Vrale PRS Emma07 och Vidomina

Drew log smått, vid besöken här kunde han nästan avundas de andra två familjerna. De verkade så... Lyckliga. Nu lät det kanske lite väl deprimerande, men kärleken dem emellan var så tydlig att den nästan gick att ta på. Något han önskat mer av under sin uppväxt. Hans mor hade varit fantastisk, men hans far var väl en historia för sig. Det värkte i en ensam sons lilla hjärta att se det. Han följde henne med blicken samtidigt som han tog ännu en klunk ur glaset, lutade sig något bak på stolen då hon återvände tillbaka till honom.
"En trollformel? Som vadå?" frågade han nyfiket, visst fanns också lockelsen där till att visa henne något men han visste inte vad. Han var inte i det skickligaste laget, han behövde sina örter och dylikt för att kunna göra något ordentligt åtminstone.

Rowan hade kvickt skickat iväg läkaren de skickat efter honom, trots att hela hans inre tycktes vara i uppror så visste han med sig att det inte var något fysiskt fel på honom. Det var sorgen och chocken över förlusten som plågade honom och inget annat. Men det kändes som om den där första, instinktiva chocken hade börjat ge med sig. Smärtan var inte det minsta bättre, men han började kunna tänka igen, kunde tvinga sig själv att samla sig. Han var inte stolt över hur frånvarande han reagerat för de tre som funnits där för honom precis innan, men hela chocken över att draken nu var borta hade förmörkat och dolt hans tankar totalt. När molnen nu sakta skingrades kunde visserligen sorgen, och inte minst ilskan efter att han också förstått av synerna vem som gjort detta, träda fram men lite mer rationellt. Han hade hela familjen kring sig, och antagligen skulle väl även folket vänta på en reaktion. Han hade inte råd att förlora sig helt, han måste ta tag i sorgen i enrum.
Men han måste också ta sig ut dit. Hela hans inre skrek nej, men han måste. Vägen dit kändes otroligt lång, och när han väl klivit ut på slottsgården tvingade han sig att se runt på de andra där - det högg till lite extra i pappahjärtat att se Aiden så uppriven över det - innan han vände blicken till Camenag. Det lik som varit hans bästa vän. Han stannade till för någon sekund innan han fortsatte fram till drakens huvud, satte sig där ner på huk och lade handen på drakens fjälliga kind.
"Anha'll fonas cheklit save, tih gaezo." Det var sällan han talade dothraki, men något annat språk här och nu hade känts fel. Han dröjde sig kvar i några sekunder innan han sakta reste sig upp och vände sig om nu med tysta tårar rinnandes längs kinderna. Han ville inget hellre än att explodera på den galning till kung som gjort detta, få agera ut de känslor som var inom honom men det fick vänta.
"Vi ska krossa deras styrkor." Han landade blicken vid Erland, Thessa och Aiden. Han kände ett hat gentemot Oriagates kung som han nog sällan känt förut, inte mot Philip men möjligtvis att Clavius kunnat mäta sig med det. Hade det inte varit för det stundande bröllopet hade Rowan utan minsta eftertanke rusat ut till kriget i förtid.

Giselle hade närmat sig Jerome under tiden, nästan omedvetet lagt armen om honom. Sorgsen. Det var minst sagt en sorglig stund, inte för att hon själv haft någon direkt koppling till draken men det var ingen rolig scen att ha framför sig. Dessutom kändes det som ett slutgiltigt steg inför kriget, en början på det och ett tecken på att det nu inte längre fanns någon återvändo. Så dök också drottningen och hennes far upp, men det var först när hennes far tilltalade henne som hon såg upp på honom.
"Ja, han har rätt. Det var Oriagates män." Hon avbröt sig då kungen kommit ut till dem. Det kändes sorgligt att se honom, det såg nästan ut som om förlusten åldrat honom några år samtidigt som hon var lite förundrad över hur pass samlad han kändes.

