Flowers in the dark [PRS]

Okej, det är lite svårt att veta hur man ska agera i ett läge som denna. Det är trots allt första gången Hayley varit med om något liknande, och att hon är orolig är väl ändå fullt förståeligt? Jo, det måste det vara. Det verkar som att han förlorat alla minnen, och fy vad det gör ont.. hon själv skulle hata att förlora minnena av de två tillsammans. Saker som hänt tidigare i hennes liv vill hon väldigt gärna ska försvinna, men när det kommer till den tre år äldre? Nej, hon vill aldrig glömma bort det. Gapandes i den ömma underläppen pillar hon lite med dörrhandtaget. Det är dumt av henne att bara fortsätta babbla, ställa frågor. Det är uppenbart att Yaosu inte riktigt förstår henne, än mindre kan han svara på dem. Så det är lika bra att hålla tyst. Plus svider det i underläppen på henne, såret gör det svårt att röra på munnen. Blicken lämnar aldrig den andre, att säga att hon är på sin vakt är en underskattning. Nu tror hon inte att han någonsin skulle göra illa henne, inte med flit. Men nu när han inte är lika medveten som innan är det lite osäkert. Hjärtat börjar dunka extra hårt i bröstkorgen på henne när han börjar krypa fram mot henne. Lurvbollen är väl lika rädd för henne som hon är för honom. Jobbigt.
”Jag släpper ut dig..” Är det något hon borde göra? Hayley har absolut ingen aning. Men det är nog precis vad mannen behöver. Han behöver inte direkt strosa runt på gatan, han behöver bara lite mer rum, så att han inte känner sig förskräckligt instängd. Hon drar efter andan innan hon öppnar dörren till badrummet. Försiktigt, långsamt. Att mista ett finger som hennes bästa vän har hon ingen lust med. Nehej. När dörren glidit upp backar hon ut, varje rörelse lika långsamt som innan. Därefter viker hon undan till väggen, så att hon inte står vägen för det stora molnet.

Dörren gled upp framför ögonen på Yaosu, som vid det laget i princip lyckats återvända till verkligheten. Han stod där och blinkade några gånger, öppnade ögonlocken bara för att sedan sluta den igen. Nu förstod han mer än väl varför Zihao alltid var tillbakadragen och extremt offensiv precis efter förvandlingen - för att han för ett kort ögonblick glömde precis allting som fick honom att känna sig säker. Det var verkligen en hemsk känsla, som han bra gärna aldrig skulle vilja uppleva igen. Verkligen inte.
Tjugoettåringen ruskade på huvudet för sig själv och följde efter Hayley, ut genom den öppna dörren och vidare mot sidan. Hennes hjärta dunkade verkligen hårt, som om det riktigt slog mot väggarna därinne i bröstkorgen på henne. Förmodligen för att hon var rädd för honom, någonting han inte direkt kunde beskylla henne för. Han var rädd för sig själv, och med god anledning med tanke på hur stor risken var att någonting kunde gå fel.
Den äldre studerade den yngre flickan, nerifrån och upp flertalet gånger. Faktumet att hon fortsatt tala med honom var ganska roande, särskilt när hon ställt frågor som hon mycket mer än väl visste att han inte kunde svara på. Men ändå, det fick honom att känna sig hyfsat normal. Bara det i sig var ju ganska fantastiskt, speciellt om man började tänka på omständigheterna.
Med en liten gäspning satte han sig mitt framför fötterna på Hayley, för att därefter stirra upp mot henne. Även om världen fortfarande kändes en gnutta sne utstrålade hon ungefär samma sura som vanligt. Det var skönt, väldigt skönt. Visst slog hjärtat lite extra hårt och hon verkade vara på sin vakt i högsta grad, men ändå. Att hon ens orkade att stå upp var fantastiskt, med den stora magen och såren och allt elände. Helt ärligt borde hon nog sätta sig ner på sängen, lägga sig ner och flyta iväg mot drömmarnas rike.

