Vrale PRS Emma07 och Vidomina

Rowan hade funnit sig lite väl upptagen för sin egen smak efter att de förflyttat sig till slottet och dess balsal, det var många av de mer långväga gästerna som mer än gärna ville fram och hälsa på kungen. Men det här var ingen reception, det var ett firande för familjen och det var i det inte heller mycket som kunde få han på dåligt humör. När han vänligt skakat av sig en något efterhängsen adelsman hade han strax letat reda på sin egen fru en bit bort. Han tog sig kvickt dit och lade en arm kring hennes midja, en sådan sak som idag kändes helt naturlig. För ett par decennier sedan hade han varit desto mer uppspänd vid en sån här tillställning, men åren som kung hade gjort honom otroligt mycket mer avslappnad. Vad gjorde ens en sådan liten sak? Vad skulle ens folk prata om av det, det var ju hans fru och dessutom i deras eget hem.
"Det känns verkligen inte som om det var tjugo år sedan det där var vi två." Log han med en nickning ut emot de nygifta. De var verkligen en vacker syn ihop. Han skakade nästan osynligt på huvudet innan han vände blicken till Thessa igen.
"Jag kan inte bestämma mig om tiden går för fort eller om vi helt enkelt börjar bli gamla." sade han med ett svagt skratt. Den dagen de själva lovat sig till varandra var nog ett av hans allra käraste minnen, den lyckligaste dagen i hans liv. Självklart tätt tävlandes med barnens födelsedagar, men å andra sidan så hade inte heller barnen någonsin blivit till om det inte varit för Thessa. Oavsett var det en orimlig känsla att se sitt eget barn ha blivit så stor och nu gift sig.

Giselle tog ett par klunkar ur sitt glas, svalde ner det i lagom tid för att skratta åt Jeromes kommentar om draget. Det var de där delarna hon älskade med honom - i allt fann han något sätt att få henne att skratta. Hon hade aldrig en tråkig stund med honom. Lutade sin kropp lite mer emot hans då han drog henne närmare, njöt av att få vara nära.
"Definitivt. Och folk skulle inte vara så nyktra vid det här laget." tillade hon med en lätt retsam ton, bara för att bli avbruten av hennes fars röst. Hennes älskades svar på hans fråga fick henne nästan ett le, ett leende hon dock försökte dölja. Men det var otroligt gulligt hur han tycktes bli så nervös kring sin svärfar.
"Otroligt fina är dem ihop." svarade hon med en blick bort emot brudparet, när hans nästa ord fick henne att spetsa öronen något bättre. Men innan hon fick ordna tankarna till något svar började Jeromes hostningar.
"Är du okej?" hon lade en hand mot hans arm, ärligt talat lite lättad över distraktionen det orsakade ifrån samtalsämnet.
"Du behövde ju inte komma hit och skrämma luften ur honom, pappa.." halvt om halvt muttrade hon.

Drew hade tillbringat bröllopet med sina föräldrar, men då hans mor försvunnit iväg nånstans hade han blivit ensam kvar med sin far bredvid sig. Bröllop skulle väl vara vackra och glädjande, men det där tycktes inte ha nått ut till Drew ordentligt. Visst var det fantastiskt vackert, men han blev också märkligt sorgsen av det. Hela Jeannes familj verkade så otroligt lyckliga för henne, och det stack i hjärtat att inte veta ifall han själv någon gång skulle få vara med om det. Visst, hans mor skulle väl såklart vara där för honom. Men hans far? Högst tveksamt. Kanske skulle han finnas där, men inte på det mentala plan som Rowan och Thessa tycktes vara för Jeanne. Man kunde riktigt se glädjen också hos dem över giftermålet. Han vände upp blicken mot Philip.
"Far. Den dag jag gifter mig, hade du ansträngt dig till den här graden då?" Frågan var ställd i ganska tyst ton, nästan som om han tänkte högt. Det var en modig fråga att fråga Philip, det var han mycket väl medveten om, och särskilt att jämföra honom med den andra konungen. Men han hade redan fått i sig något glas med öl som säkerligen hjälpte hans mod. Dessutom hade han en mycket hotande känsla av att han nog skulle vara glad om hans far ens kom ihåg datumet för hans bröllop.

Finnigan hade inte behövt anstränga sig för att hitta något sällskap under firandet. En berusad adelsdam hade, när chansen fått, tagit med honom i armen och gått ut med han till den friska luften på uteplatsen, intill balsalen. Det hade varit för att Finnigan stod där, på fel plats vid fel tillfälle. Och det var kanske en av hans svagheter- Finnigan såg så snäll ut, och gjorde ingen förnär. Han värdesatte vänlig- och artighet bland det högsta. Något han trodde hans mamma hade lärt honom. Fanns det någon som ville ha hans hjälp, så fanns han till.
Damen verkade intresserad av, nej, det var viktigt, att Finnigan skulle veta vad just hon tyckte om bröllopet. Trams, för övrigt- hennes egna hade ju varit ett spektakel och det hade varit hennes dag. Det här, det var för modernt. Hon fortsatte att babbla om hur det egentligen borde vara och att bara gudarna visste vad som hade hänt med tiden och att det var bättre förr.
Finnigan själv gjorde inget mer än att nicka och mumlade något otydligt till svar. Han lyssnade halvhjärtat. Smakade på drycken i sin hand och höll tillräckligt mycket ögonkontakt med damen för att kunna se sig om på firandet utan att störa hennes pladder. Han höll inte alls med om hennes tankar. Det var en trevlig stund. Folket här hade samlats för att fira Jeanne och Ivor. De var ett fint par. Det tyckte han. Det fick han själv att fantisera över sitt eget äktenskap, om den dagen skulle komma.
I samma ögonblick skymtade han, när han såg in i balsalen, Edric passera förbi och hans hjärta tog ett extra skutt. Han såg så stilig ut, när han gjort sig till. Visserligen tyckte Finnigan om Edric hur han än såg ut. Men stämningen, festligheterna, fick honom att drömma sig bort i en dans. Med bara de två. Han flinade lite fånigt, men vaknade kvickt ur tankarna när damen återigen höjde rösten. Hon förklarade med eftertryck att det behövdes göras någonting för att rädda kungariket från att falla i fördärvet. Finnigan kunde inte låta bli att ge ifrån sig ett litet skratt då. Men med en misstänksam blick från hennes håll ursäktade han sig bara och låtsades som att han svalt fel av drycken.

