Flowers in the dark [PRS]

Minuterna tickar fram, det tar en väldans tid för Hayley att lugna ner sig. Kanske närmare trettio till femtio minuter. En hyfsat lång panikattack iallafall, som hon spenderar fastknuten i sin bästa väns famn. Tårarna som tidigare runnit ner över kinderna som vattenfall har lugnat ner sig, gjort ögonen alldeles utmattade. Det positiva är väl att hon inte är lika likblek som innan, de har gjort kinderna alldeles rödflammiga. Precis som den lilla näsan.
”Jag borde gå och finnas där för honom..” Herregud ja, för även om det är väldigt jobbigt för henne att se Yaosu må så dåligt, så försvinner inte faktumet att han praktiskt taget går igenom helvete för närvarande. Med ett djupt andetag ställer hon sig upp från sin plats i soffan. Benen darrar något förskräckligt, och att ta ett stag känns nästan omöjligt. Men hon gör det, och faller med ens ner på huk. Händerna griper tag om soffbordet, och Joshua är kvick med att gripa tag om hennes armar. Försiktigt såklart, det äa han ju alltid.
”Du behöver ta det lugnt.” Mumlar han och stryker några hårtester bort från hennes ansikte. Men hon skakar på huvudet. Det är sant, hon behöver ta det lugnt, men det finns betydligt viktigare saker att göra.
”Jag kan ta det lugnt hos honom,” är det enda hon svarar, och fortsätter med små steg att röra sig mot sovrummet. Det verkar inte som att den jämnårige kommer trotsa henne, utan börjar istället att med blandningen hon hört dem prata om. Jodå, han hade varit kvick och snappat upp det. Salvia, timjan, rosmarin blandat med silver. Tur att han kommit ihåg dem alla. Så att de inte gör någon helt annan blandning. Den artonåriga flickan rör sig långsamt fram, som en sköldpadda, in i deras sovrum, för att sedan knacka på dörren till badrummet. Hon förstår såklart om Yaosu inte vill ha henne där, men kanske han vill det, och hon vill väldigt gärna finnas där hos honom. ”Får jag komma in?”

Även om närmare en timme passerat vid det laget, hade Yaosu fortfarande inte lyckats ta sig in i målet riktigt ännu. Han hade krympt ihop inne i duschen och dragit för draperierna. Där satt han nu i ett hörn och försökte göra precis det Zihao sagt, försökte att bara släppa allting och få det överstökat. Men kroppen var seg och fram tills dess hade ingen större förändring tagit plats. Flertalet gånger hade han försökt få den yngre brodern att gå, så att han slapp höra ljudet av vartenda ben som brast. Däremot hade nittonåringen inte rört sig ur fläcken, utan satt fortfarande uppflugen på toalettlocket med ögon stora som tefat. Jodå, han hade allt fått sig en glimt av dem - stora, nästan helt svarta och glansiga. Han visste hur Zihao kände, då han själv känt precis samma, upprivna känslor när den andre genomgick liknande smärta. Fast det här var kanske lite annorlunda, då det indirekt var just brodern som var anledningen till att tjugoettåringen ens fått det där bettet. Det var inte hans fel, absolut inte, däremot hade det inte kunnat ske utan honom. Och tja, detta faktum var något den mellersta Huaze brodern hakat upp sig på. I hans ögon var det liksom hans fel att allting gått så otroligt åt helvete.
När Hayleys röst sedan ljöd från den andra sidan av dörren, ryckte både Yaosu och Zihao till. Båda var helt förlorade i sig själva, dock av två helt skilda anledningar. Nittonåringen lät fötterna finna golvet i och med knackningen och reste sig upp, för att därefter glänta på dörren. Ögonen var fortfarande gigantiska, nästan som en hundvalps ögon. Det var väl i princip det enda ansiktstrycket han kunde åstadkomma som var hjärtskärande.