Sunniva fnittrade lite generat och såg ner i drycken i sin hand. Hon funderade ut hur hon skulle säga det, men hindrades av oron hur Drew skulle ta det. De kände knappt varandra. Men hon medgav att det fanns något där hos honom, något spännande som lockade Sunniva att vilja lära känna honom mer. Men hon kunde inte riktigt sätta fingret på vad.
Men så bestämde Sunniva sig för att fråga honom iallafall och såg upp mot honom.
”Jag läste om trollformeln i min bok, men jag har inte kommit till att testa den ännu.”, började hon och förde en röd hårslinga bakom ena örat. ”Trollformeln går ut på att få jorden under våra fötter att bli till lera och gyttja. På så sätt kan en få vem som helst att röra sig mer långsamt.”, sa hon engagerat och sken upp när hon förklarade. Det var alltid spännande med magin, det tyckte hon, men att skapa något från naturen, det var det som lockade Sunniva mest.
”..Så… Vill du?”, frågade hon och lutade sig bakåt i stolen igen samtidigt som hon drog på ena mungipan och lade blicken på Drew.

Thessa såg tyst på Aiden och Erland. Hon behövde inte säga något. Det var otroligt sorgligt det som hade hänt. Blicken for istället på Camenag och Thessa kunde känna hur tårarna ville välla över ännu en gång. Men hon tillät sig inte att gråta. Kanske ville hon vara stark för Aiden. Eller för Camenag. Det var väl inte såhär han hade velat bli ihågkommen som. Draken var Rowans. Thessa hade sett deras relation och vänskap. Det hade varit flera gånger som Camenag också hade varit hennes vän.
Den gången som Camenag tagit henne från kriget, räddat henne. Hade det inte varit för honom så hade hon kanske inte levt idag. Och när han räddade Rowan. Det var otroligt mycket som den bevingade varelsen hade hjälpt hennes familj med. Och för det skulle hon vara honom evigt tacksam.
Det smärtade Thessa att se Rowan med den döda draken. Hon ville trösta honom igen. Men hon stod kvar. Såg på. Det var mellan de två. Han behövde få säga farväl ifred.
När Rowan sedan talade till de nickade Thessa som svar. ”Jag är med dig.”, svarade Erland honom och nickade han med.
”Rowan. Camenag borde få en viloplats.” Thessa gick fram till sin make och mötte hans blick. ”Låt mitt folk hämta honom. De ser efter honom, ser till att han får det bra.” Hon pausade och försökte läsa av hans ansikte. ”..Om du inte vill ha kvar honom här?”, tillade hon sedan och såg förbi Rowan för att blicka mot Camenag.
Aiden svalde. ”De ska få betala för vilken skada de har gjort.”, sa han. Det lät som att han tänkte högt.
Jerome gick fram till honom. Han lade en lätt hand på prinsens axel. ”Ja.” Efter någon sekund sänkte han handen och såg över axeln mot Giselle utan att lämna Aidens sida.
”Giselle.”, började Jerome, men gick sedan tillbaka till henne. ”Jag vill hjälpa till. Jag tänker informera mina män om striden. Följer du med mig?” Han mötte hennes blick.

Drew slog ner blicken i bordet för någon sekund, efter att ha insett själv att han nog hade dröjt kvar med den på henne lite väl länge. Log mjukt då hon frågade, han skulle nog ärligt säga att hade det varit någon annan än hon som frågat hade han inte gått med på det. Men så gjorde också hennes närvaro att han inte riktigt tänkte som vanligt. Han nickade till sist.
"Så länge du inte förvandlar mig till en padda eller något så." svarade han retsamt till svar samtidigt som han än en gång lyfte glaset till munnen.

Rowan hade inte ens tänkt så långt ännu förrän Thessa frågade om vart de skulle begrava draken. Hans första instinkt var att det vore en bra sista vila för vännen att låta Thessas folk ta hand om honom, det kändes som ett så magiskt väsen som en drake förtjänade något större än bara en vanlig begravning. Men så var också tanken väldigt lockande att ha honom nära Eimport. Men å andra sidan skulle han alltid finnas i Rowans hjärta, och viloplatsen skulle inte föra draken närmare honom. Han såg tveksamt på henne.
"Jag vet inte än.." sade han innan han insåg det. Det perfekta stället. Han log svagt, dock ett något melankoliskt leende.
"Vid Shogosbergets fot ska han få vila, uppe vid Bel Baduhrs norra kust. Det var dit han tog mig efter morden, där vi gömde oss under ett par år." Det kändes som en evighet sedan, och det var också väldigt många år sedan nu. Men det kändes bara rätt. Det var där de båda hade hittat frid igen efter sorgen efter Rowans föräldrars död, och det var också där han borde få sin sista vila. Ärligt talat kändes det också som en minimal lättnad att känna att han skulle få vila på ett sådant perfekt ställe.