Jerome fick tillslut ordning på sin andning. Han borstade bort något från skjortan och kände på frisyren, att den höll sig på plats i sin halvuppsatta frisyr. Det gjorde den.
”Ursäkta, jag.. ehm, svalde fel.”, sa han först lite osäkert och försökte hitta tillbaka till samma sinnesstämning som tidigare. Det gick fort. En tjänare hade gått förbi för att erbjuda honom ett nytt glas, serverat på en bricka framför honom. Han plockade upp två glas och nickade tacksamt som svar på erbjudandet. Han räckte över det ena glaset till Giselle, men stannade plötsligt i en rörelse när han återigen blev påmind om hennes graviditet. Det här var inte bra, han hade inte flyt just nu.
Erland bara skrattade kort. Han var väl mest där för att se efter att hans dotter hade det bra, och det verkade så. Det var Jerome han inte helt litade på. Erland försökte sitt bästa för att inte vara färgad av att det faktiskt var Philips son. Jerome hade gjort det tydligt att han inte ville ha något att göra med sin far, men trots allt så delade de blod.
”Det var en liknande fest som Rowan och Thessa också hade. Min och Siennas..” Han svepte med blicken runt för att se sig om efter sin käraste, men när han inte upptäckte henne såg han mot de båda igen. ”..Den var lite mer intim. Och det förstås- Sienna var ju redan havande med..”, han avbröt sig själv. Den graviditeten hade inte precis gått som de velat. Han sänkte blicken för en sekund och såg mot Jerome och Giselle igen med ett litet påklistrat leende. De behövde inte veta mer.
Allt detta prat om graviditet på omänsklig kort tid, tyckte Jerome, hade fått honom att bli väldigt otålig och han visste inte riktigt var han skulle sätta fokus. Han ville ju inte att Giselles graviditet skulle avslöjas såhär. Han började med att sätta ner hennes glas. Där och då hade han redan bestämt sig. Han fyllde lungorna med ny luft och såg beslutsamt mot Erland. Erland såg förvånat på Jerome. ”Ville du säga något, Jerome?”, sa han förvånat och höjde på ögonbrynen.
”Ja.”
Några sekunder passerade och Erland såg lite osäker ut. ”Ja?”
”Giselle är gravid och-..”
”Va!”, utbrast Erland och såg på sin dotter.
”..Och jag älskar henne, Erland. Jag kommer göra allt för att hon och barnet..”
”Giselle!” I reflex tog han tag om hennes handled och drog henne till sig för att flytta henne från Jerome.
”Är det sant?”, sa han nästan i en viskning och såg nästintill oroligt på sin dotter.
Han lugnade sig i ett andetag. ”Är det här vad du verkligen vill?” Sa han sedan mycket lugnare. Han placerade försiktigt varsin hand om hennes axlar och mötte hennes blick. Det var hans dotter, hans kära dotter. Hur hade hon blivit så stor så snabbt? En kvinna. Han kunde inte vara mer stolt över henne, hur långt hon hade kommit i sitt liv. Erland hade alltid stöttat henne i allt. Men fadershjärtat klappade för henne- inget ont fick hända hans barn. Gudarna skulle veta att han gjorde allt i sin makt för att hans familj skulle ha det så bra som möjligt.

Philip hade skeptiskt följt med till bröllopet. Han visste tillräckligt att det skulle bli en scen av det ifall han vägrade. Kanske från både Adriana och Rowans håll, om han inte dök upp och visade sin respekt.
Men han gillade det inte.
Det kändes stelt. Han kände ingen där. Det fick honom mer att längta hem, till sina trygga salar och det bekanta. Folket här verkade så himla hysteriska över detta firande. Prinsessan! Gift sig! Tänka sig! Herregud, folk gifte väl sig varenda dag? Vad var det så speciellt med det här?
Han valde att hålla sig vid de dukade borden. Där kunde han smaka av maten och drycken ifred. Se på minglet. Det var inte den bästa strategin. Där stod kungen av Acria. Några av gästerna verkade nyfikna på honom. Det såklart, de visste ju inte mer om Philip än att han var kung. Men de var bara patrask i hans ögon. Han viftade bort de och vände på klacken för att lämna de bakom sig.
I samma ögonblick hade Drew fångat hans uppmärksamhet. Han sa något, men Philip hade inte registrerat det direkt. ”Hm? Va? Vad pratar du om, pojk?”, sa han smått irriterad över att sonen distraherat honom från hans egna tankar.
”Gifter dig?”, ekade han och fnös. Han kunde inte tänka Drew som någon giftastyp. I hans ålder hade Philip och Adriana redan varit ett par, om bara så för ett tag. Han var sedan länge utgånget datum för det. Dessutom kände han inte till att Drew hade någon käresta. ”Drew, här är mitt tips- det är lika bra att du släpper de där tankarna. Är det ingen dam som nu som vill ha dig, så är det inte någon dam som senare vill.” Han drog lite roat på ena mungipan och sträckte sig sedan för att börja gå från Drew.