”Helt ärligt tror jag inte att du vill komma in”, mumlade den äldre som svar och sneglade bak mot duschen, där tjugoettåringen gav ifrån sig ytterligare ett kvidande fyllt med smärta. ”Men..jag vill alltid ha Joshua i närheten, så antar att han vill ha dig nära”, fortsatte han dröjande och drog sedan på munnen. ”Fast varför han nu vill ha dig nära är en bra fråga, med din stora mun och ditt bitska humör..” Zihao placerade en hand på den blonda hjässan och rufsade försiktigt till de ljusa lockarna. ”Det är bara att skrika om han försöker äta upp dig, lovar att hjälpa honom på traven”, avslutade han och fortsatte ut från badrummet, bort mot köket där Joshua verkade hålla hus. Kanske det hade varit ett väldigt dåligt försök, och ännu sämre tillfälle, att liva upp stämningen? Men hon hade ju sett så förtvivlad ut att han inte kunnat hindra sig själv. För allt det här måste ju nästan vara värre för henne än det var för någon av de andra tre - höggravid med en genomträngande smärta från både graviditeten och såren, och nu även psykologisk smärta pågrund av Yaosu? Det kunde inte vara roligt och Zihao tvivlade nästan på att han själv skulle ha orkat sig igenom allt det där.

Så någon behöver uppenbarligen bli en smutta bättre på att läsa av rummet. Hayley stirrar på den ett år äldre mannen, ögonbrynen glider försiktigt och rynkar ihop sig. Han försöker väl att lätta lite på stämningen, men tja.. för närvarande känns det omöjligt för henne. Hon vet mycket väl att han inte är seriös, efter alla snäsiga kommentarer de slängt mot varandra har det väl kommit en nyfunnen respekt emellan dem. Dock kan hon själv inte komma på något att slänga tillbaka. För första gången någonsin. Panikattacken må ha lugnat ner sig, men hon är långt ifrån på humör. Mår långt ifrån tillräckligt bra för att låta sig själv tänka positivt.
”Varför Joshua vill ha dig nära med din hemska andedräkt och fulla ego är fortfarande ett stort frågetecken för mig.” Inte det bästa svaret hon kunnat komma på, men med tanke på omständigheterna är det väl knappast någon som dömer henne för det. Hon har åtminstone fått ut sig någonting, istället för att stå där och blänga på Zihao. Trots att han förtjänar det. Hon besvarar leendet blekt, hon är trots allt inte helt seriös. När dörren stängs igen bakom honom vänder hon uppmärksamheten snabbt till den äldsta Huaze brodern. Under tystnad rättar hon till röran hans bror gjort i hennes hår, innan hon tassar fram till duschen där han ligger ihopkrupen. Med kroppen fortfarande alldeles darrandes sätter hon sig ner.. först på huk, då magen kommer i vägen för att det ska vara smidigt. Därefter sätter hon sig ner bredvid på rumpan. Han ser förskräcklig ut. Eller nej, han kan aldrig se förskräcklig ut, men att han inte mår bra är självklart. Med en liten snyftning låter Hayley sina fingrar att glida upp mot de mörka lockarna. De är inte lika lena som de varit innan, förståeligt med tanke på att hela hans kropp värker.
”Jag önska jag kunde göra någonting bättre för dig..” Viskar hon och hasar sig försiktigt närmre. Ena armen slingrar sig runt honom, och hon lutar pannan mot hans huvud. Att vara nära honom känns betydligt bättre, hon borde ha kommit dit tidigare. Men Yaosu skulle inte ha mått bra av att se henne få panik, nu är hon lite mer sansad och betydligt mer kapabel till att finnas där för honom. Precis som hon vill ha det.

”Du b-behöver inte önska, bara att ha dig nära gör allting så otroligt m-mycket bättre”, svarade Yaosu och tvingade upp de tunga ögonlocken. Allt han egentligen ville göra var att låta dem vara stängda och somna, även om det förmodligen inte skulle gå med tanke på vågorna av smärta. Fast lustigt nog kändes det redan en smula bättre, alltså tack vare Hayley. Nu när hon befann sig sådär nära kunde han till och med föreställa sig hur det skulle vara att somna. Några sekunder senare drog han tillbaka den tanken, då smärtan intensifierades som på beställning. Nåväl, han hade i alla fall kunnat njuta av den bilden ett litet tag - bilden av att få somna i den yngre flickans armar.