De mörka ögonen glider över lurvbollen ett flertal gånger. Det känns inte så farligt egentligen, nu när hon hunnit lugna ner sig lite grann. Handen glider upp mot hennes bröstkorg, där den knyter sig över tyget på tröjan. Inte panikartat eller så, utan mer för att se till så att hennes egna hjärta inte skuttar ut och lämnar henne. Nej, den börjar lugna ner sig. Kanske det är sättet som den äldre sätter sig ner framför fötterna på henne, pälsen som ser så len ut och ögonen som ser precis lika snälla och oskyldiga ut som de brukar göra. De är i en annan färg förvisso, men ändå. De sprider ut samma känsla oavsett. Hayley tar ett djupt andetag, innan hon låter kroppen sjunka ner på huk. Det är en svårighet, magen gör det inte direkt lätt för henne att böja sig ner. Tyvärr. Men det är värt det. Händerna släpper sitt tag om tröjan, så att de långsamt och försiktigt kan stryka sig över det fluffiga huvudet. Väldigt långsamt, hon vill inte skrämma bort Yaosu. Han ser bara så kramvänlig ut där han sitter, hon kan inte hjälpa sig själv. Innan hon vet ordet om det känner hon hur kalla tårar slingrar sig ner över de bleka kinderna. Det gör så ont att se honom sådär, att bara tänka på den smärta han nyss behövt genomgå. Nu vekar han inte lida för närvarande, men det gör fortfarande ont att påminna sig själv om det. Med en liten snyftning lämnar hon en kyss på den lätt våta nosen.
”Vill du ha något att äta?” Åh jösses. Den artonåriga flickan har verkligen lust att banka huvudet i golvet för hur korkad hon är. Varför fortsätter hon ens att prata? ”Jag vet inte vad jag håller på med, du förstår mig ju inte.” Ändå fortsätter hon. Hayley kan inte undgå att skratta åt sig själv, innan hennes grepp om den starka kroppen hårdnar. En omfamning. Väldigt mysigt. Hon behöver det, kanske han behöver det också. Vem vet, han kan inte direkt berätta det för henne. Gnagandes i underläppen grimaserar hon när kroppen bestämmer sig för att ställa sig upp. De bägge två behöver nog få i sig näring, kanske Yaosu får äta lite rått kött.

Och där hade de kommit till en punkt där Yaosu inte längre kunde undgå att grymta till. Förstod gjorde han visst, mer än väl faktiskt. Visst kunde han inte ge några vettiga svar och allting kändes en smula underligt, men det spelade ingen större roll. Minnena hade mycket riktigt försvunnit en kort stund, däremot hade de lyckligtvis återvänt. Vad skulle egentligen ha hänt om de inte gjort det? Om det blivit som den där gången med Zihao, då den yngre brodern totalt glömde bort vem han var och fastnade i sin fyrbenta form. Nej, de skulle nog vara jävligt glada att det inte var fallet nu, och även hoppas att det inte skulle bli det i framtiden.
Tjugoettåringen ville bra gärna vara kvar i den där lilla omfamningen, så det var inte särskilt underligt att han protesterade när den yngre flickan slutligen drog sig undan. Inte nog med det så grät hon även, vilket fick den äldre att känna sig alldeles förfärlig. För det var väl hans fel att hon grät? Hans fel att de där glänsande tårarna slingrade sig nerför kinderna på henne. Usch, han var en så extremt värdelös partner överlag.
Med ett litet, litet gnällande läte började Yaosu dra med Hayley bort mot sängen, som lämnats obäddad med kuddar över i princip hela madrassen. Röran var jobbig att ens lägga ögonen på, men för stunden var det okej. Hon behövde ta det lugnt, bädda ner sig bland allt det där mjuka och bli ompysslad. Vid det laget brydde han sig inte ens, utan han skulle på något sätt lyckas ta med sig en skål med chokladpudding och en kopp med varmt te. En bricka skulle han väl ändå kunna bära? Eller kanske släpa med sig till sängkanten? Äsch, det skulle gå att lösa på ett eller ett annat sätt. Nu när halsbandet var sönder fick han väl helt enkelt lära sig att göra allting på lite annat vis.
Den äldre ungdomen fortsatte att backa tills bakbenen slog i sängkanten. Tänderna hade greppat löst tag om en av Hayleys mjuka händer. Det var inte sällan han påpekade hur otroligt gott hon doftade, men jösses, det började nästan bli olidligt. Han begravde mer än gärna näsan i de där blonda lockarna. Näsan, snarare nosen? Att leva i en lögn var ingen bra idé, oavsett om den var härlig eller ej.