Edric hade funnit sig ha trevligare än han hade trott på bröllopet, han hade aldrig varit något större fan av dessa större tillställningar och alla dessa etikettregler. Men det var trevligt sällskap, de hade ju alltid umgåtts mycket med Jeanne och hennes familj tack vare deras föräldrar och det hade varit ett vackert bröllop. En kort sväng hade det fått honom att känna sig lite.. melankolisk. Han visste ju med sig att han själv knappast skulle få ha något bröllop i stil med detta, även om han inte heller hade velat ha ett riktigt så stort sådant. Men han trodde ändå att han någon gång hade velat ha något mindre bröllop, men det kändes otroligt långt borta. Om det ens var möjligt.
Åsynen av Finnigan på väg ut på balkongen gjorde susen för att jaga bort dessa känslor och ersätta dem med en nästintill fånig glädje istället. Det dröjde inte heller lång stund innan han beslöt sig för att bege sig bort dit och förhoppningsvis rädda honom undan sitt sällskap.
"Miss, ursäktar du mig om jag lånar ditt sällskap för en stund?" Han hade ganska kvickt tagit sig ut till balkongen och de två där ute. Tilltalade visserligen kvinnan, men blicken höll sig envist kvar på Edric.

Giselle hakade upp sig på det hennes far berättade om hennes föräldrars vigsel, någonting med att han avbröt sig sådär kändes inte helt rätt. Det borde ju vara henne och Sunniva han talade om, men någonting med att han avbröt sig på det där viset fick tankarna att snurra vidare där och totalt distrahera henne ifrån det samtal som höll på att ske där intill henne. Det var först när hon hörde sitt eget namn och Jerome med det förklara hennes tillstånd som hon bryskt skakade sig tillbaka till samtalet igen och omedelbart gav honom en halvt om halvt ilsken blick. Det var inte direkt såhär hon tänkt avslöja det för sin far.
"Pappa!" Utbrast hon då han ryckte undan henne och var på håret till att rycka sig loss från honom då hans ton ändrades och hon förstod att det bara var en fars oro som talade och hon slappnade av mer. Lade båda händerna om hans, skickade en snabb blick på Jerome innan hon mötte hans fars blick igen.
"Ja. Ja, det är det. Jerome är allt jag nånsin önskat mig och mer därtill." Hon hade alltid varit sin fars dotter på ett vis, mer en son än en dotter ibland som älskat att följa med honom till jobbet och på äldre dagar fått lära sig slåss. Kanske gjorde just det att hon älskade Jerome så pass mycket, att han älskade henne för den hon var och inte förväntade sig att hon skulle vara någon hemmasittande fru.

Drew visste inte riktigt vad han hade förväntat sig att få ut av sin fråga, men svaret han fick sved mer än vad han väntat sig. Det hade ju inte ens varit det han syftat på och ändå hade fadern lyckats kila in en pik om vilken besvikelse han måste vara som son.
"Om du hade varit min far någon gång hade du kanske vetat bättre än så." Undertonen var bitter i orden, och det var kanske lite väl mycket sagt egentligen. Han och Sunniva var något väldigt nytt, men orden ifrån hans far fick honom omedelbart att tagga till. Han hade aldrig varit ett särskilt uppkäftigt barn eller ens tonåring, snarare ganska lugn av sig, men han hade ju varit lugn just i hopp om att göra fadern nöjd. På senare år hade han väl tvingats inse att det var en dåres hopp.

Finnigan fortsatte att lyssna på kvinnans tjat och nickade allt eftersom hon berättade. Det förvånande honom nästan hur många olika sätt det fanns för henne att uttrycka sitt missnöje. Hon talade bara runt i cirklar nu. Det var tråkigt.
Tack och lov kom räddningen, och den bästa sådan. Edric. Han hjärta tog ett extra skutt. Längtan att vara honom nära slog honom hastigt, men här kunde han inte göra något. Det fanns för många blickar att kastas åt deras håll. De skulle få oönskad uppmärksamhet och sedan skulle frågor ställas. Finnigan ville inte riskera det.
Kvinnan muttrade något när Edric avbröt hennes predikan, men nickade sedan och började själv gå därifrån åt andra hållet.
”Tack.”, mimade Finnigan åt Drew och log vänligt åt honom. Fantiserade på hur han egentligen hade velat uttrycka sin tacksamhet. Istället nöjde han sig med att med en diskret rörelse, röra vid hans hand och fingrar.
”Njuter du av festen?”, frågade han då de gick in mot balsalen igen. ”Det var en fin vigsel, eller hur?” Finnigan dröjde kvar med blicken på Edric. Tänkte tillbaka på första gången de hade träffats. När de tränade inför strid. Hur Edric hade talat till honom. Varit så trevlig. Så charmig. Finnigan hade inte funderat länge. Han var över huvudet kär i den där mannen och han anade att Edric kände detsamma.
Han ville bjuda upp honom till dans när han såg de andra gästerna ta det initiativet, men där tog hans mod slut. Det här var nytt. Finnigan visste inte hur det skulle tas av de andra i hans närhet. Särskilt orolig var han över hans fars reaktion. Nej, det var bäst att hålla sig i skuggorna och vänta på rätt tillfälle. Istället räckte han över ett nytt glas till Edric. ”Skål.” Han log varmt och mötte hans glas med sitt för att sedan smaka av drycken.