”Du måste inte stanna”, mumlade tjugoettåringen och tog ett djupt andetag. De darrande fingrarna började så sakteliga pilla med hennes blonda lockar. Precis som vanligt var de alldeles mjuka, lena som silket och nästan bättre än så. Naglarna hade växt till sig ganska skapligt och det var inga problem att dra dem genom hårsvallet gång på gång. På något sätt var det terapeutiskt för honom, på ett sätt som inte riktigt gick att förklara.
Den äldre knep återigen ihop ögonlocken och kved till. Benen började vrida sig i konstiga riktningar, bakåt och framåt på samma gång. Det gick långsamt och allting kändes så extremt tydligt, typ hur varje liten cell flyttade på sig. Usch, verkligen usch.
”Jag vill..jag vill inte råka göra dig illa”, andades Yaosu och gjorde en grimas. Svetten syntes mot den ljusa huden i pannan medan den var aningen mer svår att urskilja över resten av kroppen. Däremot var det inte särskilt svårt att urskilja hur det riktigt bubblade under skinnet på honom och även fast det troligen såg lite halv komiskt ut, gjorde det förfärligt ont. Fast det var väl ingenting i jämförelse med att ha ett levande litet foster i magen, eller hur? Nej, han skulle inte klaga.
”Fast..f-fast jag tror aldrig att jag skulle kunna göra det”, konstaterade den äldre efter ett slag och frustade till, vilket bara fick allting att bli ännu värre. Revbenen knakade till och han vek sig dubbelt, noga med att inte råka klämma Hayley eller liknande. Lite kontroll hade han ändå.

Om det är fallet, att allt blir mycket bättre av hennes närvaro, borde hon verkligen ha dykt upp innan. Tagit tag i sig själv och finnas där för honom. Men Hayley hade verkligen inte gjort någon nytta av att storböla och darra likt ett asplöv. Åtminstone är det vad hon försöker intala sig själv. Men en liten, utdragen suck lutar hon huvudet mot kaklet, sluter ögonlocken en kort stund medan naglarna rör sig i mönster över ryggen. Det är väldigt rart, det han sagt. Hon har aldrig känt sig så behövd innan, så älskad. Det är en väldigt fin känsla, och hon hoppas innerligt att mannen bredvid henne känner detsamma. Kanske inte nu, men att han vet hur otroligt mycket han betyder för henne. Kan vara väldigt viktigt att få höra det.
”Jag vill stanna,” viskar hon. Med ett leende bubblandes över de fylliga, röda läpparna lutar hon pannan mot Yaosus. Hon är osäker på om det är för klängigt, om han känner sig kvävd eller känner sig bekväm med det. Förhoppningsvis är det det senare alternativet. Det är lite svårt att se det här, se hur personen hon älskar mest av allt gå igenom olidlig smärta. Det förvånar henne att han inte ligger på golvet och skriker. Det skulle vara förståeligt. Benen som vrider och vänder på sig under huden på honom ger ifrån sig förskräckliga ljud, bara av att lyssna på det för henne att känna sig förskräcklig. Betydligt värre är det dock för honom. Han som hon virat armen om, hans hud som hennes naglar sakta men säkert rör sig vid. Hur kan hon hjälpa till? Det är en bra fråga, som hon definitivt inte har svaret på. Osäkert om hon någonsin kommer att få det. Ett som är säkert är att det inte kommer hjälpa om Hayley själv grips av panik framför honom. Nej, det skulle inte göra någonting gott. Därför envisas hon med att inte börja gråta, skaka eller gnälla. Fingrarna rör sig över den svettiga pannan, om han känner att hon är för tätt inpå får han säga till om det. Hon själv skulle nog behöva en kram om det var ombytta roller. En grimas glider upp över hennes ansikte när hon hör hur revbenen knakar till, hur Yaosu viker sig dubbelt. Hon kniper ihop ögonlocken igen, samtidigt som fingrarna rör sig i lugnande mönster över ryggen på honom.
”Det vet jag att du inte vill, men jag behöver vara här med dig.” Trots att det kanske får henne att vara i riskzonen behöver hon stanna. Att lämna honom ensam är inte ett alternativ, såvida han inte vill det.