Giselle var inte sen med att haka på sin pojkväns förslag, stämningen här kunde inte beskrivas på något annat än sorglig.
"Självklart." nickade hon till svar åt honom, tog också följe vid hans sida strax därefter för att gå bort ifrån slottsgården med ett tungt hjärta. Även om hon egentligen inte hade en personlig koppling till det så kändes det som en förlust för hela riket. Inte bara det, också ett illabådande tecken på vad som komma skulle med kriget. En hemsk påminnelse om att vem som helst kunde gå förlorad i kriget. Tanken på att förlora Jerome fick det att snörpas till i halsen.
"Jag måste få prata med dig." hon talade tyst efter att de kommit ifrån slottsområdet, hon hade egentligen inte bestämt sig än hur eller när hon skulle berätta mer för honom. Allt hade bara varit nytt för henne, och hon ville få en chans att bearbeta det själv först. Men med krigets hot kändes det än viktigare att han fick veta nu, men också att de kunde få en chans att ta sig igenom det tillsammans redan ifrån början. Trots allt var han hennes klippa. Hon stannade till och såg upp på honom, tvekade i en halv sekund. Förstod inte helt varför hon ens var så nervös. Kanske visste hon bara inte helt hur han skulle reagera.
"Jag är gravid." fick hon till sist fram, nervöst inväntande hans reaktion.

Sunniva sken upp då Drew tackat ja till erbjudandet och gav ifrån sig ett lyckligt litet skratt. Hon gömde leendet bakom glaset när hon höjde det för att smaka av drycken igen.
”Jag är glad att du vill vara med.” Hon satte ner glaset på bordet igen.

Jerome hann under tiden den rört sig därifrån tänkt ut en plan. En plan hur de skulle hjälpa till i kriget. De var Oriagates soldater. Tränade sådana. Jerome hade aldrig satt sin fot i Acrias träningar. Det hade varit på grund av hans far. Han ville inte ha att göra med honom. Och det var väl ett sätt att protestera och avlägsna sig från Philip.
Allt Jerome hade lärt sig i strid, med att hantera vapen, var genom de gånger han hamnat i farliga situationer tillsammans med sina vänner på skeppet. Annars var han ingen som riktigt sökte upp det våldsamma. Hade inte behovet att slåss. Försvara sig, ja, men det var något annat, tyckte han.
Jerome hade inte lagt märke till att Giselle hade sagt något till honom, eller jo, men han var för uppe i tankarna att han endast mumlat något otydligt till svar när hon berättade att hon ville dela med sig av något. Det var först när hon berättade vad hon hade på hjärtat som Jerome stannade upp i en rörelse. Klarvaken och tänkte helt nyktert. Chocken slog honom. Blicken fastnade på Giselle. För en sekund sa han inget, men så log han sedan brett då det sjönk in för honom. Giselle var gravid. Med deras barn. Total lycka. Var det någon han ville ha en familj med så var det med henne. Giselle var hans värld. Och nu skulle deras värld bli ännu större. Istället för att svara Giselle drog han henne till sig i en kram och tryckte henne mot sig. ”Jag ska vara ärlig..” Han släppte taget om henne, men lät blicken vila på hennes ansikte. ”Jag var inte beredd på det.” Han pausade och flinade brett. ”Men jag är väldigt lycklig. Jag lovar dig, Giselle: Jag ska göra allt i min makt för att du, vi, barnet, ska ha det så bra som möjligt.” Han kysste hennes läppar och nickade mot värdshuset. ”Kom, jag blev plötsligt väldigt törstig, vi går dit.” Han tog hennes hand och ledde henne mot byggnaden.