Erland granskade Giselles blick och nickade sedan tillslut. Som att det sjönk in för honom att såhär var det nu. Och Giselle var stor nog att fatta sina egna beslut. Även om hon alltid skulle vara sin pappas dotter.
Erland släppte taget om hennes axlar och backade undan för att dra efter ny luft i ett andetag. Blicken vandrade till Jerome som hade tystnat när Erland hade utbrustit sin förvåning över nyheterna.
Jerome teg och väntade på vad Erland skulle säga. Sekunderna som passerade kändes mycket längre än så.
”Okej.”, sa han först och Jerome höjde på ögonbrynen med förvåning.
”Om det här är vad ni båda vill. Så, okej. Men ni måste lova mig att ni kommer till mig eller Sienna om det skulle vara något. Vad som helst. Gå inte bakom våra ryggar.”
Jerome nickade och kastade en blick mot Giselle och sedan på Erland igen när han insåg att han inte var klar.
Erland flyttade sig närmare Jerome och lutade sig över för att viska i hans öra.
”Och om du gör min dotter illa så ska jag personligen se till att du aldrig mer får sätta din fot i Eimport igen, är det förstått?” Jerome nickade bara och Erland backade. Han log då. ”Njut av festen nu.”, sa han sedan och bytte en blick med Giselle innan han lämnade de två kvar för att leta reda på Sienna.
”Skönt att det där är över- jisses, jag trodde han skulle döda mig på fläcken.” Jerome halsade i sig resten av drycken och satte ner glaset på bordet i närheten av de. ”Kom, vi dansar?”, föreslog han och verkade inte längre alls bekymrad över situationen med Erland. Jerome var inte den som grubblade eller funderade särskilt länge.
Han räckte över handen åt hennes håll och slog på ett charmigt leende.

Drews ord var tillräckliga för att Philip skulle stanna upp och vända sig emot honom igen. En utomstående skulle ha förstått Drews bedja, eller längtan efter sin faders bekräftelse. Men Philip tog det som att han ifrågasatte honom, som om Philip inte var bra nog person.
”Lyssna nu här!”, sa han lite för högt för att några av gästerna i närheten skulle blicka åt deras håll. Thessa var en av de. Hon rynkade pannan lite oroligt.
”Du är min son och du gör precis vad jag säger- är det förstått? Säger jag att det är såhär, så är det såhär.” Spottade han ursinnigt ur sig. Ilskan hade brusat upp på ett ögonblick.
”Hade du haft någon talang, eller ens något förnuft, så ja, då hade du haft min respekt, men titta på dig! Du har inte åstadkommit någonting i ditt liv! Gör något, välj vad som helst, vilken dröm du vill. Men inte ens det har du i dig!”
Thessa flämtade, hon hörde vad han sa. ”Rowan..”, Hon ville helst bara återgå till den trevliga stunden med sin make och delta i firandet av hennes dotters äktenskap, men Philip saboterade det.
Hon lade försiktigt en hand på Rowans arm och såg upp mot honom. ”Kan du prata med honom? Han kan inte behandla Drew på det där sättet. Hör du vad hemskt? Han ställer till med en scen.” Hon skakade ogillande på huvudet och såg mot Philip och Drew igen.

Edric såg efter kvinnan med ett litet begynnande flin på läpparna innan han vände blicken tillbaka mot Finnigan. Leendet övergick till ett mer uppriktigt, lyckligt leende. Bara det att deras fingrar rörde vid varandra fick det att gå liksom en stöt ifrån händerna, och han ville inget hellre än att dra honom närmre intill sig. Istället tvingade han sig att bara dröja sig kvar med fingrarna vid hans, flytta sig längre bak och luta sig bak mot balkongräcket. Tvingade bort blicken ifrån Finnigan och tillbaka in mot balsalen när han nämnde festen. Edric hade ändå njutit av festen än så länge, den hade varit härlig och som en av de ändå närmre brudparet kändes det ändå relativt familjärt. Trots allt kunde det ju inte bli hur familjärt som helst på ett kungligt bröllop, de kunde väl inte förvänta sig annat.
"Ja, dem är fantastiska ihop de där två. Det är nog också bra att få något sånt här innan allt." Det kändes inte som om han behövde säga mer än så, alla visste ju hur kriget väntade som en tung skugga över allas huvuden. Men bröllopet tog fokuset ifrån det och gladde allas sinnen för en stund. Han tog emot glaset ifrån Finnigan och mötte hans med ett lätt klingande ljud innan han lyfte det till munnen och drack ett par klunkar, ställde sedan ner det på balkongräcket bredvid sig. Lät blicken svepa över balsalen innan den åter landade på Finnigan, och bara åsynen av honom fick ett brett leende att spridas på hans läppar. Han var så vacker, för var gång han såg på honom, hörde hans röst så påmindes han om allt som fått Edric på fall från första början.
"Du är fantastisk." Orden var inte mer än en viskning, och leendet som satt kvar på läpparna blev mer.. Busigt innan han till sist närmade sig den där sista lilla biten och drog in Finnigan i en kyss. Klarade inte av att hålla sig borta längre, även om han mycket väl visste hur riskfyllt det var.