Ibland kunde Yaosu verkligen inte sätta ord på hur ofantligt mycket han älskade Hayley och hennes stora trut. Nu var den inte särskilt gapig för tillfället, men han visste allt att den kunde vara det när världen inte rasade under fötterna på dem. Hon ville inte bara stanna, utan hon behövde stanna. Om den tårarna som trillade nerför kinderna kunnat liknas med en bäck innan, var det nog dags att ändra på den liknelsen. Nu var det mer som en flod, om inte ännu värre. Ett vattenfall? Jo, det passade nog faktiskt in mer när allt kom omkring.
”Förlåt”, snyftade den äldre halvt kvävt och rätade på sig, trots att benen i överkroppen stretade emot så det hetta duga. ”Det är b-bara..ibland säger du helt fel saker vid..” Tjugoettåringen tog ett djupt andetag och samlade sig själv. Det verkade lite som om stämbanden hade god lust att sluta fungera vilken sekund som helst. ”..vid h-helt fel tillfälle”, fortsatte han med en darrning på rösten, samtidigt som ett leende kröp upp över läpparna på honom. ”Men ibland lyckas du s-säga precis rätt saker vid r-rätt tillfälle”, avslutade han och torkade bort tårarna med baksidan av handen. ”Det är väldigt underhållande.”
Yaosu kunde inte undgå att uppskatta hennes närvaro, även om den på samma gång gjorde honom nervös. För även om han aldrig medvetet skulle kunna göra Hayley illa, fanns det ju alltid en liten, liten risk att det kunde ske omedvetet. Lite som den där gången när han blivit så irriterad på henne att han satt sig i grensle över henne. Bara minnet av rädslan som strukit sig över de blåa ögonen fick honom att känna skuld. Faktumet att den lilla incidenten skett för flera månader sedan gjorde ingenting annorlunda, för han hade fortfarande gjort det och saker som var gjorda försvann aldrig från världen. Det var så han såg på saker och ting, på gott såväl som ont.
Nästa våg slog till den äldre rakt i bröstkorgen och fick honom att tappa andan. De där försöken att få in luft i lungorna gick inte längre särskilt bra och det kändes ungefär som om de skulle explodera. Kanske var det vad han förtjänade efter sitt korta liv av illdåd? Tjugoettåringen hade blivit väldigt blek om nosen vid det laget och ögonen brände något förbaskat. Gula, han var helt säker på att de antagit en gulaktig färg. Kanske lite mörkare, men inte bruna som de brukade vara. Nåväl, hur det nu än var drog han sig inte undan utan kröp istället ihop i den yngre flickans famn. Det måste ha sett väldigt skumt ut med tanke på hur liten hon var i jämförelse med honom själv. Komiskt kanske var ett bättre ord?
Kroppen verkade ha gått in i någon form av limbo, då benen drogs fram och tillbaka utan något tydligt mål. Ungefär som om den ens förbannelsen försökte följa månens cykel medan den andra absolut försökte dra ner honom i undervärlden. Inte undra på att de slogs mot varandra, de var ju typ varandras raka motsatser.
Tillslut verkade det som om halsbandets frånvaro tog över, även om det inte längre var den förbannelsen som styrde över själva förvandlingen. Det var redan fastslaget, utan någon som helst tvekan. Benen bröt sig äntligen loss och världen svartnade kort framför de glansiga ögonen. Hade Yaosu svimmat? Absolut. Och det var nog för det bästa, då han ändå inte hade någon kontroll över allt elände. Det styrdes av sig självt, däremot inte medvetandet och resten av handlingarna. Nej, även om han snart pallrat sig igenom helvetet var kroppen alldeles lealös och slapp. Lyckligtvis gick det att få in luft i lungorna igen och tja, allting kändes helt enkelt lite bättre. Om man bortsåg från förvirringen som snart tog över. Den var allt annat än rolig. Vart var han ens? Vem var han? Varför gjorde allting ont? Hjärnan hade tydligen blivit en smula överhettad.