”Jag tycker att det låter som en bra idé.”, log Thessa varmt mot sin make och kramade lätt om hans hand. Hon iakttog honom i en sekund längre innan hon såg efter Erland och Aiden. ”Vi går in. Det börjar att bli sent. Vi har en del saker kvar att ta itu med inför bröllopet. Gudarna ska veta att vi behöver något positivt att få fokusera på nu.”
Aiden gick efter Thessa. ”Jeanne och Ivor.. ska.. vet de om vad som hände Camenag?” Thessa funderade. ”Jag är säker på att de snart kommer få veta. Jag ska prata med dem. Det är ingen idé att undanhålla något för dem.” De sista orden viskade hon nästan.
Erland gick ikapp Rowan. Han ville säga något tröstande till sin vän. Men hittade inga ord. Istället litade han på att Rowan visste att Erland fanns där för honom. Alltid. Han såg uttryckslöst på kungen och fortsatte stegen inåt slottets väggar igen.

Det var en tröst i allt detta mörka att känna hur de alla fanns där för honom. Erland, Thessa, Rowan var så otroligt tacksam att de alltid hade funnits där för honom igenom alla år och allt som hade hänt. Gudarna skulle veta att de varit med om mycket tillsammans. Han hade tagit täten in till slottet igen efter sin frus förslag, och än en gång försjunkit sig i tankar. Det var en tung dag för riket, och nu mer än tidigare kändes det som om detta bröllopet hade dålig timing. Även om de kunde behöva något positivt i allt detta, så kändes det också så fel att dotterns bröllop riskerade att fördunklas av både kriget och drakens död. Men han fick inte heller förlora sig alltför djupt i tankarna, inte här och nu. Han måste hålla sig samman en stund till. Han såg åt sidan då han av fotstegen förstod att Rowan dykt upp intill honom, gav vännen ett svagt tacksamt leende.

Giselle sprack upp i ett stort leende då hon fick bekräftat att han var glad över nyheten, fnittrade lyckligt till och besvarade strax hans kram. Trots den nyss så dystra stämningen kände hon sig nu gladare än på länge, med vetskapen om att de två snart skulle bli tre i en riktig liten familj. Visst, det var inte det optimala tillfället att välkomna ett barn till världen med kriget runt hörnet. Men det gjorde inte barnet i sig till mindre fantastiskt.
"Jag älskar dig." viskade hon mjukt tillbaka emot honom, drog honom närmare till en sista kyss. "Du kommer bli en perfekt pappa." Det om något var hon övertygad om. Han var fantastisk, omtänksam och den mest kärleksfulla karl hon nånsin träffat - en bättre far än så fick man leta efter. Hon följde glatt med honom in på värdshuset, sökte med blicken efter ett ledigt bord när hon istället fann ett bättre alternativ.
"Drew! Sunniva!" hälsade hon och räckte upp handen emot dem, såg kvickt tillbaka på sin älskade. "Låt oss gå bort till dem en stund." bad hon. Hon var lite förvånad över att finna sin syster i Drews sällskap, men inte på det minsta negativa sättet. Tvärtom.

Drew å sin sida såg upp då han hörde sitt namn och det tog någon sekund innan han lokaliserat sin bror och hans flickvän. Genast log han och hälsade tillbaka, vinkade dit dem.
"Vad gör ni här?" frågade han nyfiket då de kommit fram. Han skulle väl ärligt erkänna att han och hans bror var ganska olika varandra. Jerome var väl mer... Vild än vad han själv var. Han hade alltid fokuserat fullt på att göra sin far till lags, hur dåligt det än verkade gå med det.