Giselle hade nästan hoppats på en lite gladare reaktion ifrån sin far, men hon visste att det nog varit att hoppas på för mycket - i vart fall när det avslöjades på det här viset. Hon skulle bara vara otroligt glad att han var stöttande i den grad han ändå var, för något annat hade hon inte klarat av. Trots att hon var vuxen ville hon ändå vara pappas lilla flicka, och det stack en oro i henne att han skulle ha gjort honom besviken med det här. Samtidigt så var hon själv otroligt lycklig över graviditeten och kunde inte önska sig en bättre far till sitt barn än Jerome. Jerome som liksom vanligt skakade av sig händelsen, något som fick henne att le.
"Kanske borde du ändå inte gå utan sällskap härifrån." Svarade hon med en retsam ton emot honom, även om hon inte var det minsta orolig för att hennes far skulle försöka göra något. Med ett mer genuint leende tog hon hans hand och följde glatt med honom ut på dansgolvet.

Rowan hade än så länge en fantastisk dag och kväll, fram tills Philips utbrott. Hade den där karln inga filter? Ilskan bubblade upp inom Rowan. Bara att ställa till en sådan scen på en fest var illa nog, men att göra det på Jeannes bröllop? Det gjorde saken betydligt värre i Rowans ögon. För att inte tala på det sätt han tilltalade sin egen son, det var förfärligt och med ens kände Rowan medlidande med de stackars satar som varit oturliga nog att få Philip till sin far. Han kramade kvickt Thessas hand och vände blicken till henne, nickade till svar först.
"Han borde veta mycket bättre än att bete sig sådär." Han halvt om halvt muttrade fram orden innan han släppte sin frus hand och sida för att istället gå fram och ställa sig tätt intill Philip.
"Du har ingen rätt att komma hit och bete dig så. Mot din egen son dessutom. Antingen håller du käften och beter dig eller så lämnar du mitt hem nu. Frivilligt eller ej." Han talade lågt nog för att - förhoppningsvis - bara Philip skulle höra honom, och han visste att det var rejält riskabelt att säga ifrån på det viset mot Philip. Det var ovanligt för Rowan, men hans beteende var oacceptabelt och tänkte han bete sig hur som helst tänkte inte Rowan dra sig för att kasta ut honom därifrån. Det här var hans dotters dag, och oavsett vad det kunde betyda för rikenas relation så sket han i det just nu. En enda blick bort mot Drew fick honom också att bli mer säker i att han gjorde rätt, ungen såg halvt förstörd ut vilket kanske inte var så konstigt efter så hårda ord från sin egen far.

Drew tystnade först av Philips ord, försökte dölja hur ont de gjorde även om han förstod att det var lönlöst att ens försöka. Det var svart på vitt hur lite Philip egentligen brydde sig om honom, hur lite han sett Drews oändliga försök att göra sin far stolt. Han hade kämpat hela livet efter sin fars bekräftelse men nu förstod han att han aldrig skulle få den. Att Rowan dök upp gav honom chansen att tänka efter lite innan han svarade sin far, inte för att det hjälpte särskilt mycket. Han visste med sig att det ändå var långt ifrån smart sagt.
"Jag är glad att du inte är min riktiga far." Det var otroligt dumt att säga det här och nu, det visste han, men upprördheten efter hans ord gjorde att han ville sätta in någon sorts nådastöt tillbaka.
Adriana hade stått i en annan del av balsalen och småpratat med några andra kvinnor där, när hennes makes höjda röst tvingade henne därifrån. Hon hade svårt att urskilja de exakta orden, men då hon började styra stegen ditåt så förstod hon ändå vad det handlade om och genast stack det rejält i mammahjärtat av att höra hur han behandlade Drew. I samma stund som hon fick se sin mans ryggtavla en bit framför sig så talade Drew igen och Adriana stannade direkt. Fan. Det här var långt, långt ifrån rätt tillfälle att tala om något sånt här. Hon hade talat med Rowan, bestämt sig för att stanna här och inte följa med Philip hem igen såvida han inte ändrade sig. Vilket hon inte hade mycket hopp om, den karln var envisare än allt. Men hon hade skjutit samtalet framför sig och ännu inte bestämt sig om han ens skulle få reda på hur det egentligen låg till med Drews far - en sådan sak var riskfylld att berätta för någon med Philips humör. Det var i vilket fall som helst definitivt inte lämpat för en hel balsal att höra.