Ögonen blir nästan dubbelt så stora som innan av det som sägs. Stackars Hayley, hon har nog fått det hela om bakfoten. Hon är mycket medveten om att munnen ibland inte kanske kan sluta babbla ut sig en massa saker. Vid helt fel tillfällen, precis som den andre påpekat. Men just nu förstår hon inte riktigt vad hon sagt fel. Ett annat problem är att hon är förskräckligt trög, så hon kan inte riktigt avgöra om han menar att hon nyss sagt något bra eller dåligt. Positivt eller negativt. Ögonen rynkas ihop, samtidigt som hon slår upp ögonen för att granska mannen bredvid sig. Som att hon skulle kunna avgöra vad han menar. Vanligtvis brukar hon ju vara rätt duktig på att läsa av människor, men när hon är stressad och nervös går det inte riktigt som hon tänkt. Borde vara ännu lättare med tanke på att de känner varandra så bra. Men tja, hon kanske suger på det också.
”Vad menar du?” Frågar hon trevandes, samtidigt som fingrarna rör sig upp och ner över ryggen på Yaosu. Frågan blir inte så betydelsefull när hon märker skiftningen i hans mående. Nu har det inte varit bra en endaste sekund under dagen, men helt enkelt en försämring. Han verkar inte kunna andas, och smärtan verkar ta över totalt. Ögonen, som nyss varit alldeles gula, har nu slocknat helt. Ögonlocken gömmer dem. Det får Hayley att gripas lätt av panik, alldeles förvirrad över vad hon ska ta sig till. Med en grimas strykandes över ansiktet, hon försöker ställa sig upp från sin plats på golvet… vilket är lite svårt. Magen krånglar till det väldigt mycket, men tillslut kommer hon upp på fötterna. Försiktigt griper hon tag om Yaosus medvetslösa kropp, och hjälper den att lägga sig ner. Kanske det gör det hela någorlunda bättre. Hon är noga med att han inte behöver ha huvudet på det svala, hårda golvet, så att han kan vila sig mot hennes knän. Lite mer behagligt.

Zihao brukade alltid tala om den där första förvirringen, den där korta perioden strax efter allt elände som världen snurrade framför ögonen. Det här var nog den första gången han tappat medvetandet på det sättet. Allt Yaosu var helt säker på i den stunden var att kroppen gjorde ont som skrutt, förutom huvudet - det låg bekvämt på någonting relativt mjukt. Öronen vickade på sig även om ögonlocken hölls stängda tills vidare. Han kunde inte riktigt uppbåda tillräckligt med kraft för att slå upp dem, men så småningom lyckades han ändå kisa. Dålig idé, då allting började gunga ännu värre. Fram och tillbaka, som om de satt i en liten jolle på ett öppet hav.
Sekunderna tickade förbi och andningen lugnade ner sig, vilket gav tjugoettåringen tillfälle att försöka förstå sig på varför allting kändes så kasst som det nu gjorde. Att just de minnena försvunnit var bara bra, dock verkade resten av skallen också ha påverkat. För han kände igen Hayleys doft, men kunde inte för sitt liv placera den. Och i och med den lilla observationen sköt kroppen rakt upp och den äldre lyckades på något sätt komma upp på benen. Blicken for hejvilt över badrummet och han backade rakt in i kakelväggen, mittemot den yngre flickan. Först i den stunden lade han märke till att han inte var ensam i rummet och även om hon inte gav honom några som helst dåliga vibbar, fälldes öronen tillbaka och tänderna blottades.
Till en början kände Yaosu sig en gnutta trängd. Ytan de befann sig på var ju inte särskilt rymlig och tja, i hans lilla ärthjärna resulterade det i lätt panik. Som tur var, var den i alla fall inte riktigt lika valnötsaktig som den yngre broderns. Hayley hade haft hans huvud i knät av en anledning, troligen för att det skulle slippa ligga mot det hårda kakelgolvet. Det var ju inte en dålig sak, utan tvärtom. Men trots den insikten kvarstod faktumet att tjugoettåringen var extremt förvirrad och allmänt borta. I den stunden kändes till och med det där bekanta förfärligt läskigt.