Jerome släppte taget om Giselles hand för att beställa åt de. Han hade sett Drew därborta med Sunniva i sällskapet. Han var inte chockad över att se de två tillsammans, istället var han kluven att berätta för de om vad som precis hade hänt. Vrale var i krig med Oriagate nu. Det såklart, de visste det ju. Men att de nyss hade blivit attackerade, den nyheten hade förmodligen inte nått de. Men med några sekunders betänketid och fått drycken i sin hand gick han bestämt efter sin kärlek och slog sig ner vid bordet tillsammans med Drew och Sunniva.
Han pustade lätt ut och smakade av drycken för att sedan se upp på Sunniva och Drew.
”Vad vi gör här? Jag är förvånad över att se dig här.” Jerome valde att inte säga något om händelsen. Det var skönt att rikta fokus på något annat. ”Vi ska till hamnen.”, tillade han sedan då han såg hur frågade Sunniva såg ut. Hon kom på sig själv log snett åt de båda.
Sunniva visste inte riktigt vad hon tyckte om Jerome, eller, hon hade inte bestämt sig. Hon visste ju att det var Giselles kärlek. Men han var så långt bort ifrån det hon trodde att Giselle ville ha. Men det kanske var just det- äventyret som lockade. Men så var Jerome också Philips son. Och Philip gillade Sunniva inte, särskilt inte efter middagen som varit. Och även om Erland, hennes far, inte sa något, så var det tydligt att han inte heller tyckte särskilt mycket om Philip. Han hade väl sina anledningar och visste säkert mer än vad Sunniva gjorde, men ändå var hon färgad av sin faders tycken.
”Drew har gått med på att hjälpa mig med en trollformel.”, sa hon sedan i hopp om att dölja sina tankar om Jerome och hans far.
”Trollformel?”, ekade Jerome och flinade åt Drew. Var det ett sätt att komma närmare Sunniva? Han anade att hans bror var intresserad av henne. ”Ja, jag tycker vi testar den efter jag har jobbat klart, vad tror du om det, Drew?” Sunniva kastade en blick på Drew igen.
”Använder du magi, Jerome?”, frågade Sunniva Jerome sedan. Det var möjligt att även Jerome kände till dessa förmågor. Även om hon tvivlade en aning. Jerome var intresserad av havet och det verkade ta upp en stor del av hans tid.
”Pfft.” Jerome fnös och skakade på huvudet samtidigt som han vände bort blicken. Han smakade av drycken innan han öppnade munnen på nytt för att svara Sunniva. ”Nej. Jag behöver inte det. Jag har andra talanger.” Jerome flinade då och såg mot Giselle för att ta hennes hand i sin under bordet.

Den stora dagen hade närmat sig med stormsteg och nu stod Jeanne där utanför de maffiga dörrarna som skiljde henne och kyrksalen åt. Det hade varit en dyster tid i landet, men de allra senaste dagarna hade positiviteten börjat ta överhanden igen och idag var en glädjens dag. Hon skulle äntligen få gifta sig med sin Ivor, och hon kunde inte komma ihåg när hon senast känt sig så lycklig som nu. Det var äntligen dags, väntan var över.
"Är du redo?" Hennes far talade mjukt till henne och räckte ut armen till henne. Hon lade handen på den innan hon såg upp på honom med ett brett leende på läpparna, nickade åt hans fråga. De klev tillsammans in genom dörrarna, och medan de gick altargången framåt tog hon någon sekund att se ut över bänkarna och alla de som samlats där. Det värmde verkligen i hjärtat att alla kommit dit för hennes och Ivors skull - även om det faktum att det var ett kungligt bröllop såklart också lockade lite extra. Till sist drog hon fram blicken till altarringen där prästen och Ivor väntade, och hjärtat tycktes hoppa över något slag. Hennes klänning var relativt enkel för att vara en bröllopsklänning, hon hade struntat i något längre släp och istället pryddes livet av spetstyg. Hon hade aldrig varit den personen som ville stå i centrum normalt sett - men denna dagen var förstås något helt annat.
Altargången kändes kortare än den sett ut att vara, och på nolltid var hon framme, släppte sin fars arm och skänkte honom ett sista leende där han gick ner igen innan hon istället tog Ivors hand i sin.

Rowan återgick ner till sin plats, på främre raden intill Thessa. Camenags död hade tärt rejält på honom, och det hade varit något av det tuffaste han varit med om, men det här var verkligen en välkommen frisk fläkt i allt onda. Sakta men säkert hade han börjat kunna lägga sorgen åt sidan, och dagens glädje tycktes skölja bort de jobbiga känslorna och bara ersättas av lycka. Det kändes otroligt att deras lilla dotter stod där och gifte sig, det kändes som alldeles nyligen som hon varit ett litet barn, tagit sina första steg, sina första ord... Och nu gifte hon sig. Tiden gick skrämmande fort. Ändå kunde han heller inte vara stoltare över henne. Han tog mjukt Thessas hand i sin samtidigt som prästen började tala.