”Ja, verkligen.”, höll Finnigan med Edric utan att slita blicken från honom. Han hade väl egentligen inte hört helhjärtat på. Kanske var det det undermedvetna- det passade sig inte att tänka mörka tankar på kommande krig. Nej, han ville nog bara vara här och nu. Tillsammans med Edric. Han kunde verkligen drömma sig bort i hans blick. Det var den bästa blick han visste. Tankarna vandrade iväg och han vågade själv drömma om att de en dag skulle bli de två som folk hade samlats för att fira. Kanske aldrig sånär som Jeanne och Ivors, men en förening mellan de två. Någon dag..
Innan Finnigan var helt förlorad i tankarna hade Edric gjort något oväntat som fick honom att för en halv sekund inte veta ifall det var dröm eller verklighet, de hade på ett sätt suddats ihop och det var svårt att urskilja upplevelserna åt. Känslan var underbar. Det var beröringen av hans läppar mot sina egna. Och utan att tänka efter hade han besvarat kyssen. Men på lika kort tid hade han nyktert vaknat upp ur det och dragit sig undan. Inte för kvickt, han ville inte att Edric skulle missförstå. Men rädslan var där igen. Han ville inte bli påkommen av fel person. Och här fanns det mycket folk och gäster. Risken var stor att någon hade sett på.
Han log istället litet mot honom. ”Inte här.”, sa han sedan lugnt. Först då såg han sig om. Hade han tur hade kanske inte någon alls sett på, utan var upptagna med varandras sällskap eller åskådningen av det vackra brudparet. Men Finnigan skulle strax inse att så inte var fallet. Det stod någon där, en bit bort ifrån. Stilla. Och tittade rakt på Finnigan och Edric. Det var Erland.
Finnigan gav ifrån sig ett ljudlöst flämtande.
Erlands tankar snurrade i huvudet. För ett ögonblick trodde han att han fått i sig alldeles för mycket alkohol. Dels processade han ännu att Giselle var gravid och pappan var Jerome. Philips son. Deras familjer skulle förenas som en enda stor nu. Han visste inte riktigt vad det innebar, det behövde faktiskt inte hända något. Men så Edric. Hans enda son, som han trodde att han kände utan och innan. Han var överraskad över det han hade sett. Hade Edric kysst Finnigan? Han måste ha sett osäker ut då han gick fram till de för Finnigan var redan påväg mot honom för att förklara. ”Erland..”, började han, men Erland såg förbi honom. Han ville se efter Edric. Hur det var med honom. Kunde han förklara? Ville han förklara? Erland gav ifrån sig en passiv gest åt Finnigans håll för att gå förbi honom och fram till Edric. Först sa Erland inget. Utan bara iakttog honom, sökte i hans blick efter svar. Tillslut öppnade han munnen för att tala.
”Edric? Vad..”, började han, men avbröt sig. Han gjorde ett nytt försök. ”Är det något du vill berätta?”, sa han sedan försiktigt och iakttog honom lika tyst som tidigare igen.


”Äsch! Jag och farsan är bästa vänner nu! Det såg du väl? Vi kan göra vad vi vill, gullet!” Jerome drog henne till sig för att ta Giselles hand och snurrade runt henne. När han mötte hennes blick igen kysste han henne. Jerome skulle väl inte erkänna det, men det var en lättnad att de hade Erlands välsignelse. ”Vi kan bo i ett eget slott, såklart, när vi är i land då. Sedan seglar vi över hela världen!” Han flinade och rörde sig i takt till musiken med Giselle nära sig i dansen.

Philip ryggade undan, som om han bränt sig, när Rowan kommit fram till dem. ”Vad i-..!”, utbrast han ursinnigt och kastade en ilsken blick på kungen. ”Jag är inte rädd för dig!”, fräste han och spottade på golvet. Vid det här laget hade flera av gästerna kastat nyfikna blickar åt Philips gapande. ”Ungen vet inte vad han pratar om, han behöver bara lära sig en läxa.”, förklarade han och blängde på Drew igen. Men Drews svar fick honom att stanna upp i en rörelse. ”Vad pratar du om?” Han fnös igen och gick några steg närmare honom. Blicken var riktad på sonen, men det var inte där ilskan låg längre. Philip behövde inte fråga Drew igen för att förstå. Adriana. Adriana hade varit med någon annan. Vad i helvete. Men utan att se efter sin nuvarande hustru lät han ilskan gå ut över sonen istället. ”Skam över dig. Skam över min jävla familj.”, väste han och petade hårt med fingret i Drews bröst. ”Jag hittar ut själv.”, sa han sedan åt Rowan, utan att se åt kungens håll. Philip lämnade Rowan och Drew kvar på golvet utan att se mot de nyfikna blickar som följde honom när han gick från balsalen med mummel av funderingar och viskningar efter sig.

Edric drog sig motvilligt undan ifrån Finnigan, även om han helst av allt skulle ha ägnat hela kvällen i hans famn. Men de visste bättre än så, det var för farligt här.
"Jag vet." viskade han tillbaka med ett svagt leende, motstod frestelsen att föreslå att dem smet iväg nånstans för kyssen hade varit underbar. Men han visste bättre, trots allt var det en pågående bröllopsfest och de kunde vänta tills nästa dag med att ägna sig åt varandra - hur svårt det än kändes just nu. Det var Finnigans flämtning som fick honom att redan något förskräckt snurra runt och med än mer förskräckelse se sin far där.
"Pappa!" Utbrast han och det kändes som om allt blod försvann ur hans ansikte. I en sekund hoppades att hans far kanske kommit efter kyssen, men han förstod med en blick på honom att så inte var fallet. Till en början så hade han förskräckt stirrat på sin far då han kom fram till honom, utan en aning om vad han skulle säga eller göra först. Men då hans far ställde frågan så slog han ner blicken, slackade runt med blicken något i hopp om någon sorts hjälp. Såg snabbt bort emot Finnigan men det bästa vore egentligen att inte blanda in honom mer än han redan var i det här.
"Jag.. Jag tänkte.." Han tystnade någon sekund. "Jag är ledsen." Orden kom tyst och blicken var fäst nere på hans skor. Han kände sig... Skamsen, det var det bästa ordet. Han skämdes rejält. Han visste att han borde ha berättat för sin far - hela sin familj - redan för en tid sedan, det var trots allt inte något han kommit på igår direkt. Men han hade inte vågat, inte för hans far. Erland hade alltid varit Edrics hjälte, och även om han inte trodde att hans far skulle ogilla honom för det så var han livrädd för att ändå riskera det. På ett vis skämdes han väl också för den han var.