Är det löjligt av den artonåriga flickan att gråta på det där viset? Under omständigheterna borde det inte vara det, alls. Med tanke på att hon fått vittna den person hon älskar mest av allt gå igenom en sådan förfärlig förvandling är det väl förståeligt att det triggat igång det. Detta betyder dock inte att Hayley är van vid att gråta. Nej, innan hon träffat lurvbollen framför sig hade hon inte gråtit på evigheter, både på gott och ont. Nu är det oftast glädjetårar som stryker sig över de sköra kinderna, men fram till några månader sedan var ögonen lika torra som öknen. Då hade hon väl nästan varit lite av en robot, helt inkapabel till att känna mänskliga känslor.. åtminstone är det det uttrycket hon gett många, även sig själv efter ett tag. Men jösses vad mycket känslor hon känner. Hela tiden, varje gång hon hörde någon säga något elakt bakom ryggen på henne kändes det som att hon skulle brista, trots att hon vant sig. Dock var hon väldigt duktig på att inte låta det synas. Nu är hon lite mer.. ja, uppenbar med sina känslor. Själv är hon inte så förtjust över faktumet, men det är väl det som sker i och med den kärlek hon funnit för Yaosu. Hur som helst är hon kvick med att torka bort tårarna med handryggen, att göra honom mer orolig än han redan är vill hon verkligen inte. Aldrig. Det blir inte riktigt som hon tänkt sig. Istället för att hon skulle dra med sig den tre år äldre till köket och fixa mat till honom, så är det han som får henne att röra på benen mot sängen. Hayley orkar inte protestera. Hela kroppen gör ont pågrund av såren, magen är alldeles tung och obehaglig samtidigt som huvudet dunkar oroväckande.
”Om du går ut ger Joshua dig säkert massor att äta.. du behöver få i dig något,” mumlar hon med ett magert leende över de röda läpparna. Som i slowmotion sätter hon sig ner i sängen, den sidan som hon vanligen brukar ligga på. För henne är det väldigt viktigt att Yaosu får någonting ner i magen, kanske lite vatten också. Att gå igenom all den där smärtan utan någon näring kan knappast vara bra. Samtidigt kommer hon inte kunna göra ett bra jobb att fixa det åt honom. Det är endast därför hon låter kroppen sjunka ner mot madrassen. ”Men vill du hålla mig sällskap sen?”

Lilla Hayley, hon kunde tydligen inte begripa att Yaosu inte ville ha någon mat i magen, än mindre att det enda han ville för stunden var att ta hand om henne. Att hon gled ner i sängen var ju ett steg på vägen, men det dög liksom inte riktigt. Tjugoettåringen krånglade sig därmed snart upp bredvid den yngre flickan och drog klumpigt täcket över den slanka kroppen. Nåväl, förutom magen, för den var inte särskilt slank. Mer som en liten bulle, nästan nygräddad och redo. Jösses vilken liknelse. Han kunde inte låta bli att himla med ögonen åt sig själv, precis som han brukade göra lite till och från i vanliga fall också.
Efter att täcket låg prydligt över Hayley, tillät den äldre sig själv att slappna av en gnutta. Okej, hon låg i alla fall ner och behövde förhoppningsvis inte frysa. Inte för att han hade några planer på att vara borta speciellt länge, men ändå. Vetskapen att hon kanske inte behövde ligga och darra lättade helt enkelt lite på sinnet. Svårare än så var det inte.
Yaosu lämnade en liten kyss ovanpå den bleka pannan, innan han tog ett skutt rakt över den artonåriga flickan, ner på golvet. Klorna slog emot på ett olustigt sätt och skapade ett ljud som inte var musik för öronen. På något sätt verkade de vara vassare, mer ämnade för att lämna djupa märken över huden på folk. Fast det tänkte han inte använda dem till, någonsin. Usch. För stunden var han åtminstone tillräckligt medveten för att tänka i de banorna.

”Jaså, du åt alltså inte upp henne?” Frågade Zihao och höjde på ett av ögonbrynen. Han satt för tillfället uppflugen på en av köksstolarna, där de vassa tänderna gnagde i en bit med segt godis. Som vanligt alltså, utan strumpor och med luggen hängandes i ögonen. Vad såg Joshua ens i honom? Det var en fråga vara svar var värd fler miljoner dollar, om inte mer.
Yaosu glodde stint på den yngre brodern ett slag innan han tassade bort mot köksbänken där vattenkokaren stod. Jaha, och nu då? Skulle han bara stå där och stirra på den i hopp om att den skulle starta av sig själv? Det lät ju som en såndär föga bra plan, vilket han till och med själv insåg.
”Du ska göra te och chokladpudding åt din lilla skatt, eller hur?” Undrade nittonåringen och pressade ner knappen, för att därefter plocka fram förpackningen med pulver. ”Jag vet hur mycket det suger att inte kunna vara där för dem..så jag hjälper dig mer än gärna på traven. Tro mig, det slutar aldrig bra att försöka ordna te när man inte har händer”, fortsatte han och började röra ihop puddingen, med en grimas strykandes över ansiktet.