”Tack, Algir. Jag ska komma ihåg det.” Ivor kastade dvärgen ett litet vänligt leende och rätade på sig efter att Algir gick från altaret för att sätta sig ner på sin plats bredvid Ivors far. Det var en handfull till dvärgar som kommit dit, till kyrkan i Eimport, för Ivor och Jeannes bröllop. Ivor var väldigt glad för det. Och så var dvärgarna. Det var tydligt att de såg detta som en allians tillsammans med Vrale. Vilket de egentligen alltid haft. Länderna hade hjälpt och stöttat varandra vid flertal tillfällen, men ett giftermål mellan två representanter från vardera land var ett tydligt tecken, menade de.
Morgonen hade fort flugit förbi. De sista förberedelserna för firandet och festligheterna var gjorda. Det syntes, inte bara på utstyrseln Ivor bar: han var klädd i en mossgrön kostym med vackra, smakfulla broderade detaljer i guld.
Det kändes som att hela folket i Eimport hade fyllt kyrkan tillsammans med kungafamiljerna från Vrale och Acria.
Ivor skulle ljuga om han påstod att han inte var ett dugg nervös. Vanligtvis lyckades han hålla huvudet kallt och klart, men det var svårare idag. Pulsen ökade en aning när han väntade på Jeannes entré. Den blev som mest markant för honom när han äntligen fick syn på henne, tillsammans med sin far, Rowan. Men så lugnade det sig på ett ögonblick när Jeanne, Ivors älskade, fattade taget om hans hand. Han pustade lättat ut och log varmt åt henne. På en sekund var det bara Ivor och Jeanne.
Prästen talade, men Ivor hörde inte helt på. Han hade bara ögon för Jeanne. Ivor visste när han skulle svara prästen. Han gjorde det utan att släppa blicken från sin kära. Och så förklarades de gifta. Ivor tvekade inte, utan gick in för att kyssa sin brud.
Applåderna och jublet väckte honom från hans tankar och försiktigt backade han ett litet steg ifrån Jeanne för att ta hennes hand i sin istället. När han såg glädjen hos de samlade, log han med och kramade om Jeannes hand.
”Kom, min kära, de vill gratta oss. Låt oss gå till våra gäster.” Ivor såg mot Jeanne igen och gav ifrån sig ett litet fniss av lycka. ”Vi möter dem.”, förtydligade han och gick före för att gå ut från byggnaden med Jeanne och möta folket vid trappan.

Snart var festen igång, och Jeanne hade äntligen fått sin första dans med Ivor. De hade förflyttat sig till slottets balsal, med bord längs sidorna dedikerade åt mat och vin, medan det stora golvet hölls fritt för dansen. Det hade varit otaligt mycket folk framme för att gratta dem, men nu och knappast heller imorgon så kunde hon inte ens komma ihåg alla. Hon hade mest haft ögon för Ivor även om hon förstås samtalade smått med de som kom fram och gratulerade. Det värmde också i hjärtat, och hur mycket hon än sett fram emot bröllopet så var hon ändå glad att det nu äntligen hade skett - de kunde äntligen kalla sig man och hustru.

Giselle hade gått till bröllopet med sin familj, men nästan så fort de kommit ut ur kyrksalen hade hon övergett dem för att istället sällskapa med Jerome. Trots allt var det ju ett bröllop och då ville hon ju självfallet tillbringa tiden med sin käresta. Den man hon förhoppningsvis en dag skulle stå i en liknande situation med. Den tanken hade alltid känts ganska främmande, långt bort, men med det växande livet i hennes mage kändes det helt plötsligt mycket närmare. Plötsligt var inte ett bröllop en riktigt lika märklig tanke. Dock skulle hon själv inte vilja ha ett lika stort bröllop som detta utan hellre en mindre tillställning med endast de närmast sörjande närvarande. Hon återvände till Jeromes sida efter att ha varit borta vid ett av borden för att hämta sig ett glas med dricka.
"Hur tror du att vårat bröllop nån gång skulle se ut?" frågade hon med ett svagt leende upp mot honom.

