Prs tippest & JustAFriend

Tystnaden var inget han uppskattade men han hade liksom inget att tillägga. Han försökte ignorera alla tankar. Låta dem swisha iväg för att tas upp en annan gång.
Sebastian flyttade närmre. Det betydde väl att Elliot kunde göra likadant. Eller? Det borde betyda det. Så han gjorde det. Försökte att inte lägga sin vikt på den skadade axeln. Han kröp ihop intill Sebastian. Jäklar Elliot, ta tillbaka kontrollen! Han kom väldigt nära. Sebastian tyckte säkert det var för nära. Fan. Men det gick liksom inte att stanna där borta, halvt balanserades på sängkanten. Han behövde kroppskontakt, hur desperat och skumt det än lät.

Elliot flyttade närmare. Seb kunde inte göra annat än att öppna ögonen och le mot den äldre. Han fattade hinten. Och det kändes så underbart bra att ha honom närmare även fast det inte var så nära som Seb egentligen ville ha honom. Skulle han flytta närmare igen? Elliot hade ju flyttat och det innebar väl att han inte hade något emot det... Eller var det bara Seb som tolkade det så för att han ville att det skulle vara så?
Han kunde inte stå emot. Han kravlade sig ännu närmre Elliot, så nära så att han tydligt kunde urskilja vaniljdoften från hans hår.
”Är detta okej?” frågade han tyst och osäkert efter att han lagt armarna runt om den äldre.

När han kände armarna runt sig kunde han inte annat än le.
"Mer än okej", viskade han fortfarande med ett leende strykandets över läpparna. Han kröp ihop intill den yngre. Vilade huvudet och händerna på den andres bröstkorg. Kanske var det för mycket men alltså Sebastian hade ändå lagt armarna om hon. Då måste han väl vilja vara nära, eller?
Elliot frös fortfarande lite. Händerna var kalla. Men Sebastian värmde upp honom. Egentligen bara av sin närvaro men nu när de var så nära så gick det snabbare.

Bra, tänkte Seb. För jag skulle ändå inte kunna släppa taget nu.
Elliots leende var det finaste Seb någonsin sett. Delad förstaplats med ögonen, håret och allt annat som hade att göra med Elliot. Seb skulle se till så att han fick se det leendet fler gånger. Många, många fler gånger. Han skulle inte låta Elliot knäckas totalt. Han skulle inte låta Elliot försöka ta sitt liv fler gånger. Aldrig, aldrig igen. Stort ansvar för en sextonåring? Alldeles för stort. Men Seb brydde sig inte. Kunde inte bry sig. För utan Elliot så visste han inte riktigt vad han skulle göra.

Han kände sig trygg. Han hade gjort det tidigare i Sebastians famn men det här var annorlunda. Det kändes som att de låg skyddade i en bubbla. Som att det var en sköld runt dem. Ingen skulle kunna ta sig in. Han var skyddad från alla dumma tankar. Sin mamma. Inte minst sig själv. Han placerade händerna runt Sebastian midja istället. Kom ännu närmre.
"Tack för allt. Du är fantastisk, du vet det va?", nästan viskade han. Hoppades innerligt att Sebastian visste det. För han var så stark. Omtänksam. Förstående. För även om han aldrig skulle förstå allting så försökte han ändå. För han var just fantastisk. Han var den bästa. Han var Sebastian.

Elliots ord fick honom att rodna. Vilket irriterade honom en smula då han typ aldrig annars rodnade och nu var ett dåligt tillfälle för nu skulle han se barnslig ut. Men det kändes inte som att Elliot skulle bry sig egentligen. Elliot var inte så ytlig och korkad som alla andra.
"Sluta", viskade han och slog försiktigt sin hand över Elliots mun. "Det är jag inte alls."

Elliot pussade på Sebastians hand som han lagt över Elliots läppar. Nåväl, han fick väl skylla sig själv. Dålig placering om han ville undvika just Elliots läppar. Han drog sig undan lite. Bara precis så han kunde möta Sebastians blick. Och notera att han rodnat. Elliot gjorde ju det typ hela tiden så han var inte direkt personen som kunde döma. Som ville döma.
"Det är du visst, du måste förstå det." Jag älskar dig. Ville han lägga till. För han var helt säker. Det var dock alldeles för tidigt att säga rakt ut, så han höll det inom sig istället.

Åh Gud. Elliot pussade hans hand. Det kändes så underbart jävla bra. Elliots läppar var nog de mest perfekta läpparna som existerade. Som någonsin existerat genom hela världshistorien. Seb var övertygad om det. Extremt övertygad. Trots det tog han bort sin hand och placerade armen runt Elliot, precis som den gjort förut.
"Du också", viskade han och tittade in i de gröna ögonen. Länge. Noga. Han studerade de tillräckligt noggrant för att kunna komma ihåg dem i hela sin livstid även om han aldrig skulle se Elliot igen. Vilket inte skulle hända, men ändå.

Han fastnade i de mörka ögonen. Skakade lätt på huvudet men hade ett smått leende dansades på läpparna. Han sträckte på sig för att fjäderlätt lämna kyss på den yngres käkben. Det perfekta, skarpa käkbenet. Konstverket. Eller snarare delen av det. Hela Sebastian var ju ett. Helt jävla perfekt. Han borrade in huvudet i den andres bröstkorg igen. Kände de dunkande hjärtslagen mot sin kind. Kände hur trött han var. Hur kort tid till han skulle orka hålla ögonlocken öppna.

Seb gjorde en mental notis om att aldrig någonsin tvätta av vare sig sin hand eller den delen av käkbenet där Elliot placerat sina läppar. (Euw.) Han tänkte på hur sjukt, men underbart, det var att de två pojkarna låg såhär även fast de hade gått igenom så mycket bara någon timme tidigare. Well, egentligen hade inte Seb gått igenom något, men Elliot hade. Och Seb hade varit tvungen att tänka på någon annan än sig själv och det var väl jävligt utmattande.
Han pussade försiktigt Elliot ovanpå huvudet. Det lockiga håret, som nästan var helt torrt, kittlade hans näsa och hals. Inte för att det störde honom. Det var behagligt. Särskilt med tanke på att det var just Elliots hår som kittlade honom och ingen annans.