Drews ursprungliga sårbarhet hade efter faderns slutgiltiga ord övergått till ilska, något som var välkommet. Mycket hellre det än den nästan sorg han kände för den far han alltid velat ha men aldrig fick. Han insåg på något vis att det inte bara var hans eget fel, att Philip var... Ja, Philip och han skulle knappast räkna med något direkt erkännande ifrån honom nånsin.
"Är du okej?" Rowans ord väckte upp Drew ur hans tankar, och han förmådde sig till att nicka till svar. Tvinga fram ett litet leende, även om det inte nådde ögonen.
"Jag klarar mig." Han var åtminstone tillräckligt vuxen för att trycka ner alla bubblande känslor inom honom, försöka hålla dem borta till ett bättre tillfälle än detta. Han var också tacksam för den andra kungens hjälp, för även om han inte hört orden gissade han att det varit någon sorts varning som ändå förmått Philip till att bege sig därifrån. Själv gav han Rowan en sista tacksam blick innan han gick därifrån, inte för att gå ut ur balsalen utan bara ut i något hörn. Kände inte direkt för att vara kvar i centrum, och allra helst leta fram någon dricka att hälla i sig.

Det var med en ofantligt stor klump i magen som Adriana följde efter sin man ut ur balsalen då hon såg att han började försvinna ut därifrån. Hennes tid hade runnit ut betydligt tidigare än vad hon var redo för, och hon kunde ju bara ana det humör han nu skulle vara på. Men det kändes som att det var nu eller aldrig och dessutom var inte hon heller på så nådigt humör efter att ha hört hur han behandlat Drew.
"Philip." Först när de hunnit utanför salen - och förhoppningsvis också utom hörhåll - talade hon till hans ryggtavla.

Erland såg oförstående på sin son. ”Ledsen?”, ekade han och rynkade bekymrat pannan. Han försökte se Edrics blick, men han gjorde det svårt för Erland när Edric vände bort den. Var det skam? Eller rädsla?
”Du har inte gjort något fel.”, började han och lade försiktigt en hand om Edrics axel för att få hans uppmärksamhet. ”Är du okej?”, frågade han sedan lika lugnt och drog lite på ena mungipan i ett litet vänligt leende. Han kunde inte veta vad Edric tänkte eller kände, men det bästa Erland trodde att han kunde göra, var att vänta på honom. Om Edric ville Erland något så skulle Erland finnas där för sin son.
Det slog honom sedan att det varit Finnigan som Edric kysst. Ännu en av Philips söner som hade något ihop med något av hans barn. Nåja, Erland hade träffat Acrias prinsar nog många gånger för att veta att det inte ärvt sin faders beteende.
Erland lät sin hand falla till sidan igen och vände sig till Finnigan. Finnigan hade stått tyst och tittat på. Ville väl egentligen trösta Edric, för det såg ut som att han var ledsen.
Erland nickade åt Finnigan och gav en sista blick åt Edrics håll innan han gick förbi Finnigan och lämnade de två kvar på golvet.
Finnigan ödslade ingen tid, utan gick fram till Edric och lade en värmande hand på hans arm. Först sa han inget, bara tittade, ville se efter hur det stod till med Edric. ”Jag tror.. Jag tror Erland är okej med.. med oss två.”, sa han sedan i försök att lätta upp stämningen hos honom. Själv var han lättad över att Erland tagit det så lätt. Han ville absolut inte veta vilken reaktion det varit ifall det varit hans egen far som såg de.

Philip vände om i en något sånär omänsklig snabb fart när han hörde Adrians stämma. Han störtade åt hennes håll och grabbade tag om hennes handleder. Han höll de hårt och tryckte de uppåt mot taket samtidigt som han lutade sig över.
”Fattar du vad du har gjort?! Var du har gjort med min familj? Vad du har gjort med mitt namn? Vilken skam du är för mig, vilken skam du är för Acria?! Jag känner dig inte längre!”, vrålade han i ansiktet på henne och skakade om hennes armar. Vreden hade överhanden. Han kokade av ilska så att hela ansiktet blivit rött. Han frustade vilt som en tjur, redo för attack. ”Vem var det? Vem var det du legat med? Fick han dig att känna dig viktig? Vacker? Huh? Du är ingenting! Fattar du? ING-ET-ING!” Med de sista orden knuffade han, med all sin kraft, henne ifrån sig och stormade därifrån.