Gjorde Hayley rätt val i att gå med på att lägga sig ner i sängen? Hon kan inte riktigt avgöra det för närvarande. Det känns så bra att sjunka ner i sängen och låta kroppen slappna av en gnutta. Trots att hon fått sova hyfsat bra under kvällens gång så var kroppen långt ifrån utvilad. Det är väl såren som gör det så jobbigt för henne, och faktumet att den äldre behövde genomgå rena helvetet precis. En stor gäspning sipprar upp mellan läpparna, och hon protesterar inte när han på något sätt lyckas få täcket att glida upp över hennes kropp. Hon borde protestera, så att hon kan ta hand om honom.. men han verkar inte riktigt hungrig. Där och då verkar han bara angelägen i att få henne att ta det lite lugnt. Pyssla om henne. Riktigt gulligt av honom med tanke på att han just nu befinner sig i sin fyrbenta form. Det måste göra allting väldigt mycket svårare. Däremot verkar det inte som att Yaosu glömt bort allting, han verkar förvånansvärt närvarande. Inte likadan som hans yngre bror varit ett flertal gånger. Hayley är påväg att protestera när den äldre är påväg att röra på sig, men hon kan inte direkt tvinga honom att stanna. Även om hon väldigt gärna skulle göra det. De kristallblå ögonen följer efter den stora lurvbollen när han rör sig ut ur rummet och lämnar henne ensam. Med en liten suck drar hon täcket tätare intill sig, tillräckligt långt högt för att hon ska kunna gömma huvudet. På så sätt slipper hon solljuset som glider genom glaset på fönsterna. Hon är så dum, hur kommer det sig att hon inte kan gå särskilt bra? Hon vill så gärna hjälpa till, ta hand om den äldsta ungdomen i lägenheten, men ja.. uppenbarligen är hon inte så duktig på något av det idag.

”Chokladpudding är så sjukt äckligt..allting som har med choklad att göra är det”, muttrade Zihao och höll ut brickan så långt från kroppen som möjligt. Han verkade anse att sötsaken var rena pesten, någonting som infekterade allting omkring sig. Yaosu förstod varför han kände så och höll till viss del med, men herregud, så illa var det väl ändå inte? Nosen var känslig, däremot var lukten inte direkt den mest påträngande. Nej, där tog nittonåringens svettiga armhålor priset, för att inte tala om fötterna som luktade sur mjölk. En dusch hade nog varit bra för den yngres del, med ordentligt av både tvål och vatten.
”Jag tror att Joshua fortfarande rör ihop den där lilla kuren jag talade om innan, tror att såren kommer kännas betydligt bättre efter ett lager eller två”, sade den mellersta Huaze brodern fortsättningsvis, samtidigt som han steg in i sovrummet efter tjugoettåringen. Jadå, den äldre hade tagit täten. Den enda anledningen till att Zihao var den som var brickan var för att han hade både armar och händer - vilket gjorde typ allting tusen gånger lättare. Han hade liksom inga större problem att ställa ner den på nattduksbordet bredvid Hayley, som grävt ner sig under täcket.
”Sådär”, fortsatte nittonåringen och rätade på sig, för att därefter snegla mot Yaosu. Den stora lurvbollen hade placerat sig själv tätt intill den yngre flickan, även om han ansåg täcket vara i vägen. För det var det.
”Hur mår du egentligen?” Frågade Zihao dröjande och slog sig ner vid fotändan av sängen, bara för att slänga sig på rygg över de vita lakanen. ”Med bebisen och allt..är det inte dags snart, om du förstår vad jag menar..?”