Bröllopet var en vacker syn. Ett sådant som fick en själv att tänka tillbaka på sitt eget bröllop, eller drömde om det bröllop en själv en dag skulle ha.
Thessa såg varmhjärtat på när hennes dotter dansade i Ivors armar. De var som skapta för varandra. Ett vackert par. Äntligen hade de blivit vigda. Det var en väntan, eller en längtan från inte bara Thessas håll, men hon förstod att hennes dotter känt detsamma. Under hela tiden Thessa känt Ivor visste hon att de skulle bli Jeanne och Ivor. Thessa kunde inte vara lyckligare. Och den känslan var skön, med tanke på det kommande kriget. Fort, innan hon skulle grubbla i krigstankar, skakade hon på huvudet och fokuserade istället på att söka upp någon att tala med. Det var inte svårt. Det fanns väldigt många gäster i balsalen.

Jerome hade dykt upp i sista sekund i tid till bröllopet. Han han slunkit in bakom publiken. Han såg kungligheterna, både Vrales och hans faders familj, längre fram, men Jerome valde att hålla sig på avstånd. Dessutom var det ingen som riktigt visste vem han var. Han skulle inte få oönskad uppmärksamhet på sig. Det var ryktena, det som sades, att det var Drew eller Finnigan, som skulle en dag skulle ta över Acrias kungarike efter deras far. Gladeligen för Jerome. Han hade sina drömmar på annat håll ändå.
Och strax efter vigseln hittade han igen en av sina. Giselle.
Han log brett då hon närmade sig honom. En vacker syn.
”Vårat bröllop?”, ekade han först och skrattade kort. Han smakade själv av drycken i sin hand och såg ut att fundera några sekunder. Blicken vandrade i rummet medan han försökte föreställa sig det firandet. Han var säker på att Giselle skulle vara den vackraste där, om det ens var möjligt, med en sådan skönhet. Och hans vänner skulle vara där. Ett mindre bröllop än det här, det var han säker på. Intimt, bara de närmaste skulle få närvara. Musik och dans, mat och dryck. Historier och berättelser. Bara det trevligaste för de två.
Jerome såg tillbaka på Giselle och lade armen om henne för att dra henne närmare sig. ”Vi skulle ha det mycket trevligare, det tror jag.”, började han och smakade återigen av drycken. ”Men..” Han såg sig om. ”..Lite mera drag än det här, eller vad säger du?” Han syftade på etiketten, som var så tydligt, när det var ett kungligt bröllop.
Ingen skulle göra för stor scen, för att ta bort uppmärksamheten från brudparet. Alla skulle var artiga och trevliga.
Jerome lekte med tanken, vad som skulle hända, ifall någon gjorde en scen. Det roande honom en aning. Han ville inte förstöra för Jeanne och Ivor, de två tyckte han om och hade respekt för, men festen kändes som i behov att livas upp en aning.
Han vaknade dock upp ur tankarna då Erland klev fram till de. ”Allt bra?”, sa han och såg på både Giselle och Jerome. Jerome blev en aning paff, då han inte riktigt visste vad Erland tyckte om honom. ”Ajaj, kapten, bara fint här.”, svarade Jerome och såg sedan mot Giselle.
”Så fin vigsel, eller hur? De två är ett vackert par.”, fortsatte Erland och blickade över gästernas huvuden för att se mot Jeanne och Ivors håll. ”Folket är alldeles till sig vid skymten av Jeanne. Jag hörde någon säga att de trodde att hon redan var gravid.”, skrattade Erland kort.
Jerome satte drycken i halsen och hostade. Det fångade Erland uppmärksamhet. ”Jerome, gick det bra?” Jerome fortsatte att hosta och slog sig för bröstet. Han hade inte tänkt avslöja Giselle graviditet såhär, om inte Erland förstås redan kände till den. Men det verkade inte som att det var fallet. Jerome ville säga något, men inget ord kom fram, han fortsatte att hosta.