände sig mot Elliot.
”Har du berättat för någon annan?” frågade ha osäkert och tittade på honom från avstånd.

Okej. Det var okej. Bra.
Det var jobbigt när Sebastian drog sig tillbaka. Han är ju fortfarande i samma rum Elliot. Skärp dig! Hur ostabil kan man va. Suck.
Han vilade blicken i den andres ögon innan den yngre vände sig om. Och bytte om. Elliot tittade ner på sina fötter. Även om det lockade att snegla åt Sebastians håll så höll han kvar blicken där nere. Det kändes fel att kolla. Speciellt eftersom den andre var yngre. Det var bara perverst. Han blickade upp först när Sebastian tog på sig tröjan. Den yngre var smal. Men inte på samma sätt som Elliot. Sebastian såg frisk ut. Inte äcklig som Elliot. Sebastian var ett konstverk.
Elliot skakade försiktigt på huvudet och kollade ner på fötterna igen. Var det fel? Konstigt? Blev det stelt? Det visade väl bara att Elliot litade på den yngre, eller?

Blandade känslor. På ett sätt blev Seb glad och stolt över att Elliot hade litat på honom så pass mycket att berätta, men de negativa känslorna tog över. Hur fan skulle han hantera den vetskapen? Skulle han berätta för någon? Eller låta bli?
”Okej”, svarade han med mjuk röst och bestämde att inte prata mer om det. Det hade blivit sent och kvällens händelser hade tröttat ut honom. Han tittade på Elliot, som tittade ner på sina fötter, och la huvudet lätt på sned. Tänkte lite till även fast han lovat sig själv att inte göra det. Han kunde inte hjälpa det. Det var mycket han inte kunde hjälpa.
Han släppte Elliot med blicken och satte sig ner på andra sidan av sängen. Mycket plats mellan dem. Kanske för mycket. Fast Seb visste ju inte hur Elliot tänkte. Han drog undan täcket och la sig ner under det.

Elliot var helt utmattad efter allt som hänt, så när Sebastian la sig ner kunde han inte annat än göra likadant. Han kröp ner under täcket, på andra sidan. Det var mycket plats emellan dem. En rejäl skillnad från hur han brukade sova. På en madrass. Tätt tätt intill Emmet. Åh Emmet, Elliot kom plötsligt att tänka på alla där hemma. Han hade ju fortfarande inte hört av sig. Han sträckte mot telefonen och öppnade sms-konversationen med Eric. Många sms. För många.
"Förlåt, jag hade mobilen på ljudlöst. Jag sover över hos en kompis inatt. Sov hos Emmet inatt och säg godnatt från mig", skickade han iväg. Det var troligen alltför kort, men nu behövde de ju i alla fall inte oroa sig mer om honom. Elliot oroa sig dock för dem. Hoppas mamman höll sig lugn ikväll.
Han la ner telefonen bredvid sängen. Blickade bort mot Sebastian. Det kändes som han låg en mil bort. Var det fel att krypa närmare? Efter att tankarna efter kvällens händelser kommit ikapp behövde han all närhet han kunde få. Han mådde definitivt bättre nu, men ändå. Tänk att sova i Sebastians famn... Synd att han var en mes som inte vågade ta första steget.

Seb kände hur Elliot la sig ner i sängen. Vände sig mot honom. Såg hur han tog upp mobilen och skrev något innan han la ner den igen.
Och det var tyst. Alldeles för tyst. Även fast han var trött och ville sova. Men han hade inget att säga för att fylla tomrummet. Inget alls. Allt som hade behövt bli sagt hade redan blivit sagt. Förutom... Nej, Seb. Tänk inte mer. Din hjärna kommer typ explodera och du vill inte att Elliot ska få din äckliga, sprängda hjärna på sig. Var hyfsad nu. Sluta. Tänk. På. Sånt. Tänk på något bra istället. Och genast gick tankarna till gårdagen, på han och Elliot, i samma säng som se båda låg i nu.
Han flyttade sig närmre Elliot. Inte så nära att de rörde varandra, men mer som en hint att ’du får komma närmre om du vill. Snälla’. Desperat? Ja. Jävligt.