Det är faktiskt aningen skönt att ligga där under täcket själv. Nu saknar Hayley pojkvännen redan, men det får henne ifred med sina tankar ett slag. Vilket kan vara både skönt och farligt. Det kan bli väldigt hackande tankar, någonting hon inte behöver. Men där och då är det nog bara bra att hon blir lämnad ifred. Hur kommer det egentligen att bli? Kommer den tre år äldre kunna komma tillbaka till sin tvåbenta form inom en kort stund? För trots att hon kanske påpekat innan att det inte spelar någon roll så vill hon väldigt gärna ha han närvarande när den lilla flickan kommer ut. Om det inte varit för honom hade han aldrig klarat de senaste månaderna. Han har varit så godtrogen, hjälpsam. Smärtan hon kommer behöva genomgå vill hon inte vara ensam under. Nu kommer hon nog ha adoptivföräldrarna med sig, och kanske Joshua.. men det är inte riktigt samma sak. Hon släpper ut sig ett litet tjut, och vrider på sig så att hon kan ligga på rygg.
”Du komplicerar verkligen en hel del,” muttrar hon, medan fingrarna stryker sig över den stora magen. Hon tycker sig känna ett litet dunkande som svar. Nej, det var en dålig idé att vara ensam med sina tankar. Ingenting hon behöver för närvarande. Lyckligtvis glider dörren upp och två filurer travar in. Det får den artonåriga flickan att kika upp från tyget på täcket. Ögonen blir dubbelt så stora när de landar på chokladpuddingen. Okej, lite löjligt är det, om inte väldigt. Men hon kan inte rå för det, graviditeten har gjort henne mer krävande efter det. Hayley slickar sig lätt om läpparna medan hon försöker hasa sig upp i sängen. Det går segt, då magen är så tung.. men det går iallafall. Välkomnande lämnar hon en kyss på Yaosus hjässa. ”Tack,” till de båda två, hon är inte så korkad. Rätt uppenbart att Zihao behövt hjälpa till. Det hade nog blivit en hel del oljud om han försökt göra det själv. Sen låter hon uppmärksamheten glida ner mot tekoppen, för att ta några klunkar. Hon har inte riktigt insett hur frusen hon varit förrän hon känner värmen glida ner i halsen.
”Jo, det är dags snart.. men fy fan, det vill jag inte tänka på. Tänk att pressa ut en melon, naej!” Ögonbrynen rynkar ihop sig och hon grimaserar. Kommer hon ens att klara av det? Osäkert.

Egentligen hade Yaosu bara ett mål och det var att få halsbandet lagat innan det var dags för den lilla flickan att komma ut. Det spelade ingen roll om det blev inom några dagar eller veckor, så länge han fick chansen att hålla Hayley i handen. Visst skulle han rent tekniskt sett kunna vara där för henne även om han mest såg ut som en stor nallebjörn, däremot tvivlade han starkt på att sjukhuset skulle släppa in honom.
”Tro mig, jag är inte särskilt avundsjuk”, påpekade Zihao och satte sig upp igen, för att sedan snegla mot tjugoettåringen. Den äldre Huaze brodern såg ganska uppgiven ut, även om han verkligen försökte hålla humöret uppe. Han kände sig värdelös på alla sätt och vis, ännu mer då det i själva verket var nittonåringen som fixat både teet och chokladpuddingen. Allt han själv gjort var att stirra vandra fram och tillbaka.
”Du”, fortsatte den yngre brodern och drog fingrarna genom den tjocka pälsen. ”Jag ska försöka fixa halsbandet, okej? I alla fall tillfälligt..kan ringa farmor och fråga om tips”, mumlade han och rynkade på ögonbrynen. Fingrarna drogs genom det ljusa lurvet gång på gång, som om han inte kunde sluta. Men den var ju så förbaskat mjuk och len att han inte kunde rå för det! Och öronen..de var precis som sammet, alldeles ludna och trevliga att pilla med.
Hörrudu, rör mina öron en gång till och jag svär på mitt liv att jag kommer vrida nacken av dig. Tanken svävade omkring inne i huvudet och studsade mot väggarna. Nej, det kanske var trevligt för en annan att leka med den, men tjugoettåringen uppskattade det absolut inte för stunden. Kanske om Hayley fick för dig att börja greja med dem, dock inte när det var Zihao som satt där och skrapade. Dumma Zihao. Yaosu sparkade försiktigt till honom i sidan med ett av bakbenen och makade sig närmare den yngre flickan. För stunden verkade chokladpuddingen vara typ det viktigaste på hela jordklotet - ganska roande faktiskt. Hon älskade verkligen just den sötsaken, det var ganska uppenbart vid det laget. Speciellt då det nästan var det enda hon verkade få i sig.
”Vadå vrida nacken av mig? Du älskar mig alldeles för mycket”, påpekade Zihao från ingenstans, vilket snart resulterade i att han blev blek och tystnade tvärt. ”Yaosu din lilla..odåga..varför är du i mitt huvud?”