Under en stund sitter Hayley där knäpptyst, med ögonen ihopknutna. Av någon anledning vill hon inte öppna ögonen, hon är orolig över vad det är som pågår med den andres kropp. Nej, hon har nog aldrig riktigt vågat se förvandlingen. Nu har hon under en bra tid suttit och hållit honom, med ögonen öppna. Men av någon anledning vill hon ge honom en privatstund. Kanske det är så att han inte vill att hon ska kolla bort, kanske han vill att hon ska behandla honom som att allt vore normalt. Men den artonåriga flickan har fortfarande inte vant sig vid det, trots månaderna som passerat. Inte för att hon finner det äckligt, utan för att hon verkligen avskyr att se folk hon älskar så otroligt mycket ha ont. Samma sak var det när hennes bästa vän magrat ner rejält, när man kunde se varje ben i kroppen på honom sticka ut. Hon vet inte riktigt hur hon ska lära sig att hantera det, men det går framåt. Efter en stund slår hon upp ögonlocken, när benen slutade brytas och han kommit i sin andra form.. men det är någonting nytt. Han är inte sitt vanliga mysiga jag, vanligtvis brukar han slicka henne för fullt i ansiktet, försiktigt som små pussar. Nu blottas hans tänder, och morrande läten glider ut från munnen på honom. Hon vet inte hur hon ska reagera, vilket är förståeligt med tanke på att hon aldrig varit i en situation som denna. Eller hur? Ja, hon tycker det åtminstone. Så istället för att krypa närmre honom, som hon kunnat göra innan, backar hon bakåt. Är det så här Zihao behövt vara? Inte medveten, inget minne. Det får bröstkorgen att göra ont. Hon vill inte att den tre år äldre ska glömma bort henne, och vem vet hur länge det kommer vara..
”Är du inträngd?” Viskar hon försiktigt, och rör sig långsamt upp på benen. Främst för att hon inte vill göra Yaosu rädd, men också för att hon inte riktigt kan röra sig särskilt snabbt. Än en gång, magens fel. Hon backar bakåt, till dörren. ”Du är inte så farlig eller hur? Vill du komma ut? Få mer plats?”

Inträngd var nog lite av en underdrift i just den stunden. Allt Yaosu kunde se var väggar - höga väggar täckta av kakel som sträckte sig mot ett tak där himlen egentligen borde ha varit. Men nej, istället för att vara djupt blå var ytan jämngrå och fast. Det kändes verkligen klaustrofobiskt till en början, även om han innerst inne visste att det var så badrum brukade ha en tendens att vara.
De gula ögonen följde Hayley när hon rörde sig bort mot dörren. Ljudet som lämnade de röda läpparna var behagligt och öronen flög genast tillbaka upp på hjässan, för att rikta sig mot hennes håll. Tjugoettåringen började äntligen kvickna till, efter sitt lilla utbrott. Förvirringen hade med andra ord lagt sig en smula och sinnet återvände. Däremot kändes allting annorlunda, som om det fallit en smula på sned. Lukterna kändes på något sätt starkare, mer tydliga, öronen snappade upp fler ljud och verkade fokusera sig på mer specifika grejer - typ som den yngre flickans hjärtslag. Trots att de stod en ganska bra bit ifrån varandra kunde han göra det klart och tydligt. Det? Dem, snarare, eftersom det var två små hjärtan som klapprade på. Och det var även därför magen var så stor och klumpig. Saker och ting började falla på plats igen även allting fortfarande kändes otroligt luddigt i största allmänhet.
Farlig? Knappast, dock hade han god lust att komma bort från badrummet och alla inte-så-trevliga lukter. Det där med mer plats lät också lockande, som någonting som skulle kunna lugna ner både hjärtat och andningen en gnutta. I vanliga fall brukade han inte känna sig trängd överhuvudtaget, men det verkade ha ändrats. Yaosu sträckte på sig innan han långsamt, alltså ytterst långsamt, började krypa fram mot Hayley. Ett steg i taget, sakta och försiktigt. Hon skulle inte göra något dumt, det var han nästan helt säker på. Fast å andra sidan visste han också att hon var ganska snabb i svängarna, så vem visste? Kanske hon fick för sig att börja vissla mitt i allt?