Nu såhär i efterhand visste inte riktigt Edric vad han hade förväntat sig, för han insåg att hans oro nog varit helt obefogad. Det var ju trots allt hans egen far, och han borde ha vetat att han inte skulle vara arg eller dylikt. Ändå gjorde det honom löjligt glad när han insåg att fadern bara verkade vänligt inställd och han vågade sig äntligen på att faktiskt möta Erlands blick. ¨
"Mer än okej." han vågade sig till och med på ett försiktigt leende tillbaka mot honom, och kunde heller inte låta bli att skicka en snabb blick bort emot Finnigan. Följde därefter sin far med blicken där han försvann iväg och riktade fokuset tillbaka till Finnigan igen. Obeskrivligt glad över att det hade gått så mycket mer smärtfritt än han hade trott.
"Ja. Det verkar så." sade han med ett svagt skratt, och ett brett leende emot den man han bara kom att älska mer och mer.

Adriana hade visserligen sett Philip arg många, många gånger förut men såhär arg? Hon kunde faktiskt inte minnas något tillfälle det varit så illa. Ärligt talat så hade han väl också en del rätt till det. Hon hade ångrat sig varje dag sen dess - fast det kanske lät fel. Självfallet älskade hon Drew precis lika mycket som sina andra söner och skulle aldrig i livet önska bort honom, men hon ångrade däremot att hon gått bakom Philips rygg. Men det var på den tiden innan hon lärt känna honom på riktigt, lärt känna den karl han kunde var. Den karl han en gång varit, som nu verkade försvunnen igen och som hon saknade varje dag. Hon ryckte sig ilsket loss ur hans grepp, inte för att det var mycket till emot honom - hennes egen fysik var inte ens att jämföra med hans.
"Jag? Du är den galne här! Drew älskar dig mer än allt, hur fan kan du behandla honom så? Hur kan man behandla någon så?" Röt hon ilsket tillbaka, oavsett hur det nu låg till med generna så var Drew uppväxt som Philips son. I hans ögon var Philip hans far.
"Det var för fan 25 år sen! Jag hatade dig på den tiden, och du vet det. Jag tvingades gifta mig med en man jag knappt ens kände, och ja, jag gjorde misstag. Som jag ångrar. Men det var innan jag lärt känna vem du var, och det ger dig då ändå ingen rätt att bete dig sådär." Hon fräste fortfarande fram orden, men dem var i vart fall lugnare nu. Hon drog ett djupt andetag, för hon förstod att han var påväg därifrån igen och hon skulle förlora den chans hon hade att få fram det.
"Philip, jag kommer inte följa med dig hem igen." Orden var nu betydligt lugnare än tidigare, men också bestämda. Även om det var jävligt svårt, men nu var det ute i luften. Nu var det sagt. En stilla tår längs hennes kind vittnade om hur jobbigt det dock var för henne, som ändå som oftast var en samlad kvinna.
"Du är inte du längre. Du arbetar, och det är allt du gör. Varken jag eller barnen verkar betyda någonting för dig nu, och jag klarar inte det längre."

Philip var redan påväg därifrån, inte mot något särskilt mål. Men bara därifrån, från Adriana, från Drew. Rowan och hela hans familj. Det var ju så himla tydligt att Phllip inte var välkommen eller önskad där. Visst, de kunde ju försöka vinna ett krig utan Acrias styrkor, de fick väl se hur svårt det skulle bli, funderade han och fnös.
Men så tog Adriana till orda igen och Philip stannade upp. Hon talade om Drew. Vem var Drew? Inte Philips. Han visste att han inte var involverad i sina söners liv. Men större delen av deras uppväxt hade Adriana sett efter barnen. Philip hade gjort det minsta. Och barnen var vuxna nu. De behövdes inte ses efter mer. De fick klara sig själva.
Philip visste att Jerome var utom räckhåll för räddning. Finnigan och Drew, det var kanske de som hade något hopp om att en dag kunna ta över efter Philip. Men han insåg strax därpå att det var inte möjligt. Han kunde inte ha Drew efter sig. Det var inte hans blod. Han var inte av det kungliga. Tanken äcklade Philip. Han grimaserade och vände sig om för att möta Adrianas blick. Han såg att hon var upprörd, såg tårarna, men det gick inte in för honom, det hon kände. Han var blind för verkligheten. Drew var inte hans. Adriana hade varit otrogen mot Philip.
”Behandla? Han var ditt ansvar! Du ville inte mer än att bli en mamma och det blev du! Och vad spelar det för roll vad jag säger till honom? Han är inte min, jag behöver inte lära honom någonting.” Han fnös.
Philip såg bort när Adriana talade om deras giftermål för flera år sedan. Han höll inte med henne. Han hade älskat henne från ögonblicket han såg henne. Det var så längesedan också, så minnena var undangömda, förvridna kanske. Han ville minnas tiden som bland den finaste de två hade delat. Men så sa hon såhär.. Det sved att höra, men han tillät sig inte visa det.
Philip såg på Adriana igen när hon talade till honom. Att det var slut. ”Jag kommer inte att sakna dig.”, väste han och vände sig om för att gå därifrån. Det var en underlig känsla som växte inom honom. Adriana hade alltid varit vid hans sida. Hon hade varit hans klippa. Och det kanske var klyschigt så, men hon var hans andra hälft. Och nu kände han sig vimmelkantig, att inte ha henne att stödja sig på. Philipan sköt bort känslorna och tankarna. Det var inte här han skulle reda ut något och förstå. Nu ville han bara därifrån.